Warm Showers är som soffsurfning men för cyklister

När jag för ett tag sedan blev intervjuad av Dag Midböe från cykelfrämjandet fick jag ett tips om en intressant app/sida, jag konstigt nog inte hade hört talas om.

SR sände tidigare i höst ett program om gästfrihetsutbytesnätverket Couchsurfing. Hemsidan erbjuder resande medlemmar en möjlighet att besöka och dela livet med andra medlemmar.

Man bestämmer sig helt enkelt för att lita på helt främmande människor och välkomna dem i sitt hem, samtidigt som man är välkommen att slagga på soffan hemma hos andra.

Tycker det finns något befriande över det där. Att liksom bara öppna upp. Skita i fördomar. Skita i att vara så himla rädd.

När man reser får man ut nåt extra av att besöka eller träffa lokalbor, vilket visat sig vara ganska svårt att få till. Vågar man så möjliggör alltså internet en lösning på detta.

Råkar man vara cykelentusiast finns, genom den appen jag blev tipsad om, en möjlighet att avgränsa det hela en smula.

I utbytesnätverket Warm showers fungerar det nästan likadant som i Couchsurfing, men med den skillnaden att logibyteshandeln enbart sker mellan långfärdscyklare.

Cykelfolk är ett trevligt släkte. Har sällan träffat nån som gett ett dåligt intryck. Undantaget är butiken Cykelringen men där är de inte så intresserad av cyklar, så det kan kan knappast räknas.

För mig låter Warm Showers himla intressant. Under mina senaste långfärder har jag ofta bott på Hostels. Inte för att jag haft en väldigt tight budget, utan för att när man cyklat ensam är det alltid kul att träffa på lite folk, vilket man nästan alltid gör på Hostels.

Men det känns nu som att den perioden är förbi. Har inget emot tjugoåringar men inte mot något äldre, som man har lite mer gemensamt med, heller.

Här låter Warm Showers som ett riktigt intressant alternativ och jag hoppas att jag själv, inom kort, få möjlighet att prova.

/DS

 

Premiär och minicykelsemester

Är i Vadstena.

Hade premiär igår med en ny föreställning.

Utsålt, recensenter, nervositet. Bära eller brista?

Gick skitbra.

Ska spendera torsdag-lördag här varje vecka fram till jul. Det blir en hel del ledig tid.

Bor på ett trevligt hotell, men att spendera massa tid på hotellrummet är inte min kopp…

Tänkte göra det hela till lite av en vikcykelresa. Som nån av de utfärder jag i vanliga fall brukar göra sommartid. För den är ju förstås med. Min kära Brompton.

Att ständigt ha den ståendes vid sänggaveln och påminnas om möjligheten att när som helst kunna göra sig kvitt hotell-ledan, känns grymt.

Har lånat en lokal cykelkarta med olika utflyktsmål: Borghamn, Ellen keys strand, Rökstenen (sveriges mest kända runsten), Omberg m.m.

Allt inom ett par mil.

Att cykla i de här östgötska byggderna är en upplevelse, även den här tiden på säsongen.

Eller kanske speciellt den här tiden på säsongen.

Carpe diem.

/DS

 

Cykling har väl ingen lågsäsong?

Har väldigt svårt för att börja prata om lågsäsong när det kommer till cykling.

Tycker det är trist att lånecykelstationerna gapar tomma och SL skyltar med budskapet: ”Tycker du det är för kallt att cykla? Ta bussen” (ungefär).

Ändå är det glesare mellan blogginläggen än på länge. Som att jag själv faktiskt går med på att det finns en period där cykeln är ett mindre hett transportalternativ.

Isåfall handlar det om den här mörka och milda perioden innan vintern bryter ut. För vintercykling blir hetare och hetare år för år, det kan få förneka.

Att börja argumentera emot den är inte smartare än att försöka få folk att på vintern sluta åka skidor.

