Tre på raken

Tre på rad på andra sidan och ingen ogärningsman så långt ögat kan nå. Ska man kanske vänta in dem? Även om de nu inte just blockerar mitt fält. Man vill ju gärna göra en dagens goda gärning, för att va schysst liksom.
20140531-140233-50553003.jpg

Hornsgatan tidigare idag

Taxiförare försökte släcka cyklist

Taxiförare försöker att döda en cyklist. Ledsen man blir.

När en taxichaufför (oftast), vilket de ständigt gör, använder sig av cykelbana/fält som parkerings eller på/avstigningsplats – har jag alltid markerat på nåt sätt.

Och tydligen lever jag farligt då jag gått från att åka ut i bilkörfält, passerat bilen, vänt mig om och pekat irriterat mot cykelbanan och bara cyklat vidare, till att numer ALLTID stanna, knacka på fönsterrutan och bestämt kommunicera att det inte är ett dugg okej att ”ens släppa av” i cykelbana/fält. Aldrig, men speciellt inte de gånger de bara styr in framför en för att sen plöstligt bara stanna. Tänk motsvarande… Känns så oerhört förnedrande och det vore moraliskt fel att låta en sån situation bara passera obemärkt förbi.

Man får slåss för sitt så snålt tilldelade utrymme helt enkelt.

Hoppas du gör det också. Om alla gjorde det kanske till slut bilister i allmänhet skulle lära sig att det är lika fel för en bil att stanna i cykelbanan som för en cyklist i vägbanan.

För de verkar inte veta. Många säger ”Jag har inte parkerat, bara stannat” och vissa, ”läs på reglerna” när jag säger att det är olagligt.

Kanske var det kampen om rätten till sin lilla ynkliga infrastruktur också cyklisten i artikeln bedrev. Det var kanske den som manade fram taxichaufförens illvett och föregick situationen. Kanske var det därför han ville döda cyklisten. Vem vet?

Men för oss cyklisters skull (och iofs alla andra), som fortsätter slåss för vårt utrymme och vägrar finna sig i att vara ett trafikslag på undantag som kan behandlas hur som helst, hoppas jag att den där taxichauffören aldrig mer får lov att sätta sig bakom en ratt igen.

/DS

 

En mänskligare stad – det är vad cykelfrågan handlar om

När man som jag umgås med många ocykelfrälsta som börjar tröttna på att många diskussioner med mig landar, även om det började nån helt annanstans, i något cykelrelaterat, är det lätt att känna sig en smula kvävd.

Men cykelfrågan måste lyftas upp och försvaras till varje pris. Folk som avfärdar cykleriet som vilken annan form av nörderi som helst, har bara svårt att se helheten. Att det faktiskt, under ytan, rör sig om riktigt feta politiska storfrågor.

Satt på det populära socialisthaket Carmen för ett tag sen. Atmosfären är öppen och de politiska samtalen går ständigt på högvarv (det är nog det jag gillar med Carmen). En man i trettioårsåldern slog sig ner vid vårt bord, presenterade sig, frågade vad vi röstade på (carmenkutym) och berättade att han själv röstar på vänsterpartiet (vilket iofs är ganska höger på Carmen). Jag försökte såklart styra in diskussionen på behovet av utbyggd och förbättrad cykelinfrastruktur och berättade även om min blogg.

Han tyckte att cykling var väl bra men att det, i skuggan av de större politiska frågorna, närmast var en ickefråga och var märkbart förvånad över att jag engagerade mig i en jämförelsevis ”så liten fråga”.

Provocerande såklart – men tyvärr verkar många inte riktigt bemöda sig med att reflektera över vad cyklandets vara eller ickevara innebär för samhället i stort. Därmed förpassas ofta cykeldebatten till slutna sällskap för oss redan övertygade ”där vi kan få hålla på” när den i själva verket borde lyftas upp i fler sammanhang och bli till den dignitära, långt mer omfattande, högstatusfråga den förtjänar.

