Går det egentligen förstå?

Om jag börjar hos mig själv, som cyklist, så visst finns det saker man kan bli sjukt irriterad på, gällande både promenerande och bilister.

Men hat?

De till fots (om man generaliserar) har himla svårt att hålla sig till trottaren och rumlar alltför ofta ut på cykelbanan.

Många irriterar sig på cyklister som kör mot rött men är det ändå inte, i ärlighetens namn, flanörerna själva som ligger i topp när det gäller att ta lagen i egna händer gällande detta.

Tror inte jag behöver gå in på irritationsmoment angående bilar. Man behöver inte vara en alltför flitig besökare av denna blogg, för att känna till att jag ylar högt då nån råkat förväxla cykelbanan med ett parkeringsfält.

Att en suv, med superbegränsad sikt bakåt, börjar buffas och knuffas vid högersväng är också ett kapitel för sig som lätt kan göra den mest tillbakadragna cyklist till äkta fullblodskrigare.

Vi struntar i att belysa fler irritationsexempel (det finns MÅNGA fler) och går istället tillbaka till de flanörer som vilset irrar runt på cykelbanan.

Är det deras fel?

Inte ofta.

Det är infratrukturens.

En rejäl kant mellan cykelbana och trottoar är väl det minsta man kan begära. Även tryggt för fotgängarna att slippa missta sig.

Att de går mot rött då?

Varför bry sig om? om det inte ställer till med några problem.

Det är olagligt att gå mot röd gubbe men inte straffbart om man inte orsakar fara för trafiken. Samma borde gälla cyklisten.

För vem vill egentligen vänta tills det kommer en bil innan rödljuset slår om?

550 av stockholms trafiksignalerar är gjorda för att känna av metall och reagerar utan problem på bilar men inte alls lika lätt på cyklar.

Åtminstone en del av människors irritation på cyklisternas rödljusöverträdelser kan förklaras av detta.

Känner folk till detta? Jag tror inte det.

Att cyklister anses vara i vägen, vilket bl.a. orsakas av cykelbanor som plöstligt, utan vidare hänvisning tar slut, är en delförklaring.

Men jag är starkt övertygad om att den största anledningen till cykelhatet helt enkelt beror på cykelns överlägsenhet i storstan.

Som bilist spelar det ingen roll hur många vrålande hästkrafter du utrustat dig med, du blir ändå alltid brädad av cykelns överlägsna möjligheter till framkomlighet.

Då kan den enkla men oj så geniala uppfinningen cykeln, te sig en smula provokativ.

Bilden kommer från en broschyr ”Fint sätt på cykel” som gavs ut för att tukta cyklisterna 1946.

Jo, avskyn mot cyklister är ingen ny företeelse.

Här hymlade man iallafall inte om vad cyklisthatet berodde på.

Så rak med framställningen av problematiken skulle man knappast vara idag, även om bilisterna nog helst skulle önska att cyklisterna, av rent sympatiska drag, gjorde dem sällskap i bilköerna istället för att så avskyvärt ”åla sig fram”.

Så sympatisk är inte jag.

/DS

Det är anledningen till att Bella och jag syns i dagens upplaga av tidiningen Metro.

Att det börjar bli en trend är mer än jag visste.

Cykelfrämjandets (Malmö) ordförande Christian Fasth menar att man kan se det på bloggar och i Facebookuppdateringar och menar att det är främst de tvåhjuliga lådcyklarna folk väljer för cykelsemestern, då de till exempel är lättare att ta med på tåg (dagens Metro).

Det låter ju som Science Fiction om man tänker sig vår stora lådcykel i ett tåg, speciellt med tanke på SJ:s, så vulgära och även miljöfientliga, förhållningssätt för medtagande av konventionella velocipeder.

Men faktum är att söderut ser det ljusare ut för de som vill ta med sin cykel- och t.o.m. lådcykel på tåget.

Åtminstone på länstågen.

Fick den här bilden skickad till mig av en bloggbesökare i höstas:

Foto: Carl-Johan svensson

Det är på de småländska krösatågen som lådcykel på tåg inte är en omöjlighet.

