Science fiction

Ett par mils bilkörning till Oskarshamn och 35 minuters köande, för att erhålla en bankdosa från Nordea, och kunna betala våra Swebusbiljetter som hade blivit ett par hundra dyrare p.g.a. av sen biljettbokning.

Det blev till sist priset för att vi glömt bankmojängen i Stockholm.

Kvinnan i banken förklarade fostrande att det egentligen bara ingår en dosa per kund kostnadsfritt, men att vi hade tur då de råkade ha en begagnad som de faktiskt kunde tillgodose oss med helt kostnadsfritt.

Man får inte bara gratis bankdosa (om de råkar ha en begagnad) om man glömt den och blivit strandsatt i Påskallavik. Man får även minst 0,1% på deras kapitalkonto.

Tack Nordea. För er genomaltruistiska generositet (era girigrövar).

Rubriken är till anledning av något så häpnadsväckande (i detta land) vi fick se, strax före vi bordade bussen till Stockholm, att vi nästan höll på att svimma och missa den iallafall.

Måttet på reaktionen, som ligger i paritet med att just skådat ett UFO, förstärker min känsla av att ha rätt när jag påstår mig leva i ett cykel-u-land.

Det vi ser, som i sammanhanget kräver sina storord, är egentligen inget annat än en busschaffis som hjälper ett par cykelturister att göra fast sina cyklar baktill på bussen.

image

Go Go Kalmar länstrafik! Ni använder er av gamla enkla metoder för att bli moderna.

Ett utfällbart cykelställ.

image

Såna här enkla, billiga och funktionella lösningar för att få med sig cykeln på kollektivtrafiken borde vara något att ta för givet. Inte upplevas som Scince fiction.

Så kom igen SJ, SL, Östgötatrafiken och alla andra bakåtsträvande kollektivtrafikoperatörer i det här landet.

Inspireras och lär av Kalmar.

/DS

 

Huvudvärk

Jag har ont i skallen.

Vi är i Påskallavik (föräldrarnas sommarställe). Planerade att ta bussen hem på tisdag MEN har dessvärre glömt den fula lilla plastiga bankdosan man måste ha för att kunna betala sina Swebusbiljetter online.

Dosan är nästan lika stor som en iphone, måste vanligtvis letas efter minst en kvart, och kan absolut ingenting alls – förutom att ge sitt korthuggna ”OK” som bekräftelse vid köp och lite annat, efter ett oändligt meckande med koder hit och dit.

Ringde Swebus.

Hur gör man för att betala biljetterna om man har glömt sin fula lilla plastiga bankdosa?

Då går man till Pressbyrån eller 7-eleven och köper biljetterna där, säger en halvtrevlig halvgammal kvinna i andra änden.

Men finns verkligen nån av dom butikerna i Oskarshamn? (12 km norr om P-vik) fortsätter jag.

Det vet jag inte, svarar busskvinnan.

Kan du kolla det då?

Nej tyvärr, det kan jag inte.

Så då kanske det visar sig vara kört att komma med bussen, för man kan möjligtvis inte betala kontant till chauffören va?

Nej, bara online.

Vad synd, svarar jag.

Och här kunde samtalet ha slutat. Men i egenskap av cykelbloggare och p.g.a. min obotliga nyfikenhet över hur man, i vårt avlånga cykel-u-land, bär sig åt för att ta sig själv- och sin EJ hopfällbara cykel (utan bil) mellan till exempel Stockholm-Växjö för att cykla Sydostleden ner mot Simrishamn, fortsätter telefonsamtalet en liten stund till.

Så jag slänger ur mig:

Kan man förresten ta med sig sin cykel på era bussar? och är 99,9 % säker på ett kort och oödmjukt NEJ.

Javisst.

Va? svarar jag säker på att ha hört fel.

Ja, man kan ta med sig cyklar på våra bussar. 69:- kostar det utöver priset för biljetten.

…Okej, vad bra…då vet jag, svarar jag paralyserat och samtalet avslutas.

