Förberedelser Köpenhamn-Amsterdam

Förberedelser Köpenhamn-Amsterdam

29/6 2012

På måndag lämnar vi Stockholm för ett par veckors vistelse i Påskallavik i närheten av Oskarshamn. Det innebär att jag måste förbereda, planera och packa redan nu, inför min resa.

Allt ska med ner till Småland. Cykel, packning m.m. Den 13/7 åker Hanna och Bella upp till svärföräldrarna i Helsingland och jag åker söderut med tåg mot Köpenhamn ,som är förra sommarens slutmål och denna sommarens startpunkt.

Har tänkt att ta med extremt lite denna gång. Prova att resa minimalistiskt.

Själva cyklingen blir så mycket mer lustfylld om man packar lätt. Eftersom jag kommer bo på vandrarhem så kommer det finnas tvättmöjligheter. Två väskor, inte mer. En Kånken som jag fick av brorsan i julas och min carradice, som är lite större, där fram. Högst fem kilo plus vatten. Allt annat är fegt.

Det hela…

Brorsan fixade fästen på ryggsäcken så att den går att sätta fast under sadeln. Skomakarn satte fast en rem i den så att den även går att fästa nertill med en spännrem.

Ryggsäcken är 20 år gammal. Enligt skomakarn ska den hålla ett tag till. Roligt att se hur länge den kommer hänga med. Det finns något vacker över slitna grejor med bra kvalité.

På tal om skomakare. Mina favoritskor Camper, hälsade på hos skomakarn redan efter ett år. Visserligen välanvända men ett års livslängd är i minsta laget för ett par dojor för 1600:-. Den gången gick de att limma men efter ytterligare brustna sömmar har de stått i garderoben under våren.

Trots den knappa livslängden har jag varit nära att köpa nya. Mina klart skönaste och smidigaste skor. Funkar både till vardags och på finmiddan. När jag lämnade in ryggsäcken i början av veckan passade jag ändå på att fråga om det fanns något hopp för mina trasiga favvoskor. Han kände en skomakare med en maskin berättade han, bara några kvarter från där vi bor, på Frejgatan; han kanske skulle kunna…

Och han kunde. För 220:- gjorde han ett jättefint jobb med förstärkning med extraskinn och allt. Det enda han sa var:

”Du har tyr, jag tror jag kan.”

När jag kom tillbaka för att hämta dem, gjorde han bara tummen upp för att visa att allt gått mer än bra.

Skomakare är för sköna.

Mina lagade Camper

Skorna kommer helt klart med till Holland. Inte för att cykla i men att använda där jag stannar till lite längre för att utforska och promenera.

Nu ska jag forstätta med research om lämpliga vägar för cykling genom Danmark och Holland och även kolla vad min nya solcellsladdare går för. Största problemet senast var el till telefonen. Fick sitta kvar jobbigt länge på cafeér och restauranger för att ladda telefonen sist. Hoppas det löser sig med min nya laddare.

Mer om solcellsladdarn inom kort…

/DS

 

Våga vägra bil

Våga vägra bil

Ska vi inte passa på att rensa upp lite och göra oss av med saker vi inte behöver, nu när vi har bil denna veckan? frågade Hanna igår förmiddag.

Att göra sig av med grejor som inte används, skänka till Second hand, ge bort till vänner, lägga ut på Blocket m.m. får en – som jag varit inne på tidigare – att känna sig lättare.

Därför bangar jag sällan på förslag om att göra sig av med överflödiga prylar.

Att göra detta med bil lägger sordin på aktiviteten. Att göra det med lådcykel sätter däremot krydda på det hela och gör turen till Myrornas, Stadsmissionen etc. riktigt lustfylld.

Men det är ju bl.a. tre stolar, replikerar Hanna när jag svarar att vi fixar det med cykeln och att vi inte behöver bilen.

Du kommer att få åka minst två turer fram och tillbaka, fortsätter hon.

