Varannan stockholmare vill ha en bilfri innerstad!?

Höll på att ramla av stolen när jag hörde om detta på lokalnyheterna i morse.

Enligt en pinfärsk opinionsundersökning finansierad av byggjätten Veidekke, så vill varannan stockholmare ha en bilfri innerstad.

Det var amerikas president som genom sitt stockholmsbesök, troligtvis helt oavsiktligt, visade oss 08:or ljuset: hur lätt det blev att andas, hur fantastiskt det kändes att flanera eller trampa runt i en bilfri innerstad, hur vi plötsligt kände oss fullkomliga och glömde bort alla sorger, bekymmer och besvär.

För Sverige i stort betydde inte Obamabesöket ett skit, men för inställningen till biltrafik innanför Stockholms tullar, verkar presidentvisiten gjort underverk.

För lyssna på detta:

60% störs av biltrafiken nu när allt är som vanligt igen, trots att man bara fick en endaste dag med kraftigt reducerad biltrafik.

Drygt varannan tycker att politikerna ska jobba för en bilfri innerstad, och bland yngre är stödet för en bilfri innerstad bra mycket större än så.

Detta borde få de populistiska stockholmspolitikerna att gnugga händerna och dregla av entusiasm, när de utformar nya radikala trafikminskningsåtgärder. Eller åtminstone att höja ambitionen och våga lyfta frågan om att radikalt reducera biltrafiken inne i stan.

Trafikforskare är mindre optimistiska och menar att en bilfri stadskärna är orealistiskt, och att man istället får begränsa ambitionen till att göra vissa delar av stan bilfria.

Märkligt att höra att de flesta verkar ha mer radikala åsikter än jag själv i den här frågan. Mot privatbilismen kan man vara mycket tuffare, det håller jag med om, men att tjänstebilar, service och taxis, får lov att nyttja infrastrukturen även i fortsättningen, ser jag som en nödvändighet.

Kan ju ändå inte låta bli att fantisera: Om vägarna i city inte skulle vara dedikerade bilarna, vilka ska då nyttja dem? Hm…Åh…Jaaaa!

/DS

 

Turf till iphone finns nu på appstore

Väntan är över. Nästan precis ett årsen jag hörde talas om appen för första gången nu.

Den är gratis, inte alls buggfri men ändå bortom betastadiet.

Ska bli himla intressant att se hur stort detta kan bli.

Gillar man att cykla och söker fler anledningar att ta sig ut, lär man inte blir besviken.

Nä, kan inte blogga mer, en ny omgång har just börjat och massa zoner väntar på att bli erövrade.

Ladda ner här: https://itunes.apple.com/se/app/turf/id651577273?mt=8

 

Problemet med en ny dyr cykel

Har under lång tid gått i köptankar.

En ny cykel. Mångsidig variant i 15-16 tusenkronorsklassen. Pelagos Stavanger har stått högst upp på önskelistan.

Men nåt känns sådär. Är ju van att ta med min hopfällbara cykel in i vår trygga lya. Det skulle inte riktigt funka med en fullstor. Inte i vårt hem.

Sen ser man tyvärr, inte alltför sällan, såna här exempel på stan:

Bevittnat tidigare idag. Lemlästad:(

Det ser inte kul ut. Bidrar till att jag skjuter upp mitt cykelköp.

Vad säger till exempel försäkringsbolaget i sånt fall?

– Är ”hela” cykeln inte stulen, blir det ingen kosing från oss.

Visst. Vi har haft vår lådcykel utomhus, nästan varje dag, i över tre år. Inte ett rånförsök och till- och med Brookssadeln har fått vara ifred.

En del menar att vi haft tur. Jag menar att många cykeltjuvar ser lastcykeln som en avart de inte riktigt förstår sig på. Svårt att sälja vidare. Komponenter relativt ointressanta och svår att slänga in i skåpbilen.

En skruttcykel ger en sorts frihet. En vikcykel likaså. Man slipper oroa sig.

Man kan alltid sätta på ett extra lås på sin dyra cykel och hålla på.

Men vill man det?

Det förtar cykelglädjen en aning.

