Det är inte så mysigt att cykla nu, MEN…

Den tid är här, då vi åretruntcyklare, som har cykling mer eller mindre som livsfilosofi, får ta oss en funderare på varför vi faktiskt väljer att leva på detta sätt. Det gäller att förbereda sig för stunder av tvivel, när i motvind, regn och blåst – vår djupaste övertygelse på allvar sätts på prov.

Det är tid att lyfta fram argument som gör dig stark och ståndaktig mot mörkrets makter som vill dra ner dig i fördärvet och få dig att ge upp, kapitulera, besegras och börja bila.

Det är nu du ska tänka tillbaka på tiden, i ditt gamla liv som cykelofrälst, då du satt och svor dig hes i bilkön och fick jobba häcken av dig, för att ha råd med uppehälle.

Det är nu du ska minnas det överflödsfläsk du gick runt och bar på, den trötthet du kände, och orsaken som var – att vart du än tog dig – gjorde du det med bilen.

Och det är nu du ska knyta näven och övertyga dig om: ”Att genom att leva cykellivet fullt ut, har jag återtagit makten om tiden, friheten och min ekonomi, – JAG ÄR OCH FÖRBLIR CYKLIST AMEN.” För har man en gång blivit, finns ingen väg tillbaka.

Men för de som önskar en bekvämare tur till jobbet, så finns lösningar, för det är just i motvind som människan blir som mest kreativ…

De vanligaste argumenten för att välja bort cykeln brukar handla om: väder, distans, last och ansträngning.

Hur kommer man förbi det? Hur argumenterar man ner de skeptiska?

Jo, med fantastiska specialcyklar och vissa tillbehör, omvänder man den mest obotlige tvivlaren.

  • LådcykelnLöser många lastproblem som man annars kanske skulle behövt bil till och givetvis också barntransport. Att det är ett himla älskat fordon bland både barn och vuxna, gör inte alternativcykeln direkt sämre. Kan, med elassistans, bli en utmärkt vintercykel.
  • ElcykelnRår lätt på ickecykelargumenten ”Man vill inte komma till jobbet svettig”, och oftast också distansproblem. Kan man cykla en mil utan elassistans kan man nog cykla minst två med. Snö, uppförsbackar och motvind är aldrig nåt problem.

  • HopfällbaraMan ökar cykelns potential och räckvidd ganska så rejält, genom att ha möjlighet att kombinera resan med annat lämpligt färdmedel, vilket vikcykeln inbjuder till. Samtidigt minskar man sannolikheten att drabbas av en tjuvaktig orgärningsman, genom att ta med sig cykeln in.

Halt väglag då? Dubbdäck såklart. Ett där fram brukar va tillräckligt.

Och regnet? Det finns regnställ. Bra och smidiga som till exempel ultraportabla T&P, eller om man vill gå steget längre och cykla deluxe genom ovädret – kolla in bilden.

Funderar man vidare på hur man skulle kunna kombinera de olika verktygen, som mer eller mindre öppnar upp för det bilfria livet för väldigt många, finns det knappast några gränser.

Tänk bara en el-lådcykel med kapell för lådan och spektaklet på bilden över föraren. Regnställ, rätt kläder dubbdäck och elassist; sen har du banne mig inte mycket att gnälla på, trots rugg och rusk, du svårövertygade cykelmotståndare med hård och kantig attityd.

Har du över två mil till närmsta tåg? Kombinera resan med en el-vikcykel. Tyvärr är Bromptons egen, för längesen annonserade – försenad, men det finns andra ute på marknaden.

Men ett regnskydd på min Brompton, likt det på bilden, där går nog min gräns om jag ska va ärlig. Då blir det bara lite för udda.

Du gode cyklist, fortsätt trampa med friskt humör genom, kyla, mörker, halka, snö och regn.

/DS

 

Cykelkärra som fixar 280 kg!

Fick ett mejl från en läsare för ett tag sen om denna cykelkärra som fixar 280 kg last och är 4,6 m lång. Kan ju vara till hjälp om man vill leva bilfritt.