Och det är nu, och inte förr, som det börjar värka i huvudet. För 69:- extra kan man alltså ta med sin cykel på Swebus.

Hur sjutton kan det då vara totalstopp för medhavd cykel på ett långt och rymligt SJ-tåg?

Jag fattar det inte.

Trodde Blåklintbuss var ett undantag men på bussar, i motsats till tåg, verkar cyklar inte vara något problem överhuvudtaget.

Jag kan, hur jag än försöker, inte begripa detta.

Måste snarast be ”miljövänliga” SJ om en förklaring för att råda bot på huvudvärken.

Hur vi tar oss hem till Stockholm är ett mindre problem.

/DS

 

Radioprogram om cykling

Efter utmärkta Cykla i P1 sänds nu Bortom bilen. Första avsnittet idag: Bilindustrin darrar i skräck när bilismen, i västvärlden, har nått sin kulm.

Att dessa teman belyses i etern är väldigt glädjande.

Hoppas och tror att cykel- och kollektivtrafikfrågor hamnar i fokus och att folk börjar ställa sig frågan: Behöver jag verkligen äga en bil?

Fler verkar onekligen prioritera annat.

Är ändå lite sur över att jag inte gav denna blogg det smakfulla namnet: Bortom bilen, vid starten 2010. Tycker det låter så himla fint. Poetiskt.

/DS

 

Två meter lång garderob på lådcykeln

Att byta ut eller skaffa nya möbler intresserar mig måttligt.

Men utmaningen att frakta hem dem bilfritt får mig att gå igång. Det vet alla trogna läsare av denna blogg.

Objektet var en begagnad garderob tillhörande projektgenomdrivarens syster. Smal ja – men två meter lång.

Bredden är oftast inget problem men något av den längden har jag inte kört hem sen fönstret till Bellas tillbyggda rum i vintras.

Fönstret i vintras

Ett par elastiska band och en rosa plastkasse var allt som behövdes. En fem kilometer lång färd mellan Fredhäll och Vasastan.

Lådcykeln gillar last. Den blir mer stabil.

Med andra ord en enkel match att få hem garderoben fossilfritt.

Man ska inte tvivla på lådcykelns lastkapacitet. Under de tre år vi hittills haft nöjet att använda den, har vi aldrig behövt kapitulera någon form av transportprojekt.

En cykel med förmåga att förändra ett samhälle.

/DS

 

Lådcykelkung av Gamla Nynäsvägen

En pizzapaus i Tungelsta var det enda stoppet som behövdes för att bemästra de 6,5 milen mellan Nynäshamn och Stockholm. Vi struntade i den mycket längre Nynäsleden (som vi cyklade till färjan) och valde att färdas längs den lugna gamla Nynäsvägen istället.

Snällare underlag, nästan inga bilar och marginellt mindre vackert än Nynäsleden.

Ungefär fyra timmars cykling.

Det man missar på att cykla gamla Nynäsvägen är ett par fina badsjöar och ett par mils sörmländska landsortsstråk. En variant är att hålla sig till leden mellan Stockholm och Tungelsta, men därefter välja den mer cykelvänliga Nynäsvägen. Då får man både en fin landsortssträcka (Ådravägen), en badsjö och en snabb, snäll och bilfri sistasträcka mot Gotlandsfärjan.

Vi har valt att cykla med en styck åtta vxl Bakfiets long samt en Brompton.

Varför Brompton?

När exakt uppstod nåt behov av att fälla ihop den? kanske du frågar dig. Anledningen till att välja Brompton, trots inget förutsett vikbehov, är att man kan packa en hel del i tillhörande touringväska. Åker man iväg en hel vecka, tre pers, behöver man onekligen en hel del packutrymme, det kan ingen förneka. De små hjulen tillåter också en ryggsäck, fäst i sadeln, som pendlar irriterande från sida till sida då man står upp och cyklar; men ändå, mycket får man med sig.

Och man vet egentligen aldrig när man behöver fälla ihop sin cykel.