Vad blir följderna av att, på allvar, skapa en världscykelstad, promenadstad, med den bästa kollektivtrafiken och samtidigt gå så hårt åt privatbilismen att inte ens den mest välbärgade djursholmaren dagligen alena kan ta suven till jobbet i city?

Såg ”Den mänskliga staden” på UR för ett tag sen, vilken för övrigt alla borde se. Den danska arkitekten Jan Ghel har, sen han bidrog till bilbefriandet av Strøget i Köpenhamn, erhållit stor internationell trovärdighet för hans teorier om vad stadsplanering innebär för mänskligt beteende. Genom att skapa utrymme för fotgängare och cyklister lever staden upp och tidigare döda stadsdelar får plötsligt nytt liv – människor börjar automatiskt söka sig dit. Platser, där folk vill va, börjar att ta form.

Ska storstadsmiljön vara till för bilen eller människan? Det är den sammanfattade frågeställningen. Vi vet nu att det inte funkar att försöka bygga bort bilträngseln. Det enda som händer är att man skapar en himla massa öde och folktomma platser samtidigt som trafikkaoset fortsätter iallafall. Och det har aldrig varit lika sant som idag då fler flyttar till storstäderna än någonsin. Det ställer högre krav på yteffektiva transportsätt utan historisk motsvarighet.

Tittar man på vår egen huvudstad så finns ett område som urskiljer sig. Politiker kilar sig i skallen och undrar vad man ska göra av de öde, i stockholmsperspektiv rätt pinsamma, kvarter runt Sergels torg, där inte ens bankerna vill hålla till längre. Döda gator där ingen vill va, som i bästa fall gör mest nytta som en pedagogisk påminnelse av resultatet över modernismens ovarsamma kortsåg lett av den socialdemokratiske bilstadsfadern Hjalmar Mehr. Ett skräckexempel av efterföljande konsekvenser av att sätta bilen före människan. Ner med Klarakvarteren upp med Hjalmarkvarteren, bort människor – kom bilar; det var Hjalmars paroll.

Det är bara att välja sida. Hjalmar Mehr VS Jan Ghel, Strøget VS Sergels torg. Lägger man sin röst på Jan Ghel och tror att det ligger något i hans filosofi om hur storstadsarkitekturen har förmåga att döda eller levandegöra stadsmiljöer, så finns inga kompromisser. Privatbilismens ytor måste begränsas radikalt. Vågar politikerna göra vad som krävs? Snacka och romantisera om promenadstad är en sak, verkställa i praktiken en annan.

Mot en attraktiv, trivsam storstad med ren luft och rikt folkliv – får man helt enkelt finna sig i att ta sig fram genom att gå, cykla eller åka kollektivt. Och det behöver ju faktiskt inte va så dumt. När Obama var på besök förra året förbjöds mer eller mindre biltrafik och till följd minskade den giftiga gasen kväveoxid med 30% på nån dag och många såg för första gången det vackra i ett Stockholm med kraftigt reducerad biltrafik. Få klagade, alla anpassade sig och enligt en undersökning ville plötsligt mer än varannan stockholmare att politikerna skulle börja jobba mot en bilfri innerstad; mot en stad som sätter människan före bilen.

Det är bland annat det här som cykeldiskussionen i huvudsak handlar om. Inte bara prylfixering och allmänt nörderi. Det handlar om att skapa livable cities. Och det är ju faktiskt rätt viktigt om man tänker till.

/DS

 

 

Folk orkar inte med min entusiasm över min nya styrförlängare

Nu har jag fått min Octagon steerer extender på plats. Lämnade in cykeln på Norvelo för installation och de gjorde ett bra jobb.

Jag är väldigt förtjust.

I farten, kan jag numera, ändra positionen från gubbläge till sportläge. Nu är jag tyvärr inte så ball (mer av en halvfet cykelgubbe) – så jag gör det, lugnt och snyggt, vid lämpligt rödljus istället.

Har haft något av en indentitetskris. Är jag en tillbakalutad men stolt skönglidande vanlighetsklädd amsterdamsk cykelkaraktär; eller en framåtlutad, lite mer aggressiv, sporthybridman?

