Fem år med en Brompton

Fem år med en Brompton

Har fått förfrågningar om att skriva specifikt om mina erfarenheter, efter snart fem års användande, av vikcykeln Brompton och fick just tummen ur.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att jag 2009 fått ut lite försäkringspengar pga nedsatt rörlighet i fotleden efter att ha halkat omkull med min dåvarande Vespa (fotledsbrott), bestämde jag mig för att köpa en ny cykel.

Vespan var snabb och smidig men gjorde mig halvfet.

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att, cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer var den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) och värt att pynta en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa en bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit nästan två timmar enkel tur, men med hjälp av cykeln kunde jag skippa de långsamma bussarna (på båda sidor uppsalapendeln) och ta mig dit på en dryg timme (biltid minus bilköer). Jag fick ut bilersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (40 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienbromptons varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel. När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt rekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur”, alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i fem år.

/DS

 

Snart får man väl ta med sig cykeln SJ?

Mycket kring SJ nu.

Ena dan preseneterar man en miljardsatsning, den största på 150 år, och den andra handlar det om miljardbesparingar och varsel.

Väljer att reflektera en stund kring det förstnämnda.

Man ska renovera och bygga om sin egen snabbtågsflotta för 3,5 miljarder.

”Vi byter alla viktiga teknikkomponenter. Det kommer att kännas som ett helt nytt tåg för både oss och för våra kunder” säger SJ:s vd Crister Fritzson

Nu äntligen händer det, tänker man. Den största uppgraderingen på 150 år bara måste omfatta möjligheten att kunna ta med sig sin cykel på tågen. Nu är det dags och de första cykelanpassade tågen rullar ut redan 2016.

Det är ju numer ett rätt gammalt EU-direktiv:

”Vidare ska det enligt ledamöterna på alla tåg, medräknat internationella tåg och höghastighetståg, finnas ett särskilt anvisat utrymme för barnvagnar, rullstolar, cyklar och sportutrustning, vid behov mot avgift.” Med vänlig hälsning, Europaparlamentet 2007 (hittar ingen länk tyvärr…)

Senast 2010 skulle det, enligt EU-ambitioner, finnas ett anvisat utrymme för bl.a. cyklar på varje tåg.

Och ja. Numer finns det ett anvisat utrymme för cyklar på de flesta tågen i unionen. Men inte på SJs. Inget utrymme i något SJ-tåg.

Och det är väl attans att jag ska vara så negativ att jag även denna gång redan nu närmar mig slutsatsen, att SJ har glömt att tänka på de resenärer som vill ha en hållbar helhetslösning, de som ser en potentiell cykelsträcka att avnjuta både innan- och efter tågresan.

Jag besudlar mig själv av mina egna fördomar som övertygar mig om att i SJ:s jakt på kapital- och tillväxt, så har man glömt att ta hänsyn till de cyklande ännu en gång.

Men jag hoppas såklart ha fel och att jag får ett positivt besked när jag rotar vidare i detta.

Från 2016 så kanske, kanske kan man ta med sin vanliga cykel på tåget, även i Sverige.

Även om chansen är mikroskopisk.

/DS

 

Ny vikcykelluff i sommar

Ska i vanlig ordning ge mig ut på vikcykelluff i sommar.

Är kanske en aning tidigt att börja planera för detta men det värmer en aning, i det kalla vintervädret, att börja tänka på detta redan nu.

Till Barcelona.

Rankad 13 i cykelvänlighet enligt The copenhagenize index

The Copenhagenize Index - Barcelona#12 (2011 – #3)

The Copenhagenize ReportAnother poster child among Emerging Bicycle Cities, Barcelona has impressed the world with their efforts to reestablish the bicycle as transport. Their bike share system is a smashing success, protected infrastructure carries bicycle users along many routes and the citizens have embraced the bicycle like in few other places. With a modal share pushing 4%, Barcelona has every reason to be proud of what they have achieved over just a few years.

