Att gifta sig i en lådcykel…

…eller inte precis i – MEN i allra högsta grad förgylldes iallafall bröllopet av det fantastiska fordonet.

Christian och hans Hanna har alltså, ytterst stilfullt lådcyklat sig fram, bland stormförtjusta bröllopsgäster, till vigselförrättaren och därmed förklarats man och hustru.

Ett av få par i Sverige som valt att ingå äktenskap genom lådcykelvigsel.

Fenomenet är säkerligen vanligare i vårt sydvästra grannland.

Men skulle jag skola om mig till bröllopskonsult, lita på att jag skulle råda var och vartannat par att gifta sig på detta sätt.

För någon motsvarighet, när det kommer till den romantik och elegans som en lådcykel möjliggör, kan väl ändå inte finnas.

Christian är, föga förvånande, en minst lika stor cykelentusiast som jag själv och dessutom bloggare på cyklopedia.se.

Och det är en grov missuppfattning, om man nu fått för sig, att fru Hanna alltjämt föredrar att bli skjutsad framför att trampa själv.

Läs om hennes vätternrunda här.

När de frågade oss om de fick låna vår Bakfiets över bröllopshelgen tvekade vi inte länge innan vi svarade ja.

Visste ju att den var i trygga händer.

Lådcykelbröllop is the new way to do it.

För Sverige i tiden.

/DS

 

Tågkompaniet är ganska schyssta mot cyklister.

Är på väg hem från repet på teatern. Har just cyklat den två mil korta solskenssträckan till Mjölby.

Igår, när jag var på väg till Vadstena, kände jag mig så förkyld och dassig att jag fick kapitulera cyklingen och vänta in bussen istället.

Inte kul. Men bra med flexibiliteten som en vikcykel inbjuder till.

Efter att ha mulat i mig ett kvarts kilo ingefära, under gårdagen, har det mesta av förkylningen gett med sig. Jag kände mig inte ett dugg sliten när jag kom fram till tåget efter nån knapp timmes cykling.

Ingefärakur is magic.

I skrivande stund sitter jag på ett Tågkompaniet-tåg som ska ta mig till tågbyte Hallsberg.

Har inte ofta (aldrig?) åkt med detta tågbolag, så självklart surfade jag in på deras hemsida för kolla vad de uppger för dumma skäl att inte tillåta cykel ombord.

Men tji fick jag och mina fördomar när jag läste det otroliga.

Man FÅR ta med sin cykel och det helt utan kostnad.

Bara två cykelplatser, men ändå.

När konduktören kom för att kolla biljetten sa jag till henne att Tågkompaniet borde få ett pris, och uppmärksammas, för att cykelvänlighet förknippat med tåg är ett unikum i detta land.

Hon ursäktade sig mest över att det bara fanns två cykelplatser och att man inte har möjlighet att boka cykelplats. Surt att komma med sin cykel och inse att den inte får plats, menade hon.

Man får helt enkelt chansa på att de inte är upptagna. Inte den bästa lösningen kanske men, som sagt, bättre än oftast.

Jag sökte omdelbart upp de båda cykelplatserna på tåget.

Bilderna får tala för sig själva.

Den enda gången jag åkt tåg med hopfällbar cykel, utan varken nån ekonomisk eller funktionell vinst av själva vikfunktionen.

/DS

 

Kommunen bidrar gärna ekonomiskt för att man ska cykla – inomhus

Det kom en kvinna från HR igår och informerade kollegiet, på kulturskolan där jag jobbar, om hur verksamheten styrs och en del annat.

Mot slutet började det snackas om friskvårdsbidraget. Det är så att vi får nån tusing i subvention, av solna stad, för att vi ska sporras att aktivera oss i lämpligt forum. Tanken är att sjukfrånvaron ska minska och att personalen ska hålla sig frisk.

En av kollegorna tyckte en tusing var himla snålt då det inte räckte särskilt långt till att finansiera hans årskort på tennishallen.

Kvinnan från HR svarade, ödmjukt men bestämt, att det faktiskt inte finns någon statistik som tyder på att ökat friskvårdsbidrag leder till att de anställda rör på sig i någon högre utsträckning.

DÅ VAKNADE JAG.