En tur räcker, svarar jag och tänker på det illvett jag fick när jag skulle parkera bilen häromnatten.

Och det går. Tre stolar, fyra tavelramar, en matta samt några påsar som ska till återvinningen.

Triumf.

Med ett par elastiska spännremmar är det hur stabilt som helst. Stadsmissionen på Hagagatan tog emot rubbet.

Fyra stolar hade också funkat …Om man bara har tillräckligt mycket vilja, så sväljer cykeln mer last än man kan föreställa sig.

Kampen mot bilberoendet fortsätter.

/DS

 

Gränslöst ursinne

Gränslöst ursinne

Sedan igår natt har jag gått runt med en dålig känsla i kroppen. Den vill liksom inte släppa taget och jag vet inte hur länge den bestämt sig för att stanna.

Det hela började igår kväll när vi kom hem från midsommarfirande i Oskarshamnstrakten vid smålandskusten. Det är en annan historia, men tågförbindelserna söderut mot Kalmar o.s.v. är under all kritik. Det är dyrt att åka och tar mycket längre tid än vad som är rimligt för sträckan.

Denna gång fick vi låna bil av min föräldrar. Det var välkommet då vi redan om några dagar ska tillbaka för semesterfirande.

Nog kände jag till att om man anländer sent på kvällen, med bil, till Vasastan i Stockholm – där vi bor, kan det ta tid att hitta parkering. Det tog tid…

Mellan 0-6 i natt var det parkeringsförbud på, i stort sett, hela Norrtullsgatan. Gatan skulle tydligen sopas vid den tiden.

Tålmodigt gav jag mig ut i närliggande kvarter, på jakt efter en parkeringsplats. Efter en halvtimmes letande insåg jag att det var hopplöst. Alla bilar – som i vanliga fall – brukar stå parkerade på Norrtullsgatan, trängdes nu om p-platserna på gatorna intill. Jag kom för sent för att ha en chans att ens blanda mig i matchen om en.

Till jobbet i Solna är det fyra kilometer. Min idé blev att slänga vikcykeln i bagagen – parkera någonstans i trakten där jag jobbar och cykla hem. Med lite tur skulle jag vara hemma igen på dryga trettio minuter. Jag var trött efter att ha kört de sista 20 milen från Oskarshamn och ville sova.

Intill jobbet hittar jag en parkeringsplats med några lediga rutor. När jag lagt ungefär trettio spänn i automaten får jag syn på en liten skylt. Parkering är tidsbegränsad till 24 timmar, stod det. Min avsikt är ju att stå där hela veckan tills vi ska tillbaka till sommarstugan vid smålandskusten så jag svär till, sätter mig i bilen och fortsätter sökandet efter en p-plats som passar våra behov. Mitt tålamod är redan nu hårt prövat och ilskan börjar bubbla upp inom mig.

Jag kör och kör, tiden går …allt är upptaget. Efter ca 40 minuters irrande hittar jag till slut en ledig ruta där det inte står något om tidsbegränsning. Jag ska just till att parkera när jag upptäcker – fullt med splittrat glas utspritt precis där jag ska stå. Det är nära att jag inte bryr mig och ställer mig där ändå, men ångrar mig när jag tänker på hur dåligt jag skulle må om bilen skulle vara punkterad, när jag kommer tillbaka för att hämta den.

Dessbättre hittar jag ett annat ställe i närheten. Jag lägger i pengar eftersom det inte heller på denna automat står något om tidsbegränsad parkering. Fel. Efter att ha lagt i femtio spänn spottar maskinen ut en biljett utan att jag tryckt på biljettknappen. Med andra ord kunde jag lika gärna parkerat vid det första stället jag hittade. Alla parkeringsplatser verkar vara tidsbegränsade.

Nu får jag koncentrera mig på andningen för att det inte ska brista. Klockan är över ett. Jag bestämmer mig för att erkänna mig besegrad och acceptera en cykeltur till Solna, en gång varje dygn tills vi ska åka.