Det mesta verkar vara möjligt med hjälp av några vikbara säten i all enkelhet.

Lådcykel på tåg eller inte. Hoppas att trenden att semestra med lastcykel växer sig starkare.

Efter vår Gotlandsresa kommer jag själv ha en uppfattning om man bör lägga till ett E och ett L framför lådcykelsemester, eller inte.

/DS

Igår fick man höra på regionala nyheter , att det bildas cykelhatargrupper på Facebook för fullt, vars högsta önskan är att släcka de trampande en gång för alla.

Eller åtminstone spruta ner oss med spolarvätska.

Idag läser man i Metro att antalet cyklande i Stockholm minskar för första gången på länge, enligt en undersökning.

Varför? Jo, för folk inte känner sig trygga att cykla på den undermåliga cykelinfrastrukturen i Stockholm city.

Cyklisthat gör mig förbannad.

Att människor slutar cyklar p.g.a. rädsla gör mig ledsen.

Lyssnade på Klotet i P1 för ett tag sen.

Den smog och de miljögifter som bildats lokalt i så gott som alla större kinesiska städer, är så ohälsosam att medvetna miljöexperter inte ens tillfälligt vill ta med sig sina familjer dit för att göra en utredning och utveckla ett förbättringsprogram.

Detta måste ses som en stor fet varning om vad som väntar.

Det finns helt enkelt inte utrymme för något cyklisthat.

Vi lever i en tid med överfull kollektivtrafik och samtidigt ett Stockholm som är på väg att växa med ett Göteborg till 2030.

Vi lever i en tid med kass luftkvalité i innerstan samtidigt som folk spenderar oförståligt mycket av sina liv stillaståendes (ofta en person/bil) i bilköer.

Cyklisterna har genom åren funnit sig i att röra sig i ett trafiksystem som inte är anpassat för dem, där vägar plöstsligt tar slut, rödljus som inte slår om förrän det kommer en bil – och där den så uppenbart orättvisa snedfördelningen av gatuutrymmet ofta används till att parkera sin bil eller att ställa avfall på.

Så ni som hatar. Sluta med det och börja cykla istället. Då kommer ni att bli medvetna om att själva problemet till stor del ligger i bortprioriterade cykelsatsningar och sen efterkrigstiden sett, en urstark och hänsynslös bilnorm.

Och ni som är cykelrädda:

I alla amerikanska städer där cyklingen ökat har allvarliga trafikolyckor minskat som bara den. Hur då? Jo, för att många cyklister bidrar tillsammans till ett lugnare trafiktempo.

Med andra ord Critical Mass-principen.

Så ni som väntar på att politiker ska få tummen ur och ge oss bredare, bättre och mer sammanhängande cykelvägar innan ni själva hoppar upp i sadeln; vänta inte mer – cykla idag.

Det är snabbaste vägen till en tryggare cykelstad.

/DS

En gata där bilar tillåts köra – men på cyklisternas villkor.

Radikalt? Egentligen inte ett dugg.

Klart att man som bilist får anpassa sig efter ”cykelfart” i stadskärnan.

Något annat kan man väl inte tänka sig?

Hela artikeln här.

/DS

Att ta tåget ner mot smålandskusten är ingen hit. Biljetterna är dyra och resan, på ca 33 mil, tar orimligt lång tid.

Att sitta och trycka i en varm buss, med barn, packning och allt, skulle inte heller ha varit nån höjdare.

Då återstod bara ett alternativ. Bil.

Jag tog vikcykeln till närmsta hyrbilsställe (OKQ8). Det var mackar som gällde eftersom det var helgdag och stängt hos andra biluthyrare.

Vikcyklar har genom historien ibland, både orättvist och funktionellt reducerande, kallats för bilcyklar. Det mest lyckade äktenskapet är mellan tåget- och vikcykeln, det vet väl varenda vettigt resonerande människa, men faktum är att jag haft stor nytta av min Brompton även i kombination med bil, de få gånger vi hyrt eller lånat. Det får jag erkänna. Lite samma princip som med jollen till en segelbåt.

