Cykel som passar i liten låda och är gjord av trä och gamla pantburkar

Kolla in denna!

”Boske” har en träram av böjt laminerat trä, och mekaniska delar, som till exempel framgafflen, är tillverkat av gamla aluminiumburkar.

Designern heter Dan Gestoso och kommer från Valencia. Tanken med konceptet är att göra cykelbranschen mer hållbar.

Men det är inte allt. Det finns även en portabilitetsambition med projektet.

Ramen får nämligen plats i en liten låda och cykeln ska enkelt kunna sättas ihop med en insexnyckel.

Enligt designern lär cykeln bli lika stark som en vanlig aluminiumram, trämaterialet till trots, även om det finns obesvarade frågor rörande livslängd på cykelns olika delar.

Gestoso menar att cykeln är konstruerad med tanke på att den ska vara lätt att reparera och de olika delarna lär vara enkla att byta ut.

Designern säger att en prototyp är på gång och att det jobbas på att öka cykelns livslängd.

Man får lite ikeavibbar, men cykeln är helt klart snygg och återvinning ligger ju i tiden.

Mer här.

/DS

 

 

 

Cars have done more damage to our cities than wars

Mitt barn indoktrineras till hållbar livsstil, i kontrast till förskolans alla leksaksbilar, samtidigt som jag förkovrar mig i stärkande litteratur

”In the 20th century, cars have done more damage to our cities than wars, terrible as they have been” J.H. Crawford

I boken Carfree cities som jag läser (medan Bella färglägger lådcyklar) bär, enligt författaren, bilstaden skulden till allt från att man inte känner grannen till starkt människofientliga stadsmiljöer.

Han menar att det är dags att återerövra stadsutrymmet till förmån för mänsklig aktivitet och slå tillbaka bildominansen (återkommer om boken).

Och vem kan förneka att storstadsmänniskan är i desperat behov efter barnvänliga platser med ren luft där man kan spendera tid utan att någon vill tjäna pengar på en.

Budskapet i dagens rapport från FNs klimatpanel IPCC är inte direkt att vi kan ta det lugnt med att reformera bilnormen i storstadsmiljöer (och så klart överhuvudtaget).

Stockholm stads blygsamma ambitioner om att 15% ska cykelpendla 2030, duger till exempel inte.

Cykeln, i alla dess skepnader (lådcykel, elcykel, vikcykel, cykel…) är ett oerhört kraftfullt verktyg i transportomställningen och kan reducera bilbehovet för alla.

Politiker måste i mycket högre grad förstå det.

Särskilt när vi vet att hälften av alla bilresor i Sverige är kortare än fem kilometer.

Och det är ju uppenbart att en lådcykel både skulle vara miljövänligt och ekonomiskt oumbärlig även för den lokalt storhandlande landsortsbon.

Precis som vikcykeln, eller varför inte elvikcykeln, i kombination med kollektivt färdmedel (sålänge våra tåg fortsätter med sitt cykelförakt vill säga).

Lägg därtill, att med ny innovation, blir cykeln ett ännu kraftfullare vapen mot taskiga transportvanor, och med stor potential att frälsa många fler bilberoende stackare.

Både i stad och land.

Vid oljeepokens slut (ju förr dess bättre) kommer folk, om de nu vill ta sig nånstans överhuvdtaget, tvingas till alternativa färdsätt.

Amen.

/DS

 

Mindre smakar mer – back to the blues

Mig och min blogg uppmärksammas, glädjande nog, i aktuellt nr av cykelfrämjandets tidning Cykling.

Man blir påmind om sin brokiga väg mot sanningen, där olika former av nörderier avlöst varandra; motorbåtar, amerikanska bilar, kinesmopeder och italienska piaggios – men som till sist lett till upplysthet och resulterat i en cykeltotalitär livsstil där elden bara brunnit hetare och hetare för varje tramptag.

Var det där överdrivet?

Inte egentligen.

Jag tror verkligen på att less is more, att cykeln är det ultimata transportmedlet, den rätta livsstilen och en kombination av minimalism och genialisk enkelhet i dess heligaste form.