Jag öppnar bagagen, tar ur min Brompton, låser bilen, fäller upp och ska just cykla iväg, då det plötsligt rinner över totalt. Likt ett fyrverkeri slungar jag, totalt ocensurerat, ut vulgäriteter i Solnanatten. Jag förbannar bilkulturen, jag svär över privatbilismen i storstan, jag svär tills jag inte har några svordomar kvar att svära med. Då börjar jag att skrika istället – och den här gången riktar jag all min vrede mot min cykel, som faktiskt bär skuld till att jag för första gången på väldigt länge, helt tappat kontrollen.

Punka:(

På något sjukt sätt har den lyckats sätta sig själva i punkterat tillstånd, där den legat i bagagen under min desperata jakt på en parkeringsplats.

Jag tittar på klockan. Tunnelbanan har precis slutat gå.

Ilskan börjar sakta att rinna ur mig ändå. Kanske hjälpte utbrottet mig att vifta av mig en del av agressionerna. Jag kommer på att det finns ett par mackar längs vägen in till stan. Som en boxare som rest sig på nio, i sista ronden, tar jag min cykel och fortsätter hjältemodigt fightas vidare – till fots.

Under promenaden hem, i den kyliga juninatten tänker jag: ”Varför utsätta sig för detta? Varför äger man bil i Stockholm? Man blir ju bara fattig och arg.”

Efter någon kilometer kommer jag fram till en mack. Den är stängd. Lufttrycksbehållarna är borttagna. Jag fortsätter. Och jag fortsätter tänka: ”Varför utsätta sig …” Vid nästa mack finns det luft. Jag pumpar och cyklar iväg snabbt för att hinna hem innan däcket blir platt igen. Jag kommer till slut i säng 02:15.

Nytillkomna läsare av denna blogg skulle kunna uppfatta detta inlägg som ett propagerande för fler p-platser. Men inte. Tvärtom. I Stockholm går det 1,3 passagerare per resa med bil. Det är helt orimligt. Klart det blir brist på plats. I den moderna storstaden så tar man sig fram genom att åka kollektivt, gå eller cykla. De enda som använder bil är de som måste. Så bygg ut kollektivtrafik, järnvägar och cykelinfrastruktur så bilberoendet avtar!

Enligt radioprogrammet Klotet, kommer den vanligaste orsaken till att dö i förtid att vara just – luftföroreningar. Låt oss slippa detta!

I morgon ska jag upp svintidigt för att cykla till Solna och lägga i pengar för 24 timmars p-tid till…

/DS

 

Aggressiva cyklister – varför?

Aggressiva cyklister – varför?

Började prata med en expedit igår efter att hon kommenterat min vikcykel som jag kom bärandes på.

Hon var själv cyklist och vi började prata om cykelklimatet i Stockholms innerstad.

”Många cyklister beter sig aggressivt och visar ingen respekt”, menade expediten. ”Till och med värre än billisterna”, fortsatte hon.

Jag håller med henne om att vissa cyklister inte visar respekt och visar på ett aggressivt beteende i trafiken. MEN, för det finns ett stort MEN här… det handlar om att det inte är ett dugg märkvärdigt att många cyklister har utvecklat ett hett temperament.

Föreställ dig, sa jag till expediten, att bilisterna skulle ha motsvarande infrastruktur som cyklisterna, att röra sig på:

  • Att de oftast inte skulle ha möjligheten, att tillfälligt låna körfältet för mötande trafik för att göra en säker omkörning för att till exempel komma förbi en traktor som täcker upp hela körfältet.
  • Att bilvägarna tillfälligt helt plötsligt skulle ta slut utan ett enda tecken eller skylt som visar vart man ska ta vägen. Istället skulle de bli utskickade som bortkomna lamm, att färdas över ett slagfält, bland vidunder som är hundra gånger tyngre och starkare än de själva, och när som helst skulle kunna göra mos av dem.
  • Att bilvägarna ofta skulle vara blockerade av andra, tjugo gånger så stora, stålmonster som anser att de har rätten att parkera lite hur som helst över den lilla infrastruktur bilisterna blivit tilldelade.
  • Att under vinterhalvåret skulle underhållet av denna lilla fjuttiga bilinfrastruktur, helt prioriteras bort till förmån för de större, mycket viktigare, vidsträckta åkrar till vägar som stålmonstren färdas på. Att stålmonstren bidrar till att förpesta stadsmiljön genom deras giftiga drivmedel, som i längden kommer göra staden till en ren hälsofara att bo och vistas i, skulle vara en näst intill icke-fråga för stadens politiker.
  • Att bilarna skulle, under rusningstrafik, behöva trängas på en så snålt tilltagen yta att även hängivna billister allvarligt skulle överväga – att som en ren säkerhetsåtgärd – punga ut för ett svindyrt och miljöförstörande stålmonster, att färdas i istället.

Skulle det kunna vara så att några av bilisterna i denna hypotetiska verklighetsbeskrivning skulle riskera att utveckla ett aningens aggressivt trafikbeteende? Eller rättare sagt, ett ännu mer aggressivt beteende…

Det är den rådande trafiksituation många av Stockholms hårt prövade cyklister upplever idag.

Att sedan Trafikverket och NTF ständigt proklamerar ut budskapet: ”Om cyklisterna bara kunde sätta på sig hjälm så skulle allt vara löst. Låt oss lagstifta om detta.”

Det är att idiotförklara den minoritet, i samhället, som cyklisterna utgör.

Det är som att säga till bilisterna, om motsvarande trafiksituation skulle råda även för dem:

”Om bara billisterna skulle ha knäskydd på sig så skulle allt vara löst. Låt oss lagstifta om detta.”

Inte ett ord om: vägar som plötsligt tar slut utan vidare hänvisning, uteblivet vägunderhåll vintertid, infrastruktur som omöjliggör en säker omkörning etc.

Inte ett ord om att en anpassad trafikstruktur skulle ha någon effekt på olycksstatistiken överhuvudtaget.

Hela denna utläggning besparade jag expediten, men hon förstod min poäng iallafall.

Snart ska jag cykla genom Danmark och Holland där cyklisten och cyklandet tas på allvar – och där man förstått att det bästa skyddet för cyklisten, är en välplanerad och tilltagen cykelinfrastruktur.

Väljer att än en gång lyfta fram detta ”Cyklistens brandtal” av Erlend Loe:

…som cyklist tvingas man bli fredlös. Man tvingas leva på kanten av samhället och på kant med det etablerade trafiksystemet som mer och mer handlar om motoriserade färdmedel, även för friska människor. Cyklisterna förtrycks, vi är en tyst minoritet, våra jaktmarker blir allt färre och vi tvingas in i mönster som inte är anpassade för oss, vi får inte tala vårt eget språk, vi tvingas under jord. Men var på er vakt, för orättvisan är så uppenbar och det bör inte förvåna någon att ilska och aggression ansamlas i cyklisterna och att vi en vacker dag, när ickecyklisterna blivit så feta att de knappt kan vältra sig in och ur sina bilar, slår tillbaka med alla medel.

/DS

 

Föreställningen Cyklisten

För några dagar sedan såg jag Parkteaterns föreställning av Cyklisten i Galärparken på Djurgården.

Helt klart sevärd monolog om passionen för cyklar och cykling.

Parkteatern är ett måste om man håller till i Stockholm under sommaren. Massor av gratisteater i många av Stockholms vackra parker. Föreställningar i en massa olika genres bjuds det på.

Eftersom det här var något så ovanligt som en ”Cykelföreställning” tog många cykeln dit och ha-begäret bubblade upp i mig när jag fick syn på en äkta Moulton TSR.

Den engelska cykeln lär vara utmärkt för bl.a. långfärdscykling. Den är inte vikbar men såväl separerbar, vilket är tillräckligt för till exempel tågtransport. Skulle bli ett utmärkt komplement till min Brompton.