På vägen ner konstaterade vi i samrådande harmoni att vi faktiskt kan unna oss att hyra bil ibland och att de ca 2000:- för tre dygn (bensin inräknat) faktiskt är ganska överkomligt.

Övertygelsen om att vi faktiskt valt rätt färdsätt denna långhelg, varade ända tills det ögonblick då en liten hare av outgrundlig anledning valde att korsa E22:an, en mil norr om Oskarshamn, för sista gången i sitt liv.

Då vi både tyckte synd om den döda haren samt att vi inte planerade att ändra våra vanor av vegetariskt näringsintag – kunde vi inte se något positivt med kollisionen överhuvudtaget.

Vår hyrda Peugeot verkade vara av annan inställning då den med sina glupska käftar under huven verkade ämna svälja haren hel. Den hade nämligen, i smällen, fastnat i ett parti under grillen, skrämmande likt en stor bred leende mun.

Den stackars haren slutade, nätkommande dag, på Oskarshamns soptips djurkrematorie, som kommunen så kostnadseffektivt kombinerat med annat, helt vanligt, brännbart avfall.

Skadorna på bilen visade sig endast vara ett sprucket, och till synes inte allt för kostsamt, plaststycke. Då delen den satt ihop med redan var skadad vid en tidigare kollision var förhoppningarna stora på att vi skulle komma undan kostnadsfritt.

På vägen hem hamnade vi i bilkö efter bilkö.

Resan drog ut på tiden (ca: 6 timmar) och vår treåriga dotter Bella tappade tålamodet och ropade ursinnigt dumma bilsamhälle, samtidigt som hon i ren protest mot det ändlösa bilåkandet kissade på sig två gånger (händer nästan aldrig) inom loppet av tio minuter i vår, av vänliga grannar, medlånade bilbarnstol.

På macken senare på kvällen, kunde de inte alls förstå mitt resonemang om att vi skulle slippa pynta tvåtusen i självrisk eftersom det trasiga partiet ändå, p.g.a. tidigare kollision, skulle bytas ut.

- Det är en princip vi har, skadar man bilen så får man betala, spelar ingen roll att den är skadad på samma ställe tidigare, svarar en trött expedit i trettioårsåldern.

- Så ni kan alltså strategiskt vänta med att byta ut kofångarn tills den lönat av sig maximalt och fått… låt oss säga tio skador, och ni tjänat tjugotusen på alla kunder ni krävt på tvåtusen var?

- Hade du inte valt tilläggsförsäkringen hade det kostat tolvtusenfemhundra.

- Så skulle det vara tio kunder som valt att inte betala extra för försäkringen så hade ni kunnat få 125 000:- för en kofångare i ren vinst?

- Du får iallafall betala tvåtusen.

- Men den trasiga delen kostar nog knappt en tusenlapp.

- Spelar ingen roll.

- Kan man välja att ta itu med problemet själv?

- Ja, men då får du betala hyra för bilen under tiden själva problemet åtgärdas och är bilen uthyrd till nån annan, vilket den bil ni lånat faktiskt råkar vara, så kan du, som du nog förstår, ändå inte få loss bilen för reparation.

- Men om ett blinkersglas gått sönder och jag valt att inte betala extra för försäkringen, och bilen varit uthyrd direkt efter mig, så hade jag alltså inte fått byta ut det själv och istället behövt betala 12500:- trots att ett blinkersglas bara kostar några hundra?

- Ja.

- Och tvåtusen för blinkersglaset med försäkring?

- Mm.

- Det finns alltså inga grader i helvetet på det här stället, ett skadat blinkersglas likställer ni alltså kostnadsmässigt med en totalkvaddad bil?

- Precis.

- Men hur sjutton vågar folk då hyra bil här?

