Digga skomakarn!

Har sportlov nu.

Passar på att ta itu med sånt man gärna skjuter upp.

Lämna kläder man inte använder till Second hand-butiker, serva cyklar, slänga överflöd och kolla om skomakarn möjligen kan blåsa nytt liv i mina förlängesen utdömda och heltrasiga skor.

Det är hål i dom och limningen har släppt på flera ställen. Skorna ser ohyggligt dassiga ut men jag går ändå in till skomakarn för att få dom dödförklarade, så att man sen, med gott samvete, kan kassera dom i närmsta soprum.

Men så, efter en kvick granskning, spricker han upp i ett leende, gör tumme upp och säger:

”Det går bra, jag får dom som nya, kom hämta imorrn, 240 kronor”

Så känner man sig en stund som en klimathjälte och berömmer sig själv för att man ändå inte gav upp hoppet på sina gamla slitna finskor.

Och visst. Som nya. Kanske bättre än nya. Förstärkta, hoplappade, skinande.

Denna yrkesgrupp får inte försvinna.

Har man bara satsat på skor som låter sig lagas kan man blåsa nytt liv igen och igen och igen.

Mina gamla Camperskor, som har använts sjukt mycket, har varit på hela tre skomakarbesök sen inköp 2009, och dom är fortfarande sköna och helt funktionsdugliga.

Länge leve skomakarna.

/DS

 

Stockholms framkomlighetsstrategi – sådär cykelambitiös

Har satt mig på Cafe String i Berli…eller jag menar på Söder…känns väldigt berlinskt. Får mig att längta tillbaka till vikcykelluffen i somras.

Men till annat.

Var på Kulturhuset igår.

Där finns en ny utställning om hur Stockholm stad ska reformera trafikutrymmet så att man ska kunna ta sig fram på ett tillfredande sätt även i framtiden.

För många vill bo i Stockholm och man verkar ha förstått att man måste satsa på en mer utrymmeseffektiv trafikpolitik.

Diskussionen är öppen och vill man kan man gå på framkomlighetsmöten där man avhandlar följande:

11/3 är det dags att diskutera cykelfrågor och jag ska självklart dit.

Jag vill veta om man verkligen menar allvar med sina storslagna visioner.

Man använder liksom inte begrepp som ”världscykelstad” bara sådär.

Det finns gränser för vad man kan komma undan med.

Särskilt inte när det finns politiska poäng att plocka då 7 av 10, i länet, skriver under på att förvandla Stockholm till en cykelstad i paritet med Köpenhamn.

Så återigen:

Menar man allvar? När får vi se cykelbanor av köpenhamnskaliber? Vad döljer sig bakom ord som ”cykelmiljarden” och ”världscykelstad”?

Jag menar, det finns ju många ”nutida” exempel på nybyggd, riktigt taskig, cykelinfrastruktur.

Cykelexpert Krister Isaksson visar på riktigt motbjudande exempel på detta i sina inlägg om Moderat cykelpolitik på sin blogg.

På kulturhusets utställning hittar man ett ganska ambitiöst kompendium på 70 sidor man kan ta med sig hem

Där står mycket fint- och klokt och visar på fina transporteffektivitetsillustrationer, där cykel och kollektivtrafik lyfts fram som det rätta vagvalet.

Men hur är det med ambitionen?

Till 2030 siktar man på att 15% av stadens invånare ska cykla till jobb och skola (10% idag) (enligt mål A3 kompendium).

Cykling i Stockholm har ökat ca 80% på de senaste 10 åren, och det utan några större cykelinfrastrukturella ingrepp.

I Köpenhamn cyklar ca 36% (siffran gammal, förmodligen mer nu) till jobb och skola. Ambitionen är att öka den siffran 50% 2015.

Jag blir så lycklig när det börjar snackas om storsatsningar på cykel- och kollektivtrafik, jag blir glad av illustrationer som visar på cykelns- och kollektivtrafikens överlägsna transporteffektivitet gentemot bilen, jag känner hoppfullhet över att man äntligen kommunicerar omställning.

MEN man behöver inte vara ett mattesnille för att förstå att med så modesta ambitioner, kommer Stockholm inte att bli en världscykelstad, likt Köpenhamn- och Amsterdam, detta århundradet iallafall.

Varför motsvarar inte stororden siffrorna?