Kolla Vikcykelguide för mer info om denna vackra cykel.

/DS

 

Storhandling med lådcykeln

Storhandling med lådcykeln

Igår var det avslutningsfest på Kulturskolan.

Käket skulle vi lärare själva transportera. Jag erbjöd mig att köra matvaror mellan skolan och Hemköp med vår lådcykel.

Mina kollegor Ronnie och Camilla lastar matkassar…

Det är bara någon dryg kilometer att cykla. Lastkapaciteten, när man väl fällt upp den lilla bänken, motsvarar bagageutrymmet i en mindre bil. Dessutom kan man i vissa fall lasta på höjden (med spännband) och då skulle jag uppskatta att det motsvarar bagagen i en normalstor bil.

En av mina elever hade bara sett min vikcykel i hopfällt läge. En annan dag tog jag lådcykeln till jobbet för att hämta en förstärkare; eleven fick syn på den och brast ut: ”Shit vad stor den blir utfälld.”

Vore ju iofs fint med en hopfällbar lådcykel som blir lika liten, och lätt, som en Brompton.

Men en sån modell får man nog vänta på – ett par sekel eller så.

/DS

 

Ensamresenär

Ensamresenär

Lunchade med några kollegor från kulturskolan idag. Vi snackade lite om sommarplaner och jag berättade om min cykelsemester.

”Cyklar du själv?”, frågar de förvånat.

Många blir förvånade när jag berättar att jag ska resa ensam. För mig är det helt enkelt så att de semestrar, som jag fått ut mest av, har jag gjort själv.

”Men man har ju ingen att prata med?”

Mina erfarenheter är att människor vågar närma sig en i större utsträckning än om man kommer i sällskap. Man blir ofta lite mer ”offensiv” själv också, och vågar föreslå en öl till någon man precis presenterat sig för.

Att vara ensamresenär är mer spännande. Det händer mer oförutsägbara saker. Förra sommaren, under min Vetlanda-Köpenhamn utfärd, blev jag bjuden på fest av ett sällskap från alternativ.nu i Lönsboda, ena kvällen och satt och diskuterade religion med en grek i Köpenhamn, den andra. En kontrast till den inrutade tillvaron på hemmaplan.

”Men du har ju fru och barn, borde inte du vara hemma hos dom?”

Det är den tråkigaste och mest livsföraktande kommentaren jag fått. Jag kan inte förstå hur man resonerar hur jag än försöker. Tror man allvarligt talat att man får några duktighetspoäng i familjetillvaron för att man undantrycker sina behov? NEJ NEJ NEJ. Det blir trevligare om man lyssnar till varandras behov i en relation och ger varandra det personen i fråga behöver för att må bra. Är det svårt att förstå? Det betyder INTE att man inte vill vara med sin familj. Att ge varandra tid att sticka iväg utan den andra hälften nån gång ibland, gör bara gott.

Och jag behöver ge mig iväg ensam, på en dryg veckas cykelsemester, en gång om året. Och får jag det blir jag glad. Och jag får och vill och kan och ska. Så enkelt är det.

Bara en månad kvar nu…

/DS

 

Vikcykelguide

Har knåpat ihop en guide för hopfällbara cyklar. Länkar, texter, recensioner, bilder, youtube-klipp m.m. här.

Montague Folding Bikes
Eller under kategorier till höger.

 

Om någon entusiast där ute anser att jag utelämnat någon modell av relevans; ge mig en kommentar.

A-bike har jag medvetet valt att inte räkna in i sällskapet av kvalitativa fällcyklar. Jag vet att den har sina fans men personligen har jag svårt att ta den modellen på allvar…

/DS

 

Brompton SM i Götet på lördag

På lördag är det dags för Brompton sm i Göteborg.

Det är sorgligt att jag inte har möjlighet att ge alla Bromptoniter en match.

