På Norra stationsgatan finns nu bredaste cykelfältet i stan

Blev positivt förvånad över bredden på det cykelfält som nyligen anlagts vid Norra stationsgatan (bild).

Kanske var det naivt av mig att ”gå på” att det var frågan om ett slutresultat.

Via twitter fick jag kommentarer från lite olika håll om att så inte var fallet och att det förmodligen där också skulle tryckas in parkeringsplatser (usch!), samt att kantstenen av betong avslöjar att det bara är tillfälligt och att man istället använder granit när det hela permanenteras.

Men idag, på väg hem från jobbet, använder jag det cykelfält som målats upp på andra sidan gatan, motsatt körriktning. Och där har jag väldigt svårt att tro att det rör sig om en tillfällig lösning.

Eller rättare sagt, det gör det inte.

Det bästa av allt – det är lika rejält tilltaget som det andra cykelfältet. Ungefär som bilfilen till vänster.

Ja, ni ser själva. Bredast i stan! (?).

Lite längre fram fixades det med kantstenar i samma stund jag kom cyklande, jag frågade såklart om cykelfältet ska se ut som det gör idag även i framtiden, vilket han till 99% kunde intyga att det skulle.

Få saker gör mig så lycklig som svinbred nyanlagd cykelinfrastruktur.

/DS

 

Breda cykelfält på Norra stationsgatan

Cykelfält är inte alltid helt lyckat.

Jämfört med ”riktiga” cykelbanor, separerade från övrig trafik, används de ofta som parkeringsplatser och den upplevda säkerheten för cyklisten är låg.

Men man får ändå erkänna att det är svårt att klaga på bredden på de här nylagda fälten på Norra stationsgatan.

Visar åtminstone på nån slags ambition. Och cykelambition, i den här stan, är sällsynt och mer än välkommet.

Obs! Efter att fått input via twitter av cykelexp. Krister Isaksson verkar det som att det här INTE är en slutlösning och de breda cykelfälten snart kommer va ett minne blott. Kul sålänge det varade:(

/DS

 

De trycker på rejält kineserna

Om man tycker att folk trycker sig på tunnelbanan i Sthlm, allt är relativt. Skulle inte ens försöka mig på att få med en A-bike på detta tåg.

/DS

Delningsekonomi plus samåkning känns extremt underutnyttjat

Ska testa samåkningssajten Gomore

”Vi hjälper svenskarna att ordna roliga och miljövänliga resor genom samåkning och privat biluthyrning.”

Ser fram emot att boka min första resa. Man får lite airbnb-vibbar när man går in på deras sida. Att delningsekonomin inte fått större genomslag vad gäller outnyttjade transportmöjligheter, är för mig en gåta.

För man blir ju mörkrädd (eller ser en möjlighet) när man tänker på alla lediga sittplatser som förblir tomma i alla bilar som åker kors och tvärs i det här landet.

Vilken potential. Och samtidigt, vilket miljövidrigt slöseri.

Särskilt när man som bilåkare istället kan få både resesällskap (alt. ny fru), hjälp med bensinkostnader samt göra en insats för miljön.

Airbnb är bra för att det liksom bara funkar. Folk bokar, betalar med kort i förväg, man sköter allt enkelt med en app – samtidigt som man träffar massa intressanta människor man annars skulle ha missat.

Genom delningsekonomin lär man sig att lita på människor, att lita på främlingar. Fördomar rämnar och allt ser plötsligt lite mer hopfullt ut.

Airbnb är en kommersiell (om man vill) utveckling av Couchsurfing. Samåkningssidor genom till exempel FB är ju inget nytt, men ärligt talat känner jag ingen som använt sig av någon av dem irl.

Om GoMore kan bli ett det där självklara, trygga, enkla samåkningsalternativet som liksom bara funkar, återstår att se.

/DS

 

Säg inte till mig ”Ta inte cykeln”

Det är terminstart imorrn. Kl 09:00 är det samling i Ulriksdal, några kilometer från Solna kulturskola där jag jobbar.

Alla har fått ett mail om dagsprogram och vad som gäller.

Bland annat så står det ”Ta inte egen bil/cykel dit för vi kommer att åka gemensam rundtur med buss på em och anlända till Solna kulturskola ca 16:30″

Cykeln, bilen eller vad man nu skulle ta sig dit med skulle alltså bli ståendes där.

Men man behöver aldrig säga till mig: ”Ta inte cykeln dit…” ej heller till nån annan Bromptonit.

/DS

 

En lådcykel är ett väldigt billigt fordon med magisk dragningskraft på barn

När fyraåriga dottern Bella åker bil tar det ungefär 47 sekunder innan hon suckar: ”Hur långt är det kvar?”

I lådcykeln har hon aldrig frågat. Hon är istället upptagen med att sjunga.

Aldrig annars sjunger hon så som hon gör i lådcykeln.

Inte ens under lådcykelsemestern till Gotland förra sommarn mellan Sthlm och Nynäshamn; lådcykling flera timmar i sträck men aldrig ”hur långt är det kvar” bara sång, sång och sång.

En fyraåring ska man aldrig underskatta att själv komma med en analys och ett varför?

Så jag frågade rakt ut: ”Varför frågar du aldrig hur långt det är kvar när vi åker lådcykel men alltid i bil?”

”Det är för att man får frisk luft på cykeln, i bilen är man instängd” svarade hon som att det var den mest självklara saken i världen.

