Cykeln ska fällas ihop innan man passerar spärrarna anser SL – Varför!? Det är en väldigt onödig och orimlig regel.

Fick berättat för mig att en kvinna med en Brompton blivit tillsagd av SL-spärrvakten att fälla ihop den, när hon försökt leda den igenom spärrarna mot tunnelbanan.

Hon berättade för spärrvakten att den är tung att bära ihopfälld, särskilt tillsammans med övrig packning (väskan sitter ju så fiffigt under styret), och att det skulle vara till stor hjälp om hon kunde få leda den in i hissen, sen över perrongen och fälla ihop den först innan ombordstigning.

Men icke. Den skulle minsann fällas ihop innan. Vakten berättade att det inte var för att jävlas med kvinnan han sa till, utan helt enkelt för att det var enligt SLs regler och att han bara gjorde sitt jobb.

Med andra ord var han inget annat än en vanlig paragrafryttare.

Trots att det inte finns något som helst problem som avhjälps av ”puckoregeln”, ska personen ifråga envisas med att säga till och markera, bara för att göra sitt jobb?

Precis som ett exempel i ett tidigare inlägg med: mamman, den till två tredjedelar tomma bussen, tolvtumscykeln och en trött och hungrig fyraåring.

Fyraåringen har glatt cyklat iväg, lite för långt, tappat humöret och orken för att cykla hem igen. Mamman ser en mindre smärtsam utväg än att bära både barnet och cykeln hela vägen hem, genom att ”bara ta bussen” istället.

Inget konstigt med det.

Åtminstone inte innan busschauffören vid påstigningsögonblicket barskt förbjudit henne att ta med cykeln. INTE TILLÅTET – FÖRBJUDET.

Trots att det finns plats, trots att den omöjligt kan olja ner medresenärer då hela kedjan är gömd i ett heltäckande kedjeskydd, och trots att cykeln är – skitliten.

Det är så sorgligt, mossigt, surt och ledsamt.

Bara för att det finns en regel. En regel som säger att bara remdrivna (finns det?) barncyklar får tas med på SL-buss.

Remdrivna barncyklar, som kanske knappt finns, oljar ju inte ner medresenärer så dem har SL inget emot. Så generöst. Tack SL. Bussigt.

Busschauffören, som trots att det i situationen inte finns nåt som helst problem av medtagandet av cykeln överhuvudtaget, väljer blindhet och dövhet. Varför? Jo för att följa föreskrifterna.

Med andra ord, ännu ett praktexemplar av en typisk paragrafryttare med oroväckande taskig situationskänsla.

Tillbaka till vikcykel-genom-spärrar-eller-inte.

Det är inte meningen att man överhuvudtaget ska gå runt några betydande avstånd konkande på en hopfällbar cykel i hopfällt läge. Det ligger inte i dess natur. Citat Cykelguiden rörande hopfällbara cyklar:

Trots lättheten bär man dem ogärna längre sträckor. Det är alltså en fördel om det går lätt och snabbt fälla ihop dem och veckla ut dem. Man ska inte bära minicyklar utan bara lyfta dem in och ut ur tåg respektive in i och ur bilkofferten. Men då får ju inte cykeln vara tyngre än att man orkar lyfta upp den.

Finns det verkligen då en sån idiotisk regel? Har inte spärrvakten bara fattat fel? Varför skulle man inte få fälla ihop cykeln precis innan man kliver på tåget. Föraren är ju ändå där och kollar så att man inte försöker smygåka med den utfälld. Om man nu skulle falla för den frestelsen!?

Så jag kontaktade SLs kundtjänst via mejl, berättade om exemplet med kvinnan som blev tillsagd och även att det absolut inte funkar för vissa att kånka på en hopfälld vikcykel så långt.

Så här svarar SL:

Man får inte ha med sig cykeln i tunnelbanetrafiken, och med det menas även inne på stationerna innanför spärrarna. Generellt får man ju inte ha med sig cykel i SL-trafiken, men när du har fällt ihop din cykel och lagt den i en väska så räknas den inte längre som en cykel utan som handbaggage.

