Enkel match att köra hem en 70 kilos golvslip med cykel

Det gamla slitna furugolvet i vardagsrummet var tvunget att slipas innan vi bygger rummet till Bella under mellandagarna.

Vi har verkligen skjutit på detta heldagsprojekt in i det sista. Inte för att jag någonsin tvivlat på att man kan få hem en golvslip på 70 kilo med en cykel och slippa hyra bil – utan mer för jag aldrig tidigare slipat ett golv. Har hört om mardömsscenarium då folk oavsiktligt stannat upp med den otympliga maskinen som resulterat i stora urgröpningar i golvet, omöjliga att få bort.

Men jag har ändå lite träbakgrund. Ett år på möbelsnickarlinjen på Vetlanda Gymnasieskola samt en snickrande både far och morfar, under mina uppväxtår. Inte så dåligt. Bara att gå på't.

På Rebacks Golv, strax intill Odenplan, kan man hyra en slipmaskin av en vänlig farbror som mer än gärna ger en tips om hur arbetet bör utföras och självklart också instruerar en om hur en slipmaskin fungerar.

Den tillmötesgående butiksinnehavaren hjälper till att lasta allt i lådan. Han blir mycket nyfiken på lådcykeln, ställer många frågor om den som jag så gärna svarar på.
 
Att hyra golvslip på Rebacks Golv är cykelkultur bestämmer jag mig för. Går mycket hellre till en sån här liten gemytlig butik, där jag i lugn och ro får personlig service och betalar nån hundring mer, än beger mig till nån storkedja som Bauhaus, där det inte ens finns en cykelparkering.
 
Det är bra stämning sliputhyraren och mig emellan. Vi byter några ord, snackar lite cykel, det är ganska trevligt – tills den hjälpsamme mannen helt plötsligt slänger ur sig något mycket burdust och förolämpande. De där förbjudna orden man aldrig får yppa till en fullblodscyklist:
 
”Du leder väl cykeln hem, du får inte cykla med den dyra maskinen.” Det är ungefär som att förbjuda en fågel att använda sin vingar. Mannen väntar på ett svar. Han tittar på mig och jag tror att också han känner att något aggressivt hastigt bubblar upp i min nysårade cykelsjäl. Sen blir jag alldeles kall. Man säger inte så. Det finns gränser. Men – jag bestämmer mig trots övertrampet för att vara stor och förlåta – det är ju faktiskt jul.
 
”Mmm”, får jag till sist ur mig. Han verkar nöja sig med mitt otydliga och dämpade svar. Han kan ju inte veta att en lådcykel mår som bäst med just svintung last i lådan – som till exempel golvslipmaskiner. Det är ju då den blir som mest stabil.
 
Golvsliparmannen önskar mig lycka till och går tillbaka in i butiken, jag leder cykeln en halvmeter och cyklar sen därifrån.
Den korta turen hem via Odenplan mot Norrtull är trygg och stabil. Det känns bra att visa upp sitt biloberoende för stressade julhandlare i stadsdelen.
Ända fram till hissen som vanligt och en ny fin skalp att blogga om; precis som med det två meter långa fönstret för en dryg vecka sen.

Julen har blivit något av en bilhögtid, då många vallfärdar ut till de heliga inomhuscentrumen för att fylla sina stora kombibagager med många ”sådär nödvändiga” köp och glöm-grejor. Men bilden ovan talar sitt tydliga språk. Den visar på en saning som inte kan förnekas. Den säger nåt om cykelliv i juletid, och att det blivit dags för julens budskap att kompletteras:

Du kan minska ditt bilberoende. Eller bli kvitt det totalt. Ty cyklisterna, som varit de sista, skola snart bli de första. Det är dags för de samhällets bortprioriterade att trampa ut ur skuggan och träda fram i ljuset. Genom att leva fromt och cykla mycket, kan just du: få råd att jobba mindre, bidra till en renare luft, bli snyggare och få ett rikare liv. Så lyder det kompletterande julbudskapet.

Att slipa golv var rätt lätt förresten. Tog några timmar, men har man bara koll på hur man får upp slipvalsen från golvet, är det svårt att misslyckas. Tillbakatransporten var heller inga problem.

Den enda som var besviken efter att arbetet var utfört – var Bella. Hon trodde att golvslipen var en gräsklippare och att golvet skulle bli grönt efteråt – och så blev det ju tyvärr inte. Barn tänker konstigt ibland.