/DS

 

Oj, oj, oj – ett litet cykelfält i Sergelrondellen

Det har hänt en del kring Sergelstorg i form av en del infrastrukturella åtgärder.

Och om man tittar noga, kan man se att vi cyklister har fått en liten remsa att röra oss på, i kanske Sveriges mest kända rondell.

Det hade inte den bilvägsälskande klarakvarterssabbotören Hjalmar Mehr gillat.

Tänker man rondellen som en klocka, som visar tolv mot plattan, så finns det lilla cykelfältet ungefär mellan kl fyra- och sex.

Och nu kan man ju surna till och istället för att vara tacksam för det lilla – knyta näven i fickan och tänka:

”Varför kan inte cykelbanan få sträcka sig runt hela rondellen? Är det satsningar i paritet med den här Stockholm stad menar med sin nya framkomlighetsstrategi?”

Men trampar man vidare, från det lilla uddlösa cykelfältet, mot Klarabergsgatan, finns tröst- och framtidshopp att hämta.

Där hittar man nämligen en väl tilltagen cykelbana, med en bredd som åtminstone jag inte sett nån motsvarighet till i den här stan tidigare.

Att den tar slut efter bara fyra sekunder av njutbar cykling, och att man efter stoppljusen är hänvisad – just ingenstans, orkar jag inte gnälla om just nu.

2018 ser det dock ljusare ut för cyklister i området då biltrafik förbjuds helt på Klarabergsgatan.

Även om jag inte riktigt fattar var det är tänkt att man ska cykla:

Klarabergsgatan 2018

/DS

 

Upprätt eller aggressivt i en handvändning

Har oftast föredragit en avspänd upprätt position likt holländarna.

Den utstrålar självförtroende och frihet, inbjuder till att cykla-i-vad-man-vill och man har koll på sin omgivning – och det ju inte dumt.

Perfekt – sålänge man cyklar i stan.

Men vid pendling föredar jag en mer aggresiv framåtlutad position som gör att det biter i och ger mer valuta för den energi jag betalar med.

Visst man kan ha fler cyklar.

Men tänk om min cykelturen till jobbet innehåller både stad och pendling.

Kan jag ju inte gärna ha med mig två cyklar (jo jag vet, Bakfiets+Brompton men – ingen lösning).

Löser andra problem men inte detta

Tycker det är så himla konstigt att en lösning, där jag i en handvändning kan höja, vrida och sänka styret, inte varit mer efterlyst.

Men nu har jag hittat något intressant.

Octagon steering system löser problemet. En flexibel styrstam som möjliggör att höja- och sänka för hand.

Man kan tydligen montera produkten på de flesta cyklar.

Då tänker jag: en Octagon system på min fällbara Montague kryddat med ett Copenhagen wheel (smart elass tillg. i sommar) och oj, oj, oj vilket sjukt användbart fordon man skulle ha.

En sån här…

kombinerat med…

kryddat med…

 

= carkiller.

/DS

 

Lådcykelpool i Högdalen

Den oförsvarbara- och svårrubbliga parkeringsnormen vid bostadsbyggande i Stockholm, kommer åtminstone nyanseras en aning framöver.

Då börjar det snackas om lådcykelpooler. Yeah!

Att bygga bostäder med rådande (puckade) bestämmelser om att varje lägenhet ska ha minst en parkeringsplats som alla boende, oavsett bilinnehav eller inte, är med och finansierar, känns mossigt.

Varje P-plats kostar mellan 300 000-600 000 kronor som såklart även den hängivna året-runt-cyklisten får vara med att betala på.

Så det är på tiden man bryter med detta och börjar bygga utan att förutsätta alla vill ha bil.

Blev positivt överraskad när jag igår såg ett inslag om detta på ABC. Man ska bygga ett demonstrationsområde i Högdalen för den bilfria människan.

Som kompensation för avsaknaden av p-platser, ska de boende istället ha tillgång till bil- och (ta in-njut) lådcykelpooler.

Läs mer här.

/DS

 

2,5 km på springcykel

Bella har precis gjort 2,5 km med sin springcykel och envist sparkat sig igenom halva Hagaparken. Många drar på smilbanden när de får syn på oss. Jag på stora lådcykeln och Bella bredvid med sin lilla röda springcykel.

Hon har blivit himla stark i benen, snart dags att byta till en med trampor.

Sovstunden i lådan på vägen hem är välförtjänt.