SL Kundtjänst

Spärrvakten hade alltså rätt. Det finns en sån urpuckad regel. Men inte nog med det. Kundtjänst tror fortfarande att man måste ha en vikcykel i en förbannad väska.

Väska?!

Det var över ett och ett halvt år sedan SL, efter massor av mejl och telefonsamtal från mig själv, insåg att det var en orimlighet och tog bort väsktvånget. Se SL tar bort väsktvånget.

Att man inte får leda vikcykeln på perrongen, beror såklart på nån slags säkerhetsrisk? Det brukar ju låta så.

Men när man åker pendeltåg, där det (vissa tider) är tillåtet att ta med en vanlig cykel, är det plötsligt inget problem. Ingen säkerhetsrisk då inte.

Hur hänger det här inte ihop?

Bara måste gå vidare med detta. Hur tänker man? Eller rättare sagt: Hur tänker man inte?

Fortsättning följer…

/DS

 

 

Om Bicycle film festival och om att manlig indentitet bygger mindre och mindre på ägarskapet av nåt som brummar och går på bensin

Nu är det återigen dags för Bicycle film festival i Stockholm (3-4 oktober) på arkitektur och designcentrum.

Det är ytterst välförtjänt att en kultur utvecklas och växer kring världens mest geniala fordon. Och att det sedan 2001 finns en internationell cykelfilmfestival (andra gången i Sthlm), får inte gå obemärkt förbi.

Allt runt omkring själva cyklandet i sig, olika kulturella uttryck, musik, film – bidrar till att omgivningen lär sig att det finns människor som har en bergfast och orubblig tro på cykeln som samhällsförändrare.

Sådana här evenemang är viktiga för att medvetandegöra kopplingen mellan ökad cykling och en bättre, roligare och trivsammare planet. Tyvärr har många svårt att se den kopplingen.

Hade svårt att själv se den när jag som fjortonåring gasade runt som besatt i de småländska skogarna med min morfars avställda Saab. Då var jag övertygad om att det var SÅ man blev – MAN, genom att sitta i en bil och gasa alltså. Jag trodde att jag, genom nån slags magi, förvandlades från min fjuniga mopedindentitet till en stor, stark och superattraktiv motor-macho-kille.

Nu vet jag bättre.

Tillbaka till bluesen, ursprunget – cykeln.

Kvinnor börjar få upp ögonen för män som pekar finger åt motorkulturen. Speciellt bromptoniter har jag hört chansar jag. Skillnaden mellan en Brompton och Kawasaki Z800 är totalt obeskrivlig. Den förstnämnda är glädjande nog på frammarsch.

Manliga identitetens samhörighet med nåt som brummar och går på bensin håller på att luckras upp, tyna bort, skrumpna.

Tack Gud.

Men min egna motoristbakgrund, och mitt eget behov av kognitiv terapi för att bearbeta den, är en annan historia och ett helt annat inlägg.

Allt jag ville säga var: GÅ PÅ BICYCLE FILM FESTIVAL NÄSTA HELG, amen.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cykelpendlare lyckligast – bilpendlare lider av ångest och kan inte sova

Efter en arton år lång och superomfattande brittisk studie, med 18 000 pendlare inblandade, råder nu ingen tvekan om att den som går eller cyklar till jobbet känner sig mer harmonisk och mindre stressad än de som använder sig av andra transportalternativ. Och ju längre cykel/gång-avstånd du är förunnad, desto lyckligare blir du.

Varför blir jag inte förvånad?

Själv har jag ofta beklagat mig över mina fjuttiga 4 km till Solna kulturskola, där jag jobbar, och gjort mitt bästa för att dryga ut avståndet med diverse omvägar.

Man vill ju bli så lycklig man bara kan.

Att byta arbetsplats- eller flytta, för att på ren naturlig väg öka cykelpendlingsavståndet – känns allltför radikalt och ganska orimligt. Även om det i längden kanske skulle få mig till en mer välmående människa.