En man från London, som jag träffade på en fest i somras, menade att där kan du som längst behålla en ny cykel, som du låser fast utomhus, fem timmar innan den blir stulen. Oavsett vilket lås du använder. Kylsprej biter på allt. Därför måste man alltid ta med sin cykel in på jobbet, vilket kanske inte alltid uppskattas eller är tillåtet.

Går vi åt samma håll i Stockholm?

Dagens i-landsproblem ventilerat.

/DS

 

En himla resa

När jag tidigt vaknade i lördags så såg jag fram emot att, i vanlig ordning, ta tåget till Mjölby och cykla de två sista milen till Vadstena, för att lagom hinna till repetitionen på teatern klockan elva.

Den här gången fanns inga alternativ. Om jag skulle klara av att ta mig dit i tid, utan att behöva åka under fredagskvällen istället och tvingas bo på hotell och det ena med det tredje, så fanns bara ett alternativ: Tåg och cykel.

Det utmärkta multimodala resealternativet.

Det goda morgonhumöret fick sig en törn när min, i vanliga fall så trevliga granne, kallade min Brompton för rullstol när jag mötte henne i förbifarten i trapphuset.

Vissa ser inte, när den befinner sig i sitt hopfällbara tillstånd, att det är en cykel och associerar då, mycket märkligt, till en rullstol.

Grannen ska få styrk nån gång för det där.

Under helgen har de behövt laga och lappa på de gamla spåren mellan Stockholm och Södertälje, så det var buss som gällde på sträckan.

När jag väl sitter på tåget bläddrar jag lite i tidningen Kupé. Inte för att jag, i det här inlägget, tänkt att börja skälla på SJ, men de ska banne mig inte hävda att de älskar cyklar utan att det går obemärkt förbi:

SJ har så många gånger, och i oräkneliga situationer, visat att de med alla medel skyr cykel-och-tåg-konceptet.

Nu försöker de framställa sig själva som ett cykelvänligt företag bara för att de är involverade i nåt slags lånecykelpilotprojekt.

Är inte på nåt sätt emot lånecyklar. Tvärtom. Men att kunna ta med sin egen cykel på tåget, öppnar upp för så mycket större möjligheter och kräver inga lånecykelstationer på rätt ställen. Nåt SJ borde tillåtit för längesen, om man nu anser sig vara så cykelvänliga.

Billigt och dåligt försök SJ. Ni är härmed genomskådade.

När jag väl kom fram till Mjölby och började trampa, denna soliga septemberförmiddag, vittnade vindkraftverkens propellrar om att jag skulle få ganska så tuffa två mil fram till slutdestinationen.

Och inte blev det bättre av att några hundra motorcyklar blåste förbi mig när jag stred i motvinden som bäst.

Vet inte vad som är så provocerande med en anspråkslös halvfet småländsk kille på en vikcykel, men det är uppenbart att inte MC-männen inte är så värst förtjusta i mig.

Det har hänt förr och nu hände det igen. De gasar på extra, kör nära, spänner sig och gör apljud, när de kör förbi. Det är uppenbart att det är något de vill kommunicera. Vad det är vet jag tyvärr inte. Än.

Igår tog jag bussen hela vägen tillbaka till Stockholm för att slippa avbrottet mellan Södertälje och Stockholm.

Tycker verkligen att tåg är mycket bättre men buss funkar också. Var lite skraj att min Brompton skulle slänga runt i bagageutrymmet men ser man bara till att man stabiliserar upp med väskor vid sidorna, så känns det rätt tryggt.

MIn Brommie med överdrag i mitten.

/DS

 

Hur många cyklar behöver man?

Var på ett bröllop för ett tag sen. Ett sånt där som håller på hela natten. Kände till att det fanns en cykelentusiast av samma kaliber som jag själv, bland bröllopsgästerna.

Framåt småtimmarna brukar existensiella frågor göra sig påminda, vid såna här tillställningar.

Och en frågeställning som ligger i paritet med den om varandet- och meningen med livet är: Hur många cyklar behöver man egentligen?

Åtminstone för en cykelentusiast med stor passion. En som vill hitta de perfekta verktygen för att leva bilfritt.