Inget svar. Hyrbilskvinnan bara tittar på mig med trötta ögon och väntar på att jag ska sticka kortet i maskinen, sluta diskutera och betala de tvåtusen jag är skyldig. Jag gör så. Med min hopfällbara cykel i ena handen går jag med tunga steg mot utgången. Känner mig lurad och tänker att vi ska minsann alltid välja tåg framöver. Men sen rinner det liksom bara över:

- Jag ska aldrig mer hyra bil här, aldrig mer! ropar jag så det hörs i hela butiken och säkert ut till de som står och tankar vid bensinpumparna också.

Omoget? Det skiter jag i.

Aldrig mer hyra bil är det enda som ekar i huvudet under tiden jag fäller ut min cykel och fort trampar därifrån.

/DS

Sen en ny omgång inleddes i söndags har jag kört på rätt hårt.

Konkurrensen är stenhård och för att ha möjlighet att ta hem en omgång måste man nog dessvärre hålla igång på heltid.

Svårt för en småbarnspapps att konkurrera. Kanske borde vi få en egen liga.

Men jag befinner mig ändå i skrivande stund på en hedrande trettondeplats (slutade på plats åttio senaste omg.) i min region, med bra häng på tolfteplatsen, och med ett tillgodohavande på tjugo zoner. 125 p i timmen plockar jag sålänge jag får behålla dem.

Nokar, det är jag det.

Och från det ena…

Enligt norska Dagsavisen är Sverige europas tredje bästa cykelland, strax efter Danmark och Holland i topp.

Blir ganska förvånad att Sverige hamnar så högt upp.

Men cyklar man långfärd, ute i landet, finns det faktiskt ofta väldigt bra och fina vägval för cyklisten.

Kanske är det det man tagit hänsyn till.

Något på minussidan borde vara de i Sverige så starkt begränsade möjligheterna att få ta med sin cykel på tåget.

Där ligger länder som till exempel Polen före oss.

Förmodligen finns ingen sån bedömningspunkt inblandad i gällande kriterier.

Usch för bakåtsträvande SJ.

/DS

Det var elevkonsert och innan allt var iordningställt hade klockan hunnit bli elva.

Orken fanns inte riktigt för att på vägen hem cykla några turf-omvägar men jag var tvungen att åtminstone ta de zoner jag passerade.

Mina motståndare visas som röda små gubbar och man själv som en grön.

De krigande var få denna halvljumma stockholmskväll och förutsättningarna egentligen utmärkta för att röja loss.

Intill Solnavägen ligger Motkrogen som jag utan svårigheter knycker från Lejoninnan.

Man ska se till att sitt gröna jag befinner sig inom själva zongränsen i 45 sekunder innan övertagningen är fulländad. Efter ett visst antal hopsamlade poäng kortas den tiden ner en aning.

Min nuvarande övertagningstid är 40 sekunder.

Jag cyklar vidare längs Norra kyrkorgården mot Hagaparken. Tvekar en aning innan jag bestämmer mig för att göra en liten avstickare mot zonen Solna church.

Jag leder in cykeln på kyrkorgården och ställer den mot ett träd. Det är vått i luften och nästan helt mörkt. Mobilen ger ifrån sig ett diskret ljud för att uppmärksamma mig om att jag äntrat zonområdet.

Skit.

Jag ser att zonen är färgad i svart- och gulrandigt. Det betyder att den är blockerad.

En informationsruta om zonens innehavare kommer upp på radarn.

Han har valt att kalla sig för det något förutsägbara namnet Tuffe.

Tuffe har många medaljer och en sammanlagd blocktid på hela 30 min.

Det är åtta minuter kvar innan den upphävs så att kyrkplatsen kan bli min (vilket betyder att Tuffe var här i egen hög person för ca 22 minuter sedan).

Som nyinvigd uppgår min egen blocktid än sålänge till blygsamma 5-6 minuter.

Jag bestämmer mig för att vänta ut blocktiden och knipa zonen från Tuffe.

Ovanför porten på den gulmålade stenkyrkan lyser en lampa. Ljuset är tillräckligt starkt för att jag ska kunna slå mig ner framför porten och läsa en bit ur Carl-Johan Vallgrens Berlin.