The city's firm committment to 30 km/h zones is impressive and local advocacy is well-organised and influential. Barcelona is an enjoyable city to cycle in.Copenhagenize Fixes Barcelona fell from a lofty 3rd place in 2011 to #12 this year. A lot of competition entered the Index this time around and Barcelona suffered from it. After a few years of insistent progress, it seems that Barcelona has plateaued. Cities that slow down after having showed us visionary leadership can be frustrating. There are a handful of cities poised for promotion to the premier league of cycling cities and Barcelona is certainly one of them.

What Barcelona needs is political leadership and investment in bicycle infrastructure. Building further on the foundations of their hard work. Complancency is a threat to the city. The proposed Spanish helmet law is another dark shadow on the horizon. Barcelona, like Seville, will suffer the consequences if the law is passed.

Stockholm finns inte med på listan.

Det betyder inte att Barcelona är en bättre cykelstad än Stockholm men däremot att staden har genomgått mer radikala cykelförbättringar under de senaste åren.

Stockholm spöar faktiskt en hel del städer i det där cykelvänlighetsindexet men här verkar man vara nöjd. Man pratar om att satsa men den som har ögon kan se att till exempel den nya ditmålade cykelbanan på Odengatan, inte är ett dugg bredare eller mer sammanhängande än vanlig stockholmstandard – trots att den är helt färsk och borde visa på nåt nytt. Nåt bättre. Likadant på Karlavägen.

Men tillbaka till vikcykelluffen i sommar. Har börjat fila på spanskan. Använder apparna Duolingo och Cat spanish. Jag jobbar mest som sånglärare. När en sångelev sjukanmäler sig får jag en liten lucka på ca 25 min. Den fyller jag med spanskaplugg och på ett par terminer lär man sig en hel del. Speciellt Duolingo är helt fantastiskt.

Barcelona, tänker man, ligger för långt bort för att ta sig med tåg. Denna gång får det bli flyget.

Men icke! Jag ska åka tåg. Det är liksom det som är själva koncepetet. Vikcykel + tåg. Det får ta den tid det tar. Att åka tåg är en njutning. Den som påstår nåt annat vet inte hur man gör.

Hasta luego!

/DS

 

Otäckingen Hjalmar Mehr

Det ligger en skräckis ute på svtplay.

Spelet om Stockholm är riktigt läskig.

Socialdemokraten Hjalmar Mehr ville i stort sett riva hela innerstan, för att få plats med motortrafikleder, parkeringshus och hus ej avsedda att bo i.

– cykelbanor och miljöpolitik – inget för mig!

Han lyckades bl.a. meja ner Klarakvarteren och få till en del horribla vägprojekt men egentligen ville han förstöra så mycket mer.

I stan skulle man inte bo. Man skulle ta sin bil, parkera i gigantiska parkeringshus, göra sitt ärende och åka hem till förorten.

Alla skulle ha en egen bil, all biltrafik skulle ledas in i stan, spårvagnslinjer fick läggas ner för de ansågs vara i vägen för alla bilar.

De stadsdelar som skapats av potentaten Hjalmar och hans polare är idag, kvällstid, helt döda. Ingen vill vara där efter att de som jobbar i nåt av bankpalatsen slutat sin arbetsdag.

Så kunde större delen av Stockholm sett ut.

Det hjälpte inte att samhällsdebattören och författaren Per Anders Fogelström i debatten ställde frågan: Är det så lyckat att leda in all trafik i city? Är det inte bättre att till exempel parkera bilen i Farsta och ta tunnelbanan?

Resterna av Klarakvarteren ligger under det konstgjorda berg som ligger intill parkeringsplatsen till Hagaparken. Jag tagit mig upp till dess topp ganska många gånger då det idag råkar utgöra en turf-zone (Hagatop). Superjobbigt men ger rätt bra med poäng och man brukar få behålla zonen ett tag.

Till slut kom man på att det kanske inte var så lyckat att riva hela innerstan. Folkstormarna blev för stora och man lugnade ner sig.

Mikael Wiehe beskriver otäckingen Hjalmar Mehr i låten ”Trädet

Känsliga tittare varnas. Del 1 är värst!

Spelet om Stockholm

/DS

 

Ynglingar ger sig på lådcykeln

Många småbarnsföräldrar är nyfikna på lådcykeln.

Första frågan brukar bli ”Har du byggt den själv?”, den andra ”Hur mycket kostar den” följt av ett litet ogenomtänkt resonemang om att stöldrisken är för hög i relation till kostnaden.

