Svårt att köpa vanlig cykel när man är fast i vikcykelvanor

Har tänkt att köpa en ny cykel. I två år. Det är så svårt. Varför?

En grej. Jag är van vid att ta in min cykel. Folda, bära upp den i trapporna till andra våningen, parkera den på sin lilla P-plats i hallen.

Att köpa ett långfärdsfullblod, kanske Pelagos Stavanger som det oftast lutat åt, och låta den stå parkerad i cykelrummet känns – fel.

Pelago Stavanger

Att kånka upp en fullstor cykel i lägenheten, hänga upp den på väggen i ett anpassat ställ, känns som att man gör i ungefär en månad. Sen hamnar den till slut i det trånga otrygga kalla cykelrummet ändå – av bekvämlighetsskäl efter att första förälskelsefasen svalnat.

Men jag behöver ett fordon att till exempel cykla Siljanleden med. Då gör sig nästa cykelköpshinder påmint.

Jag får ju inte ta med min nya vackra långfärdscykel på tåget. Vad gör man om man inte har tid/vill cykla till startpunkten för den planerade rutten?

Det hjälper föga att cykeltillåtande Tågkompaniet, vissa avgångar, ibland står för vissa delsträckor till Rättvik.

Buss? Ja, vissa bussbolag tillåter cykel, som till exempel Swebuss, men då gäller detta:

– Vrid styret ett kvarts varv

– Montera bort pedaler och hjul

– Packa/täck din cykel med exempelvis bubbelplast eller wellpapp och packa i kartong eller hållbar säck.

Och nånstans mellan ”pedaler och hjul” tar det emot. Det blir för komplicerat.

Hyra bil, hänga cykeln där bak och parkera på lämpligt ställe vid utgångspunkten? Ja du, ha ha ha ha…Den var bra den.

Vikcykelägarskapet har utan tvivel fört med sig vanor man numer tar för givet som inte är lätt att göra avkall på.

Samtidigt har jag en dragning åt ett fullstort touringalternativ.

Har öppnat upp lite för att konvertera min Montague Boston 8 till en packhäst.

Som nån annan gjort…

Inga bromptonmått direkt, hopfälld, men när man är ute på långfärdcykling spelar det mindre roll än i den urbana multimodala cykelkulturen.

Åtta växlar är mer än tillräckligt och med en väska som lätt rullas ihop och packas ner, kanske cykeln till slut fyller ett behov i mitt cykelliv.

Happy Valborg

/DS

 

Airbnb, ollningsfördomar och rykten om kassa lånecyklar

Börjar denna måndagsmorgon med att stolt och helt ojantelagiskt tipsa om mitt eget nypublicerade gästinlägg ”Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin Dag 1”, på Medveten konsumtion, som jag är himla stolt över. Läs. Tror att jag lyckas förmedla min förkärlek till tågluffande med cykel.

Och nu lite mer om Delningsekonomi eller Sharing economy som säkert kommer att bli vidare spritt då vi svenskar oftast föredrar amerikanska begrepp på nya företeelser.

Jag har under helgen haft mina första Airbnb-gäster. Främande människor som man hyr ut hela eller delar av sitt boende till. Yta man inte använder ska tillfälligt kunna nyttjas av nån annan, lyder filosofin.

Passar mig perfekt. Tycker inte det är ett dugg konstigt att öppna upp mitt hem och jag kommer säkerligen själv föredra denna form av boende när jag är ute och vikcykelluffar. Så mycket mer intressant att få lite socialt utbyte av lokalbor än att bo på vanligt tråkhotell.

Trots att recensioner utbyts och att man kan få veta både det ena och det andra om både värd och gäst innan bokningen verkställs, fylls en hel del av mina vänner av obotlig ollningspanik när jag berättar om mitt nya mikroentreprenörskap.

Att på allvar misstänka att ens gäster skulle springa runt och olla (eller snigla) porslin, tandborste, ugnsluckor etc, är bara ett tecken på självdestruktivt beteende, och att göda sin fördomar om människor som man bara inte sagt hej till. För visst är det så, att efter man hälsat, sticker alla vulgära ollningsföreställningar och gömmer sig på studs.

Nog om ollning. Mina första Airbnb-gäster har varit alldeles föredömliga och garanterat ollningsfria (oj nu kom det igen), nu ser jag fram emot fredag då nya gäster checkar in (en amerikanska och en fransyska som ger ett superkäckt intryck via deras profil).