Att uppfinna alltför många kringelikringelkrokar är dock ett ganska omänskligt beteende i längden (mänskligt är att ta kortaste vägen) och mest för turfare. En digitalorienteringsform jag tyvärr lagt på hyllan p.g.a. varför-göra-detta-grubblerier.

Men att överhuvudtaget diskutera för-kort-till-jobbet som ett problem kan komma att framstå som provokativt i relation till allt elände som nu händer i världen. Så jag lägger ner.

Tillbaka till den spännande studien istället. Det är något förvånande att, enligt undersökningen, även kollektivtrafikpendlare mår ganska okej. Lätt att tänka att trängseln sabbar det goda morgonhumöret, åtminstone här i Sthlm. Som cyklist slipper man ju det där. Men tåg och buss ger möjlighet för tid att läsa och koppla av och innebär ofta en välgörande promenad till/från tåg- eller busstationen, vilket bidrar med sitt.

Bilpendlarna däremot har en riktigt eländig tillvaro. De vrider sig nätterna igenom av ångest, panikattacker och oro, de ifrågasätter meningen med livet, och ju mer tid de spenderar i sina bilar desto mer misslyckade, värdelösa och miserabla känner de sig.

Obs! Inlägget är endast marginellt kryddat i sin sista del. Originalet finns att läsa r.

/DS

 

Om att cykla sig ur sin bekvämlighetszon och från sin omgivnings förväntningar

Det är i början på Juli. En amerikansk familj ska hyra lägenheten i tre dagar. De ska checka in sent. Jag har bestämt mig för att sova hos syrran och sedan ta tåget och vikcykeln mot Siljan dagen efter. Hålla mig borta tills de har åkt.

Vid tiotiden på kvällen har hyresgästerna installerat sig. Då slår mig tanken: varför inte börja cykla i kurs mot Rättvik redan inatt?

Det är nära tropisk väderlek och det är bara att mala ner ett par töntiga motståndstankar i förnuftets tecken, innan jag bestämmer mig för att packa ihop och ta sista pendeltåget mot Bålsta.

Bålsta ligger några mil från stan och är en mer inbjudande utgångspunkt än city.

När jag senare berättat att jag från Bålsta alena nattcyklat i tre-fyra timmar, slått upp mitt tält på en okänd plats i en avlägsen skogsdunge, där jag spenderat resten av natten och fortsatt cykla dagen efter, tycker de flesta av mina bekanta att det låter som nåt lite galet och i allra högsta grad – onormalt.

Och jag tyckte väl också att det var lite galet, ända tills jag verkligen gjorde slag i saken och kan nu, med facit i hand, avslöja att den där nattliga strapatsen innehöll sommarens lyckligaste cykeltimmar.

Att bryta sitt inrutade mönster, cykla sig ur sin bekvämlighetszon och från sin omgivnings förväntningar, kan väcka upp den mest zombiefierade vanemänniskan från sin djupsömn. Det är min övertygelse.

Hörde en sommarpratare som åkt skateboard från Sthlm till Göteborg. Det är en extrem. Den gradens extrem behöver inte jag. Kanske andra. För mig räckte nattcykling en ljum julinatt för att syftet skulle uppnås. Sinnena vaknar ur sin dvala. Man känner dofter. Tänker inte på vad man gjorde igår eller vad man ska göra imorgon. Tiden står still.

För en bekväm fyrtiotalist kan kanske något så enkelt som att en enda gång välja tåget, mot stad eller land, istället för bilen räcka för att skaka om.

För en utpumpad småbarnsförälder där varje rutin blivit religon: natta, vakna, mata, torka, jobba, skjutsa, handla… kanske något mer radikalt behövs för att bända upp åldrandets avtrubbningsprocessande klösande klor.

Tänk dig att en enda gång få se den välkammade Hans Johansson (för han finns i allas våra liv), tvåsmåbarnsfar, rutinernas och vanemönstrets största offer, komma fyllecyklandes klockan halv två på natten på en hoj ingen vet var han fått tag i, vrålandes Bon Jovi-ballader i så höga och frimodiga högvolymstonarter att han väcker halva sitt barnfamiljsbebodda kvarter. Grannar som aldrig sett honom göra en fluga förnär ställer sig förvånade, gnuggandes i ögonen och spanandes genom fönstren med sina mobiler i högsta hugg för att få sig ett fotobevis att sprida av det märkliga som försigår. Till sist har Hans, vilse i rusets dimma, avslutat utekvällen med att ställa sig och stökgarva så mycket att han ramlat omkull på konsums parkeringsplats.

