Istället för att ickecyklande ska tvinga en till andra transportalternativ, förse dig med ett lånecykelkort för 250:-/säsong

 
Att stockholms City Bikes börjat komma ut i ställen är ett vårtecken. För 250:- får man tillgång till dessa mellan första april till sista oktober. Det finns ca 110 ”stall” i nuläget om jag fått rätt information. Målet är 200.
Jag tänkte, för första gången, slå till för att ha ett kort till hands när det behövs.
Mest till mina airbnb-gäster, men kan ju också vara bra att langa fram till ickecyklande polare som tvingar en till andra transportalternativ bara för att hen inte har tillgång till den mest intelligenta uppfinning i mänsklighetens historia.

Angående lånecyklarna så borde två saker bli längre. Säsongen för dem och öppettiderna för utlån (06-22). Man vill faktiskt kunna cykla hem efter kl tio, för de som nu får lov att vara ute sålänge.

Annars HURRA för att Stockholm city bikes börjar komma på plats.

/DS

 

Skulle nån be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

Idag efter jobbet i Huvudsta tog jag min Brompton mot Kristinebergs tunnelbana. Jag var på väg tlll cykelbutiken Fix my bike för en bokad vikcykelvårservice. Butiken ligger i Hammarby sjöstad, vilket är ganska långt från Huvudsta, och eftersom jag inte hade tid att cykla hela vägen bestämde jag mig för att multimodala mig dit.

Jag gör det såklart utan skydd. Roligare så och då jag själv varit en påverkande faktor i SLs beslut att slopa väskkravet på vikcyklar, finns än mindre anledning att ta med något överdragsskydd.

Jag promenerar med cykeln i hand längs perrongen, föraren öppnar dörren till sin förarhytt, kommer ut samtidigt som resernärerna släpps på. Jag möter hennes blick samtidigt som jag kliver ombord, ser att hon ser att jag har en hopfällbar med mig och – ingen reaktion.

Kliver av i Alvik, byter till tvärbanan mot Hammarby sjöstad, konduktören börjar gå runt att kolla resekort strax efter avgång, min Brompton står framför mig vid min sittplats (väldigt rymligt mellan sätena på tvärbanan), hon kollar mitt kort, kastar en blick på min cykel – inga problem, hon går glatt vidare.

Vid Stora mossen, ett par hållplatser innan jag är framme, går jag av tåget, fäller ut och cyklar resten. Ville se om jag kunde komma fram före tvärbanan, vilket jag såklart kunde.

Och varför bemödar jag mig med att berätta om denna korta tur i konstarten flexibelt resandes tecken? Inget hände ju. Ingen cykelkallsinnnighet påträffad eller några problem överhuvudtaget.

Jo, just därför. Oftast skriver jag om när nåt gått snett, till exempel när man bemötts av oförstående tjänstemän inom tågtrafik som inte haft koll på regelsystemet.

Det finns en risk att det ger intryck av att förlägenheter ofta inträffar när man tar sig fram på det smakfulla och livsbejakande sättet: tåg kombinerat med cykel.

Men för det mesta händer inget alls.

Även om jag hört historier om folk som blivit ifrågasatta på grund av sina medhavda vikcyklar har det, inom SL, aldrig hänt mig under mina sex år som bromptonägare.

Skulle nån få för sig att be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

/DS

 

En strandväg du inte under några omständigheter, någon gång, får lov att cykla på #förbudssamhälle

 
Den här vägen (bilden), längs strandkanten, i Huvudsta, inte långt från min arbetsplats på kulturskolan, brukar jag ta mot ett båtcafé lite längre fram. Där finns härliga solbryggor att sitta och dricka kaffe och läsa bok på precis intill vattnet.
 
Våriga tisdagar åker jag dit och läser strax innan lunch då jag har nån timme hål i schemat.
 
Men man får bara cykla fram till skylten, sedan måste man kliva av och leda cykeln sista biten. Det är alltid förbjudet att cykla där, 24 timmar om dygnet ALLA dagar om året i evighet amen.
 
Att cykla lika sakta som man promenerar är inte svårt. Med andra ord, att promenadcykla. Men det är också FÖRBJUDET.
 