Det förstnämnda hittills (Bakfiets=spikrak cykelhållning, brompton=halvupprätt cityläge), det är jag, cykla stolt liksom – men jag har ju alltid känt av responsen, kraften och lusten man får genom att delvis offra uppsikt för fart.

Därför har min egna commuterhybrid splittrat mig en aning. Jag har föredragit den för längre sträckor utanför stan ja, men valt bort den för innerstadscykling, vilket jag gör mest.

Men nu kan jag få en citybike av en pendlingshoj i en handvändning. På tre sekunder utan verktyg. Det vore en underdrift att säga: slippa byta cykel för olika syften kan ju va rätt schysst ibland – när det i själva verket är helt fantastiskt och öppnar upp för en så mycket flexiblare cykelvardag.

Har, på barer och krogar, entusiastiskt talat vilt och brett om den nya funktionen för ALLA mina ocykelfrälsta vänner. Glödgad som en väckelsepredikant från Örebro försökt förklara det fina med detta – utan någon som helst respons eller gensvar, ingen är smart nog att förstå finessen med en superflexibel styrförlängare. Känns som att de bara tycker jag är tragisk och pinsam när jag begär ordet och kräver allas uppmärksamhet nån blygsam kvart för att sprida glädjebudskapet. Jag lämnar mitt svikarvängäng för att söka efter nån annan, som möjligtvis är intelligent nog, att se det revolutionerande i detta. Men folk verkar i ren allmänhet föredra att prata om annat denna ljumma fredagskväll än justerbara styrstolpar. Märkligt. Stackars förtappade, rotlösa, vilsna människor så omedvetna om vad som är bäst för er själva. Jag tycker synd om er.

Fyra tum kan jag komma upp. Halvupprätt är ofta att föredra. Pricka in mina favoritlägen på skalan. Finns några alternativ till Octagon steerer extender ($32) (bl.a. mycket dyrare Speedlifter $100-200) även styren för samma ändamål men många av de sistnämnda inkräktar på det hopfällda paketet (om man nu är foldablesucker som jag).

Alla som cyklat långt är, förutom positionsflexibilitetsbelysta, också väl medvetna om sadelns betydelse – en av de absolut viktigaste komponenterna på en cykel. Personligt insuttna brookssadlar är väldigt stjärtschyssta. Att jag besegrat femtonmila dagssträckor utan att ens tänka på vaselin, har jag dem att tacka. Om ett par dar kommer min Brooks B17 standard. Blir bråttom att köra in (plågas, vaselinas, läkas) så den mjuknar, formas, stjärtpersonlighetsanpassas, uppnår bekvämlighetsperfektion – tills tiden är inne, senare i sommar, för långfärdssemester.

/DS

 

 

Lådcykelspörsmål

Fortsätter att få en hel del mail med frågor rörande det bilfria livet. Mer och mer faktiskt. Ett litet tecken på att fler börjar öppna upp för tanken ”det kanske går ändå”, med allt positivt det för med sig.

Lika bra att lägga ut en del av dem som inlägg, kanske fler som har liknande funderingar. Ska försöka ge så bra svar jag kan men tar gärna emot hjälp via kommentatorsfältet från andra med erfarenheter.

Hej David,

jag heter Peter Dahlström och befinner mig i en liknande situation som du beskriver i din blogg; jag har just fått barn och är på intet vis intresserad av att skaffa bil. Lådcykel verkar vara lösningen. Det jag undrar är om man behöver en eldriven lådcykel eller om man faktiskt klarar sig bra med en icke-eldriven? Jag testkörde Gamla Enskedes lådcyklars eldrivna modell och den var fantastiskt rolig att köra men prislappen på 29 000 kronor avskräcker.

Vilken modell kör du på?

Sedan har jag lite huvudbry vad gäller förvaringen. Jag är lite orolig för utrymmet, hur har du löst det med din lådcykel?

Tack för en inspirerande blogg!

Hälsningar / Peter”

Behöver man elassist på sin lådcykel?