 

/DS

 

Om att rensa ur, och om det lynniga habegäret

Rensa. Skicka vidare. Göra sig kvitt sitt överflöd. Varje lådcykellass som går till någon begagnatbutik som med öppna armar tar emot det, har blivit som någon slags rening för själen.

Det är som att de här grejorna man knappt visste man förfogade över, på nåt omedvetet sätt legat långt bak i skallen och gnagt.

Känslan av att trampa hem med en tom låda, medveten om att det där under flera år oanvända…man just gjort sig av med, kommer att användas igen, är bara så – skön. Det är nästan lite andligt.

Det bästa med att bo litet är just att man i längden inte kan samla på sig hur mycket som helst. Man måste helt enkelt förr- eller senare rensa ur – annars blir det kaos. Och när man kommer till skott och får iväg det onödiga, det är då välbefinnandet uppstår. Belöningen. Friden.

Jag vill här göra en liten ödmjuk reservation för att hela tillfredsställelsen kanske på nåt aningslöst sätt ändå till sist bara handlar om – konsumtionsbegär. Nu har jag tömt rejält, så nu kan jag också fylla på. Nu kan jag minsann unna mig…Ungefär.

Och ja, jag älskar prylar. Blir lycklig när jag har nåt nytt i sikte. Får liksom ett rus. Det har varit så sen jag sent in på kvällstimmarna, som liten lu (grabb på småländska), med lampan tänd nötte ut Båtnytt efter Båtnytt. Yep, då var det båtar som gällde.

Älskade att trigga igång habegäret som pulserade genom kroppen som något ganska barntillåtet, men oj så obotlig åtrå. Bestämde mig för att sätta en gräns för att en båt för över en miljon kanske skulle va oskäligt i relation till min framtida ekonomi, så jag exkluderade de båtmodeller i de högre priskategorierna i mitt fantiserande. Kan säga att på den tiden, hade jag inga som helst planer på att bli kulturarbetare.

Tur att man kom in på cyklar. Även om du tycker att femtontusen är dyrt för en lådcykel, kommer du ändå inte närheten av de summor du hade fått lägga ut på ditt intresse om du blivit sportbilsnörd. Du kanske får några fälgkapslar för motsvarande peng.

Därför kan vi cykelentusiaster skatta oss lyckliga – och vi funktionscyklister, som bytt billiv mot cykelliv, hade – om vi varit tvungna – kunnat betala ännu högre skatt. Men just nu behöver vi inte det – så vi kan lägga pengar på restaurangbesök, kvalitetsvin, fika, köpa sockerdricka och förkovra oss i kultur, istället.

Men, det jag skulle komma till, min poäng, är att jag genom mitt rensande och begränsande av onödiga grejor, nån gång ska bli nöjd och sluta googla efter prylar (cyklar, tillbehör, teknik, Apple…) som eggar och pockar för att väcka det så svårtyglade och förbannade…habegäret.

Tänk vad skönt, vilken härlig känsla, att bara känna: nu får det va bra. Jag har det jag vill ha, inga nya uppdateringar eller uppgradringar, det är nog nu. Jag är nöjd.

Och det är precis så jag resonerar. Efter min nästa iphone och ipad och min nästa Brompton och lite tillbehör till min touringcykel och kanske ett tv-spel och kanske bara lite annat också…Då, men inte förr, ska jag bara vara helt och fullkomligt nöjd med det jag har…och bara njuta.

/DS

 

Bra med dubbdäck!

Denna vildvinter har gjort mig en erfarenhet rikare. Tidigare har jag liksom aldrig riktigt fått tummen ur, trots att behovet funnits där, men nu vet jag äntligen hur det är att cykla med dubbdäck. Eller rättare sagt, jag vet hur det är att cykla med ETT dubbdäck och kan säga att man kommer himla långt på att bara byta ut det där fram.

Hur är det då? Funkar det? Är det värt de tre, fyra hundralappar man får punga ut? JA. Om jag skulle cykla i rådande väglag utan dubbar skulle jag under stora delar av vägen till jobbet ha känslan av att jag är tvungen att koncentrera mig lite extra för hålla mig själv i balans; det behöver jag inte nu.

Nu har jag makten över väglaget, inte väglaget över mig. Är mycket förvånad över hur effektivt mitt Nokia framdäck arbetar sig fram över modd- och is, i sliriga upp- och nerförsbackar – utan några större problem. Vintercyklingen blir helt enkelt mer lustfylld. En bättre känsla och som sagt så räcker det med att investera i ett endaste som kommer hålla under många vintrar framöver.

Mitt vinterfordon. En Koga Miyata Randonneur -87. En Brompton är en bra och mångsidig cykel, men vinterväglag går den bet på.