Ungefär vid tvåsnåret, efter en stunds tystnad, i ett sällskap på ca fem pers som sitter nere vid bryggan och njuter av den snudd på tropiska sommarnatten, ställs plötsligt den STORA frågan av den andra av oss två bröllopsgäster som är cykelfrälsta.

Man tappar nästan målföret när så komplexa och mäktiga frågeställningar yppas, helt utan förvarning.

HUR MÅNGA CYKLAR BEHÖVER MAN EGENTLIGEN?

Som minimalist envisas jag med att påstå att det magiska antalet är TRE och inga fler.

En lådcykel – för last och barntransport, en vikcykel – för kombinationen med andra färdemedel och en multi-purpose-bike (hittar ingen svenskt ord som klingar snyggt) för långfärd, pendling och (om man vill) turfning/träning.

Lådcykeln bör nog ha elassist, men jag är inte riktigt färdig med det ställningstagandet.

Den cykelälskande bröllopsgästen menar att han kommit fram till att man kan klara sig på sex-sju cyklar. Och en sida av mig kan hålla med och förstå honom. Egentligen kan EN cykel aldrig passa lika bra för fler syften, än vad en annan är helt- och fullt ämnad till.

I diskussionen märker vi plötsligt att de andra i sällskapet har valt att avlägsna sig. Vi konstaterar nöjt att den här djupsinniga och mångbottnade frågan blev lite för mycket att mäkta med för de andra, så de vek undan för att de inte riktigt…vågade.

Mitt fokus ligger på att täcka behovet som uppstår om man avstår bilen, men det finns ju såklart andra sätt att se på det. Och frestelsen att gå loss på det bästa och mesta finns där och bultar på insidan, även för mig.

Det här är stora och svåra frågor, så det gäller att tänka igenom detta med ödmjukhet och eftertanke.

Gäller less is more även när det kommer till cyklar?

Tveksamt.

/DS

 

Reducerade surfpriser inom EU gynnar vikcykelturister

Du kommer till en ny stad du inte vet ett skit om. En vikcykel och en smartphone är de verktyg du har till förfogande. På bara ett par dar är ditt mål att se, uppleva och göra så mycket det bara är möjligt. Att snabbt bli tjenis med den nya platsen.

Verkar kanske omöjligt på så kort tid men för ändamålet finns inget bättre än just en hopfällbar cykel och en smartphone. Det är bara att knappa in sevärdheterna i telefonens GPS, trampa och börja pricka av på listan.

Men planerna grusas förstås när du tänker på alla skräckhistorier du hört om personer som gått i personlig konkurs, när de i ovetskap glatt surfat runt på både det ena och det andra.

Räkningar på belopp så höga att du inte ens vill föreställa dig, riskerar att dimpa ner i brevlådan.

Därför har den smått geniala kombon vikcykel+smartmobil reducerats till bara vikcykel och kanske nån offline-karta som funkar sådär.

Men misströsta inte.

Tiderna verkar ljusna för oss (förmodligen ganska få) som uppskattar att turista på detta sätt.

Den kära EU-kommissionen ligger nämligen på stenhårt för att tvinga operatörerna att sänka priset inom hela EU.

Från första juli nästa år måste operatörerna erbjuda samma priser för samtal och mobil surfning i utlandet som de gör i hemlandet (enl Metro).

/DS

 

Varför byggs det fortfarande livsfarliga cykelvägar?

På NTF väljer man att förenkla frågan om cykelsäkerhet till enbart hjälmens varande- eller ickevarande.

NTFs huvudbudskap till cyklisterna

Att det nyligen uppdagades att minst hälften av alla cykelolyckor beror på dåliga och/eller dåligt underhållna cykelvägar (SVD), kan man ju alltid hoppas kan få NTF att nyansera sitt budskap, en aning.

När de enbart fokuserar på hjälmen sänder de ut taskiga signaler och det blir inte schysst nånstans. NTF:s (och såklart även Trafikverkets) hjälmfixering, kan tolkas som: Det är inget problem om cyklisterna råkar ut för olyckor, bara de har hjälm på sig.