Med mina fläskiga lådcykelmuskler skulle få ha nån chans att slå mig.

Så vitt jag vet är det första gången en seriös Bromptontävling går av stapeln i Sverige.

I England är det sen flera år tillbaka ett uppskatat återkommande event.

 

/DS

 

Iphonehållare till cykeln

Iphonehållare till cykeln

Länge har jag sökt efter en bra iphonehållare till min vikcykel. För ett par årsen gjorde jag ett riktigt dåligt köp när jag la 500 spänn på en. Den gick sönder efter ca två veckor och sen dess har jag hållt mig borta från den typen av tillbehör. Dahon logic bike mount hette modellen. Skitprodukt med andra ord. Håll er undan!

Senaste cykelsemestern, Vetlanda-Köpenhamn, saknade jag möjligheten att kunna sätta telefonen på styret för att fullt ut kunna nyttja GPS-funktionen. Särkilt i Köpenhamn, där datatrafiken är gratis (om man har 3) och cykelvägarna utmärkta, skulle en hållare komma till sin rätt. Att till exempel bara skriva Den lille havsfrue i telefonen och sen bli guidad dit, besparar en väldigt mycket tid. Man tar sig snabbt och smidigt speciellt till sevärdheter som ligger i stadens utkant och i större städer där avstånden är långa.

Nu blir datatrafiken billigare i hela Europa, vilket tidigare gjort allt smartphoneanvändande som inkluderar datatrafik helt vansinnigt. Människor som inte vetat bättre har gått i personlig konkurs när till exempel lillsonen roat sig med ett antal youtube-klipp på utlandssemestern. Men nu är det slut på bistra tider – åtminstone inom EU. Priserna når helt acceptabla nivåer denna sommar.

Då blir glädjen desto större för den som har en smartphone, cyklar inom EU och äger en passande smartphonehållare.

Och nu har jag än en gång införskaffat en …och den känns mycket bättre än den förra. Det svåra är att hitta en där man smidigt kan ”få av det mesta av den” från styret. Otympligt med en massa plast som är i vägen när man ska fälla ihop cykeln eller när man helt enkelt inte har bruk för den.

Detta kan vara den perfekta iphonehållaren för en Brompton.

Ram ez on/off for iphone 4

Har precis provat den till jobbet. Sitter himla bra faktiskt. Det bästa är att man kan ta av det mesta från själva hållaren för att bara lämna en liten fästanordning kvar på styret, som knappt väger någonting alls. Den enda justering jag behövde göra var att flytta ringklockan. Får gå ner lite längre med tummen bara för att komma åt den – inga problem alls.

Allt som blir kvar när man tagit av telefonen.

Det finns alltså inget behov av att ta av fästanordningen när man inte använder den eftersom den inte stör.

Den kommer vara till stor användning under sommarens Bikepacker tour. Nu satt till den 14/7 – 23/7, ungefär.

Bara att telefonen tydligt visar i vilken riktning man ska åka, är ovärderligt. Att stå och vända och fumla med nån gammal papperskarta ligger helt enkelt inte i tiden.

Smartphone + cykel är utan tvekan ett lyckligt äktenskap.

Smartphone + vikcykel är kanske ett ännu lyckligare äktenskap. Att komma till en ny outforskad stad med kombinerat färdemedel (tåg att föredra), fälla upp cykeln, på med telefonen, skriva in önskad adress eller sevärdhet -innebär stora möjligheter att få vara med om en väldigt massa saker på kort tid.

Speciellt för ensamresande fädrer som sällan kan få loss en eller två månader till att ”cykla hela vägen” är detta en möjlighet till att snabbt och lustfyllt kunna utforska omgivningen i någon spännande europeisk stad.

Vikcykel+smartphone+tåg är tidens melodi. Snabbt, bekvämt, sunt, spännande och ett miljövänligt sätt att resa. Speciellt om man har en solenergiladdare till telefonen. Ska kolla runt lite efter en sån…

/DS