En känsla av frihet att göra sig av med saker man inte använder

Det har nästan blivit en liten hobby under sommarledigheten, att göra mig av med grejor vi inte använder eller behöver. Antingen skänker vi det till nån second hand butik, eller så lägger vi ut det på Tradera och i sista hand så slänger vi det. Det kan röra sig om porslin, böcker, kläder, elektronikprylar, möbler m.m. Det är så skönt att bli av med sånt som bara står och samlar damm.

Ett tag till så jobbar jag bara halvtid och idag har vi röjt järnet igen. I somras gick vi igenom hela förrådet och nu kan man faktisk röra sig ganska obehindrat på dom ca. 5 kvadraten som är oss tilldelade. I lägenheten har det, under dan, visat sig finnas massa grejor som helt enkelt inte används. Bort med dom. Helst till nån annan behövande så att det återanvänds. Sjukt att man samlar på sig så mycket som bara glöms bort och ligger på hög och blockerar ytor på dom få förvaringsutrymmena man har.

Det finns ändå några tidslösa vinnare som man med nöje använder år efter år. Prylar som blir kvar.Vår kaffebryggare Moccamaster, är en sån. Jag tror aldrig den kommer att gå sönder. Och aldrig se ful ut heller. Den är en vinnare utan bäst före datum. Man gillar den nästan mer, ju mer man använder den. Som en fin gammal skinnjacka, eller min Brompton med Brookssadel, och Bakfietsen såklart. Det finns saker, som man ofta betalat lite mer för, som man faktiskt, tro det eller ej, skulle välja att laga istället för att köpa  nytt. Det ska vara billigare att laga än att köpa nytt. Bra förslag med halverad moms till cykelreperatörer och skomakare(mp). Inga fler saker som är så billiga och dåliga att det skulle löna sig att köpa nytt istället för att laga dom.

Moccamaster. En tidslös vinnare.

Skräckblandad förtjusning på cykelvägar norr om stan

Igår cyklade jag till Sollentuna för att hälsa på syrran. Ungefär 15 km. Fint väder. Perfekt temperatur för lite motion. Kvällssol och superfina cykelvägar i naturskön omgivning. Man blir lite lycklig av att cykla i en så fin cykelmiljö. Bra skyltat också. Åtminstone till en början. Sen plötsligt så har man flera vägval och inte en enda skylt som visar vilken väg som leder till Sollentuna. Tragikomiskt! Det har tydligen satsats jättemycket kosing på att få till fina cykelbanor, men sen har tydligen pengarna tagit slut när man ska toppa av kreationen med några billiga små skyltar som visar vilket håll man ska. Det borde ju vara ganska billigt att få upp några skyltar i relation till vad det kostar att göra cykelvägar. Konstigt. Som tur är kan man fråga sig fram och ser man ingen så kan man ju alltid använda sin gps på sin Iphone/smartphone om man nu har en sån. Min har räddat mig flera gånger och en våt dröm vore ju en speciell gps för det mest lämpliga vägvalet för cykel. Men så länge får den vanliga funka.

Under dagen har vi varit på utflykt i Hagaparken som så många gånger förr denna sommar. Det går jättebra att ta sig fram med hela familjen på Bakfietsen. När vi åker ut i Hagaparken känns det klockrent men i stan väljer vi hellre bilbarnstolen. Det känns säkrare.

Hanna och Bella i Bakfietsen.

Nog om det. Idag var jag även och käkade på ett vegställe i Gamla stan, Hermitage heter det. Rekommenderas varmt. Jättebra buffè. Polarn kom på sin gamla, lite speciella, lastcykel.

På hojen får han med sig ett stort Dragspel och även en mindre förstärkare.

Miljöpartiet vill satsa 50 miljoner per år på cykelmiljön i Stockholm

Enligt DN så vill miljöpartiet satsa 50 miljoner per år på cykelmiljön i Stockholm. Bra med lite konkreta cykelvisioner. Tidigare idag försökte jag pressa en moderat i en valstuga,(tror det var trafikborgarrådet Ulla Hamilton) på hur mycket dom vill satsa på cykelvägar i Stockholm. Nån siffra fick jag aldrig ur henne. Däremot nåt flummigt om att det är viktigt att utryckningsfordon kommer fram och att det därför inte går att göra mycket åt trängseln på Stockholms huvudgators cykelvägar. Inget verkar få gå ut över bilismen. Mest verkade hon och hennes kollegor vilja snacka om hur viktig förbifarten är för Stockholm. Några eldiga visioner för cyklismen i Stockholm fick jag aldrig ur henne. Men det hade jag kanske inte räknat med heller.

