Har just lubbat ca 12 km, runt Brunnsviken, och plockat zoner som en galning.

Nu är det MITT mäktiga imperium.

Hoppas på att få behålla det – åtminstone en halvtimme. Ser att nån redan gjort anspråk på mina marker i nordväst.

Springa är bra men cykel är det överlägset slagkraftigaste turfvapnet.

/DS

Fick bilden skickad till mig av en bloggbesökare som bevittnat detta smakfulla initiativ.

Foto: Olof Öhlund

För oss slutar oftast Ikea-besöken med konflikter och otrevligheter, så jag har hållt mig borta de senaste åren. Hanna har fått åka med sin syster istället.

Men det här är bra Ikea.

Skulle göra mig på bättre humör, att beskåda, vid ett eventuellt återbesök.

/DS

Jag slår in Vesterbrogade 66 på Google-maps, väljer färdsätt ”cykel”, tar på mig hörlurarna och med röstnavigationen till hjälp – tar vi oss de två kilometrarna till hotellet på ungefär 8 minuter.

En halvtimme senare är vi på väg till Nyhavn. Det går bara inte att vara sur, när man trampar sig fram genom Köpenhamns genomtänkta cykelvägnät i den tjugofemgradiga försommarvärmen. Inte ens om man försöker.

Vi går en sväng fram- och tillbaka längs restaurangerna och ölcafeerna i Nyhavn. Det är trångt av öldrickande danskar i området, som firar, skrattar och skålar, för att hälsa sommarvärmen välkommen.

Vi väljer att köpa med oss några öl och nötter och spendera kvällen i Botanisk Have, nån kilometer därifrån. De många lådcyklarna i Köpenhamns parker – kryddar det danska gemytet ytterligare.

(Men bilderna ovan är tagna i Østerbro, nära fotbollsstadion)

På förmiddan, dagen efter, är det dags att cykla vidare till den bilfria stadsdelen Christiania. Med Googles röstnavigation tar vi oss enkelt dit.

Ingen kollektivtrafik att ha koll på. Inga långa- och tidsdödande promenader. Bara vikcykel och gps.

Christianias grundlag

I Christiania ställer man lådcykeln i garaget istället för bilen

Bakken, är ett tivoli vi blivit rekommenderade av en god vän som tidigare bott i Köpenhamn.

”Gå inte till Tivoli, gå till Bakken istället, mycket mysigare” har han sagt.

Men enda anledningen till att han inte ska få stryk (eller bang som man säger på danska) är att cykelvägen (15 km) längs Strandvejen på vägen dit, är himla fin.

Gillar man plastmöbler på restaurangerna och en atmosfär som påminner om den man kan uppleva på resande tivolin, så ska man åka till Bakken.

Det hjälper inte att det lär vara världens äldsta Tivoli. All charm, förutom att det ligger fint i skogen, har åren tydligen tvättat bort.

Välj Tivoli.

På kvällen äter vi på Italiensk restaurang och upplever glädjevrålen från Rådhuspladsen, när danskarna tar hem Eurovision lite senare. Hela finalen har visats på storbildsskärm där.

Köpenhamn från toppen av Vor frelsers kyrke

På söndan kommer regnet väldigt passande då vi planerat in ett par museum. The museum of Copenhagen och Danmarks designmuseum.

Vi avslutar denna Köpenhamns-weekend med en läcker vegetarisk buffè på Riz Raz i närheten av Strøget.

Senare lastar vi in våra vikcyklar i ett SJ-snabbtåg, som ska ta oss tillbaka till Stockholm.

Med hjälp av en vikcykel och gps, kan man se och uppleva en hel del på en helg.

Snart blir det Berlin också!

/DS

På Öresundståget i detta nu. Ingen dum idé det här med att reservera utrymme för resenärer med bagage.

Nu drar vi till Danmark. Vikcykeln och Bella i lådan, mot T-Centralen. Lådcykeln låser vi vid stationen, sen tar jag och Bellan tåget till Nässjö. Bella blir där hämtad av farmor, Hanna kommer med tåget efter, som jag hoppar på, och vi får en välbehövlig dansk barnfri weekend, med vikcyklar och allt.

Underbart!

/DS

Skickat via Blogsy

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som ”cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

Nu ska här läxas upp! Ugh!

Därför säger vi:

• Ned med massbilismen i staden, leve cykelsamhället.
• Fortsätt trampa, cyklister!

Och så här lyder originalet:

Inspirerades att göra en cykelversion av en liten bit av kommunisternas ordförande Anders Carlssons förstamajtal.

Saknar den typen av utspel.

Så här eldiga tal bör även hållas till förmån för cykelsamhället.

Cykling är också politik – i allra högsta grad.

Nu ska jag dra och turfa!

/DS

Mina ambitioner är större än så. Att komma in mitt i en spelomgång är inte speciellt lyckat om man vill ha något med toppstriden att göra. Den här leken leker man fullt ut – eller inte alls. Det finns ingen anledning att hålla till i mittskiktet, som jag gör nu. När alla tävlandes poäng reduceras till noll och en ny omgång startar nästa månad, det är då jag kommer att börja på allvar.

Mitt turfvapen med zonen Tegnerlunden i bakgrunden

Självklart blev jag besviken på spelet. Mina förväntningar var ungefär lika höga som när man som grabb just fått hem ett nytt nintendospel man suktat efter i ett halvår. Såna förväntningar kan, liksom då som nu, aldrig infrias.

Det här handlar ju bara om att cykla runt och knycka en massa platser som finns utmärkta på telefonens gps. Hur roligt kan det bli? resonerade jag med mig själv.

När besvikelsen lagt sig kommer jag på mig själv att just fortsätta plocka zoner.

Jag kollar hur mycket varje zon är värd, vem jag stulit den ifrån och vilken rank personen i fråga befinner sig på. På kartan ser jag turfande konkurrenter närma sig. Hur länge varar immuniteten för min nyövertagna zon innan den ligger öppen för andra hungriga och farliga krigare? Bara några minuter. Jag lokaliserar nästa rödmarkerade område och cyklar taggad vidare genom den stockholmska försommarkvällen för att äga, regera och erövra.

Var övertygad om att mitt självklara vapen skulle bli min hopfällbara Brompton men hittills är det min tjejs mer sportiga Montague som blivit det naturliga verktyget. Att med min Brompton, enkelt och multimodalt kombinera sig fram med alternativa färdmedel, är ett behov som än så länge inte infunnit sig.

För ytterstadszonerna får man minst dubbelt så många poäng som för innerstadszonerna. Om det visar sig vara mest effektivt för att nå toppen, att kämpa i förorterna, kanske det ändå visar sig att en smidig, nätt och lätt hopfällbar – är det ultimata vapnet.

Igårkväll sa jag att jag snabbt var tvungen att åka till det dygnet-runt-öppna apoteket på Klarabergsvägen eftersom mina ögon rann tokmycket, av pollenallergi. Det var en sanning med modifikation. Två timmar senare var jag hemma, inte bara med ögondroppar, utan också även med ett par tusen nya inkaserade poäng.

Med andra ord skulle man väl kunna säga att jag blivit biten.

DS

Brunnsviksbadet i försommarkvällen.

/DS