Man får aldrig, och aldrig någonsin, under inga som helst omständigheter avnjuta denna fina lilla strandremsa från cykelsadeln, hur försiktigt och fridfullt man än väljer att framföra sin cykel. Så är det bestämt.
 

Man nöjer sig inte med, som jag sett i många andra länder, en skylt där det står nåt i stil med ”Cykla sakta” eller ”visa hänsyn” och med det sagt lita till att individen i fråga står emot frestelsen att till exempel ramma in i en barnvagn eller äldre person med rullator.

Orimliga och onödiga förbud leder lätt till att folk inte tar dem på allvar och fullständigt struntar i dem.

Nu ska jag strax ta mig en tur till det lilla båtcafét och såklart trotsa cykelförbudet men visa omgivningen att man lugnt kan ta sig fram med sin cykel i anpassad fart och samtidigt visa ansvar och respekt till sina flanerande medmänniskor.

Ropar någon ”Här får man inte cykla!” ska jag fråga om personen i fråga känner sig hotad av mitt stillsamma promenadcyklande och om inte, vad som isåfall är problemet, samt använda ett fult ord.

En person som ropar ”förbjudet!” för förbudets skull, utan att se minsta problem för sig själv eller sin omgivning, får också finna sig i att tilldelas den inte så smickrande titeln Paragrafryttare.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fast på sveriges mest uddlösa plats. Mjölby. #himlavinteråtertåg

22/3 08:20 på Mjölby resecentrum

Är på väg hem till Stockholm. Vi gjorde en riktigt bra premiär igår och allt borde vara tip top. Och jag är himla nöjd över föreställningen och hur den mottogs av publiken. Men det sitter ändå en liten tagg i mig.

Mitt tåg avgår först 09:43.

Det innebär i praktiken 1 tim och 20 min väntan på sveriges mest uddlösa plats. Mjölby.

Fick gå upp i ottan för att ta en buss som avgick 07:43 från Vadstena (två timmar före avgång med SJ2000 mot Sthlm i Mjölby) för att åka två ynka mil.

Hade jag använt min vikcykel hade jag lugnt kunnat sova en hel timma till, börjat cykla kvart i åtta istället och njutbart kunnat ta mig fram genom det vackra östgötska landskapet via Bjälbo. En perfekt start på dagen.

Men nu sitter man istället här inne på Mjölby resecentrum och blickar ut genom fönstret på det fula stadshotellet tvärsöver gatan och sitter av tid.

Varför cyklade jag inte då?

Det är ju inte så att jag glömt min Brompton hemma, den står här bredvid mig som vanligt. Däremot hade jag missat att vintern hade samlat sig för att gå till ytterligare ett angrepp med snö, kyla, elände och allt som den för med sig.

Har jag tidigare dragit mig ur och kapitulerat cyklingen för lite snö och kyla? Nej aldrig.

Men klädd i vårjacka, och avsaknad av kraftfullare plagg att ha inunder, blir cyklingen allt ifrån njutbar och i värsta fall rena tortyren.

Därför sitter jag där jag sitter.

Men att passivt sitta kvar här på tom mage, ända till avgångstid, vore vansinne. Även om tjocktröjan inte är med så är jag tillräckligt tålig för att fälla ut cykeln och söka upp närmsta frukostställe, vad har man annars en hopfällbar cykel till. Så får det bli. End of story.

/DS

 

”Den (Brompton) tar du inte med dig på tåget” säger konduktören med emfas i röst och beslutsamhet i blick. ”Jo”, svarar jag. #snopen

20/3 13:17 För, i skrivande stund, ca fem minuter sedan.

Var på väg att kliva ombord på ett SJ2000 med min Brompton. Hade inte fällt ihop den och ledde den fram till min vagn över perrongen. Vid dörren står konduktören och bröstar upp sig.

”Den tar du inte med dig på tåget” säger han med emfas i röst och beslutsamhet i blick.

”Jo du det gör jag visst det” svarar jag lugnt tillbaks.

”NEJ, det gör du inte, cyklar är förbjudet att ta med” fräser han tillbaka på sin grova skånska.