Är du är en av de cyklister som befinner dig i gränslandet mellan balans- och obalans på det väglag som råder? Drar du dig till och med för att överhuvudtaget använda cykeln till jobbet p.g.a. av halka och terräng? Vad väntar du på? Spring och köp dubbdäck.

Det borde bli årets (förskotts-) julklapp, inte nån billig köp–glöm-släng-dammsugarrobot.

 

/DS

 

Vad hände med The Copenhagen Wheel?

En sångelev har just sjukanmält sig, vilket ger mig lite tid till att blogga på arbetstid.

I samband med klimatmötet i Köpenhamn 2009 presenterades The Copenhagen Wheel, som är det superintelligenta cykelhjulet, som kan lagra den energi som uppstår vid inbromsning och vid behov ge dig en välförtjänt extraboost i uppförsbacken.

Genom att helt enkelt bara byta ut sitt bakhjul på sin favvo-cykel till ett Copenhagen Wheel, så skulle man få en elcykel som skulle överträffa allt annat på marknaden. Hjulet, som kommunicerar med en app man laddar ner på sin smartphone, möjliggör en bunt andra funktioner som till exempel information om trafikförhållanden och antal brända kalorier samt lite annat onödigt.

Tyckte det lät himla kreativt och spännande så jag följde utvecklingen av projektet som skulle leda till en lancering sommaren 2011 var det tänkt.

Men – det kom aldrig nåt mirakelhjul den sommaren. Inte ett knysst från utvecklarna om varför.

Det hela verkade gått i graven, men då det fortfarande kommenteras och frågas om produkten på deras FB-sida, så skickade jag iväg ett mejl till utvecklarna och krävde ett svar om vad som hänt med projektet och uppgav att jag bloggat om hjulet och verkligen ville veta.

Inget svar – tills inatt:

Hello David,Thanks for your interest in the Copenhagen Wheel project.It's still too early to talk about purchase, testing and distribution.The Copenhagen Wheel is still under development at the MIT Senseable CityLab(initially in collaboration with the Smart Cities Group at MIT for thedevelopment of the first prototype),but is not a commercial product yet! We are working at MIT to perfectthe technology and guarantee and unparalleled biking experience.To date, the wheel ha evolved through 4 different prototype version,and the technology that drives it has been dramatically streamlined.In the meanwhile, the Copenhagen wheel is seriously loosing weight,getting more compact, gaining performance, intelligence and additionalapplications.We'll keep you posted on the development of this project on a regularbasis.Stay tuned and don't hesitate to contact us again if need be.In the meantime, if you have a facebook account, make sure that youalso become a fan of the ”Copenhagen Wheel”

Bådar ju gott att de inte vill släppa nåt tungt, dåligt och halvfärdigt. Men man verkar få vänta ett tag till på om detta förhoppningsvis fantastiska cykelhjul kommer att leva upp till förväntningarna.

Montague Boston

Om det blir nåt bra, skulle jag nog montera mitt Köpenhamnshjul på en Montague Boston singlespeed. Skulle bli en oerhört kompetent fullstor hopfällbar elcykel. En carkiller.

/DS

 

 

Vackert budskap från Trafikverket

 

Vackra ord från Trafikverket. Inte en dag för tidigt. Hoppas de menar allvar och att det inte är just bara ”ord”.

Men vad gör de promenerande mitt i cykelbanan!?

/DS

 

Vintercykling går bra, även med ett två meter långt fönster

Ett lite drygt två meter långt fönster, 3,7 kilometer bort och massor av snö på vägarna – skulle väl ändå inte vara några problem att få hem bilfritt.

Vi ska bygga ett rum till Bella i vardagsrummet under mellandagarna. Vi bor i en tvåa, och vi vill gärna bo kvar för vi trivs så himla bra i området; därför har vi bestämt oss för att slå upp ett par väggar i vårt,onödigt stora, vardagsrum.

Bella behöver ljusinsläpp i sitt nya rum och vi har jagat runt efter ett lämpligt och helst, väldigt långt fönster. De vi har tittat på har varit sjukt dyra så det var en lyckträff att ett begagnat jättelångt, helt perfekt, dök upp på Blocket häromdan.

Sen började det pratas om att vi skulle behöva låna bil för att få hem det och det blev genast dålig stämning. Kanske skulle bli svårt med lådcykeln med tanke på fönstrets storlek och det ojämna väglaget som råder med snö och is, som i värsta fall kunde leda till krossat glas, lät det.