Vår lådcykel har stått ute, med några få undantag, i 3,5 år. När vi tagit tåget har den fått stå flera nätter vid T-centralen. Den ska vara så lättillgänglig det bara går och det är värt mer än självrisken på 1500:- om den skulle bli stulen, är vår filosofi.

Det är inte kul att få sin cykel stulen oavsett – men en fet kätting, cykelns eget lås och ett Abus U-mini vid behov, har visat sig räcka långt.

Men en gång i höstas, och det är först nu jag fixar att skriva om det pga att jag blev aningen traumatiserad, hände en grej med lådcykeln då några finniga tonåringar var inblandade.

Jag skulle ta cykeln för att hämta Bella på dagis när jag får se tre läskiga ynglingar utföra vulgäriteter med vår vackra älskling.

En sitter på bänken i lådan, som egentligen bara är konstruerad för barn, och fimpar sin cigarett samtidigt som han målbrottsflabbar med ett slags gällt skärande pubertetsläte. En annan, också med cigg i käften, står och måttar sparkar mot ena sidan av lådan samtidigt som han gör svårtolkade apljud likt en överförfriskad djurgårdssupporter. En tredje, också med cigg och byxor som hänger ner så att halva stjärten exponeras, sitter på pakethållaren och får med hjälp av sin tjocka kropp och häftiga rörelser hela ekipaget att våldsamt gunga upp- och ner.

Jag blir först helt stel och handlingsförlamad. Vad är det de gör? Vad är det som händer?

Sen kommer vreden som får mig att besudla höstluften med de mest slagkraftiga kraftord jag kan komma på. Tonåringarna slutar med sina aktiviteter och stirrar skräckslagna på mig som om de bara väntar på att jag gå i närstrid med dem.

Som tur var lyckades jag besinna mig. Det fick räcka med en ny dusch svordomar som jag firade av samtidigt som de ursäktande sprang därifrån.

Men ändå. Efter att ha varit lådcykelägare i snart fyra år är det det enda dramatiska som hittills hänt.

Och som tur var visade sig lådcykeln vara oskadd efter övergreppet.

/DS

Hur tänker folk?

Var på Tekniska museet igår.

Där pågår en omröstning över den viktigaste innovationen genom tiderna.

Det är ju ingen tvekan om att den viktigaste uppfinningen är cykeln.

Okej, antibiotika är också rätt viktigt – men om antibiotika kan rädda människoliv kan cykeln rädda själva planeten, vilket får anses som ännu viktigare.

I nuläget ser topp fem ut så här:

Bilen leder?!

Current place 13 står för vilken plats cykeln ligger på. Den förtjänar förstås mycket bättre så se till att ge den en vote här.

 

 

Mellandagshögtid

Julledigheten präglas mer av mellandagar än högtidsdagar.

Högtidsdagar har blivit mellandagar.

Och den heligaste högtiden tjuvstartar redan kl 08:00 på självaste juldagen.

Redan vid sextiden, på julottsmorgon, trängs folk i medelklassens alla nyanser, i långa köer, utanför landets alla elgiganter för att lägga vantarna på det där supererbjudandet från annonsbladet som det endast finns tio ex. av.

”Man har lite svårt för att fatta

Hur killen som låg där så blid

Kunde få oss alla besatta

Av paket och handel

Tomtar gröt och mandel

För att skapa julefrid”

ur Galenskaparnas ”Killen i krubban

Men jag står emot.

Jag vägrar bli en del av denna hysteriska konsumtionssekt som fler och fler ansluter sig till.

Efter nyårsdagen tror man att det hela är över. Att man klarat sig undan.

Man vågar sig ut på stan igen och går lite extra rakryggat för att man stått emot hemelektroniksbegäret även denna gång.

Man tror att man stått pall.

Men då visar det sig att Elgiganten klämt in nåt som de kallar ”januarirea”.

Ett sista försök att klämma dit såna som mig just när vi tror att vi gått segrande ur striden.

Kort därefter är man glad och nöjd på väg hem med en 40 tums Samsung för bara 3495:- i lådan.

/DS