Min gamla gitarrlärare, som jag gick för under högstadiet och gymnasiet i Vetlanda, hade flaxat runt och sökt efter ”sanningen” bland de mest svårtuggade musikstilar man kan tänka sig: sjukdjup cheesejazz, fusionspop, halvsunkig cannabisreggae och mixolydiska flumimprovisationer.

Den sista dagen innan jag tog studenten berättade han att han till slut funnit vad han så febrilt sökt efter.

– Bluesen, David, det är där hemligheten finns.

– Men det är ju liksom det man håller på med på första gitarrlektionen, liksom tre ackord och lite mollpenta, skit enkelt ju?! suckade jag

– Precis, nu sa du det själv – i enkelheten, det är där du hittar det, svarade han lite smått högtravande.

Men han hade fullständigt rätt.

Det är lite så det känns med mitt obotliga cykelintresse.

Jag har hittat hem till bluesen, men i annan gestalt: med trampor, kedja skinnsadel och ram.

Back to the blues.

Mitt hem är i sadeln.

/DS

 

Missa inte ”Kultur i farozonen – cykelkultur i Detroit” i kväll

På tvåan 20:30.

För att hitta en ny plats för sitt cykelbyggarföretag flyttade Kyle Wiswall från New York till Detroit. Stora delar av Detroit är dött och avbefolkat och staden har gått i konkurs. Men det ser han som en nystartsmöjlighet i ett kollapsat ohållbart bilsamhälle.

Älskar när det är cykeltema på televisionen.

Gråter för att jag inte har fått tag i det exklusiva cykeldedikerade Kobra som visades för ett par årsedan (någon?).

I väntan på årets stora premiär, F. Gerttens (Bananas) Bikes vs cars (i sommar) hoppas jag på mycket annat intressant, i samma tecken, framöver.

/DS

 

Tuffa prövningar en vanlig cykeldag i Stockholm stad

Lovely söndag igår, förutom ett par…tre…fyra…undantag.

Hittade ett trasigt porslinsfat i lådan, som nån kasserat. En del av de förtappade som aldrig sett en lådcykel, verkar tro att det istället föreställer en mobil cykelpapperskorg; men det var gladeligen inte tillräckligt för att sabba mot goda morgonhumör.

Ska nämnas att papperskorgsproblemet är en av de lätträknade svårigheter lådcykellivet för med sig.

Jag la porslinsfatet i en ”vanlig” papperskorg, ca 4 meter bort, slängde upp min hopfällbara Brompton i lådan och satte kurs mot Kungsholmen.

Skulle senare lämna lådcykeln där – och vill man även cykla hem sen, är det inte fel att ha en vikcykel med sig i lådan.

På hemvägen, lite senare, stötte jag på ett hinder…

Fleminggatan Kungsholmen

Återvinningscontainrar står för nåt bra, men när de inkräktar på det lilla fjuttiga utrymme som vi, nuförtiden rätt många, cyklister blivit tilldelade – är det något som är ruttet i staden Stockholm.

Särskilt när det i det här fallet råkar finnas en massa lastutrymme bakom containern?

Efter att ha testat appen Cykelrapporten (för att ange störningsmoment) har jag börjat använda stadens egenTyck till, (mer om appen här) vilken jag fått ett bra intryck av och som omfattar mycket mer än bara cykelrelaterade problem.

Och med handen på hjärtat ska det väl erkännas att det finns andra problem, här i livet, än de som angår ens ibland hårt beprövade cykellivsstil. Även om de må vara få.

Jag tar i alla fall ett kort på containereländet och skickar via appen in klagomålet samt begär återkoppling.

Cyklar vidare mot Vasastan, passerar de vackra nybyggda Car port-cykelställen innan Sankt Eriksbron, och beslutar mig för att stanna till och med appens hjälp ge staden beröm för initiativet.

Hopp om att få fler nu när isen är bruten. Malmö-sthlm 7-3.

Lite senare, där övergångsställen och cykelfält? korsar Odenplan på vardera håll, är det alltid kaos.

Gående i cykelfältet och nu skulle man, om man inte var smartare, lätt kunna tänka: ”Flanörer är puckon som tänker dåligt”, men icke, det är tydligt att det är bristande samhällsplanering problemet ligger i.