Jag, som hyser stor passion över att få hem stora och skrymmande saker utan bil, ville inte missa chansen och lovade att stå för eventuella glasreparationer själv. Såna här utmaningar är fantastiska och fyller mig med glädje, kreativitet och livslust.

Bestämde mig för att lasta på längden då ekipaget skulle bli brett och klumpigt om jag lagt fönstret på tvären över lådan.

Några liggunderlagsbitar, ett täcke och ett bar spännband var allt som behövdes för att jag med stor övertygelse om att det här skulle gå vägen, började sätta tänderna i den 3,7 km långa sträckan hem till Vasastan.

På den stora tvåfiliga Valhallavägen fanns det knappt nån snö alls. Det fick bli en tur i sällskap med andra motoriserade fordon för att undvika stötar- och skak på den annars så trevliga cykelvägen.

Ett par av mina bilande medtrafikanter blängde irriterat på mig genom deras smutsiga bilrutor, några tutade och jag tror minsann att jag såg ett långt aggressivt pekande finger åt mitt håll.

En del känner sig hotade, blir rädda och reagerar aggressivt på mig och min cykel. De gasar och slirar lite extra för att liksom markera. Ändå var jag aldrig i vägen. Ville man passera mig gick det hela tiden hur bra som helst. Det är nåt annat det handlar om, en del blir ängsliga helt enkelt, känner behovet av att spänna musklerna, väsa och göra apljud.

Ändå bra att just lådcyklar blir tillåtna även på körbanan efter årskiftet, även när det finns cykelbana. Nästa år kan jag alltså köra långa fönster på Valhallavägen helt lagligt. Det ser jag fram emot.

Ett litet gäng väluppfostrade högstadieelever ger mig en liten applåd när jag åker förbi med mitt mäktiga lass. Så ja! Jag bugar mig lite lätt och fortsätter. Det går bra och jag är hemma igen utan en skråma på fönstret.

Jag slår portkoden, trycker på dörröppningsknappen och cyklar hela vägen in till hissen.

Uppdraget slutfört och tillfredställelsen bultar genom kroppen.

Den som uppfunnit lådcykeln borde få Nobelpriset.

/DS

 

En vintercyklares dagbok

När jag vaknade igår morse och fick höra nyheteskanaler rapportera om snöbetäckta vägar, inställda flyg och tåg; bilar som stod och slirade eller hade kört i diket, så var jag till slut bara klar över en enda sak: Detta skulle inte bli vinterns första ocyklade dag.

Kan verka motbjudande att ta cykeln en dag som denna men det är faktiskt svårare att skotta fram en bil. Fotat av goda grannen Elliot.

Kaos bland motoriserade färdmedel må råda, men jag är frisk och mina ben är starka, och de ska banne mig ta mig dit jag önskar. Med mina nya dubbdäck bjuder dagen inga begränsningar, bara utmaningar. Idag är en dag som alla andra, idag är en dag jag cyklar, tänkte jag.

Ställer samhället upp för oss cyklande även idag, frågade jag mig. Tittar jag ut genom fönstret ser jag snöplogar som kör runt som galningar för att få bort snön för de motoriserade. Är vi, denna snabbt växande men dock lilla grupp vintercyklister också tänkta på denna dag? Eller förpassas vi till vägkanten att balancera på den snart 1,5 meter höga snövallen?

Vi har förberett oss, investerat i dubbdäck och rotat fram långkalsongerna längts inne i garderoben. Nu samhälle, det är din tur nu, har du gjort ditt för oss? Är vi, denna tidigare lilla förtryckta grupp kämpar som vägrar att motoriseras och bidra till en förgiftad innerstadsmiljö, hänvisade till drivorna? Eller tas vi numera äntligen på allvar och får samma prioritet i snöplogandet som andra fortskaffningsmedel?

Det ringer. Det är Maggan, min kollega. Hon säger att hon är insöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbanan går inte, bussarna går inte, taxibilar tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Hon är stressad och uppriven, det är hon som har helhetsansvaret över kvällens repetitioner.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” frågar hon.

”Javisst” svarar jag, jag cyklar. Hon skrattar till och frågar om jag möjligtvis kan ta ansvar, så att den viktiga repetitionen flyter på.

”Okej”, svarar jag.

Jag måste skynda mig nu. Ut på Norrtullsgatan. Inser att jag måste gå första biten. Kommer fram till södra Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, säger han och vi byter några ord och klagar över att de verkar ha prioriterarat bilisterna. Jag sätter mig på cykeln och börjar trampa. Det står ett gäng vid en busshållplats och väntar. En del ler åt mig och min kamp mot snödrivorna:

”Upp i sadeln med er, nån buss kommer inte att komma!”, ropar jag. De brister ut i ett stort kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte fortare än att gå” ropar nån tillbaka. Jag inser att han har rätt och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara i drivorna.

