Om att hälfen av alla bilresor är under 5 km långa och om att allt är tillåtet men att allt inte är nyttigt

Här i hembygden (vetlandatrakten) har jag under julledigheten tagit bilen till: brorsan (1,5 km), affären (2 km), kyrkan (2,4 km) pulkabacken (1,5 km), och till samhällets gemenskapsplats för julfirande (1,8 km).

Det är SÅ bekvämt att kapitulera för den starka landsortsbilkultur som råder här; bilen till allt om det så bara är runt husknuten.

Men på julafton gjorde jag, för att bryta mönstret, ett motståndsförsök som föll väl ut.

Framåt kvällen frågade Pappa och syrran om jag skulle med på midnattsmässa kl 23:00, jag var uppblåst och däst av för mycket must, fikon och snask och hade rörelsebehov, så jag sa: på vilkoret att ingen åker bil och att vi alla promenerar till kyrkan och tillbaka.

Först tramsades det lite om att det blivit kallt under kvällen och om att syrran och jag kunde gå men pappa åka bil så att vi sedan kunde lifta med honom tillbaka.

Jag sa ICKE och förklarade envist och moget att jag bara skulle hänga med om alla tänkte gå – både fram och tillbaka.

Och så fick det bli. Och det kändes så rätt att bryta landsortsbilberoendet om så bara för en kväll, det höll alla med om trots att farsan vid ett tillfälle höll på att dratta på röva på en dold isfläck på vägen hem.

Men ska man överhuvutaget börja att bråka med folk på landet som åker bil?

Glesbyggdsbor förtjänar väl bilfriheten? de bor trots allt kvar trots avsaknaden av kollektivtrafik, teatrar och surdegsbagerier. Folk flyttar till Stockholm som aldrig förr och heder åt de som håller en döende landsbyggd vid liv; och visst ska de åtminstone få åka i sina bilar, när de än behöver och har lust?

Men, om jag får lov att krydda med ett bibelcitat från 1 kor 10:23, 24 såhär i jultider: Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp…

Och det är såklart de där små löjliga under-5-km-resorna, som jag ibland själv sorgligt nog gör mig till offer för, jag syftar på.

De bygger inte upp och är inte hälsosamma för någon.

Det pratas mycket om att öka cykling i storstan, vilket är superviktigt, men hälften av alla bilresor som görs i Sverige är kortare än fem kilometer, och i den kategorin är landsbyggdsbor, och inte stadsbor, de största syndarna.

Och hur råder man då bot på bekvämlighetsvanorna?

Mot-cykel-argumenten brukar låta: man får ju inte med sig så mycket på cykeln när man till exempel handlar, samt dålig väderlek och jobbigt.

Med en cykelkorg, ryggsäck eller sidopackväska kan man utföra mirakel, även bortom storstan, och med (vid behov) komplettering av dubbdäck samt ett bra regnställ återstår egentligen bara en attitydsförändring för att minska sitt bilberoende med minst 50%.

El-cykel och/eller lådcykel/el-lådcykel är för de tappra som vill kriga ner motorbehovet ytterligare och utmana bilberoendet på allvar – trots glesbyggd, dålig kollektivtrafik och nedprioriterad cykeinfra.

Man kan bruka eller missbruka det mesta: alkohol, snask, hemelektronik, cykla och TV-spel och kanske borde bilresor kortare än 5 km, i de fall cykel med mindre lastmöjligheter skulle funka lika bra etiketteras: bilmissbruk.

Men den som är syndfri kan kasta första stenen.

Har jag själv försett mig med dubddäck, cykelkorg och bra kläder när jag befinner här? Nej inte.

Att bryta så-gör-man-bara-här-konventionen har jag, på hembyggdsplan, hittills bara glimtvis lyckats med.

Kanske något för nyårslöftet…

Gott nytt, förhoppningsvis mer eller mindre bilfritt, år på er!

 

 

Hoppas man slipper se ”Gärna fler cykelbanor – men först ett jobb att cykla till” när det snart är dags för val igen

Återanvändning gillar jag, men det finns undantag, och jag hoppas innerligt att Moderaterna skonar ens ögon för osmakligheter som affischen nedan, när det inom kort är dags för nyval.

Med undantag för dyngan SD skyltar med så borde den ta hem priset för sämsta/märkligaste valaffisch 2014.

Vidare satsning på cykelinfra först när alla fått ett jobb – med andra ord: cykelfientlighet när den är som värst.

 

En cykelbana kan även användas till matplats för en Food truck

Sveavägen har nyligen fått en liten stump riktig cykelbana som till skillnad från det mesta av övrig cykelinfrastruktur på gatan är befriad från bilar som blockerar.

Men se så fiffigt denna Food truck ställt sig.

Ett bra exempel på hur man kan använda en cykelbana förutom att cykla på.

Jag passerar förbi vid ca 13:30 (torsdag), kan bara tänka mig hur mycket folk som stod där och köade under lunchrusningen nån timma tidigare.