Felet ligger hos beslutsfattarna.

Så för tredje gången samma dag använder jag appen för att skicka in bild, klagomål och begäran om återkoppling.

Att tro att det här, utan något slags tydliggörande av cykelfältet, ska leda till harmoni mellan flanörer och cyklister är helt vansinnigt naivt.

Liknande exempel finns det tyvärr gott om.

Senare på kvällen, efter ett besök på Stadsteatern, upptäcker jag något helt så väldans osmakligt.

Någon har ställt en Big bag mitt över minicykelbanan på Sveavägen och jag plockar frustrerad än en gång upp mobben för att använda appen (funkar numer som terapi).

Trots att det händer en del stockholmska cykelschyssta åtgärder nuförtiden, är det fortfarande en prövning att vara cyklist i den här stan.

Blir tvungen att unna mig ett långt och Omiljövänligt bad, för att lyckas återkalla livsgnistan igen, och det skyller jag helt och fullt på samhällsplanerarna och alla de andra som på ena eller andra sättet blockerar min cykelframfart.

/DS

 

Ny bilinramad cykelparkering (Sthlm-Malmö 3-7)

Några ställde sig frågande varför man lämnat plats mellan de två så smakfulla bilcykelparkeringarna jag uppmärksammade på bloggen i onsdags.

Där skulle ju i värsta fall en bil kunna krångla sig in.

Bild från i onsdags

Nu behöver man inte fundera mer på varför utrymmet lämnats outnyttjat.

Åkte nämligen förbi idag igen och slängde så klart ett ögonkast över gatan.

Två har blivit tre.

Bild tagen tidigare idag

Malmö har, enligt twitterkälla, sju cykelbilar. Ett par och fem singlar.

Stockholm reducerar alltså med en trippel. Snyggt.

Det väcker förhoppningar om att Sthlm snart är ifatt skåningarna.

/DS

 

Stolt över grannen som fick bort Konsums fula bananer

Har varit inne på att man ibland KAN bidra till samhällsförändring med små enkla, men kraftfulla, initiativ.

Man behöver inte alltid vänta på politiska beslut.

Ska inte, med risk för att framstå som aningens självgod, än en gång börja snacka om när jag av egen kraft fick bort väsktvånget för vikcyklar inom SL-trafiken, så det är med ett avspänt leende jag denna gång kan lyfta upp ett annat briljant pinfärskt exempel.

Min goaste granne Elliot – även miljöhjälte, kompositör och fotograf – har gått några ronder mot butikschefen i kvarterets Konsum, som lyckligtvis lett till genombrott.

Ambitionen har varit att helt eliminera de besprutade fulbananerna från butiksutbudet.

Om det nu råkar vara så att just du tänkt inhandla fulbananer från detta Konsum (Norrtullsg. Vanadisv.) – får du skamsen lunka vidare mot de onda bananernas högkvarter Lidl, ett par hundra meter bort i riktning mot Vanadisrondellen, istället.

Segerskylten på Konsum korsningen Norrtullsg/Vanadisv.

/DS

 

”Gör odlingsmarker av världens alla golfbanor”

Läser Björn Forsbergs Omställningens tid.

En analys av den djupa kris vår civilisation befinner sig i, men också vilka vägar som leder till en hållbar framtid.

Vill dela med mig av ett citat från boken som i alla fall fick mig att småle mitt i mellankolin av vinterns oväntade återtåg.

Björn Forsberg är nämligen av den uppfattningen att världens alla golfbanor skulle lämpa sig utmärkt till odlingsmarker.

Så här skriver han:

Världens golfbanor upptar en yta större än Danmark. Ett enormt ekologiskt fotavtryck efter bättre bemedlades umgänge med en legerad syntetboll. Här gäller det nu att göra det bästa av situationen, vilket i allmänhet innebär uppodling.

Alla behöver avstå vissa passioner för kommande generationers skull (utom cykelfundamentalistveganer som skippar Thailand och handlar allt på second hand), undrar om den inbitne golfaren kan tänka sig att avstå sin?