/DS

 

”En blind kan ju gå in i lådcykeln och dö”

En man, 60-70 års åldern, stannade till när jag skulle parkera lådcykeln på sitt vanliga ställe hemmavid igår kväll.

”Det är inte tillåtet att parkera den där där” säger han och pekar på cykeln.

Min granne på bilden tycker det är en bra parkeringsplats

”Jo” svarar jag, ”jag vill inte låta dryg men jag är oerhört insatt och VET att det absolut inte är någon lagöverträdelse att parkera en cykel på trottoaren.”

”En blind kan ju komma och gå in i cykeln och dö. Polisen skulle kunna förbjuda dig att ställa den där precis som att det är förbjudet för småbutiker att ställa ut en skylt på gatan” fortsätter han.

”Det är väldigt svårt att argumentera med nån som använder sig av så extremt verklighetsfrånvända argument” svarar jag, ”man får parkera sin cykel på trottoaren, jag lovar”.

Vi pratade en stund till, han var fastighetsägare till huset intill och verkade irriterad över både cyklar och även småbutiksinnehavare som ställer ut skyltar på trottoaren.

Jag ”resonerade” lite till med honom om att när det kommer till utrymmeseffektivitet är cykeln oslagbar men att 50% av stadens yta istället, tragiskt nog, är dedikerat motortrafiken (vägar, parkeringar, parkeringshus etc.).

”Ni cyklister tror minsann att ni är några slags jesusfigurer som ska frälsa världen!” fortsätter han.

”Det är ett hållbart sätt att ta sig fram” svarar jag.

”Men jag säga dig att när jag bara stanna till och skulle in på affären, lite raskt här om dan, så kom det en cyklist och skrek någonting om att jag parkerat på cykelbanan, jätte otrevlig var han!”

”Hade du parkerat på cykelbanan då?”

”Ja men jag skulle ju bara göra ett ärende på ett par minuter…”

Svårt att ens bli provocerad men läskigt att en del inte tänker längre än sådär.

/DS

 

Inte kört – SJ inte klara med cykelbeslut

Har just kollat sprintfinal i OS och sett en Emil Jönsson kapitulera tidigt i loppet och liksom bara gett upp.

Väldigt märkligt.

Sen händer något ännu sjukare. Tre skidåkare drattar på ändan och Jönsson, som ligger låångt efter och är helt uträknad, ser plötsligt möjligheten och fixar bronspengen.

Och lite så är läget i frågan om man kommer ha möjlighet att ta med sin cykel- eller inte, på SJs snabbtåg efter miljardrenoveringen.

Man trodde att loppet var kört.

Men det är det inte alls – hoppet lever!

Inget beslut är taget. Sjs Kundtjänst hade fel, de har ingen koll.

Har tidigare idag haft ett intressant samtal med Jacob Åhgren, project manager på SJ (fick äntligen tag på rätt person).

Enligt honom så diskuterar de möjligheten att bereda plats för cyklar på sina framtida nyrenoverade tåg – inget beslut är taget.

Cykelfrågan finns alltså med i diskussionerna.

”Men hur ska folk bära sig åt för att påverka och lämna synpunkter?” frågar jag, som istället berett mig på att hårdsåga ett redan taget cykel på tåg-förbud.

”På det sättet du gör just nu” svarar Jacob Åhgren.

Och det finns ingen hejd på mig när jag radar upp alla feta och slagkraftiga argument om att kunna ta med cykeln ombord borde vara en självklarhet i Sverige, precis som i övriga EU.

Jag berättar om hur sinnessjukt stor nytta jag haft av att kombinera tågresan med min vikcykel och vunnit massa miljöpoäng, tid, pengar, lycka och frihet genom möjligheten att cykla både före och/eller efter tågresan.

Jag upplyser om att det är väldigt sorgligt när man blir bemött med urusla cykelfientliga argument, i denna fråga, från till exempel SL (och SJ) som menar att cykelförbudet i tunnelbanan delvis beror på att:

det är farligt att ta cykeln i rulltrappor” (hiss? trappor då?) och att ”nån kan ju få ett styre i magen och skada sig” (spännremmar! ställ!=svårt?).

Jag hänvisar till mitt blogginlägg om att Krösatågen i jönköpings län, som tillåtit cyklar på sina tåg i över fem år, inte haft ett enda klagomål eller skaderapport med någon endaste cykel inblandad.