Man bjuder på frukost, snackar och tipsar lite, sen ger de sig iväg för att göra stan. Denna helgens gäster, ungt par en portugisiska och en svensk, blev skeptiskt inställda när jag tipsade om Stockholms lånecykelsystem, och visade mig riktiga skräprecensioner från Visitsweden. ”Dåliga skitcyklar som tappar delar och har oftast totalkollapsat innan man kommit fram till sitt slutmål”, lyder många omdömen.

Har fått intrycket att de är populära och att turister uppskattar dem. Ska, om jag får tid, själv prova, leka turist och skriva en recension. Vill veta vilket som förtjänar att rekommenderas och inte.

En ny stad ska ju upptäckas med cykel och håller inte hyrcykelsystemet (sorgligt isåfall) måttet får jag väl investera i ett par bättre skruttisar att ha till hands för mina besökare.

/DS

 

Trött på kassa cykellysen – särskilt Knog

Inte lätt att få tag på små vettiga batteridrivna lysen.

När Knog introducerades, fick jag förhoppningar om att jag till slut ”funnit ljuset”. Smidiga, starka och snygga. En designprodukt som hittat till stans mer seriösa cykelbutiker.

Men nu vet jag bättre. Knog är inget annat snyggt förpackade överprissatta skräpprodukter. Efter att mina två första gått sönder öppnade jag upp för att det rört sig om måndagsex. men efter minst fyra haverier säger jag: Aldrig mer Knog.

Asaklitt, Clas Ohlsons eget lågprismärke, lyckades visst ta hem kampen om bästa lås när Plus testade förra året.

Det gjorde intryck på mig och fick mig att tro att kvalitén även smittat av sig på deras cykellysen. Men icke. Köpte ett i början av året som redan gnolar på sista. Då blir plötsligt hundrakronorslyset en både dyr och omiljövänlig historia.

Batterifria Reelight, som drivs av magneter man sätter fast mellan ekrarna, har jag fått rekommenderade och varit riktigt nära att kränga flera gånger. De tilltalar mig starkt med sin miljösnällhet i all sin enkelhet. Men att sätta såna på sin Brompton borde inte vara helt lyckat då utbuktande delar lätt skadas, speciellt när man bär cykeln, även om de inte direkt behöver inkräkta på själva hopfällningen.

Nu har jag iallafall bestämt för att inte chansa på fler tveksamma lampor. Har ju ändå en med mig – alltid. Så varför inte utnyttja den? Så är det här lilla ilandsproblemet ur världen.

Telefonen är bra till mycket och funkar ypperligt som cykellyse. Man slarvar inte bort den, den är alltid med och det är bara att vrida dess cykelhållare (där mobben sitter som gjuten) ett kvarts varv ner. En lösning jag bara använt i reserv, ska nu bli standard.

Funkar perf

Bak då? Konstigt nog är det framförallt Knogs framlysen som gett upp i förtid. De med rött sken har hållt. Kanske för att de sitter mer skyddat strax under sadeln. Så baklysen har jag på lager ett tag framöver.

Baklysena håller bättre

Och batteri då? Ja, batteriproblem får man ju med en smartmobil ibland. Men ska se till att ta med laddaren till jobbet hädan efter. Kanske skaffar jag ett liten extra usb-strömkälla att ha i reserv.

Att taga vad man haver, är guld ibland.

/DS

 

Spotify-kulturen leder till attitydförändring kring bilägande

Har nördat ner mig i Delningsekonomi. Just läst ut What’s Mine Is Yours av Rachel Botsman. Det låter vackert och hoppfullt. Hittade ett sammanfattande avsnitt:

The relationship between physical products, individial ownership, and self-identity is undergoing a profound evolution. We don’t want the CD; we want the music it plays. We don’t want the disc; we want the storage it holds. We don’t want the answer machine; we want the messages it saves. We don’t want the DVD; we want the movie it carries. In other words, we want not the stuff but the needs or experience it fulfills. As our possessions ”demateralize” into the intangible, our preconceptions of ownership are changing, creating a dotted line between ”what’s mine, ”what’s yours” and ”what’s ours.

Tillgång är bättre än ägande. Ungefär. Om vi delar ”slipper vi” äga. Genom ultrasnabb digital kommunikation kan vi få hyra varandras tillgångar och ta tillvara på resurser som allt som oftasts står outnyttjade.