Och kanske är det just så enkelt. Barn har ofta rätt och ser sånt som ens avtrubbade vuxenhet inte alltid kan ta in.

På väg mot Nynäs…

Igår var vi på barnkalas.

Efter ett tag var cykeln belägrad med barn i, på, vid sidan, baktill samt alla andra klängbara ställen.

Det är inte första gången.

Något med cykeln har en extrem dragningskraft på barn.

Barnkalas igår

Lådcykellivet är fantastiskt.

På FB la jag märke till en diskussion rörande nån mamma som ville ha en, men tyckte den var för dyr.

Man har ju lärt sig vad en cykel får kosta. Högst sextusen för en ny.

Många där jag bor har lagt femtontusen på en barnvagn. Populära Bugaboo bee med tillbehör kommer ungefär upp i den kostnaden. Bara för att få lite perspektiv.

Bugaboo

En lådcykel är inte dyr – det är dagens budskap. Den kostar knappt någonting i försäkring och drift.

Köper man en med välkänt och bra fabrikat (ska man), är dessutom andrahandsvärdet högt.

Så, har du/ni turen att ha ett lådcykelbehov? Förgyll livet med en. Lägg inte ner planerna för att den är för dyr, för det är den inte.

Kan man göra sig av med bilen på kuppen och leva bilpools, tåg och cykelliv istället blir kostnadsdiskussionen både löjlig och onödig.

Hur som helst: för bara femton till tjugotusen får man en extremt stor dos av både lycka och funktion i många många år framöver.

/DS

 

 

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

Att cykla är en stillsam protest mot maskinkulturens överdrifter och avarter

Att cykla

är inte bara ett sätt att färdas.

Det är mer än så.

Det är en livsstil,

en filosofi,

en stillsam protest

mot maskinkulturens överdrifter och avarter.

Eric Sandström

På åttiotalet kunde man åka direkttåg från Stockholm till Rom, Berlin och Paris – idag kan man inte ens köpa biljetten i Sverige

För en dryg månad sedan köpte jag ett interrailkort inne på SJ:s resebutik T-centralen. Ett fem-dagar-inom-tio-dagars-kort. Det vill säga man kunde lägga ut sina fem resdagar när man ville under max tio dagars vistelse.

Det var viktigt att man med bläckpenna fyllde i datum på förevisad plats på interrailkortet innan man klev på tåget. Annars kunde konduktören tro att man försökte fuska, berättade damen bakom disken.

Avgångar efter klockan nitton, utan byten, räknades som en resedag. Då skulle man fylla i datumet dagen efter avresedagen. Detta gällde bara expresståg som gick direkt till slutdestinationen.

Jag fick också lära mig om olika tillägg som ofta förekommer på snabbtåg i Frankrike och Spanien. Ibland upp till 300:- per avgång. Det fick mig att i sista minuten lägga om min resplan mot Berlin och senare Wien och Budapest istället för Barcelona som jag först planerat. Jag hade ingen lust att betala så väldigt mycket mer än de 2500:- jag pungat ut för interrailkortet, så att åka österut, där det sällan förekommer extrakostander, passade mig bättre.

Att sätta sig in i allt var ganska komplicerat men detta fick jag lära mig av den hjälpsamma kvinnan inne på SJ:s resebutik i samband med mitt köp.

Jag vill välja tåg. Det är trevligare, miljövänligare och roligare än det så smutsiga flyget. Jag vill så många gånger jag bara kan, anlända till en klassiskt vacker tågstation, istället för en flygplats som ofta mest påminner om köpcentret A6 i Jönköping.

Man hinner besöka massor av intressanta platser på kort tid när man reser med tåg inom europa, då man ofta kan resa på natten samt att mellan många städer nere på kontinenten är avståndet inte särskilt långt. Det skulle med flygalternativ (trots lågpris) vara både svindyrt, osmidigt och extremt klimatpåfrestande.

Att i kombination med min hopfällbara Brompton ta mig fram med tåg är för mig ingen uppoffring för miljön – utan helt enkelt det sätt jag föredrar, framför alla andra, att semestra på.

Nu kommer jag inte längre kunna köpa vare sig interrailkort eller utlandsbiljett i någon resebutik någonstans i hela Sverige. Jag kommer inte längre kunna, öga mot öga, få hjälp av någon tålmodig med att sätta mig in i hur ett Interrail flex 5/10-kort fungerar.

Interrailkort får jag i fortsättningen beställa på nätet och utlandsresor kommer SJ överhuvudtaget inte längre ha någon hantering för. Man är istället hänvisad till…ett annat land för att köpa sina tågbiljetter – om man vill åka till en plats söder om Köpenhamn.

På åttiotalet kunde man åka direkttåg från Stockholm till Rom, Berlin och Paris, idag kan man inte ens köpa biljetten.

Varför? SJ säger att det inte är lönsamt. Precis som att det inte är lönsamt att förse tågen med ansenliga bagageutrymmen med plats för cyklar, barnvagnar och annat skrymmande folk kan tänkas vilja ta med sig.

Till och med SJ verkar tycka att man är en idiot om man använder nåt annat transportmedel än flyget för att ta sig utanför Sveriges gränser.

SJ tar härmed Sverige ytterligare ett stort steg närmare att bli världens U-land nummer 1 när det gäller tågtrafik.

Det är inte bara sorligt – det är pinsamt också.

/DS