96AWD cargo bike trailer, side view

En bil eller lastbil lär inte få dra tyngre last än fordonets vikt. Om samma skulle gälla för cykel får man leta efter en tung cykel om man vill nyttja hela vagnens potential. Resonerar man vidare inser man att det skulle krävas en tung hoj för att dra en vanlig cykelvagn med ett eller två barn i också, så det är bara släppa och gå vidare…inga problem.

Hade föredragit en elcykel för att isåfall dra runt på ett sånt ekipage.

Mer om supercykelvagnen här.

 

/DS

 

Mycket lådcykel i helgen

Mycket lådcykel i helgen. I fredags hämtade vi hem ett dockskåp till Bella som vi köpt via Blocket.

Under lördagen var vi och kollade in fönster på en antikvitetsbutik i Järva, några kilometer norr om innerstan.

Vi ska bygga ett rum till Bella i vårt vardagsrum för att bo lite bekvämare i vår nuvarande tvåa. För ljusinsläpp och av estetiska skäl, behöver vi ett fönster som passar in i sekelskiftesstilen.

Varför åker inte Bella i lådan? Eftersom vi inte visste om vi skulle behöva frakta hem ett fönster, preppa vi med barnstol på vikcykeln. Det regnade, så vi fick tillfälle att använda vårt vackra kapell.

Bella ville prova hur det är att sitta i cykelbarnstol sista biten. Helt okej, men hon föredrar lådan.

Underskattat att ha picknick en regnig dag i slutet av november. Går hur bra som helst, Bella klaga inte ett dugg. Naturen är vacker på nåt slags melankoliskt sätt även den här tiden på året.

Det blev inget fönsterköp denna dag. Ganska tur då Bella somnade i lådan på hemvägen.

Inget går upp mot en lur i en cykellåda till ljudet av lätt duggregn som smattrar sövande mot kapellet.

/DS

 

Den småhjuliga cykeln – designikon eller fjant?

När jag bestämde mig för att inhandla en hopfällbar cykel, letade jag efter en modell som inte såg ful och konstig ut. Tyckte att många liknade barncyklar och trots den uppenbara funktionaliteten hade jag svårt att se mig själv cykla runt på en.

    Ett gäng Bromptoncyklar

Brompton var en av de få modeller som inte såg infantil- och konstig ut, vilket till slut fick mig över kanten. Visst, den kan framstå som något udda och speciell, men tittar man närmare så märker man att det är en kvalitétsprodukt som känns klassisk på nåt charmigt vis. De till synes underdimensionerade hjulen kommunicerar att det handlar om en typ av specialcykel snarare än barncykel, vilket jag uppskattade med modellen.

En Brompton med tillbehör från tredjepartutvecklare

En motsvarighet är Vespan som likt en Brompton säkert också tidigare fått dras med att folkt tyckt den framstått som märklig- och omaskulin. Idag anses den som elegant, läcker och designen är accepterad och omtyckt över hela världen.

Har Vespan likt vikcykeln också tidigare ansetts udda?

Dit har inte de småhjuliga cyklarna nått än då de fortfarande utgör en minoritet, men när också små vikcyklar blivit vanligare kommer de likt Vespan kanske också uppskattas för sin djärva design.

Moulton, ett mästerverk i småhjulsdesign.

Många kan accossiera till 70-talet då de vackra men (pga feldimensionerade drev) dåliga minicyklarna var populära. Andra modeller som börjat rucka på föreställningen om hur en normal vuxencykel ska se ut är Stockholms småhjuliga lånecyklar samt Skeppshult populära V-modell, designad av Björn Dahlström. Skeppshult V får ofta pryda skyltfönster för att dra ögonen till sig från förbipasserande i kommersiella syften. Det borde tala sitt tydliga språk för att småhjuliga cyklar kan, likt den italienska Vespan, uppfattas som någon slags designikon.