Det här är viktigt så nu ska ni lyssna, sa jag med emfas: Det finns studier, där resultaten är entydiga, som visar på att den som cyklar till jobbet minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar radikalt. Och även undersökningar, i både Nederländena och Sverige, som klargör att sjukfrånvaron är lägre bland de som cyklar till jobbet än de som tar sig dit på annat sätt.

Ja, det var väl kanske inte exakt så jag formulerade mig men det var i varje fall mitt budskap.

Varför är det då så, fortsatte jag, att man till exempel inte kan använda den där tusingen till cykelreparationer, däck och även cykelinköp?

Hon förklarade att skattemyndigheten tycker annorlunda och frågade sig hur det skulle se ut om anställda till exempel skulle ta hästen till jobbet. Skulle kommunen isåfall bidra till inköp av hästar för privatpersoner då med?

Jag svarade att det kanske finns en och annan (1/1000 000?) som faktiskt vill rida till jobbet, men att jag inte riktigt ser problematiken och att faktum kvarstår:

Jag får pengar av kommunen till att cykla inomhus – utan att överhuvudtaget ta mig nånstans; men INTE ute i friska luften, där friskvården leder mig hela vägen fram till min arbetsplats – både friskare och med reducerat antal sjukdagar på köpet.

Man KAN få subventioner för att cykla – inomhus

Kollegorna börjar smågarva och kvinnan från HR kan inte annat än att ”lite hålla med”.

Nog om det sålänge.

På lördag är det cykelfestival i Stockholm. Det hade varit nåt det men jag får krydda livet med en tågresa till Mjölby plus en två mil lång cykeltur, genom det så magiskt vackra östgötska landskapet, på väg mot Vadstena istället.

Vi börjar att repertera en ny föreställning, premiär i November, på Vadstena Nya Teater då.

Ser fram emot många multimodala transporter under hösten.

/DS

 

Utmana bilen – inte bara med ord

Under Stockholms kulturfestival bland konserter, teatrar, ungdomskultur och barnaktiviteter skymtar även ett miljöbudskap fram i periferin.

Ett exempel på hur fetivalarrangör Stockholm stad subtilt försöker kommunicera till bilburna festivalbesökare att man kanske bör se sig om efter andra transportalternativ i framtiden.

Affischen är liten och den verkar tyvärr inte exponeras för så värst många förbipasserande på sin relativt anspråkslösa plats.

Men den hänger där. Som för att blygsamt tillkännage ett redan så självklart faktum. Bilstaden är passé. Det är dags att tänka annorlunda.

Den näst sista meningen i budskapet känns sorglig: ”Under flera decennier har städerna byggts med bilen som utgångspunkt, och så är det fortfarande idag.”

Yep, så är det minsann fortfarande idag. Ingen påtaglig märkbar förändring hittills.

Man pratar om promenadstad, om att satsa på cykel och kollektivtrafik men verkligheten är en annan.

Stora vägprojket, som norra länken och förbifart Stockholm, landar på notor så höga att det knappt går att föreställa sig. Delvis ska det finansieras med inkomster från biltullarna. Pengar som från början var tänkta till satsningar på kollektivtrafiken.

Det pratas om utbyggd cykelinfrastruktur men trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) säger samtidigt att man INTE kan göra stans cykelbanor bredare (Mitt i) för då måste man riva hus. Och det går ju bara inte.

Att istället fördela stadsutrymmet mer rättvist och utrymmeseffektivt – är det inte tal om.

Året är 2013 och ”Nya modeller behövs för hur stadsplanering kan ske bortom bilparadigmet.”

Inte bara med ord utan också på riktigt.

Igår. NU.

/DS

 

Lycra vs funktion

När man pratar med nya bekantskaper, sådär som man gör för att lära känna, få grepp om, rama in, kategorisera, brukar det handla om: intressen, person, jobb och (ofta i sthlm) bostad. Jag berättar då helst, länge gärna och enbart, om min stora passion – cykling.

Då får folk direkt en tydlig koppling och en uppfattning: Du är allstå en sån som tränar för Vätternrundan, cyklar skitfort i lycra och kryddar din egentid med att på nätet kolla in, drömma om, den senaste carbonracern.

De skiner upp och tror: Där har vi dej ja.

Men nä ni! Där har ni mig inte alls.

Cykelmän i lycra

Förra våren hälsade vi på bekanta en bit utanför Paris. En av vännerna, Pascal, var just av det materialet – en tvättäkta cykel-lycra-racernörd.