Jag säger att jag, om det nu ändå (gud förbjude) blir ett cykel-NEJ från SJ, inte vill höra några tomma argument som fallit som käglor om diskussionspanelen bara ställt sig frågan:

”Hur löser dom det bortom sundet?”

Och bemödat sig göra ett par ynka googlingar för att få svaret.

Men det är härligt att ett litet hopp har väckts om att Sverige ska lyfta sig över cykel-U-lands-nivå och börja spela i en åtminstone något högre division.

Möjligheten att kunna kombinera cykelresan med andra färdmedel ger en ganska tydlig fingervisning om ett lands cykel-BNP eller vad man nu ska kalla det.

Det är hög tid börja dra sitt strå till stacken om man tycker det här är viktigt.

Att börja påverka SJ i detta, komma med synpunkter och argument, att våga vara lite jobbig, ta chansen innnan det är för sent och beslutet taget.

Jag var ”jobbig” (men snäll) med mitt ständiga mejlande och ringande till stockholms landsting och SLs huvudkontor – i mitt fajtande om att få dem att inse att det är både ologiskt och onödigt att kräva väska för hopfällbara cyklar – förra året.

Och det gick!

Man kan påverka. SL tog till slut bort väsktvånget.

Så…

…upp till kamp!

FÖR ETT MER HÅLLBART OCH CYKELVÄNLIGT SAMHÄLLE AMEN.

/DS

Läs också: Cykel på tåg – möjligheter och svårigheter

 

 

En liten kamp mot stora starka SJ – för att få en förklaring

Har börjat jaga nån som kan förklara varför medhavda cyklar på SJ-tåg, trots största renoveringen på 150 år, kommer att förbli en omöjlighet.

Kundtjänst hänvisade mig att ringa till SJs huvudkontor 010-7516000 för en mer djupgående förklaring än bara: ”Nej, det kommer inte vara möjligt”

På huvudkontoret hänvisades jag att prata med Susanne Rymell som skulle ha koll på min fråga. Hon var inte tillgänglig men ringde upp senare igår eftermiddag.

”Stämmer det att det fortfarande inte kommer att vara möjligt att ta med sig sin cykel, även efter totalrenoveringen av era snabbtåg” frågar jag.

”Kan inte svara på det, men ska be nån som vet höra av sig till dig.” svarar Susanne Rymell.

Ingen har hört av sig än men hoppas på det innan helgen!

Fortsättning följer…

 

Mormor

Min mormor är gammal, stel och medtagen och det var inte det lättaste att få in henne i bilen utanför ålderdomshemmet för att hon skulle kunna möta upp släkten i mitt barndomshem, ca 3 km därifrån, i julas.

När vi med största varsamhet flyttade över henne från rullstolen till passagerarframsätet i bilen och hon klagade och gnällde över smärta i både armar, ben och höft – tänkte jag något i stil med: ”Bra att det ändå finns bil så att man kan lösa såna här situationer, hur skulle man annars bära sig för att transportera gamla och skröpliga människor?”

Ja hur skulle man annars göra? I min egen dumhet underskattade jag cykelns potential och sorterade bort det alternativet utan att ens överväga det. I den här situationen funkar bara bil, tänkte jag.

Men sedan började hjärncellerna att fungera igen och någonstans i minnesbanken fanns bilden av en cykellösning, även i den här situationen.

Närmare bestämt en Nihola Flex gjorde sig påmind och den hade funkat utmärkt för min gamla mormor. Den tar varje rullstol med en bredd på max 68 cm.

Det hade gått!

Till och med smidigare än bilen eftersom det bara hade varit att enkelt köra upp rullstolen på rampen. Mormor skulle ha sluppit den jobbigaste biten, att ta sig från rullstolen och in i bilen t/r, och vi hade besparat henne en massa onödigt lidande.

En annan utmaning, som är svårt att bortse ifrån, skulle isåfall vara att få mormodern att gå med på att transporteras på detta, mer klimatsmarta och moderna sätt.

Men vem vet? Kanske skulle det bara vara uppfriskande och lite spännande att vara med om på ålderns gråa höst.

En anekdot värd att berättas för de andra på hennes avdelning. Historien skulle ju onekligen pigga upp både den ena och den tredje, oavsett ålder och skröplighetsgrad.

Dagens budord: Det finns alltid ett cykelalternativ.

/DS