Vi har haft vår i snart fyra år och har, trots elavsaknad, haft enorm glädje av den. Cyklade med barn, fet fjällryggsäck i lådan samt två cykelväskor vid sidan av pakethållaren från Nynäshamn till Stockholm (6 mil) på några timmar (ca 4) förra sommaren (bild). Så med andra ord, även om det var en kamp, klarar man sig ganska långt utan elsupport så fort låren växt till sig lite (går fort).

Klarar mig utan el men det värker ibland

Men i vardagsbestyren bangar till och med jag lådcykling om avståndet mellan A och B är större än 6-8 km. Och ska man till en vän på middag vill man gärna inte komma dit med svetten drypande. Hade det inte i såna situationer (och såklart många fler) varit helt underbart med elassist? Å jo å jo å jo! Användningsområdet växer och den kommer att ersätta bil i väldigt många fler situationer.

Är det då värt att pynta tiotusen (minst) extra för att när nöden kräver få en hjälpande hand?

Generellt är betalningsviljan ang. cyklar bland de flesta oförskämt låg i relation till den livsstilsförändrade potential en bra cykel besitter. På den tiden jag själv var motorist gav jag, utan några större reflektioner, 30 000:- för en Vespa piaggio. Ingen reaktioner på det. Om man jämför nyttan, till ex. vespa vs ellådcykel, så blir prislappen på 29 000:-, om den kan möjliggöra bilfri (eller bilfriare) livstil, rätt blygsam. Hemförsäkringen täcker cykelstölder och kostnaden under ägandeskapet är, i jämförelse med bil/vespa, svindlande låg.

Förvaring…

…kan vara trixit med en lådcykel om man bor i stan/lägenhet. Man gör anspråk på stor yta i cykelrummet, vilket kanske uppskattas sådär av medmänniskor, samtidigt som det är ganska orealistiskt att dagligen ta lådcykeln upp/nedför trappor – som till exempel försvårar transporten till/från vårt eget cykelrum.

Vår oelektrifierade Azor Bakfiets long står för jämnan ute. Under snart fyra år (inte hårdaste vintrarna) har den stått förtöjd med fetkätting vid en gatustolpe utan att ens brookssadeln blivit snodd. Filosofin är att den alltid ska stå tillgänglig och att om nån skulle skäla den får vi helt enkelt punga ut 1500:- i självrisk och skaffa en ny. För har man köpt en ska den banne mig användas. Jag skriver förresten ”oelektrifierade” för att utomhusförvaring skulle ta emot mer om det handlade om en ellådcykel. Ska tilläggas att vår lådcykel har stått pall för väder och vind oerhört bra under åren.

Har man en lämplig lättillgänglig innergård, för trygg ellådcykelförvaring, är det bara att gratulera – annars kanske just förvaringen är den svåraste nöten att knäcka (eller argument för lådcykel utan elmotor). Speciellt då för en ännu dyrare och mindre ”tålig” elektrifierad.

Hade jag själv en ellådcykel hade jag förmodligen forsatt med utomhusförvaring men med fler lås och kanske nåt slags larm.

Ni bloggläsare därute, komplettera gärna mina svar! Varje person som tar steget till ett bilfritt liv är en vinst för hela mänskligheten.

/DS

 

 

En fullstor cykel inte ens SJ kan neka

Fortsätter att steg för steg förvandla min fullstora vikbara Montague till en duglig långfärdscykel.

Jag vill ha ett alternativ till min Brompton, så har länge spanat på konventionella touringcyklar, men kommit till insikt om att jag vill banne mig ha möjligheten att ta med min cykel både på tåget och upp på hotellrummet.

Min Montague blir varken smidig eller liten ihopfälld. Om sanningen ska fram kan det antal gånger jag fällt ihop den räknas på ena handen. Heller aldrig när jag haft hopfällningsbehov utan enbart hemma på kammaren.