Andra tongångar var det i miljöpartiets valstuga. Där skiner dom verkligen upp när man vill snacka cykelpolitik. Även om dom erkände att dom helst av allt hade velat bygga upp hela Stockholms infrastruktur från början, för att optimera för cykel och kollektivtrafik, så var det ingen brist på visioner. ”Man ska lätt kunna ta med sig barn, barnvagn, packning och grejor när man åker kollektivt”, menade killen jag pratade med. Och när man cyklar la jag till, och gled in på lådcykelsnack för en stund. Fördubblad kollektivtrafik år 2020 (mp) är ju en hyfsat kaxig vision, men väldigt tilltalande. Känns ju ganska omodernt att ta sig fram med en person i varje bil i framtiden, som det ofta ser ut i Stockholm idag. Det finns en massa onödig bilism i den här staden. I Vetlanda där jag är uppväxt så är kollektivtrafiken urusel och ingen riktig konkurrent till bilen och där förstår jag att folk vill kunna använda sina bilar. Därför att jag ganska skeptisk till, att det rödgröna blocket vill höja bensinskatten. Man borde strama till det för innerstadsbilisterna i Stockholm istället.

I en artikel läste jag att man hade tagit bort parkeringsplatserna i en stadsdel någonstans i Tyskland för att få ned bilåkandet. Alltså, inget bilförbud men himla opraktiskt resealternativ till den platsen. Det kanske vore något för Stockholm. Så var snäll mot landsortsbilisterna och sträng mot innerstadsbilisterna i Stockholm, Malmö, Göteborg och kanske ett gäng svenska städer till.

Bra cykelvägar ut till Solna

Då så har jag börjat jobba på Solna kulturskola. Bara ca. 4 km från Vasastan där vi bor, så det blir självklart cykel för att ta sig dit. I stan förbannar jag ofta dom ibland så snålt tilltagna cykelbanorna där en omkörning av en annan cyklist kan bli rent livsfarlig. Men under dom senaste dagarna har jag cyklat ut till Solna på cykelbanor i dess rätta storlek. Tänk om dom vore lika breda inne i stan. Jag lovar att det skulle minska antalet cykelolyckor radikalt. I Holland har inte en enda cyklist hjälm men ändå är det världens säkraste cykelland. Då är också cykelbanorna lika fina som mellan Norrtull och Solna. Minst!

Breda fina cykelvägar i Solnatrakten.

Så snälla politiker! Våga satsa på cykelinfrastruktur. Det är det effektivaste sättet att minska cykelolyckor, att få ännu fler att börja cykla till jobbet och folk blir gladare på sadeln dessutom.

En liten parantes, eller stor om man är cykelturist, är att skyltningen är helflummig i Solnatrakten. Plötsligt tar skyltningen slut och man har flera cykelvägsval, så då är det bara att chansa. Vilket kan va ganska frustrerande, speciellt om man råkar vara  cykelturist i trakten.

Mot Vanadis

Det verkar bli en tur i månaden till Vanadisberget ungefär. Attans vad man slänger.  Och då är inte huhållssoporna inräknade. Det är flaskor, burkar, plastförpackningar och framför allt en massa tidningar och papper. Hur klarade man sig förut, utan en lådcykel att frakta skräpet med?

Hela familjen på cykeln

Vi provade ett annat sätt att ta med oss Bella på cykeln igår. Utan bilbarnstol. En vuxen sitter i lådan och har Bella i bärselen.

Om nåt år kan hon nog sitta på bänken, själv. I nuläget kan hon i ungefär 5 sekunder. Räcker i alla fall för att hinna ta ett kort.

Hon kan även ligga raklång på bänken men vi föredrar att hon slaggar på golvet i lådan. Känns säkrare.

Återigen detta habegär

Man gör sina små försök för att inte bli ett offer för massa prylar. Min taktik har under den senaste tiden varit att hitta tidslösa saker, rätt dyra, som bara blir snyggare och bättre med åren. Som till exempel Brookssadlar och väskor från Carradice. Ett sätt att peka finger åt köp och slängsamhället, där varje pryl har liksom ett bäst före datum, då den nästan bokstavligt tigger om att bli slängd och ersatt med nåt nytt, lika dåligt. Att köpa saker för lite mer pengar, som har tidslös design och som växer med tiden är motsatsen till den typen av konsumtionssamhälle som vi har skapat.