”Jag vet att du bra gärna skulle vilja, men den här modellen kan du inte stoppa hur gärna du än vill”

Jag viker ihop den på ett sätt lika snabbt och självklart som man knäpper en jacka. Efter sex år är det inte svårare. Sedan sätter jag på överdragsskyddet.

”Jaså…jaha…nu ja…oj…oj” muttrar konduktören med en blandning av nyfiken häpenhet och av skam.

”Om du ska hindra mig måste du hindra honom också” utbister jag så det hörs över halva T-centralen samtidigt som jag pekar på en annan resenär hållandes en väska ungefär lika stor som min ihopvikta Brompton.

Han tänker såklart inte hindra mig. Konduktören erkänner att det känns snopet för honom, jag erkänner att det känns bra för mig.

Sedan övergår konduktörens snopenhet hastigt i materiell förundran och han börjar ställa massa frågor om min fantastiska cykel. Resenären med väskan blir också nyfiken och undrar vart man köper en och hur mycket den kostar.

Jag svarar ödmjukt men passar såklart en gliring till konduktören om SJs cykelkallsinnighet. Hoppas han passar den vidare uppåt.

Ska börja söka situationer som denna när jag åker tåg med vikcykel. Både roligt och pedagogiskt. Så att de lär sig menar jag.

Är på väg till Vadstena. Genrep ikväll och premiär imorrn. Tror det kommer att bli bra. Semesterparadiset heter föreställningen som spelas på Vadstena nya teater under resten av våren och i höst. Kom och se! Har lyckats plantera in ett litet cykelbudskap i samband med en monolog om mäns identifikation med grillning och sånt som brummar och går på bensin.

/DS

 

 

Uppkopplad vikcykel från Ford att ha i bagagen för att ta fram när trafiken är för tät

På Mobile World Congress i Barcelona för ett par veckor sedan presenterade tyska Fords londonavdelning ett bil-app-elcykel-koncept kallat Mode.

Bilisten ska genom en app få information om när det är smartare att parkera bilen utanför stadskärnan och istället plocka fram vikcykeln ur bagagen och istället elcykla sig fram.

 

Frågar man mig är det alltid smartare att cykla än att åka bil i en storstad.

En läcker detalj är att cykeln kan kopplas upp mot ett navigeringssystem så att det ena eller andra handtaget vibrerar när det är dags att svänga. Cykeln kommer även i en varutransportversion, också den avsedd för att smidigt kombinera med bil.

/DS

 

En övergiven biltemacykel har en funktion – som symbol att påminna folk som sitter fast i ett köp-slit-släng beteende om sanningen

 
Det här är den hopfällbara biltemacykeln Yosemite. Den är övergiven. I flera år har den stått på samma plats. Ingen vill stjäla den eftersom ett andrahandsvärde inte ens existerar.

Men den har sin funktion.

Som symbol att påminna folk som sitter fast i ett köp-slit-släng beteende om sanningen bakom lågpriskulturen.

Man får vad man betalar för och behandlar det därefter.

Det finns väldigt lite karma i en sådan produkt och i längden blir den sällan så billig som den till en början verkat.

/DS

 

2 mil tar 1 tim och 30 min med kollektivtrafik och 45 min med cykel

06:22
Fattar inte varför jag skriver, det är ju sjukt tidigt, men jag är ute och multimodalar och då bara måste jag berätta om det. Det är mitt kall. Somliga skulle tycka synd om en som fått ett sådant multimodalt kall, men den personen är bara oupplyst och allmänt vilse i livet. Multimodalitet handlar om frihet och känslan av rörlighet. Livselixir kan man också kalla det.
 
Sitter på SJ2000 mot Köpenhamn. Skulle gärna följt med hela vägen till världens cykelhuvudstad och supit i mig lite välbehövd cykelkultur, men jag ska av i Mjölby (08:14) för att sen ta mig vidare till teatern i Vadstena.
 
Sträckan Sthlm-Mjölby tar bara 1 tim och 52 min (230 km), men sen är de två sista milen bra mycket drygare.
 