Han visade stolt upp sin tre ultralätta, supersnabba och svindyra racercyklar.

Pascals älsklingar

De hade även två bilar som de använde för resor till jobbet, och för att kunna ta deras fyraåriga dotter till lekparken.

Att använda cykeln, annat som tränings- och tävlingsredskap, var för Pascal helt främmande. Två världar som liksom inte går ihop.

Man cyklar inte till jobbet, precis som man inte gärna springer till jobbet, menade han.

Dessutom omges Paris av europas fläskigaste motorvägsringled, som är ungefär lika svår att ta sig förbi med cykel, som för en sydvilde, att usurpera King´s Landing, med blott åsna och knölpåk.

Men i Paris FÅR man ta med sin cykel på pendeln, och på så vis kan man ta sig igenom den franska trafikberlinmuren – även med cykel.

Hur tragiskt det är att man ska behöva använda sig av tåg, för att ta sig in i stadskärnan med sin anspråkslösa velociped, kan vi tillsammans sörja över nån annan gång.

Vi släpper Pascal och Paris och går vidare. Vi glädjer oss istället åt intresset att använda cykeln som funktions- och transportmedel, växer på alla håll och kanter. Både bland lycraklädda- och traditionellt klädda.

Jag är av den typen som skippar lycran och vill istället kungöra, till alla oinvigda, hos vilka lycran inte heller riktigt faller i smaken:

DU SLIPPER, MAN BEHÖVER INGEN.

 

Om man nu inte har jättelångt till jobbet förstås. Och det finns ju alternativa träningskläder med ungefär likvärdiga egenskaper.

Men så fort man lagt på sig lite benmuskler, så kan de flesta cykla relativt långt utan att svetten börja rinna, och således i sin favoritmundering – det är ett faktum.

Att min egen cykelpassion ligger i funktionen och inte i farten, har en del svårt att greppa.

Det handlar om att i så stor omfattning som möjligt, lösa så många transportsituationer det bara går, ofta i mina vanliga kläder, där cykeln har en huvud- eller åtminstone biroll. Det är det som är kicken!

Och så enkelt är det.

/DS

 

Räddad av en hopfällbar cykel

Möjligheten att ta med sin cykel på tåg, buss och kollektivtrafik är en angelägenhet som intresserar mig till allra högsta grad.

Varför? Sättet att kombinera de olika färdmedeln blev min/vår frälsning från ett gråtrist, påtvingat, bilbundet och i synnerhet fattigare liv.

Under hösten 2009 såg jag ett bilköp som definitivt oundvikligt.

Vi bodde i Enskede utanför Stockholm. Jag skulle börja ett liv som långvägspendlare. 25 mil sydvästerut till teatern i Vadstena varannan helg, och 8 mil norrut till sångpedagogjobbet på en kulturskola i Uppsalas utkanter, tre dagar i veckan.

Och ett barn var på väg.

Resan till Vadstena tog 4-5 timmar med tåg, och att pendla till Uppsala, för att sen vänta in lokalbussen, tog långt över den restid för motsvarande sträcka med bil. Att lägga så mycket tid på resor till/från jobbet blir orimligt när man har barn.

Att ha med sig en cykel på tåget, för att delvis cykla, skulle innebära enorma tidsvinster, genom att hinna med tågavgångar via stambanan, som transport med den sällan avgående länsbussen omöjliggjorde.

Från 4-5 timmars restid skulle jag på så sätt komma ner mot 2,5 (samma som med bil).

Resor till och från kulturskolan skulle även dem, med hjälp av cykeln, komma ner mot ”biltider” (en timma). Att förlita sig helt och fullt till kollektivtrafiken skulle ta dubbelt så lång tid.

Ett problem bara. SJ förbjuder medhavd cykel på samtliga avgångar och så även på Uppsalapendeln.

Tanken på en hopfällbar (som tillåts överallt) fanns där, men hela mitt väsen var besudlat av fördomar mot dessa låghjulingar. Det var säkert inte rimligt att cykla mer än ett par kilometer med dem, resonerade jag, och dessutom hade jag bara sett fula, som jag tyckte gav nåt slags infantilt intryck.

Men jag gjorde min research och hittade EN jag gillade. Det var inga problem att cykla de två milen mellan Vadstena och Mjölby med min nya ”snygga” Brompton och hopplöshet vändes till hoppfullhet om ett bilfritt leverne.