Det var nämligen så att Destination Gotland hade slarvat, och lovat bort samtliga cykelplatser med tillhörande spännband. Vi var på plats sist av de cyklande. Lådcykeln stod stabilt på sitt rejäla stöd så något spännband till den behövdes inte, konstaterade personalen nöjt.

Båtpersonalen skruvade dock obekvämt på sig när de inte såg någon lösning på att göra fast den sista cykeln ombord – vår Brompton.

Du har säkert redan räknat ut att bloggaren, under stående ovationer, på 11 sekunder blankt, fäller ihop cykeln och lägger den i lådan.

”Hurra, Hurra” ropar färjepersonalen på gotländska och bugar sig djupt. Tacksamma över att de räddats av de båda funktionellt så fantastiska cyklarna.

Och oj vad jag kryddar på utan förbehåll. Men båtpersonalen var imponerad. Och så hade vikcykeln fått en plats, en mening och syfte, även på denna resa. Att rädda upp situationen för Destination Gotland för att de har, likt Stockholms cykelplanerare, underskattat antalet cyklande.

Innan jag spinner vidare på ingressen, och börjar att skryta om hur fantstiska benmuskler man måste ha, för att sträckcykla 6,5 mil med packning, XXL-rygga och barn – tänkte jag lyfta på hatten för cykelfunktionen i Google Maps.

Vi har inte använt oss av några papperskartor alls.

Något att tänka på är att ställa sig skeptisk när kartfunktionen försöker leda in en i en tätort (till ex Handen) istället för att åka snabbaste vägen förbi. Tjänsten försöker att hela tiden ge dig så mycket cykelanpassad väg det bara går, vilket ibland leder till märkliga omvägar och vägval.

Sålänge man genomskådar det funkar de digitala cykelkartorna över förväntan. Men att använda gps-funktionen i mobilen drar batteri som attan. Vi har haft med oss en solenergiladdare Solarmonkey (köp inte en orimligt billig) som funkat väldigt bra för att råda bot på problemet (det har ju varit soligt).

Med en nästan overkligt nöjd unge i lådan, ständigt leende och påhejande sin kämpande tappra fader, råder det inga tvivel om att mina teorier stämmer:

BARN MÅR BRA AV ATT FÄRDAS I LÅDA.

Längs vägen har vi mött käcka cyklister som glatt kom-igen-hälsar, rultiga hemmafruar framför pittoreska röda små stugor som vinkar glatt och kastar nybakta bullar, som till Bellas förtjusning hamnar rakt ner i lådan (jag kryddar igen).

Det är några av skälen till att man kan, trots en totalvikt för ekipaget på 165 kg, nästan sträckcykla 6,5 mil (bara en paus) och fortfarande njuta av det.

/DS

 

Kung av Gotland

Jag har vadat till en ö och bråkat med en svan. Stångats med en bagge och tagit Gotlands egen bunker i besittning. Jag har lärt mig namnet på Visbys alla ruiner och förundrats över utsikten över staden och havet.

Efter en vecka här har jag fått en krona på mitt huvud och min största framgång hittills, som turfare, är ett faktum.

Att det bara finns nio andra att konkurrera med i regionen Gotland, ska vi inte prata mer om. I Stockholm är striden stenhård, och det är helt uppenbart att en hel del valt att kriga om markerna på heltid.

Här är det bara turfaren Gutebaggen, som skulle kunna blanda sig i toppstriden i huvudstaden.

Den första zonen jag tog här innebar vadning ca 100 m, och nån hade ställt en svan i vägen. Det blev en hård kamp som väckte uppmärksamhet bland förbipasserande.

image

Men sen dess har jag fått ha zonen ifred. Det var med andra ord besväret värt.

Zonen Gothbunker är en av de häftigaste hittills. Trodde nästan att jag var tillbaka i Berlin.

image

 

image

Vad det har varit för ställe har jag tyvärr ingen aning om. Nån som vet?

image

Vissa zoner är vackrare än andra. Den här kommer jag sakna.

image

När man ”går bäst” i regionen man verkar i, äger flest zoner, då får man kronan på skallen – och i skrivande stund är den min.