Varför inte sätta upp en liten mobil uteservering på cykelbanan också?

Man kan ju alltid gå av och leda sin cykel på trottoaren, eller tillfälligt köra ut och mysåka i trafikvimlet på Sveavägen en stund.

 

 

 

Om Moskva, plastpåsbröd och vikcyklar

Har haft en kvinna från Moska, Nadya, som Airbnb-gäst här natten mot söndagen.

Jag brukar bjuda på färska frukostfrallor från bageriet över gatan – men det är stängt på söndagar, så det kändes sådär att servera plastpåsbröd istället.

Ska erkänna att konversationen inte flöt på som ett rinnande vatten heller. Inte på något sätt otrevlig stämning men…inga överflödsord om man säger så. Kanske hade hon höga oinfriade frukostförväntningar och var lite irriterad.

Jag är angelägen om att även i fortsättningen få fina recensioner av mina gäster, så jag gjorde mitt bästa för att kompensera med marmelad, finprästost och även uppmuntra henne att rosta de halvtorra plastpåsbrödskivorna – de blir nämligen helt okej då.

Jag ställde också fram yogurt, flingor, stekt ägg och tände det tredje ljuset i advent för att bidra till en, plastpåsbrödet till trots, så trevlig morgonstund som möjligt.

Men är det något jag lärt, under min tid som Airbnb-värd, så är det hur markant frukostvanorna skiljer sig åt bland olika nationaliteter. Portugiser nöjer sig med en halv brödskiva och en minikopp med starkkaffe, holländarna vill äta ett halvt kilo bröd och tre liter youghurt, när engelsmän varit här får man alltid köpa ny marmelad, kineser har med egna nudlar och andra nöjer sig med blott en kopp te.

Men Nadya utmärkte sig på det sättet att hon bara ville äta torrt bröd naturellt, utan ens smör som pålägg. Det var allt hon ville ha. Synen av detta fick mig, efter mina ansträngningar, att känna mig aningens melankolisk. Det hela kändes väldigt…ryskt.

När hon under intagandet av det halvtorra plastpåsbrödet berättade stolt att Moskva har två timmar längre dagsljus än Sthlm den här tiden på året, blev mitt hjärta ännu tyngre. Har Moskva ljusare vintrar än Sthlm? Gråa Moskva!? Varför bor jag då kvar här?

Innan Nadya skulle gå fick hon syn på min Brompton i hallen. Då sken hon plötsligt upp och berättade att även hon är en entusiastisk vikcyklist.

Mitt melankoliska tillstånd var hastigt som bortblåst.

Hon berättade att hon ägde en väldigt bra modell, Tern; som påminner om Dahon en hel del.

Anledningen för henne att ha en hopfällbar cykel, var inte främst för multimodala resekombinationer med tåg och andra färdmedel – utan främst för att ha möjligheten att enkelt ta den med in i hemmet och på jobbet. I Moskva, berättande hon, är det inte så smart att lämna en cykel ute ens under kortare tid, pga stöldrisk.

Stelheten, mellan oss, var som puts väck. Cykelintresset förbrödrar och bygger broar ändå till Moskva. Man behöver inte ens nämna något om de situationer en hopfällbar cykel är fantastisk att ha till hands, det är underförstått, något man liksom plöstligt har gemensamt.

Kort efter hon checkat ut skickade hon en vänförfrågan på FB.

Att äga en hopfällbar är lite som att ha hund. Man liksom kommer i kontakt med folk som vill komma fram och ”klappa”.

/DS

 

 

Ska man ha dåligt samvete över att man kör bil till jobbet?

Blöt och vindpinad, men i tid och med livslust, släntrade jag in till morgonmötet efter min dagliga cykelstrapats till jobbet.

Vi fick vänta in några sena innan vi kunde sätta igång.

Men själv var jag inte sen med att göra en poäng av att vi som cyklat (3) var perfekt i tid – medan de vi väntade på alla var bilbundnaburna.

Vissa kollegor är trötta på mina cykelfrämjande poänger och anser säkert att jag moraliserar.

Detta märktes tydligt då en av medarbetarna plötsligt med emfas utbrast:

– Men vadå ska man ha dåligt samvete för att man kör bil till jobbet?!

– Absolut, svarade jag korthugget och sen var diskussionen igång.

En polariserad stämning mellan bilpendlare och cykelpendlare blossade upp som så många gånger förr.

Kanske framstod jag som aningens onyanserad och dömande. Men tar man bilen till jobbet, trots bra kollektiva alternativ och/eller cykel, visst ska man ha dåligt samvete över det.

/DS

 

 

Om främmande folk som bor i ens hem och lite om e-bikes

I helgen hade jag en äldre Airbnb-gäst på besök, Kevin från London, som kort beskrivet åker runt i världen och håller work shops i sångteknik.