Att ta tillvara på det som redan finns i vår omgivning, istället för att köpa sånt man bara använder ibland, ligger i tiden och är väl förankrat i den livsnödvändiga omställningen till en mer hållbar livsstil.

Ingen av mina sångelever skulle hitta nån poäng i att äga CD-skivor. ”Det är bara jobbigt.” Genom delande från gemensam källa, till exempel Spotify, slipper man att äga massa plast som tar plats.

Utgången blir en förändrad inställning till ägande i stort.

Vilket såklart leder till att många, i kommande generationer, kommer inte heller att vilja äga en bil, utan föredra att hyra via bilpool, eller liknande, vid behov.

Mer om det i utmärkta P1s Bortom bilen

Man slipper det ekonomiska ok bilägande för med sig, och behöver inte bekymra sig om var man ska göra av fordonet när det inte används – men har ändå tillgång då man verkligen har behov.

USA har, sålänge jag kan minnas, ihärdigt kommunicerat, via sin kultur och sina hollywoodrullar, att ha egen bil är synonymt med frihet.

Det verkar som att det håller på att bli precis tvärtom.

/DS

 

Snickarn ser inte ljuset trots att jag visar honom

Skriver angående mitt tidigare inlägg om min vän snickarn som blivit påkörd av en dam från öfre Östermalm – och därmed fått sin firmabil kvaddad.

Försäkringsbolaget anser att den har så omfattande skador att den ska skrotas och inte lagas.

Med hjälp av de länkar och förslag många av er läsare bifogat, via kommentarsfält och mail, har jag av hela mitt ALLT försökt övertyga honom om det vettiga i att konvertera från bil- till lådcykelsnickare.

Men trots flertal övertalningsförsök och pepprande med de mest slagkraftiga argument man kan tänka sig, väljer han ändå att sluta sig och vända sig bort.

Jag har, då hans lilla företagsamhet står och balancerar på ruinens brant, försökt att visa honom vägen, sanningen och ljuset.

Men han avfärdar mig, slår bara ifrån sig och väljer envist jämmerdal och bilberoende.

”Det skulle aldrig att gå! Och vem ska betala för det, extra tiden det tar? Och om kunden vill ha nåt från en levernatör i Barkaby, ska jag cykla dit då eller?” suckar han irriterat.

Jag föreslår stor El-lådcykel med trailer, att det går fort att cykla inom stan där han jobbar till 90%, skickar länkar och bilder på hantverkare och cykelflyttfirmor som kör allt från sängar till pianon på cykelvagnar, att han ska anpassa verksamheten… – men han vill inte se.

Han vill bara ha en ny bil och kallar mig för ”naiv cykelromantiker”. Sån som målar ut det så att det låter fint, men egentligen bara är verklighetsbortvänd.

Skulle jag vara en sån?

Inte en chans.

Även om jag inser att cykeln inte är lösningen på världens alla problem, så har jag förstått att den är lösningen på så många fler än de flesta ens kan fantisera om.

Det är ett problem att folk generellt sett är så himla omedvetna om cykelns potential att förändra.

Snickarvännen vill/vågar inte ta chansen att bli unik, få en massa gratis uppmärksamhet och PR, utan fortsätter hellre i (o)trygga mönster och investerar i en ny skrutthög för tjugofemtusen.

En tickande bomb för hans sårbara enmansföretag.

Eller för att citera en kommentar på senaste inlägget:

”…problemet med parkering slipper man ju också. det är förövrigt ett jävla aber för hantverkare i stan… lådan kan ha ett lock som då kan användas för arbete. monteringshål för kapsåg. fan nu går man igång! kanske borde dra igenom min egen ide!”

Nån annan får ta tillfället att göra verklighet av det här.

Nån med förmågan att se möjligheten i begränsningen.

/DS

 

Lådcykel istället för bil i hantverkaryrket – är det möjligt?

Fick just ett samtal från en knäckt vän.

Han är snickare. Enskild liten firma som drivs i stort sett av bara han själv.

Han blev påkörd igår. Bakifrån. En kvinna från Östermalm råkade…

Gick bra med honom men bilen kostar sextiotusen att reparera, och eftersom den bara är värd ungefär trettio, säger försäkringsbolaget att den inte är nån idé att laga, det är skrotning som gäller.