Använder jag kollektiva färdmedel kommer jag till Vadstena 09:43. Tvåmilasträckan, Mjölby-Vadstena, tar inklusive väntetider och ett byte, ca 1 tim och 30 min. Nästan lika lång tid som den tjugotre mil långa sträckan mellan Stockholm och Mjölby.
 
Det är inte ett alternativ för mig.
 
Min vikcykel är självklart med och med den börjar jag cykla 10 sekunder efter ankomst Mjölby och är i Vadstena prick 09:00 (45 min) då repet börjar.
 
Premiär nästa helg, vi är under tidspress, så varje repad minut är av yttersta vikt.
 
Nu ska jag sova.
 

I vagn 7 där jag sitter, på SJ2000, finns faktiskt rätt mycket packplats. Rekommenderas att ta sikte på om man har mycket bagage.

/DS

 

Helix – Världens lättaste och minsta vikcykel. Hur står den sig mot en Brompton?

Snart dras en kickstarter igång för att få till en lansering av en hopfällbar cykel som ska, enligt upphovsmannen Peter Boutakis, vara världens lättaste, säkraste, minsta – och bästa.

Cykeln har 24″ hjul och redan där måste man ifrågasätta trovärdigheten i ”The worlds smallest folding bike”. En Brompton har ju en hjulstorlek på 16″, då kan väl omöjligt en med 24″ bli mindre i hopfällt läge?

Men det är ju bara att jämföra.

En Helix har måtten: 58 cm * 63,5 cm * 23 cm, och en Brompton: 56,5 cm * 54,5 cm * 27 cm (hopfällda)

Även om måtten för den förstnämnda är imponerande för 24″, så rår den ju inte på en Brompton, som så gott jag vet är den minsta riktiga hopfällbara cykeln på marknaden (räknar inte med A-bike).

Men det är noterbart att en Brompton faktiskt är ”fetare” än den (förhoppningsvis) nya konkurrenten.

Vikten för en Helix, gjord i titan, är 9,5 kg.

Är det lättare än den lättaste Brompton? Svar nej.

Den lättaste Brompton (0 vxl, superlight, utan stänkskydd, s-styre) väger bara 9 kg. Men lägg till att Helixen kommer med 9 utanpåliggande vxl (alternativt 8 i navet) och väljer du en 6 vxl Brompton (som är maxantal) får du plussa på nåt kilo. Så tar man hänsyn till antal växlar man får så är Helixen en lättare cykel. Växlar väger och 9,5 kg för en vikcykel med nio (och skivbroms), är riktigt konkurrenskraftigt.

Kickstarterprojektet kommer snart igång och dealen är att du får köpa cykeln för $1199 istället för ordinare pris $1499 om du väljer att supporta.

Jag diggar vikcyklar och jag har haft galet mycket användning av min Brompton sedan jag köpte den för 6 årsen. Även om det är märkligt att helixutvecklarna inte verkar känna till måtten på en Brompton (världens mest välkända vikcykel?) så tycker jag att cykeln helt klart är intressant och ser fram emot att följa vad som blir av den.

Mer info om cykeln här.

/DS

 

 

Man kan inte figurera i bilkampanjer om man driver en blogg som heter Liv utan bil.

Tur att jag inte är en arbetslös skådis. Skådespelararbetsförmedlingen Filmcafé innehåller genomgående…ja ni ser själva.

Man kan inte figurera i bilkampanjer om man driver en blogg som heter Liv utan bil. Då förlorar man sin trovärdighet och får svårt att sova om nätterna.

Jag provfilmade för en bildäcksreklam för nåt år sedan. På audition skulle jag se stolt ut när jag låtsades gasa runt i en sportbil. Det var bra gage men kändes snett.

En vän raljerade friskt över hur kul han skulle ha om han fick se mig, Mr Bilfri livsstil, i en fläskig sportbil i tv-rutan.

Jag kom till slutskedet av uttagningen, men började för ovanlighetens skull hoppas på ett NEJ.

Som tur var valdes till slut en annan aktör.

Jag tog beslutet att inte söka fler bilrelaterade skådisjobb. Nu är hela platsbanken full av dem och några alternativa jobb går inte att hitta.

Som sagt, tur att man i nuläget inte är arbetslös.

/DS