Men det byggs fortfarande cykelbanor som mer eller mindre är designade för att man som cyklande ska råka ut för olyckor, och att det ska uppstå en massa konflikter mellan både cyklande, gående och bilister (läs K.Isakssons blogg om moderat cykelpolitik).

Det låter kanske cyniskt men det är faktiskt den bisarra verkligheten.

Hur kommer det sig att vi går med på detta?

Man får ju lust att ge sig ut i stora gäng, slå på kastruller och skrika.

Att man tidigare mest byggt cykelbanor för att inte cyklisterna ska vara i vägen för bilar och att man egentligen inte haft nåt intresse av att få fram en fungerande cykelinfrastruktur, må va hänt – men det fortsätter ju.

Trots att man snackar om cykelmiljarder hit och dit händer ingenting.

Trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) har flera gånger uttalat sig om att man inte kan bredda cykelbanorna, för att man ju faktiskt är fler som ska dela på utrymmet.

Men fördela om utrymmet rättvist då! Gör om gör rätt!

Samtidigt fortsätter man att bygga dålig och livsfarlig cykelinfrastruktur medan NTF och Trafikverket mest av allt bara vill begränsa sig till att snacka cykelhjälm. Mindre om förebyggande åtgärder gällande det lilla begränsade underlag cyklisterna rör sig på.

För bilister väljer man att jobba helt annorlunda med omfattande olycksförebyggande ingrepp. Bl.a. 2+1 vägar med mittseparering.

Det går bra mycket trögare gällande cykelinfrastrukturella åtgärder.

Varför?

Det finns förstås helt enkelt ingen vilja till förändring bland moderaterna. Däremot vill de att vi ska tro att vi är, med hjälp av moderat cykelpolitik, på väg mot en cykelstad i världsklass.

Här invigs en pytteliten cykelväg på Hamngatan som Ulla Hamilton menar är ett ”bra exempel på cykelsatsningar i Stockholm…”

Är det cykelbanor av det här måttet trafikborgarrådet syftar på, när de styrande pratar om radikala cykelsatsningar? Om en ny cykelrenässans?

Då blir jag mörkrädd.

Det är allt annat än cykelvänlighet det handlar om. Till exempel en omkörning på cykelvägen på Hamngatan, skulle kunna bli rent livsfarlig. Och ALLA som cyklar vet att omkörningar är livsnödvändiga då det knappast finns nån motsvarighet, bland andra trafikanter, med så varierande hastigheter.

Att prata om framkomlighet för cyklister och hänvisa till den här typen av ”cykelstråk”, kan jag inte annat än att uppfatta som ett dåligt skämt, och ett konstaterande att cyklisterna fortfarande ÄR ett trafikslag på undantag.

Tyvärr.

/DS

 

Iphone release för cykelspelet

Om tjugofem dagar är det äntligen dags för Turf att släppas till iphone.

Det var nästan precis ett år sen jag först hörde talas om appen.

Tröttnade till slut på att vänta på iphoneversionen och konverterade (tillfälligt) till androidismen.

Att cykla runt, gärna på natten, och erövra zoner, är att förena nytta med nöje. En motionsform som passar mig perfekt eftersom jag ständigt försöker komma på nya skäl att ge mig ut och cykla. Med appen i telefonen behöver jag aldrig mer fnula på det.

Mitt namn är nokar och jag har, innan dagens pass, knipit totalt 1166 zoner (på tre månader) och cyklat exakt 4424,3 km.

Konkurrensen är stenhård då det verkar finnas dygnet-runt-turfare som verkar vara övertygade om att turfande är livets mening.

Ibland, när man är på väg mot samma zon som en combatant, uppstår ett möte. Oavsett vem som hinner först skakar man hand och byter ett par ord. Bland turfare emellan råder god kamratanda.

Vilka är turfarna då? Allt från fjuniga tonåringar till vältränade pensionärer, har jag hört. Själv har jag mest stött på lagom tjocka blandat med riktigt hurtiga medelålders…

Gemenskap förekommer i form av turföl mellan de krigande.

Min mest bisarra turfupplevelse hittills var när jag försökte övertala vakten att få beträda slottets yttre borggård nattetid. Det är nämligen en zon där, men efter 18:00 spärras området av.