Han kommer att få ut ca tjugotusen i ersättning.

Det vara bara det att den här bilen han använde funkade väldigt bra, trots sina elva år på nacken. En sån där pålitlig sak som bara går och går.

Så sorgen är stor.

Hans lilla verksamhet har tidigare varit nära att gå under p.g.a. reparationer på skruttiga bilar han haft sen tidigare. Trasiga växellådor och sånt där oerhört kostsamt, sånt som man drömmer mardrömmar om.

Det finns inte riktigt ekonomi att köpa en nyare bil, så han funderar på att chansa på en skrutt, än en gång.

Han kan inte sova och mår skit.

”Men det är ju nu du ska ställa om och bli en äkta lådcykelsnickare” peppar jag.

”Hur sjutton ska jag köra stora mdf-skivor med en cykel” svarar han irriterat.

”Gör om verksamheten så det passar med cykel, du fattar inte vad vilken lastkapacitet en stor ellådcykel har, tänk vilken lättnad i kostnader, frihet, den ekologiske lådcykelsnickarn liksom, skulle ju få uppmärksamhet som attan”

Han grymtar till och tar mig inte riktigt på allvar. Blir mest sur.

Men visst borde man kunna…

Komplettera med en trailer ibland när det behövs, bara.

Göra sig kvitt den enorma ekonomiska börda, som bilen drar med sig för en liten bräcklig småföretagare.

Jag ska få honom att inse att det går. Nya försök imorrn när han lugnat sig. En dag kommer han att tacka mig.

/DS

 

Fördolda möjligheter med skitstor lådcykel och några vikcyklar

Lånade ut min Brompton till en kompis under helgen.

Den blev hämtad med en riktig feting till lådcykel.

En Defiets Fabriek supersize.

Bella, som är lådcykeluppväxt ville såklart också följa med ut och kolla.

Min skalle börjar sukta efter möjligheter med en låda av den här kalibern.

Vad ska man ha den till?

Finns hur många situationer som helst då större lastkapacitet skulle komma väl till hands – men det är när vi slänger i vikcykeln jag känner att jag inte skulle ha nåt alls emot, att hämta upp minst fem vuxna med packning vid T-Centralen.
 

För fem Brompton skulle lätt få plats.

Packningen? Skulle gå, så länge det inte rör sig om såna där weekendmaximalister som ska ta med halva bohaget i groteskt stora resväskor, så fort de ska åka nånstans.

För att hämta fem vuxna plus chaufför krävs normalt en minibuss.

Eller den magiska men sällan använda kombinationen av: Fem superkompakta vikcyklar samt en skitstor lådcykel.

Man riskerar att fastna i ett flertal former av laster här i livet: alkohol, kokain, spliff, hasch, socker och fett.

Om ”hämta-folk-utan-bil” vore en dagligvana i mitt liv, skulle jag lätt fastna för den ”lasten”. Gåshud varje dag – och helt utan kemiska substanser.

/DS

 

Cykla in i affären och parkera är inga problem

Har börjat mopsa lite. Testa gränser.

Vad kommer man undan med och inte, med sin alternativa hoj.

Ofta har jag inget lås med mig, vilket är okej så länge man stannar ett tag på stället i fråga.

Då viker man ju bara ihop på tio blankt och parkerar den under skrivbordet – eller i mitt fall pianot

Men ska man bara in och köpa ett tuggummipaket – inte behöver man då ens fälla ihop för att få ta med cykeln in?

Åtminstone inte fullt ut.

Nej, man cyklar helt enkelt lugnt in i butiken och fäller den en tredjedel. Den tredjedel som utgör bakdelen och funkar som stöd.

Sen får den stå intill entrén.

Hur reagerar egentligen då kunder och personal på att man liksom bara cyklar in butiken sådär kaxigt?

Inte ett ljud.

Kanske låter konstigt men man kan faktiskt göra detta ganska snyggt, så att det liksom inte riktigt märks.

Tricket är att bete sig som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Har till och med tittat kassörskan i ögonen efter manövern. Och ingen protest, allt som vanligt bara.

Har gjort det flera gånger nu.

Kan avslöja att det rör sig om samma Konsum där min granne bidrog till att fulbananerna togs bort från sortimentet och den här fina skylten kom upp istället.

Fientligt inställda till besprutade smutsbananer och vänligt sinnade till att parkera cykeln i affären.