Vintern är en fantastisk period att visa omgivningen, lånecykelsystemet och tvivlarna att dubbdäck är fantastiskt och att cykelsäsongen varar tolv månader om året.

En vintercyklares dagbok

Har ännu inte skaffat en bra vintercykel.

Kan inte bestämma mig för om det ska va en sportig dyr cyclo cross eller en billig skrutt som ständigt får stå redo med dubdäcken på, i cykelrummet.

Ett tecken på att cykelentusiasmen ger vissa tecken på närvaro även i november, är att jag fick besök av cykelfrämjandet förra veckan för en intervju om min blogg och cykellivsstil.

Den kommer att publiceras i deras tidning Cykling.

Intressanta samtal om hur det kom sig att man gled in på det här med att vart man än ska, blanda in cykeln som transportmedel.

För mig var kicken att lappa ihop pendlingen, i mitt utspridda yrkesliv, med hjälp av en hopfällbar cykel.

Att lyckas ta mig till mina båda arbetsplatser Vadstena (östergötland) och Ekeby (Uppsala) genom kombinationen vikcykel+tåg, på ”biltider”, fick mig att starta denna blogg och väckte lusten att dela mina erfarenheter.

Utan vikcykeln skulle bilen bli nödvändig för att klara arbetspendlingen på rimliga tider.

Det räcker att tänka tillbaka på anledningen till att man blev cykelfrälst, för att fyllas med lust till både cyklandet och bloggandet, och att spola ner det osmakliga begreppet cykellågsäsong i toaletten för gott.

/DS

 

 

Från New Dehli till Borås på cykel


Pikej ska enligt en profecia gifta sig med en musikalisk vit kvinna, från ett fjärran land och som även lär äga en del djungel.
 
Det visar sig senare vara Lotta, en musiklärare från Borås som även äger en del skog. Efter att ha setts och förälskat sig i varann i New-Dehli, glider de av olika anledningar isär.
 
Det slutar med med att den fattiga tecknaren Pikej köper en begagnad damcykel och med knappt ingen packning alls, börjar att trampa mot Borås, för att möta upp sin älskade Lotta.
 

Och ja. Det ska ha hänt på riktigt. Boken är skriven av indienkännaren och journalisten Per J Andersson och är väl läsvärd.

Har just läst klart. En bladvändare, särskilt om man själv drömmer om en världsomfattande cykelresa i minimalismens tecken med blott en cykel och lite packning.

Det är kärlek det. Att ta sig an den ungefär sjuhundra mil långa sträckan med en skrutthoj för att mötas upp med sin käresta.

Själv blir jag sugen att nån gång få göra nån sån där riktig idiotgrej.

Upp i sadeln och ut världen för att öppna upp för vad livet gör med en.

/DS

 

Från telefon till cykellyse är steget inte så långt

Jag fortsätter att köpa de snygga, men mindre hållbara, cykellysena från Knog. Går de inte sönder, så slarvar man bort dem.

Men de lyser bra och i kategorin smidiga-avtagbara, finns det dessvärre inte så många konkurrenskraftiga alternativ. Så även om jag brukar spana efter annat i cykelaffären, så är det ofta just ett par Knog jag brukar komma hem med.

Men nu har det hänt igen. Framlyset är bortslarvat. Det märkte jag först när jag skulle cykla hem från jobbet sent igår kväll.

Lysen tycker jag, i säkerhetssynpunkt, är dubbelt så viktigt som hjälm, särskilt så här års. En hjälm är ju tämligen rätt ineffektiv, om man nu skulle råka bli påkörd. Ett bra lyse – och förmodligen slipper du bli påkörd, så jag cyklar ogärna utan.

Min lösning, efter att ertappat mig själv cykellyselös, fick bli att sätta telefonen i hållaren och vrida upp den ett kvarts varv.

Stolt över min påhittighet trampade jag sen hem i den mörka novemberkvällen.

Ljuset från telefonens ficklampa/blixt är starkare och mer effektivt än man kan tro.

/DS