Pimpad Skeppshult V

I Sverige borde den hopfällbara cykeln ha god pontential att bli både vanlig- och populär då SJ och kollektiva färdmedel i synerhet, inte ens om de försöker, kan se nån som helst möjlighet att tillåta resenärer få ta med sin ”vanliga” cykel på resan. Dessutom verkar de vägra att göra en studieresa till närmsta grannland (åtminstone Norge och Danmark) för att se hur man bär sig åt där, där det är fullt tillåtet och helt genomförbart.

Har man behov att resa med till exempel tåg kombinerat med cykel, och inte vill vänta på att tjockskallarna som beslutar i dessa frågor ska komma på andra tankar, så är det bara att punga ut för ett hopfällbart alternativ som är tillåtet på både tåg, buss, spårvagn och tunnelbana.

Faller en småhjuling en inte i smaken så finns till exempel den här fullstora och skitsnygga Montague som alternativ:

Inte lika smidig förstås, men ändå godkänd för att få följa med på tåget.

    Två specialutrustade Montague Boston och/eller singlespeed
    Det har inte alltid varit helt lätt att få tag i en vikcykel som faller en i smaken, men idag finns det många alternativ.

 

Turf till iphone – inte långt borta

Turf framstår som den ultimata appen för oss cyklister som suktar efter ännu fler anledningar att få slänga oss upp i sadeln och ge oss iväg ut i friheten.

Jag vet inte säkert för jag har inte provat, men att hitta skäl till att med cykel, besöka platser man aldrig skulle åka till, om det inte vore för drivkraften att bli krönt till Turfkung – ger mig lite gåshud. Passar mig perfekt.

Läs mer om hur det går till här.

Sen jag fick nys om dess existens har jag skickat flera mail till utvecklarna och frågat om det inte är så att spelet snart även finns till iphone. Hittills har det bara varit de avundsvärda Androidarna som förunnats att med helt godtagbara anledningar ge sig ut med cykeln mitt i natten för att äga, regera, dominera och plocka zoner.

Har fått samma svar varje gång: Det är högaktuellt till iphone. Det kommer snart men vi vill inte säga nåt datum då det är osäkert.

Har kollat i appstore flera gånger under hösten men ingen Turf-app, åtminstone inte en svensk version. Nästan så jag tänkt konvertera till Androidit.

Men jag verkar slippa, för igår damp ett mail ner i inkorgen där det stod att nu var visst en betaversion till iphone bara en vecka bort och att jag var inbjuden att testa denna om jag ville.

Hurra. Har höga förväntningar. Tror att jag kommer Zlatanera med min vikcykel i denna fettförbrännarhobby.

Med Hannas SL-kort och mobben på styret kommer kollektivtrafik i kombination med min Brompton, bli ett såpass kraftfullt vapen att det kommer bli svårt för mina konkurrenter att värja sig.

Med Stockholmsregionens mest udda bussavgångar och en cykeltur på det, plockar jag så svårtillgängliga zoner att jag kommer bli nästintill ostoppbar.

Tur att man börjar jobbet relativt sent så man kan cykla runt och strida även på natten.

Men det är också viktigt att inse att det här inte är på liv- och död. Det är betydligt allvarligare än så.

/DS

 

 

Man kan vara cykelentusiast även utan lycra och trikå

Man kan vara cykelentusiast även utan lycra och trikå

Har fått svar från Johan Smitt angående tidigare inlägg om vintercykling. Kul. Älskar att få mothugg.

Så här skriver Johan Smitt från DN som svar till mitt mail:

Hej,

jag tror de flesta faktiskt ställer in cykeln när höstregnen börjar och framför allt när snön kommer. Men visst finns det många som fortsätter att cykla, med rätt utrustning och eventuellt dubbdäck. Jag tror dock att den stora skaran av mina medcyklister som inte har cyklingen som livsstil tycker att den vanliga cyklingen till jobbet (och då talar vi inte om träningsfantomerna i trikådress, windstoppers etc) inte lockar lika mycket i novembers hällregn som annars.