När Bella kom kompletterades vikcykeln med, dess motsats och ytterlighet, en lådcykel och sen dess har jag ägnat några timmar i veckan att dela det bilfria glädjebudskapet genom denna blogg.

MEN jag anser ändå att man såklart ska få ta med sig sin vanliga cykel på tåget. Att det 2013 oftast är en omöjlighet, i allmänhet i lågtrafik, i synnerhet i rusningstrafik, är ren och skär tragedi. Speciellt för oss, utan bil, som vet vilka möjligheter cyklande kombinerat med tågåkande öppnar upp.

Vet inte om det är en tröst eller en sorg att veta att arbetspendling kombinerat med allt annat än en hopfällbar cykel, är en orimlighet även i många andra länder.

I det annars så cykelliberala Amsterdam kostar det till exempel 6€/dag att ta med sin fullstora cykel på tåget. Och tidbegränsningar när det är tillåtet eller inte, råder även där.

Amsterdam

Har man förmånen att kunna ta sig till jobbet före eller efter rusningen, så behöver man inte tänka länge innan man inser att 6€/dag kommer att ruinera dig om ditt efternamn nu inte råkar vara Kamprad.

Min föreställning om att hopfällbara cyklar säljer lika bra som sand i Sahara i Nederländerna, p.g.a. möjligheten att få sin vanliga cykel övervakad i ett Cykel-P-hus samt att kunna kombinera cyklandet med tåg, slogs snabbt i spillror när jag var där förra sommarn. Såg de vikbara överallt.

Inom SL får man ta med sin fullstora cykel på pendeltåg, i tider av lågtrafik, helt gratis. Att vi på åtminstone en punkt är mer cykelvänliga i Stockholm än i Amsterdam, är väl ungefär lika otippat som fantastiskt.

SL

Fick ett mail och en bild av en bloggbesökare häromdan om hur det ligger till i London. Även om man är lite mer tillåtande där än i Stockholm – råder ändå en hel del begränsningar. Och visst känner man igen dem vid det här laget.

London. Foto: Arnav Jain

Utopin om ett samhälle där du avgiftsfritt kan ta med din konventionella cykel när och var du vill, ligger tyvärr långt långt borta.

Så om du har behovet är det nästan lite puckat att avstå en vikcykelinvestering.

Apple brukar på sina event skryta om att den mest populära kameran som används till bilder som läggs ut på flickr, är iphone. ”Den bästa kameran är den du har med dig”, är deras paroll.

Samma sak med cykel: ”Den bästa cykeln är den du har med dig”

Med andra ord ett starkt köpargument för en bra hopfällbar cykel.

Vikcykelguide

/DS

 

En liten liten lådcykelolycka

Hur säkert är det egentligen att köra barn i lådcykel?

I de flesta lådcykelvarianter sitter man upprätt, har bra koll på ungen och färdas i en tämligen modest hastighet.

Utan att ha nån som helst statistik att ta del av, vågar jag ändå påstå att det är ett av de säkraste sätten att ta sig fram med barn i stan.

Men det är ändå ett faktum att en första liten incident, efter tre år av ihärdigt användande, har inträffat.

Det KUNDE både ha slutat riktigt illa och HADE isåfall varit löjligt enkelt att förhindra.

Nu gick det bra, men den värsta formen av olyckor är väl just av den art som är både allvarliga och, som med en ansträngningslös liten preventiv åtgärd, hade kunnat förhindras.

Därför väljer jag att dela denna historia.

Vi var på väg mot Gamla stan. I en hastighet, något snäpp över raskt promenadtempo, lådcykelfärdades Bella och jag bland mängder av semesterflanörer, genom passagen mellan de beslutfattandes hus längs Riksdagsgatan.

Plötsligt rullar en förarlös skateboard mot oss långsamt – men i exakt det tempo som krävs för att tiden för en eventuell undanmanöver precis hinner rinna ut.

”Vi kommer att krocka med skateboarden”, är den enda slutsats jag hinner dra, och en kraftig inbromsning senare är olyckan ett faktum.

Möjligen han jag också tänka: ”Hur illa kommer Bella slå sig” och att ”den skyldige ska få stryk”, innan själva sammanstötningen inträffade.

Bellas slungas, mest av kraften från själva inbromsningen, mindre av stöten från kollisionen, fram med ansiktet mot den knopp som sticker upp över framhjulet, nån decimeter över lådanas kant, och utgör änden av den robusta cykelns stålram.