Imorgon drar vi mot Stockholm igen. Vi planerar att ta en annan väg denna gång. Gamla nynäsvägen.

Enda som oroar är ena pedalen på Brompton som sjunger på sista…

Lagren är uttjänta. Vi får se hur det går. Tar emot att sätta dit en svintung standardpedal av stål som finns att få tag på i närmsta cykelbutik.

Vi chansar istället. Det går nog.

/DS

 

Nynäsleden med en fullastad lådcykel

När vi trampade iväg mot Nynäshamn i fredags var jag himla sur. Jag hade försökt få Hanna att förstå innebörden av att packa så lätt som möjligt när man är ute på cykelsemester.

För att det ska vara lustfyllt att trampa länge måste man, i packningsväg, tänka minimalistiskt. Det är min devis.

Det slutade med att man fick en Haglöfsryggsäck stl XXL fylld med bly i lådan. Eller i varje fall hur tung som helst. Och vem som skulle cykla lådcykel/Brompton var en såkallad ickefråga.

Bra med sovplats

Går det att cykla 8,9 mils cykelled med en cykel lastad med: barn (15 kg), ryggsäck (25 kg), tält, sovsäckar, liggunderlag (10 kg). Och såklart cykeln (42 kg) och bloggaren själv på 73 kg.

Yep, det går.

Den sammanlagda vikten är inget man vill tänka på innan man, som idag, har sträckan bakom sig.

Nu har jag fått distans och kan summera den totala vikten till: 165 kg.

Jonas Gardell pratade i sitt sommarprat om ”Tommy och Annika-människor”. Pippi flyger genom att bara flaxa med armarna i en scen. Tommy och Annika säger: ”Sådär kan man ju inte göra” och det går upp för Pippi att det kan man ju fakstikst inte och hon – faller.

Precis den här typen av ”Tommy och Annika-människa” träffade jag vid ett stopp för rödljus, en dag innan avfärd. Han cyklade upp jämsides med mig för att säga: ”häftig lådcykel”.

Jag berättade att vi skulle cykla nio mil med den nästföljande dag.

”Men det går ju inte med en sån cykel” sa han och började nästan garva. Den röven.

Men man kan flyga, trots rejält kuperad terräng och en blytung ryggsäck i lådan. Med mycket patos och en under hela resan synnerligen frejdig unge, som i uppförsbackarna stöttat genom att ropa ”heja pappa, heja pappa”, så är det genomförbart.

En fråga jag ställde mig (innan avfärd) var om man egentligen bör sätta ett ”E” och ett ”l”, framför lådcykelsemester, eller inte, för familjefridens skull.

Svaret är: Ja.

Åtminstone när det handlar om så pass kuperad terräng som Nynäsleden bjuder på.

Jag klarar det för jag är: van att cykla långt, lite galen, feta lårmuskler och för att jag till varje pris VILL att det ska funka.

Övernattning vid Grindsjön

Men det hade varit roligare, och man hade kunnat njuta mer av den bitvis fina naturen, med elhjälp i en del av uppförsbackarna. Nu blev det lite väl mycket kamp.

Den bitvis fina naturen för att den långa sträckor är sådär (mycket tallskog).

Vi hittade en jättefin övernattningsplats vid en sjö (Grindasjön) och det är delvis väldigt fint, men en man vi pratade med vid en badplats, rekommenderade gamla Nynäsvägen som det bättre cykelalternativet.

Vi ska ta den hem om en vecka. Återkommer om det verkligen är det bättre valet. Cykelleden är nästan nio mil så vägen hem lär bli en enklare resa (ca 6 mil), men man cyklar ju inte för att komma undan med så få mil som möjligt.

En kanongrej, för Bella, har varit att kunna växla mellan bänkplats och framtill i lådan. Det har gjort resan mindre enformig och hon har kunnat sova när hon vill. Hon har verkligen varit på strålande humör hela tiden.