Eftersom jag själv också jobbar som sånglärare, och att diskussionen om den ultimata sångtekniken tillhör mina favoritämnen, delade vi såklart erfarenheter vid mitt köksbord över ett par glas vin.

Att det kommer folk från världens alla hörn jag inte känner och som bor några nätter i mitt vardagsrum, är numer nästan skrämmande naturligt.

Jag vet ju ganska lite om de här människorna, men liksom bara bestämmer mig för att lita på dem. Det leder till intressanta och otippade möten som hittills, nästan i samtliga fall, känts berikande.

När jag själv är ute och reser väljer jag nuförtiden att bo på samma sätt.

Att bo Airbnb och att ha med sin vikcykel minimerar risken att inte få ut mer av sitt korta besök än bara vykortsattraktioner; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

För hur många har inte erfarenheten av att besöka en ny plats i ett nytt land, gått och trängts med sina egna landsmän och andra turister och på något konstigt sätt lyckats undgå kontakt med en enda lokalbo.

Kevin, som var här under helgen, sken upp när han fick veta att jag var intresserad av cykling.

”Have you heard of The Copenhagen Wheel” frågade han entusiastiskt.

Såklart, och skrivit en hel del om det.

För honom kan e-hjulet (alternativt en konventionell e-cykel) bli det som räddar honom kvar i sadeln när åldern tar ut sin rätt med leder som lätt blir överansträngda till följd.

Själv tänker jag ofta att jag ska ägna mitt eget framtida pensionärstidsöverflöd till långfärdscykelturer i naturen och förhoppningsvis till slut lyckas knipa fast i det svårfångade NU.

Men tänk om min gamla dubbelopererade minisk skulle börja bråka igen. Ingen garanti finns att knät fortfarande är okej vid sextiofem. Eller 45 heller…Ett hot mot hela ens identitet som en-som-alltid-cyklar.

Tur att tekniska cykelinnovationer är under utveckling och kan eventuellt agera fallskärm om det skulle behövas.

Och då kan man vänta en ljusare framtid med massor av cykelkultur och Sharing economy.

För hållbara trender, i tiden.

/DS

 

 

Efter över fem år som vikcyklist börjar folk plötsligt dryga sig

Något väldigt märkligt hände för ett par veckor sedan.

Jag skulle på jämställdhetsföreläsning, den ägde rum i Hammarby sjöstads kulturskolas konsertsal.

Min Brompton ställde jag ifrån mig slickad mot väggen på ett trappsteg i den dryga metern breda gradängtrappan. Och så har jag vid ett flertal tillfällen ställt den, bredvid min plats, både på biografer, teatrar och i liknande sammanhang lite då och då under mina fem och ett halvt år som bromptonägare.

Och aldrig, aldrig någonsin har någon yppat så mycket som en suck eller annat surhetsläte över den sortens placering.

Men denna gång kom en funktionär och sa till mig att det, pga brandsäkerhet, inte var en så värst lämplig cykelparkeringsplats – trots sin ultraportabilitet och att den gjorde anspråk på maximalt 10% av trappans bredd.

Någon busschaufför, konduktör, medresenär, biografmästare, surtant, surgubbe, bagare, krögare, tunnelbaneman eller annan har i motsvarande situation sagt så mycket som ett ifrågasättande ord om cykelns närvaro – men denna gång fick jag skamset gå ut och ställa den i foajen.

Ett undantag, något som händer en gång vart femte år. Trodde jag.

Men nej, för i veckan har det hänt ännu en gång.

De tror jag inte lyssnar, att jag inte snappar upp ett och annat. Men när cyklistförtryckarna börjar snacka så hör och ser jag ALLT.

Kollegor har plötsligt, efter fyra år, börjat ifrågasätta min mycket naturliga vikcykelplats bredvid soffan i personalrummet.

De vill ta upp saken på nästa personalmöte viskar de; att cykeln gör anspråk på aningens mer utrymme än vad som känns okej.

Och jag välkomnar det och hoppas de står rakryggade när det väl bränner till.

För samma människor klagar över höjda p-avgifter.

Det kostar nämligen sammanlagt nån tjuga mer sedan terminsstart, att göra anspråk på en yta motsvarande en studentlägenhet utanför kulturskolan.

Jag visar kärleksfullt, utan att verbalt moralisera en gnutta, en lösning på deras humörsbeprövande och kostsamma bilberoende mitt framför näsan på dem; men istället för att säga tack vill de få bort själva verktyget – instrumentet – som möjliggör själva frälsningen.

Den blir istället ett hot, något som står och stör under intagandet av litervis med automatkaffe samt oekologiska kakor främställda av transfetter, färgämnen och syntet.

Därför ska den bort. För att den representerar en för vissa obekväm sanning.

Men är det inte så att bara sanningen, och inget annat, kan göra en fri?

Det ska jag högtidligt förklara på kommande personalmöte följt av en trumpetfanfar.

Cykeln flyttar jag inte på.

/DS