Låter hopfullt inför framtiden.

/DS

 

Hej Sharing economy

Sharing economy, eller på svenska, delningsekonomi, har intresserat mig ett tag och jag har lyssnat på P1 om soffsurfning, slagborrmaskinsbibliotek och bilpooler.

Ska försöka mig på en superkort sammanfattning för oinvigda: Har du något du inte dagligen använder, så möjliggör svinsnabbt digitalt nätverkande, till ex. via plattor och telefoner, nästan ofattbara möjligheter till obegränsat delande av resurser, produkter och tjänster.

Ta till vara på, man behöver inte äga sånt man bara använder ibland. Minska konsumtion och dela istället. Yes! Helt rätt i tiden.

Det tilltalar mitt minimalistiska jag och jag har nyfiket börjat plöja böcker och lyssna på podcasts om fenomenet.

För cyklister finns Warmshowers, som jag tidigare har bloggat om. Cykelfrälsta som gratis delar med sig av uppehälle i världens alla hörn (nästan).

Framgånsgrika Airbnb kom på att folk gärna betalar för sig, och erbjuder ett alternativ till det välkända originalet Couchsurfing, där man kan tjäna pengar på oanvända ytor.

Man kan periodvis hyra ut del av boende eller hela.

Filosofin är: har du ett utrymme du inte använder, delvis eller helvis, så hyr ut det. Det kan vara allt från trädkojor och båtar till slott och palats.

Har ibland tänkt ”det är en lite väl tilltagen lägenhet jag bor i, hade ju funkat med mindre”. Lite av miljöskäl och lite av ekonomiska.

Men nu har jag skapat en Airbnb-profil och på bara nån vecka har jag fått fyra bokningar: En grekisk meditationsutövande flöjtist, ett par fransyskor på genomresa till Skinnskatteberg, ett par amerikanska globe trotters och en engelsk läkare som ska på nåt seminarie på Karolinska institutet.

Det blir lite hjälp med hyran och känns ganska spännande med alla nya möten.

Finns nåt vackert med att lägga ner fördomar om främlingar och liksom bara öppna upp.

Självklart ska jag krydda mitt nya mikroentreprenörskap med obegränsad cykeltillgänglighet.

Varför vill folk bo såhär? Turister vill få ut nåt mer än bara hotell och turiststråk. Något av en ”lokal upplevelse”. Få utbyte av nån som bor på stället.

För mina, ibland något ensamma, cykelluffar passar det perfekt.

Jag gillart!

/DS

 

Beroende av räls, cykel och smartmobil

Har köpt en beg. kamera. En Nikon J1.

Min enda kamera har under många år varit en skitdålig plastig Samsung.

Har också haft en i min iphone såklart men blev trött på att alltid bara få ”ganska okej bilder” med min 4S.

Så för att ibland få till ”rätt bra bilder”, har jag nu köpt en minisystemkamera med utbytbara objektiv.

Ska vara smidig att ha med på cykelturer men även besitta viss uppgraderingspotential, har jag tänkt.

Säljaren bodde nån kvarts promenad från Fruängens centrum.

Enkelheten i att kliva av tunnelbanan, fälla ut Brompton, slå in adressen i googlemaps, aktivera cykelläge, sätta mobben i sitt ställ, cykla iväg och efter bara några minuter befinna sig utanför rätt port – ger mig lite…”halvfräs”.

Taget med min nya Nikon

Måhända tillhör jag en ytterst liten nordeuropeisk minoritet som går igång på detta; men kombinationen cykel, räls och smartmobil är så himla fantastisk att jag bara vill använda mig av det igen och igen och igen.

Nästan så att jag söker upp människor som säljer saker jag inte behöver och bor på okända adresser, bara för att uppleva njutningen att ta mig dit.

Sen när jag är framme säger jag ”äh du…jag ska nog inte ha nåt” och vänder.

Men som sagt…nästan.

Ska försöka få till en bromptonhelg i Köpenhamn innan sommarn.

Aldrig fel. Om man ringer med 3, vilket jag gör, gäller samma datatrafikstaxa som i Sverige.

Så det är bara att välja attraktioner, knappa in i telefonen, glida fram på cykelbanor i världsklass och hinna massor på knappt ingen tid alls.

Frihet kallas det, eller kanske – freelexibility.

/DS