Nu till problemet med mitt ”fuck you” till köp och slängkulturen som på sätt och vis handlar om att faktiskt kunna vara nöjd med det man har nån gång. Det ligger nästan i ens natur att börja fundera på hur ens nästa laptop eller i mitt fall cykel, ska se ut och vara. Det finns rotat i våran svenska kultur att man aldrig ska slå sig ned och bara vara nöjd med det man har. Man ska jaga. Ny bostad, ny dator, nya kläder, ny mobil, ny lägenhet o.s.v. Man ska med andra ord se till att ha saker att fylla sina ”hål” med. Och det kan i vissa fall bli en motsättning om man som jag strävar efter att ha ganska få men bra grejor.

”När man har det man behöver, ska man vara nöjd då?”

Jag hoppas att jag kommer dit förr eller senare. Men nu funderar jag mest på om min nästa Brompton ska ha två eller sex växlar, vara vit eller blå och om man ändå inte ska lägga 6000:- extra på att få en ”superlight” titanmodell som gör den ca. 1 kg lättare. ”Vad man håller på”.

Fler cykelutflykter

Senaste dagarna har vi varit på cykelutflykt till Hagaparken och Huvudstabadet. Vi har satt dubbla lager liggunderlag under bilbarnstolen i lådan. Nu känns turerna mjukare för Bella. Liggunderlagen fångar upp stötarna relativt bra. Hon brukar vara lite ledsen i början men sen somnar hon oftast.

Cykeln har hittills fått vara i fred trots att den står ute hela tiden. Den har väl fördelen att vara lite för udda för att bli stulen och sen säljas vidare. På önskelistan står: 1. Brookssadel, 2. Kapell. Kanske mest kapell ändå. Vore perfekt om man kan åka till tennisplan och spela nån timma medan Bella ligger och sover i skydd av kapellet i cykeln. Hon börjar att få mer och mer rutiner vilket underlättar en del.

Bakfiets med kapell och Brookssadel. Hur fin som helst. Ständigt detta habegär. Ett kapell kostar ca. 1800:- och en brookssadel ca. 1000:-. ” Fint=dyrt”, slår nästan aldrig fel.

Inga problem utan bil

Hittills har det inte varit något som helst problem att ha barn men ingen bil. Bella gillar mest att åka tåg vilket har gått över förväntan denna sommar. Det har varit det överlägset smidigaste sättet att resa längre sträckor. En gång, när vi bl.a. hämtade lådcykeln, så lånade vi föräldrarnas Audi. Det gick sådär. Vi fick stanna till några gånger och trösta en ledsen Bella som tröttnat på bilbarnstolen. Så alltså, om det går, så åker vi helst tåg. Åtminstone så länge SJ sköter sig och att vi har tur i deras helt ologiska biljettpris-lotteri, som ger spontanresenären minsta möjliga odds att inte bli ruinerad eller biljettlös.

Sommarens största frestelse att åka bil var för att ta sig långt ut på den småländska glesbygden, till en 3-dagars fest,  med både tält, sovsäck, liggunderlag och en hel del annat. Tre mil till närmsta tågstation och en massa packning helt enkelt. Annars är det ju inget problem att avnjuta tre mil på min Brompton, men med all tung packning var jag lite skeptisk. Med facit i hand så gick det ju bara inte bra, det gick ju till och med ohyfsat bra och gav mersmak dessutom.

Till och med kavajen fick jag med mig i gott bevar, och det ska definitivt bli en längre semester med tåg kombinerat med cykel inom en snar framtid.

I övrigt har det varit några turer till tippen med Bakfietsen som skulle ha krävt bil. Vi har återvunnit en hel del gammalt skräp från vårat numer rymliga förråd. Det är verkligen en befrielse att bli av med massa skräp och grejor man ändå inte använder. Dags för en nystart i konsumtionstänk. Aldrig mer köp-släng-glömprodukter.

Sen vi fick lådcykeln har det ju också känts gudabenådat att slippa att gå med Bella, så fort man vill röra på sig lite. Att kunna cykla ut i Hagaparken och till olika ställen känns både mer praktiskt och roligare.

Nu är semesterlivet över och jag börjar jobba nästa vecka. Utmaningen att klara sig utan bil kommmer bli lite större. Men om det skulle knipa kan vi ju alltid gå med i en bilpool, vilket känns avlägset i nuläget. I alla fall så länge vi har tur i SJ:s biljettlotteri.