I slutet av Juni ska jag åka dit med min vikcykel.

Fyra dagar har jag på mig att med hjälp av cykel och gps lära känna stället. Det är en gigantisk metropol men få verktyg är så tidseffektiva, för att bli vän med en ny stad, som cykel och gps.

”Zone taken” säger telefonen. Jag slår igen boken, lägger ner den i väskan och tar en titt på displayen för att säkerställa att zonen nu är grönfärgad och övertagen.

På skärmen ser jag, förutom den nyövertagna zonen, en röd figur, alldeles intill det grönmarkerade området.

En rysning går genom kroppen.

HAN ÄR HÄR.

Jag vänder mig sakta om och där står han.

Tuffe.

Tuffe närmar sig hastigt. Gångstilen påminner om en zombies men med skillnaden att Tuffe håller armarna längs med sidorna istället för rakt ut. Han har en framåtlutad hållning och ett irriterat och mycket skäggigt ansiktsuttryck. Uppskattningsvis är han runt femtio.

Detta steg från den virtuella- till den verkliga verkligheten, får mina varningsignaler att springa igång på högsta volym. Det känns ungefär som att just ha bevittnat ett overkligt fantasifoster som man tidigare bara sett på film.

Jag faller ett sekundsnabbt fall från den trygga tillvaron i cyberspace till den fasansfulla på planeten jorden.

Jag flyr.

I skydd av mörkret avlägsnar jag mig raskt mellan gravstenarna från kyrkogården.

På telefonen ser jag att Tuffe tagit plats mitt i zonen som för tillfället är min. Han kommer få vänta i ungefär fem minuter innan den kan bli hans.

Nästa gång en turfare dyker upp irl ska jag ta kontakt.

En enslig kyrkogård i den mörka natten gör att det är lätt hänt att rädslan övervinner förnuftet.

Ny spelomgång 2/6 och alla poäng återställs.

Jag ligger på plats åttio nu men nästa månad går jag för vinsten.

/DS

Precis som jag misstänkte behövde jag inte cykla många minuter, på Sveavägen, innan jag stötte på mitt första hinder.

Smidigt, tar bara nån minut att lämna rapport – är mitt första intryck.

Också bra för humöret att aktivt agera på dessa så sjukt irriterande företeelser.

Att nån i ilfart med högaffel skulle komma från trafikkontoret för att jaga bort lastbilen – är kanske att hoppas på för mycket.

Men sprider sig appen och rapporterna börjar trilla in – kommer detta få medial uppmärksamhet som i sin tur kan leda till en förbättrad trafiksituation.

Om du inte redan gjort det, hämta hem den. Finns till både iphone och androider.

Personligen kommer jag fortsätta att konstruktivt säga till verbalt, om nu lagöverträdaren råkar finnas på plats. Vägrar de ta in det jag har att säga – kommer jag inte tveka att använda appen.

Som ett litet vapen att ta fram ur byxfickan om motoristerna börjar moppsa.

/DS

På tal om bilar och annat som blockerar cykelbanor och uppgivenheten över att ofta inte kunna göra något åt det.

Har man den här appen, kan man snabbt och enkelt ta en bild och lämna rapport till sitt lokala trafikkontor för åtgärd.

Låter ju nästan för bra för att vara sant. Ser fram emot att ta en tur längs Sveavägen imorgon, där det garanterat dyker upp hinder, för att testa appen.

/DS

Tidigare idag vid brofästet Sankt Eriksbron. Tre felparkeringar i rad, ingen skyldig på plats och tålamodet prövas till det yttersta.

Vill passa på att tipsa om FB-gruppen: Bilder på fordon som blockerar cykelbanor, som redan uppmärksammats i media.

Utmärkt initiativ av Dmitri Fedortchenko!

Fota med mobilen och lägg upp. Debatten om detta ständiga vardagsproblem som mer eller mindre tvingar cyklisten till regelbrott, är så välkommen.

Det sorgliga är att många verkar tro att det är helt okej att ställa sitt fordon på cykelbanan.

/DS