Till synes hinner hon inte med att få upp en skyddande hand – men av gråtgraden att döma, finns hopp om att hon lyckats ta emot sig och dämpa skadegraden på något sätt trots allt.

Inga tecken på skador i ansiktet eller huvudet. Hon snyftar och pekar på handleden när jag frågar var det gör ont. Det verkar ha gått bra. Jag märker att också hennes handled fungerar som den ska när jag rör på den.

Jag vänder mig åt det håll som skateboarden kommit ifrån. En pojke i elvaårsåldern ser så skyldig och ångerfull ut som bara en pojke, som just, utan en tanke på olycksrisken, tanklöst skickat en skateboard från den ena sidan gatan till den andra, bara kan se ut.

Han säger nåt på finska som jag inte kan tolka på nåt annat sätt än att han just är – en finsk pojke.

Jag är ursinnig och får, för första gången på länge, användning för ett av mina fyra ords omfattande finska ordförråd:

”Perkele!”

Om nån är intresserad så kan jag även säga: moi, voi och mukulat.

Pojken ser så ödmjukt skärrad, ångerfull och rädd ut att jag snabbt mjuknar.

”You can cause serious injuries” får jag ur mig.

”Sorry”, säger pojken skamset.

”Please, just be careful” fortsätter jag. Han nickar och halvspringer för att möta upp sina (passiva) föräldrar en bit bort.

Och nu ni lådcyklande medtrafikanter – förbered er för mitt budskap.

Spänn fast era barn i lådan.

Hade en diskussion i våras (kommentatorsfältet i denna blogg) om de ”säkerhetsbälten” som finns på plats i en lådcykel, har någon egentlig säkerhetsfunktion efter det att barnet blivit så pass till åren, att det förstår självt att inte hoppa ur lådan under färd.

Det rådde delade uppfattningar om detta och nån menade att det t.o.m. var säkrare om barnen inte hade bälte, vid till exempel en vurpa.

Och nu, i skrivande stund, känner jag att min ickevilja för ängsligt moralpredikande gör sig påmind, och att jag därför väljer att revidera mitt budskap till: ”Man får göra som man själv vill och tror är säkrast och bäst”.

Men även om just risken för skateboardcykelolyckor är minimal – kan det finnas en poäng att åtminstone reflektera en aning om det inträffade (varför låter det så präktigt att prata om lådcykelsäkerhet?).

Bella sätter sig i lådcykeln lika glatt nu, efter det inträffade, som tidigare, med den skillnaden att hon numer varje gång måste yppa orden: ”Då får vi hoppas att det inte kommer nån skateboard då”, i samma ögonblick hon spänns fast.

/DS

 

Intressanta möten och diskussioner om cykling på galen fest

Östgötapendeln till Tranås häromdan bestämde jag mig, som den radikala cykelrevolutionär jag är, för att mopsigt fälla ut min Brompton innan jag klivit av tåget.

Dessa pendeltåg är byggda med vestibuler som gjorda för att enkelt kunna ta med vanliga cyklar. Viksäten finns redan. Allt som behövs är några spännband fastmonterade mellan ryggstöden. Men de små motbjudande cykelförbudsskyltarna, uppsatta lite här och där på tågen, är svåra att missförstå.

Trettio sekunder efter att utfällningen utförts får jag bakom mig plötsligt höra på GROV östgötska:

”Man får inte ta med sig cykeln på tåget vet du väl.”

Jag snor runt och får syn på en muskulös man i trettiofemårsåldern med ett ironiskt leende och tatuerade krokodiler på armarna. Det tar inte många sekunder att lista ut att han inte är anställd på Östgötatrafiken. Jag förklarar att cykeln är ihopfällbar, vilka faktiskt är tillåtna, men att jag fällt ut den redan nu; mest för att provocera fram nån slags diskussion med nån tjänsteman om att det är helt snett att man inte får ta med fullstora cyklar på tåg – som faktiskt är konstruerade för det.

”Skojar du eller, du får inte ens ta med ett cykelhjul, det är för jävligt. Jag provade att montera ner min cykel i molekyler, och la ner alla molekylerna i en sopsäck, men då bad dom att få titta i säcken och när dom såg att det var en cykel tvingade dom mig att gå av vid nästa station, dom jävlarna, det är förnedrande.” fortsätter den tatuerade mannen.