/vänliga hälsningar

js

Om man sammanfattar: Den som inte har cykling som livsstil, dvs specialklädda hurtisar, ställer av cykeln när det blir en pina att cykla till jobbet pga regn- och rusk. Ungefär så.

Vad finns då att säga till vintercyklingens försvar? Jo, för det första så är jag själv ett exempel på en vardagsklädd lycravägrande livs levande fullblodscykelentusiast.

När jag skriver, i tidigare inlägg, att det handlar mest om att klä sig rätt, syftar jag inte i första hand på träningstrikåer och windstoppers utan mer på att man utan märkvärdigheter bör se till att inte frysa, bli blöt eller halka. Det finns ju ett hyfsat stort urval för att lösa problemen, om man säger så.

Visst kan specialkläder bidra med en del men ett av glädjebudskapen är just att man oftast kan cykla i sina favoritkläder. Som när man promenerar.

Inget ont om de från topp till tå millimeterplanerade trikåbeklädda cyklisterna – men dit behöver man inte gå. Man kan va entusiast ändå.

Entusiast av FUNKTION.

Man kan vara en stor beundrare och se potentiella samhällsförändringar genom att se möjligheterna med cykling. Att se enkelheten. Att se möjligheter att med den rätta cykeln förändra sin livssituation.

Att ta makten över sin tid genom att leva cykelliv och få råd att jobba mindre.

Att lösa ”hur-tar-jag-mig-runt”- problemet med annat än bil, är så kreativt stimulerande och beroendeframkallande att den vissa dagar mindre roliga väderleken blir ett så litet problem att det knappt märks.

Man slår sig bara för bröstet, spänner lårmusklerna och övertygar sig själv och sin nästa om att:

jag är cyklist i solsken, jag är cyklist i regn, jag är cyklist i storm, jag är cyklist i snö, jag är cyklist i berg, jag är cyklist i plattlandskap, jag är cyklist med last, jag är cyklist med kollektivtrafik och ja, jag är också cyklist med upp till fyra ungar i lådcykellådan.

OCH JAG MÅSTE ÄNDÅ INTE KLÄ MIG I LYCRA.

En man i lycra. Man måste inte.

Blir väderleken trots allt för tuff, kan man med en av jordens bästa uppfinning vikcykeln, bekvämt och elegant ta bussen eller pendeln hem från jobbet.

Tack till högre makter för att vintercyklingen ändå ökar. Fler och fler upptäcker att det faktiskt går rätt bra att cykla nästan alla dagar på vinterhalvåret.

Det är kanske t.o.m. bättre än att sitta svära i en bilkö eller att stå och trängas i kollektivtrafiken.

Det enda som krävs, förutom att klä sig rätt, är den magiska cykelmuskeln. Den som gör att du kan cykla tio mil utan att knappt bli svettig. Men den är inget man kan köpa för pengar, fuska sig till eller förvärva på annat oherderligt sätt.

Den kan bara bli din om du förtjänar den.

Så upp i sadeln gott folk – även om det regnar eller blåser lite.

/DS

 

”Nu är det tid att sluta cykla…” Vadå sluta DN??

Vad Johan Smitt på DN menar med ”Nu är det tid att sluta cykla…” är för mig helt obegripligt. Det är aldrig tid att sluta cykla. Bara tid att börja.

Jag trodde att vi vid det här laget var så pass upplysta att gemene man nu känner till att det inte är något som helst problem att cykla på vintern. Cykeln är inget man behöver ställa av. Är man rädd att halka finns dubbdäck.

Tar staden bara sitt fulla ansvar och ser till att cykelbanor blir lika väl omhändertagna som körbanor, finns inget problem med vintercykling.

Använder man väder- och vind som ett motargument till vintercykling men samtidigt glatt ger sig ut i skidspåret eller åker till Åre på skidsemester, får man allt fila vidare på argumenten för att upprätthålla sin trovärdighet – eller börja cykla.

Jag har mejlat Herr Smitt om att formuleringen ”Nu är det tid att sluta cykla…” är ledsam och olycklig och att jag vill ha en förklaring.