Det kanske inte hade varit vackert.

Men just för Hans Johansson, nyttigare och mer välgörande än alla, under ett decenium, publicerade hälsokurer tillsammans.

/DS

 

Medicinen mot vuxenhetens blaséartade avtrubbning – cykling

Hämtat från Eric Sandströms lysande och fortfarande högt aktuella ”Att cykla är nödvändigt” från 1974:

Vår andliga konstitution är anpassad till ett liv med mycket stora fysiska ansträngningar. När jag var yngre, brukade jag tillbringa min semester på fotvandringar. Jag brukade gå 40-50 km om dagen, och när kvällen kom hade jag inte behov av någonting för att värja mig mot tråkighet, eftersom njutningen att sitta var mer än tillräcklig.

När jag själv är ute på långfärdscykling, tar en välförtjänt paus…det är lite samma sak. För att en öl ska nå högsta möjliga njutningspotential, måste den först göras förtjänt av. Min bästa pizza är den jag ätit när jag först ”tömt mig”. Mitt bästa bad, min bästa bärs, mitt bästa snask…allt har föregåtts av fysisk ansträngning och i mitt fall med en cykel inblandad.

Långfärdscykling är en utmärkt kur mot likgiltighet. Att börja cykelpendla till jobbet, är en start.

Jag blir mer och mer övertygad om att denna enkla men effektiva medicin är boten på vuxenhetens blaséartade avtrubbning.

Att cykla är viktigare än någonsin i vår stillasittande arbetskultur. En kontrast till den, i vårt tidevarvs bara tillfälligt uppfyllande överflödskonsumtion, där mindre fortfarande smakar mer.

När jag själv kommer upp i sadeln, på väg – någonstans, vaknar sinnena till liv och reser sig givakt ifrån sitt halvdästa tillstånd.

Att cykla är helt enkelt nödvändigt.

/DS

 

Lyckad premiär av stå-upp-föreläsningen ”Konsten att leva utan bil”

Sitter på ett direkttåg hem mot Stockholm. Utmärkt att nyttja tiden med en välförtjänt enhet i bistron och samtidigt författa ett inlägg.

Jag har just varit och gjort ett framträdande i Borås. Ett inslag i Kretsloppsveckan.

Utrustad med min Brompton, gura och blädderblock har jag spelat en ovanligt analog stå-upp-föreläsning om konsten att leva utan bil – kryddad med både samhällskritik och cykelsånginslag.

No power-point och digital teknik – bara min berättelse. Less is more.

En ganska tragikomisk historia, men med lyckligt slut, som handlar om min förvandling från biten motorist till helgjuten cykelfundamentalist. Om svårigheterna att få till rimliga jobbpendlartider med endast kollektiva transportmöjligheter, och på vilket sätt en cykel kan göra underverk om man bara får möjlighet att cykla både före- och efter tågresan.

Innan införskaffandet av min vikbara smuggla jag cykel i sopsäck.

Bara för att ha möjlighet att pendla bilfritt. Kände mig på den tiden som nån slags klimatrebell.

Samhället, staten, SJ gjorde det komplicerat att resa hållbart. Skönt att numer slippa bli ifrågasatt eller i värsta fall avslängd som helfrälst bromptonit.

Åkte 06:15 från Stockholm mot Borås. Sov hela vägen till Herrljunga men blev positivt överraskad och vakna till när jag i västtrafiks länståg såg hur himla enkelt det kan va att bereda plats för några cyklar (#SJ?!?!).

Ett litet hörn, vid behov, svårare än såhär behöver det inte va. 30 pix per cykel. Finns plats får du ta den med, rusning eller ej. Baksidan är ju att man, speciellt till jobbet, vill vara garanterad cykelplats.