Köpte den delvis för att ha ett komplement till min Brompton, som är en fantastisk cykel – men inte på vintern. Det är ju faktiskt inget som säger att bara för det blir vinter så upphör hopfällningsbehovet. Därför var ett köp motiverat. Jag ville fortsätta mina beroendeframkallande tidsbesparingsturer från centralstationen i Mjölby till teatern i Vadstena t/r, även under föreställningsperioder kring juletid.

Men den var så klumpig att jag helt enkelt tappade lusten. Tills nu. Jag har nämligen beställt hem en tillhörande väska, och den gör cykeln långt mycket mer hanterbar än tidigare.

Såhär långt är det inget snack. Brompton är överlägsen då den blir till ett sammanhållet litet smidigt paket. Montaguen är mycket större, har lösa delar (framhjul) och står inte av sig självt.

Jämförelsen är såklart orättvis (28″ vs 16″!) – men blandar man in cyklarnas tillhörande väskor, blir kampen mer jämn, även om jag kan tycka att bilden är aningens missvisande till Montaguens fördel.

 

Den är rätt stor men inte så man känner sig obekväm och marginellt tyngre än en treväxlad Brompton. Vill man kan man lossa skruvarna och skjuta in styret så gör man sig kvitt det fula som står ut överst till höger på bagen. Även sadelstolpen kan (lätt med snabbfäste) tas bort för att reducera storleken aningens mer om man vill.

Ringde SJ och hörde mig för vad som verkligen gäller, så att jag (mot alla rimligheters gränser till trots) inte riskerar att bli nekad ta med min cykel iallafall.

Det ska va lugnt. Klarar du bara själv bära ditt bagage riskerar det inte att diskvalificeras som otillåtet gods, säger kundtjänst. I vagn sju (SJ2000) finns tydligen en hel del utrymme som man kan använda sålänge det inte upptas av rullstolar.

En cykelväska är en mindre bra cykelväska om du inte enkelt får med den på cykeln när du cyklar iväg efter tågresan; det är liksom det som är grejen. Den jag köpt till min Montague är mjuk och viks ihop till en kvadrat, tillräckligt liten att stuva ner i övrig packning.

Nu har jag ett fullstort alternativ som SJ bara inte kan säga nej till. Känns rätt okej.

Nu saknas bara: pakethållare, Octagon steerer extender (verkar sjukt bra), och en brookssadel för att cykeln ska bli långfärdsoptimal.

/DS

 

Ikea lockar med motorvägsutsikt

Det händer inte ofta men var på Ikea Kungens kurva igår. De har en (ny tror jag?) veranda i anslutning till deras restaurang. Men det är inte vilken veranda som helst, utan nämligen en med utsikt över E4an.

Jag har gått runt och, tydligen naivt, varit övertygad om att motorvägsutsikt uteslutande anses vara ett minus. Ett riktigt stort minus. Något man vanligtvis väljer att tona ner för att istället lyfta fram andra styrkor som…ja…möblemang till exempel.

Men precis det här, kommunicerar Ikea stolt, kan man få njuta av samtidigt som man plockar i sig sina köttbullar. 135 pers samtidigt.

Vill folk det nuförtiden? Har jag missat nåt? Ikea brukar ju vara trendsättare.

Hade inte nåt i den här stilen varit mer rimligt: ”vi beklagar utsikten men här har du några extra köttbullar och en cheesecake som kompensation”

/DS

 

Små tolvtums barncyklar med kedjeskydd – SL vad är problemet?

Cyklade längs munkbroleden mot södermalm häromdan. Tillräckligt sakta för att snappa upp vad konflikten mellan en mamma och en busschaufför handlade om vid en busshållplats mittemot Kornhamstorg. Kände att det var lite av mitt ansvar att lägga mig i och ta mammans parti, så jag rullade tillbaka och ställde mig intill.

Mamman stod i bussdörren med sitt snyftande barn i fyraårsåldern, och en blå tolvtums barncykel. Chauffören förklarade reglementet för henne men hon kunde inte förstå problemet med att ta med sig den lilla cykeln på bussen. Det var lågtrafik och glest med resenärer och sonen visade allt annat än lust att cykla tillbaka till, vart de nu kom ifrån.