En behållning av att cykla långt är hur sanslöst gott all mat- och dryck smakar. Vi tog varsin öl på ett hak efter ca fyra mil. Ingen av oss diggar direkt Åbro, men den här var ett undantag. Kroppen har liksom gjort sig så förtjänt av det. Allt smakar så mycket bättre. Det här var utan tvekan en av de bästa ölen på väldigt många år.

Under veckan här i Visby ska jag (förutom att vara oerhört semesterbussig och tillmötesgående mot mina kamrater och medmänniskor) turfa så mycket jag bara kan. Ett utmärkt sätt att utforska Visby, och då jag ligger på en blygsam åttioniondeplats måste jag bara avancera. Gutarna ska få sig en omgång.

Hörs.

/DS

 

Mot Gotland

 

 

 

I närheten av Tungelsta (Ådravägen) via Nynäsleden. Klockan är 14:10 och tre mil är avnjutna.

Dags för badpaus.

/DS

J

På cykel i Berlin Dag 4

Klockan är 03:57 i skrivande stund. Jag befinner mig på färjan någonstans mellan Sassnitz-Trelleborg och har kapitulerat sömnen även för denna natt. Det är inget jag är ensam om. Bara en enda ligger kvar nere i tågkupén. Jag sitter på däck. Solen håller på att gå upp och det är ganska vackert.

Tidigare idag, så fort de öppnade, for jag bort till Pelago-butiken för att kanske kränga en Stavanger. Rätt ramstorlek fanns inne och jag tog mig en ca 20 min lång provtur. En högkvalitativ cykel. Ingen tvekan om det. Och vacker.

Jag hörde mig för vad det hela skulle landa på, men ett köp uteslöts snabbt då den fria frakten, som skulle ingå, bara gällde från butiken i Helsingfors. Att ordna med detta själv var helt uteslutet. Tråkigt.

Ett stenkast från Alexanderplatzen ligger cykelbutiken Stilrad. De säljer remdrivna Schindelhauer och många andra superstiliga velocipeder.

Med en livslängd tre gånger så lång som en vanlig kedja, och för att cykeln lär vara helt ljudlös och underhållsfri, har jag sett fram emot att få prova denna nästan oförskämt snygga Schindelhauer.

Och jag kan avslöja att känslorna flödar när jag cruisar runt i kvarteren intill TV-tornet. Himla responsiv och helt tyst. Puräkta cykelglädje finns i denna åttaväxlade Shindelhauer Ludvig.

Den är svindyr, ungefär 2000€ tror jag – men vilken cykel.

Lusten säger KÖP förnuftet säger dra fort innan förälskelsen djupnar.

Men jag stannar kvar en stund iallafall. För att diskutera cykelklimatet i den tyska huvudstaden med butiksinnehavaren.

Och visst, det är krig i Berlin också. Folk är arga på de cyklande precis som i Stockholm. Man tycker generellt att cyklisterna tar sig för stora friheter: bryter mot trafikregler, kör mot rött, cyklar för fort. Alltså det vanliga.

Under resten av dagen uforskar jag Prenzlauer berg med omgivningar med hjälp av Carl-Johan Vallgrens förträffliga reseguidebok.

Utan boken hade jag nog bara rört mig mellan de platser jag misstänker att de flesta andra turister gör.

Ta till exempel det här helt groteskt stora monumentet av en av tyska kommunismens stora martyrer Ernst Thälman. I bakgrunden har, DDR-kungen av miljonprogram Honeker, rest upp ett par fastigheter för människoförvaring.

Ligger hur avsides som helst. Det här och massa annat intressant, har jag fått uppleva, bara för att jag haft en cykel och en sjukt bra guidebok att tillgå. Köp den om du ska till Berlin.

Sista måltiden, innan tåget gick, blev en Pallak panir (stavar det olika varje gång). Nu mycket bättre än den vedervärdiga i Malmö jag tvingade i mig innan tåget avgick mot Berlin i fredags.

En riktigt bra Pallak.

Hur är Berlin som cykelstad då? Okej men inte mer. Ungefär som Stockholm förutom skillnaden att det alltid finns skyltar med hänvisning för cykel. Det förstärker känslan av att vara en del av trafiksystemet. Och en annan grej – inte en enda har hjälm. Ingen.