Blir spännande och se vad han själv väljer för försvarstal.

Han får va himla kreativ om han ska kunna hitta på nåt.

/DS

 

Lådcykelliv

Ljusfest i Hagaparken för ett par veckor sen.
Bella fick sällskap av ett par polare från dagis.

Eldar, marschaller, facklor, eldkonstnärer, musik och teater är några av ingredienserna när man tar farväl av ljuset och ger sig in i dimman och mörkret. Trevlig tillställning. Lite som valborg fast tvärtom.

/DS

 

Det finns saker man bara inte gör

 
Det är så lågt. Man gör inte så. Inte mot nån. Det finns gränser för vad man får utsätta en medmänniska för.
Man kan hämnas på andra sätt men inte detta. Det finns andra sätt att kräva tillbaka en skuld.
Jag kunde knappt läsa klart innan jag började att hulka. Sen började jag gråta också.
OBS! LÄS INTE DETTA OM DU ÄR EN KÄNSLIG CYKELENTUSIAST.

Usch på henne. Hoppas hon ångrar sig nu när hon fått sitt straff. Sitt oroväckande lindriga straff, menar jag.

Kommer drömma mardrömmar inatt.

/DS

 

Lådcykel-tåg-lådcykel

Vi har varit i Småland hos mor och far, i helgen.

När man ska till tåget med barn och en massa packning på morgonen borde lådcykeln vara det givna alternativet. Tyvärr har vi tidigare pga stöldrisk använt bussen istället.

Det är egentligen inget vidare. Snudd på fegt. Har man investerat i nåt dyrt och bra som man gillar att använda – så må det också då användas. Så mycket det bara är möjligt.

Lådcykeln står ute nästan hela året om där vi bor i Vasastan och det styggaste nån hittills gjort mot den, är att slängt en och annan fimp eller äppelskrutt i lådan.

Det är förvisso så himla lågt gjort att använda en vacker cykel till papperskorg; men många är förvånade över att den fortfarande inte blivit stulen så får man väl leva med det.

Inför helgens smålandsresa resonerade vi annorlunda. Även om det känns som att den står något otryggare vid T-centralen än där vi bor, så låser vi fortfarande fast den i en stolpe med den fetaste kätting som går att få tag i.

En vinkelslip som skulle tjuta och väsnas över halva stan är vad man behöver för att frigöra den. När den är fri från kättingen väntar cykelns inte på något sätt veka orginallås och även utmaningen att få med sig den i en tillräckligt stor bil eller släpvagn. Lite mer komplicerat än med en standardcykel.

Om det ändå skulle ske så är självrisken inte på mer än överkomliga 1500:- Allt går på hemförsäkringen (upp till 20 000 av cykelns värde).

Så istället för att behöva passa bussen på fredagsmorgonen så fick vi njuta av en skön cykeltur. Bästa starten på dan.

Bella och packning innan avfärd.

Eftersom de få cykelparkeringsplatserna (pga sega politiker) som fanns att tillgå alla var upptagna, fick det duga med en stolpe vid sidan av.

Såg att en annan lådcyklist löst det på samma sätt en liten bit från vår.

I Småland snickrade vi ihop två hyllor som vi lätt fick med oss i lådan på hemvägen. Cykeln stod orörd på samma ställe vi lämnade den. Att åka kollektivt kostar förresten ca 145:- t/r. Cykeln blir till en kassako om man bara ser till att använda den vid varje möjligt tillfälle.

Mitt i Stockholms mördarbacke nr 1 (Upplandsgatan eft. LO borgen) somnar Bella, hela slutkörd efter att hållt igång hela tågresan. Dödsbacken besegrade jag lätt med en djupsovande Bella, hyllor och packning i lasten.

Kan va sövande med lådcykelturer…

I fortsättningen blir det lådcykel även till centralen när vi ska med tåget.

Fattar inte att vi känt oss bussbundna tidigare. Saker är till för att användas och speciellt cyklar. Det är frihet!

/DS