Samma stl som Bellas

– Visst är det så, sa jag, att anledningen till att barncyklar är förbjudet att ta med motiveras med att kedjan kan olja ner medresenärer.

– Ja precis, svarar paragrafryttaren kort.

– Men kolla på den här, fortsätter jag och pekar på barncykeln, den har ju ett heltäckande kedjeskydd, kedjan är fullständigt inkapslad. Om nån ska kunna bli neroljad måste den aktivt föra in sitt klädesplagg innanför kedjeskyddet, men det är ju inte så vanligt att folk gör det.

Mamman står och nickar medhållande, verkar glad att nån insatt tagit hennes parti.

– Förbud är förbud, svarar busschauffören, stänger dörrarna och drar iväg.

Mamman ställer sig oförstående med utsträckta armar. Sonen gråter. Jag uppmanar henne att höra av sig till SLs huvudkontor och framföra sin åsikt.

Jag kan ha viss förståelse för att större barncyklar på buss i rusningstrafik, kan vara problematiskt. Det här handlade om den minsta modellen i lågtrafik.

Snälla SL, sluta va så fördomsaktiga att ni tror att resnärer med cykel har nån slags gemensam udda dragning åt att olja ner folk.

Min utgångspunkt är att ingen vill eller får olja ner en medmänniska, om denne inte önskat eller bett speciellt om detta.

Hoppas, nu när SL ställer om till ett mer cykelschysst förhållningssätt, även att en och annan barncykel tillåts slinka med i busstrafiken.

/DS

 

Var snäll mot dig själv – undvik bära hem barncykel och surunge

Ett klockrent, vid köp helt oförutsett, lådcykelanvändningsområde är att kombinera lådcykelturer med barnets eget cyklande – när det då äntligen blivit dags för det.

Det gör att man utan att ens behöva överväga saken tillåts ge sig ut på längre äventyr än bara runt de gamla vanliga tråkhemkvarteren.

Att löpa (eller vanligcykla) bredvid sitt, på bortresan, upptäcktspigga gladtrampande barn, kan lätt sluta i Shotahejti, och till ljudet av surhetsgnäll får man bära hem både barn och svintung stålbarncykel.

Det är så jobbigt att bära hem gnällunge och tungcykel från Shotahejti att man skriver ett kontrakt med sitt humör att aldrig mer röra sig längre bort än högst till grannkvarteret igen.

Möjligheten att vid behov lägga cykeln i lådan råder fullständig bot på det här problemet och man kan obegränsad och fri, från sadeln, börja upptäcka världen tillsammans med sitt cykelbarn.

I sommar tänkte vi ge oss ut med tält och mer packning än dagsutflyktsbehovet, och då är det ingen höjdare att reservera större delen av lådan till en barncykel.

En upphängningsanordning, så att cykeln sitter stadigt längs med, utanför lådan, vore inte fel.

Har kollat runt en del men inte riktigt hittat den ultimata lösningen.

Kanske nån godhjärtad har erfarenheter/tips att dela med sig av? Någon med bättre koll på lämpliga upphängningsanordningar än jag själv?

…Och lite senare, tipsen börjar rulla in:

Tips: Pop Bergqvist (@peppelorum). Elastiska band till lilla cykeln där fram och spännremmar till den större baktill.

 

 

 

/DS

 

Inte farligt med cykel i rulltrappan längre?

I var och varannan tidning senaste tiden. Det är snart tillåtet. Känns så overkligt. Bara sådär liksom, och farligt-med-cykel-i-rulltrappan hörs inte mer. Bra, det var ett riktigt sunkigt argument.

Inga fler såna här tongångar från kundtjänst?:)

Ur Vi i vasastan

Ska nog banne mig använda Stockholms stads Tyck till-app och ge lite beröm för en gångs skull. Det här är bra.

Drömmen om att få ta med sin cykel under rusningstrafik kommer nog att stanna vid just en dröm, men det här är ett steg i rätt riktning, det kan bara inte förnekas. Jubel och fröjd!

/DS