Jag kommer till Norra kyrkogården, och längs med den upptäcker jag till min förvåning att nån har – plogat. Som ett skott flyger jag fram på den plogade cykelbanan och det är en härlig känsla när mina nya dubbdäck greppar tag om det nu mycket angenämare underlaget.

Plogade cykelvägar och det går hur bra som helst.

Sen väntar ett kaos i form av slirande bilar, en buss som fastnat, irriterande och stressade stockholmare som tutar och svär. Ingen kommer nånstans – utom jag. Jag är den enda av trafikanterna som faktiskt rör på sig och min Koga Miyata det enda, i den krävande terrängen, dugliga fordonet. Och jag var bara tvungen att med min ena hand filma den bisarrra situtationen.

Trafikkaos råder.

En kort stund efter, hittar jag än en gång nyplogade cykelvägar som tar mig nästan hela vägen fram till repetitionen på Solna Gymnasium.

Efter 75% cykling och 25% promenad var jag äntligen framme.

Min kanske mest utmanande cykelutfärd hittills var över. Ögonblicket var tvunget att förevigas. Fortfarande 0 ocyklade dagar i vinter.

Hemvägen var mindre dramatisk.

/DS

 

Testar en Pre Alfha version av Turf till iphone

Va ja har längtat efter iphoneversionen av det, vad det verkar, helt briljanta cykelorienteringsspelet Turf. Det är nära nu. Efter att skrivit upp mig på en intresselista för att testa, innan lanseringen på app store, ligger nu en pre alpha-version i min telefon. Det handlar med andra ord om en version före Betastadiet. Vissa viktiga funktioner saknas men kul att prova ändå.

För ett par dagar sen la jag beslag på min första zon, Vanadisrondellen. Sen Apple introducerade sitt hårt kritiserade kartsystem har jag drömt mardrömmar om att vi iphoneägare kommer bli exkluderade, från detta unika sätt att kombinera träning, cykling och upptäcka nya ställen.

Om nån där ute haft samma farhåga, kan jag lugna personen i fråga, och kanske till och med förgylla verderbörandes dag, genom att meddela att hittills funkar kartorna i spelet prickfritt (i sthlm iaf). De är dessutom snygga och relativt välgjorda.

Reglerna, för en oinvigd som jag själv, är enkla. Lokalisera zonen med hjälp av GPS:en i spelet, spendera 45 sekunder av ditt liv inom zongränsen, stapeln (bild) blir grön och grattis, platsen är din – tills nåt pucko snor den. Zonerna ger olika mycket poäng, dels genom övertagandet och dels genom hur länge du får behålla zonen.

Det är lite annat också men jag byter ämne och berättar istället om cykelturfarens värsta fiende:

”En bilturfare är så nära man kan komma satan personifierad och hatas hårt och intensivt av de renläriga.” (Citat Turfcykeln Blaberts Turfblogg. )

Att använda bilen till att Turfa, kan inte handla om annat än moraliskt förfall, men jag kan inte på något sätt se att det skulle vara en fördel rent sportsligt. Cykeln, med dess fantastiska egenskaper, måste ju vara det bästa vapnet in denna kamp. Den som lever får se. Jag har i varje fall goda förhoppningar om att bli en grym cykelturfare, även om jag inser att konkurrensen är stenhård.

Hörde om en kille som sjukanmälde sig från jobbet en hel månad och turfade oavbrutet, i sin desperata jakt på en vinst efter avslutad spelperiod.

Jag kan inte gå så långt, då jag misstänker att både arbetsgivare och kollegor ibland besöker denna blogg. Annars…

Vi testare av iphoneversionen har inte fått nåt datum då utvecklarna siktar på releasen av appen. Tills den är helt klar, ser jag min provperiod som ren och skär träning samt ihärdigt studerande av vilka zoner som ger den bästa poängskörden.

/DS

 

Flytta bohaget med cykel

Funktionscykling har inga begränsningar verkar det som. Man kan göra ALLT. För några dar sen blev jag medveten om att det finns cykelvagnar som fixar upp till 300 kg. Det har cykeltransportföretaget Movebybike tagit till vara på.

    Bor du i Malmö har du möjlighet att flytta bohaget på detta unika och miljösmarta sätt.
    Nåt för Stockholm det.
    /DS