Jag påkallade vaktens uppmärksamhet genom att väldigt ödmjukt och anspråkslöst ropfråga:

”Är det okej om jag kommer in ett litet tag för att ta en zon?”

”REPERTERA!!” Skriker vakten tillbaka och närmar sig mig.

”Ja..det är lite svårt att förklara…men jag spelar ett spel…där man liksom ska in och ställa sig på olika platser och ta över zoner” fortsätter jag medveten om att vakten inte kommer fatta ett skit.

”JAHA!” skriker vakten.

”Och nu är det så att jag skulle behöva komma innanför avspärrningen för att ta en sån här zon…går det bra”

”ABSOLUT INTE”

”Det tar bara lite drygt trettio sekunder”

”NEEJ!” svarar han och spänner upp sig som en svan.

”Men du…du skulle inte själv kunna ta med min telefon, backa tio meter och vänta där i ca trettio sekunder…och ta zonen åt mig istället?”

”HAR JAG INTE TID MED!” samma superhöga odynamiska röstläge.

Jag ska just gå när vakten mjuknar lite och frågar:

”TAR MAN POÄNG OCH TÄVLAR MOT ANDRA, DÅ?”

”Ja precis” svarar jag.

”DET ÄR JU SMART JU!” svarar vakten och hans nyväckta intresse för Turf, lyser helt klart igenom.

Efter ytterligare ett fruktlöst övertalningsförsök tar jag sikte på en ny zon och turfar vidare ut i stockholmsnatten.

När iphoneanvändare nu kommer att ge sig in i leken, kommer den redan svinhårda konkurrensen att tillta.

För att spelet ska nå sin fulla potential behövs därför nån slags seriesystem. Då kan man lättare anpassa ambition med division. Det är mer motiverande att ta hem division 6 än att ligga på (ungefär) plats åttio i högsta serien.

Först då kan Turf bli den hit det förtjänar.

/DS

 

Visst kan man bygga bort trängseln men…

Man tänker olika.

Hade en livlig diskussion med en viss person rörande fördelningen av gatuutrymmet, för några dar sen.

I mycket annat resonerar vi lika men i denna fråga står vi så långt ifrån varandra man någonsin kan komma.

Hon innerstadsbo som dagligen tar sig fram med sin bil.

Och jag cyklist som har ett snitt på ca 15 minuters bilkörning innanför tullarna per år.

Hon anser att bilen ska få mer plats, inte mindre. Att vägtullar ska tas bort och parkeringsavgifter sänkas.

Främst tycker hon att flanörerna, på många ställen, har på tok för gott om svängrum och att man skulle kunna bereda mer plats för bilarna genom att göra trottoarerna mindre.

Ungefär 50% av stadens totala yta är dedikerad för transportapparaten. I de flesta bilar sitter idag 2013 mest och oftast – soloresenärer.

Det krävs inte mycket tankearbete för att komma fram till att alla de här singelåkarna gör anspråk på extremt mycket av det begränsade stadsutrymmet.

Och det är klart. Man skulle kunna råsatsa på bilen, riva fastigheter för att öka de här 50% till 75% inom några decennier och fortsätta i det spår man började när man efter kriget bestämde sig för att uppfylla mardrömmen drömmen om bilstaden.

Men den som förespråkar det blir jag uppriktigt sagt rädd för.

Många vill bo i innerstan. Priserna är orimligt höga.

Min åsikt är, som jag även delade med min opponent i diskussionen, att vill man bo i stan så får man banne mig bereda sig på att välja bort bilägandet. Förhoppningsvis skulle det påverka både bostadsrättspriser och kötider, i rätt riktning.

Välj istället att flytta till en förort om nu bilen är så viktig för dig!

Varför skulle det vara en rättighet att äga bil och samtidigt bo i stan när Stockholm samtidigt ligger i expansionstoppen bland europas huvudstäder och stadsutrymmet är mer begränsat än någonsin?

Det byggs fortfarande 0,7 parkeringsplatser per ny lägenhet inne i stan. Samtidigt får man köa i minst femton år för en hyresrätt innanför tullarna. Allt handlar om prioritering. Bostäder vs parkeringshus o.s.v.

Men vilken politiker vågar…

/DS