Ibland känns det som man är en udda alternativare som överhuvutaget bryr sig om de här frågorna. Att ibland få ett kvitto på att det är fler som upprörs över hur många av det här landets tågoperatörer som lider av nån slags cykelfobi – hjälper i kampen.

En kort stund därefter stannar pendeln vid slutstation Tranås. Jag fattade tag i min cykel och klev av. Tyvärr blev det aldrig nån spännande diskussion med nån anställd på östgötatrafiken. Såg inte röken av nån. Dessutom hade jag bråttom till festen för att hinna fram till middan i tid, så det var kanske lika bra.

Efter ca 1,50, i kuperad terräng och i tjugofemgradig värme, var jag tokigt svettig. Passande nog fanns en skymningsblank badsjö strax innan slutdestination. Ett snabbt bad, schamponering, parfymering och tandborstning. På med finkostymen, skor, sen färdig för de tre återstående kilometrarna och därefter 48 timmars fest.

Precis till middan var jag där superfräch och på ett strålande humör. Att cykla fyra mil precis innan en fest framstår för vissa som helt absurt. Det märktes på reaktionerna. Andra tyckte att det var ett genialt sätt att bilfritt lösa situationen.

Sen flög tiden iväg och efter massa diskussioner med danskar och engelsmän, till stor del med likatänkande rörande cyklingens potential i samhället, var klockan 07:30 och det var hög tid att sätta upp tältet.

Av en medelålders londoner fick jag senare på lördagskvällen höra fragment från cyklisternas vardag i London. Han skulle själv köpa ny cykel eftersom han fått sin gamla kvaddad. Jag frågade om han föredrog drop bars och framåtlutad position eller klassiskt styre och att cykla mer upprätt. Enligt honom skulle man akta sig för att cykla med drop bars i londontrafiken, då man bland bilister uppfattas som aggresiv. Intressant att man som cyklist verkar bli bemött på olika sätt beroende på hur man sitter.

Han berättade också att man alltid måste ta med sin cykel in på sin arbetsplats vid jobbpendling. Och även om man använder ett bra bygellås så kan man vara rätt säker på att cykeln är borta efter fem timmar om man låter den stå på gatan. Cykeltjuven använder kylspray och rår på de fetaste låsen. Inte konstigt att Brompton blivit en sån framgångssaga i London.

Känns mindre och mindre som att man betraktas som nån sorts outsider bara för att man engagerar sig i cykling som inte handlar om racing. Folk blir intresserade och vill snacka. På P1 har man på under kort tid både kunnat lyssna till Cykla i P1 och nu senast Bortom bilen som fortfarande pågår.

Det blev bil hem på söndagkvällen.

Cykelviljan och energin fanns där men tågpriserna, då jag inte bokat biljett, var helt sinnessjuka.

Med en hopfällbar cykel inbjuds man till ett flexibelt och spontant sätt att färdas.

SJ:s biljettsystem inbjuder till dess raka motsats.

/DS

 

Tåg + 3,5 mils vikcykling mot den fantastiska Ekebergsfesten

Imorgon är det dags för den sista Ekebergsfesten.

Med en tjugoårig historia bakom sig har man beslutat sig för att sluta på topp med extra extra allt.

Människor från när och fjärran samlas, under en helg, vid en gård i de nordsmåländska skogarna i närheten av Tranås.

Man sover inte i tält, äter god mat, dansar och beskådar en salig blandning av olika typer av estradörer, musikanter och trollkonstnärer. Danska vinprofeter och trendiga londonbor blandas upp med småländska bönder och stockholmska avantgardister.

Kan inte bli annat än bästa helgen ju.

Närmsta tågstation är Tranås (eller Aneby). Det är 35 km till festen därifrån.

Jag vill inte har inte lyckats få lift av nån bilbundenburen ner.

Tåg+Brompton blir det. 19:12 är jag i Tranås. Välkomstmiddan är 21:00. Enligt google maps tar sträckan två timmar och tre minuter att cykla.

Borde gå på 1,45.

Cyklade Nynäshamn-Stockholm för ett par veckor sen med en treåring och en orimligt tung XXXL-rygga i lådcykeln. Det gick nästan oförskämt bra.

Borde kunna avnjuta detta utan att bli allt för svettig.

I nödfall väntar en badplats strax innan Ekeberg.

/DS