En annan trevlighet som fyllde mig med positivitet och energi inför min föreställning var, rätt oväntat, ett cykelparkeringshus med duschmöjligheter vid Borås tågstation. Go Borås!

En lyckad dag. Att stå-upp-föreläsa om cykling känns grymt. Det ska jag bergsäkert fortsätta med.

Tack för mig Borås och Kretsloppsveckan – jag kommer gärna tillbaka.

/DS

 

 

 

 

 

 

På måndag berättar jag om konsten att leva utan bil på Kretsloppsveckan i Borås

Kommer att berätta min historia om hur jag genom åren, steg för steg, gått från biten motorist till fullfjädrad cykelfundamentalist.

/DS

 

En ärthjärna i en Porsche kan inte stoppa det fantastiska cykelparty som NF har fixat

Tog min Brompton till Cykelkarnevalen i lördags. Väl på startplats, vid Brunkebergstorg, blev jag såklart tillfrågad om att framföra ett helt annat ekipage.

Ett skåpsläp med en Bullit från Movebybike innehållandes min egen vikcykel, en gammal tung (23 kg?) ståldam och – annat.

”Om det inte funkar i backarna får väl folk skjuta på”

Jag kunde inte säga NEJ. Har under åren jobbat mig till feta lådcykellår och var nyfiken på vad de verkligen går för.

Vi var ett gäng på ca 500 cyklande: barncyklister och farfarscyklister, politikcyklister och vikcyklister, lådcyklister och liggcyklister, vanlighetscyklister och alla andra slags cyklister.

När jag var med på mitt första, och hittills enda, Critical mass förra året, var vi till en början ca fyrtio pers.

Alla ställde sig dock inte bakom det vissa av oss skanderade ut:

Det gäller våra liv

Det gäller våra barn

Inga bilar i innerstan

Så många droppade av och vi var högst 25 som hängde med hela vägen. Det blev helt enkelt aningens för politiskt och folk skrämdes bort.

Naturskyddsföreningens Cykelkarneval var mer fest. Och frågan är om det finns behov att skrika ut några politiska budskap överhuvudtaget?

Fem hundra glada cyklister i en mäktig cykelprocession genom stan talar sitt tydliga språk. Av sig självt. Utan slagord.

Ingen kan missa vårt budskap.

Just nu vägrar jag att låta den ärthjärna i Porschen, som körde över en av de cyklandes cykel och därefter började gapa och skrika som om han själv var offret, lägga sordin på tillställningen.

Naturskyddsföreningens cykelgrupp förtjänar applåder för detta lyckade event. Min förhoppning är att det blir till det enorma cykelparty det har potential att utvecklas till. Stockholm behöver och förtjänar det.
Hur gick det för mig med mitt lass?
Kampen med sista backen, strax innan vi var i mål vid Moderna museet på Skeppsholmens topp, får jag erkänna resulterade i ett par första droppar svett. Tidigare hade jag på sin höjd känt mig ”lite varm”.
 
För övrigt var mitt lådcykelsläp (och alla andra) en demonstration och en lektion för omgivningen om ren och skär cykelkraft.
Det handlade mindre om mina rätt starka ben och mer om cykelns potential till samhällsförändring.
/DS

 

Du kan inte köpa dig lycka men du kan köpa en remdriven cykel…

Det har en kompis gjort, han har köpt en tysk belt drive Mika amaro för 15 000:- skickad från Tyskland.

Shimano 8 Alfine men bara 10,5 kg (utan pedaler).

Enda belt drive-cykel jag testat är en Schindelhauer. Blev himla förtjust. Så tyst och inget kladd.

Stålram, som Mika amaron, är snyggare än de ofta något överbyggda aluminiumramarna (Schindelhauer).

Själv skulle jag tilltalas av: stilren stålram, gates belt drive kombinerat med klassisk trampväxel i navet (börjar komma tillbaka).

En lätt och vacker sak som inte oljar ner mig när jag bär in den i hemmet.

Då skulle jag väl åtminstone bli lite lyckligare.

/DS