 

Sen får ju inte glömma att nämna att det inte är några som helst problem att ta med cykeln i kollektivtrafiken i Berlin. Så visst är det nog så ändå att Berlin sammantaget får anses vara en bättre cykelstad än Stockholm.

Bilister verkar vana vid cyklister och det finns även cykelgator där bilar får anpassa farten efter de cyklande. Såna skulle man lätt och billigt kunna göra en mängd av i Stockholm också.

Cykelgator.

Har fått några kommentarer om varför jag väljer tåg framför flyg. Vissa verkar tycka det är lite konstigt. Det tycker jag också – just nu.

I en bättre värld borde man för ett rimligt pris kunna åka snabbt, miljövänligt och bekvämt ner till Berlin på åtta timmar med höghastighetståg. Men regeringen verkar piggare på att satsa på bilvägar medan många andra länder har högtstående planer om hypersnabba supertåg (eller redan genomfört). Sorgligt.

Jag har valt att streta emot lågprisflyget och av idealistiska skäl valt att sömnlös ligga och trycka i en trång kupè istället. Och dessutom kanske betalat dubbelt så mycket för det.

Ska även i fortsättningen åka så mycket tåg jag bara kan men det är tveksamt om jag kommer göra om denna resa på samma sätt. Månadslång tågluff är en grej men handlar det om en weekend blir det nog tyvärr flyget i fortsättningen.

Man vill ju inte sluta resa.

Slutsnackat om det nu. Berlinresan är snart över.

När jag kommer hem är det dags att börja förbereda för lådcykelsemester till Gotland.

Vi cyklar på lördag morgon.

/DS

 

På cykel i Berlin Dag 3

Dag 3

Intensiv dag. Massa cyklande och utforskande av den här grymt spännande staden. Det är så fult och det är så vackert.

25 grader och sol hela dan. Det enda jag har att klaga på är att min telefon inte vill nappa på det tyska nätet. Kanske lika bra. Jag hittar ändå. Har inte riktigt varit i behov av gps även om det såklart hade varit lättare.

Men efter alla dessa mil i sadeln – så vågar jag påstå att jag blivit bekant med Berlin. Jag hittar. Ganska kaxigt sagt med tanke på att Berlin till ytan är nio gånger Paris. Därför tar jag tillbaka det.

Jag har ju bara varit här i tre dar.

Men jag vill ändå påstå att jag hittar mellan de mest välkända stadsdelarna och sevärdeheterna – utan karta eller gps. Det är frukten av minst tio timmars cykling. Man lär känna…

Delvis följer jag C.J Vallgrens guidebok om Berlin. Hade missat en hel del utan den. Som att till exempel Hitlers högkvarter låg på samma ställe där det numera ligger en kinesisk restaurang:

Här. Undrar vad Hitler tyckt om det?

Och Führerbunker – där Hitler spenderade sina sista dagar innan han tog sitt liv – fanns under den här anspråkslösa parkeringsplatsen nära…

…Judiska minnesmonumentet i form av 2711 betongblock i olika storlekar. Invigt 2005.

Har också kollat in Topography of terror som är ett stycke bevarad mur och en utställning som dokumenterar nazismens brott.

 

Topography of terror


Också varit på Judiska museet.

Och Görings f.d luftfartsministerium med typisk nazisitisk arkitektur signerad Ernst Sagebiel. Kommunisterna använde byggnaden efter 1945 och målade förhärligande bilder av socialistlivet (bakom pelarna)…
Har gjort massa annat också men struntar i (orkar inte) att gå in på det.

Det här är ju i första hand en cykelblogg och cyklar blir det mer av imorgon.

Först ska jag, som tidigare nämnt, till Pelagos showroom och sen är jag även nyfiken på att provcykla en remdriven Schindelhauer.

Tåget avgår mot Malmö först 22:30 – så jag har en himla massa tid men å andra sidan så himla mycket kvar att se.

/DS