/DS

 

Knappt man tror sina ögon – bilinramad cykelparkering i Sthlm

Började dyka upp stockholmska bilder på FB igår av den sorts cykelparkeringar man mest sett från cykelsnällare platser på vår jord som Malmö, Köpenhamn och Amsterdam.

Eftersom det bara är ett par kilometer dit från där jag bor var jag tvungen att kolla, för att se med egna ögon, att de verkligen var på riktigt.

Och visst, strax före/efter Sankt Eriksbron finns de. Nära Friskis & svettis.

Hur fina som helst.

Vad jag gillar är vad bilinramningen av cykelparkeringen så tydligt kommunicerar: vi har fattat grejen, no more Hjalmar Mehr, nu börjar nåt nytt, vi tänkte fel men ska rätta till.

Hoppas budskapet sätts i verket på fler smakfulla sätt framöver.

Jag står och insuper lite välbehövlig cykeltur innan jag fortsätter mot jobbet. Det får rum tio cyklar i varje p-plats. Och då får varje cykel snudd på onödigt mycket utrymme. Nästan lådcykelpotential tror jag.

Mer av detta. Fort. Nu.

/DS

 

Tävla i hållbart resande

Många jag känner, som anser sig hyfsat miljömedvetna, är beredda till en hel del uppoffringar.

De köper gärna ekokäk, cyklar, åker kollektivt och lider en aning av dåligt klimatsamvete efter att femåringens barnkalas resulterat i två överfulla ikeakassar med kinesiska plastleksaker, som ungen glädjer sig åt i högst tjugo sekunder efter själva överlämnandet (sen in i överfullt förråd).

Den där thailandsresan, som gläfser i sig många av årets inkasserade miljöpoäng utan att ens be om ursäkt för det, ska man kanske helst inte prata om.

Robbo Johnson – mästare i hållbart resande

Men att en gång, varje vinterhalvår, få lämna detta mörka Hades under den period då Brun utan sol säljer som smör, och få sitt understimulerade behov av D-vitamin tillfredställt – borde väl ändå vara varje skandinavs mänskliga rättighet.

Och ja, det kanske borde vara en rättighet, och jag erkänner, det suraste med en miljömedveten livsstil är den där taggen som sätter sig där inne, bara för att man vill upptäcka nya exotiska platser och lära känna lite andra fjärran bort spännande kulturer.

Men oljeepoken är snart ett minne blott och det är svårt att föreställa sig att några solpanelsinklädda flygplan någonsin kommer känna luft under sina vingar.

Men misströsta inte, att resa hållbart behöver inte vara alls vara tråkigt.

Tvärtom.

Och det kanske är lika bra att vänja sig, eller åtminstone att en gång om året byta ut en ohållbar resa mot en hållbar.

Jag vet att vi är ett gäng som har upptäckt det fantastiska med lådcykelsemester, och att det är fler än någonsin, världen över, som överväger en bikepackingluff (vikcykel+Interrail) till sommaren.

Båda de här sätten förenar lust med klimatnytta och borde ha potential att slå igenom även om man kanske överväger ett annat lådcykelresemål än just Thailand.

Och skulle man nu sitta på ett läckert foto som kommunicerar hållbart resande kan man ju passa på att vara med och tävla i temat.

Det är medvetenkonsumtion.org som vill stärka incitamenten att resa miljöschysst – och man kan vinna både Vargsafari i Bergslagen och tågcheckar med SJ.

Tänkte själv medverka med ett bidrag. Man ska bara tagga instagrambilden med #gröntur.

Mer info här.

Min egen hållbara semester, denna sommar, lär gå med tåg och hopfällbar cykel till Barcelona eller kanske Seville.

Seville lär ha tatt sig som cykelstad och Copenhagenize rankar den till en respektingivande fjärdeplats 2013 (76 2012).

Seville is the poster child of the modern bicycle planning movement. Nothing less. From a modal share of 0.5% in 2006, the city went from zero to hero and now boasts 7% modal share.

Kanske blir tågresan lite väl lång i relation till den begränsade tid jag har till mitt förfogande och därmed avgör kampen till Barcas favör.

Nä nu ska jag se till att lägga ut en konkurrenskraftig hållbarhetsbild på instagram till tävlingen.

/DS