Därför stänger Sthlm City Bikes redan 22:00 #cykelfylla #förbudskultur

Har skaffat mig ett Sthlm City Bike-kort.

250:- för fri tillgång under hela lånecykelsäsongen, april till oktober. Det var mest tänkt som en bonus till mina AirBnb-besökare, men jag har redan haft behov att använda det två gånger själv den senaste veckan.

Första gången var när Bella (fem på fredag) och jag tog en spontanutflykt efter dagis. Dottern på sin cykel och jag joggandes bredvid (hon cykar rätt fort). Den blev en bit och jag tröttnade på att springa, så jag löste ut en City bike vid Odenplan så att vi båda kunde cykla.

Klockrent. Bara hålla kortet mot avläsaren, gå till den cykel som displayen visar och vips har man ett fortskaffningsmedel.

Bella gillar att själv cykla fritt på trottoaren medan jag trampar jämsides på gatan. Av nån anledning blir hon väldigt underhållen av detta och ler belåtet åt mitt håll emellanåt.

Andra gången var när jag skulle möta upp en kompis och käka på en av stans bästa veg-ställen, Hermitage i Gamla stan, och slangen på min Brompton small efter halva vägen. Jag är väl medveten, efter att ägt en Brompton i sex år, att välpumpade däck är av största vikt för att småhjulingen ska kännas pigg och responsiv. Ibland drar jag (lite för lufttryckspilskt) i aningen väl mycket luft, och för andra gången på ett halvår smäller däcket på samma ställe – i backen mellan Tegnerlunden och LO. Jag parkerade vikcykeln, kollade närmsta City bike i appen, korsade Norra Bantorget (ca 250 m), högg tag i en cykel och lyckades komma i tid till restaurangen.

Det finns som mest ca 1500 cyklar ute, ståendes och på vift fördelade på 140 stationer. Jag gillart skarpt!

Minus då? Ja det finns några.

– När jag trycker på ”hitta min plats” i appen tror den alltid av nån anledning att jag befinner mig i Nigeria (och därifrån är det dessvärre många hundra mil till närmsta City bike).

– Dom är sega. I uppförsbackarna blir till och med jag, med mina fläskiga lådcykelmuskler, utmattad.

– I förorter är det fortfarande glest med stationer.

– Och det värsta – öppettiderna. Om jag till exempel tar en cykel till nio-bion så kan jag garanterat inte få loss en att cykla hem med. Vid 22:00 stängs systemet för dagen.

På Cyklistens dagar i Kungsträdgården förra veckan, där Ola Klingenborg VD för City Bikes fanns på plats, tog jag tillfället i akt att fråga om skälet till de begränsade öppettiderna. Han berättade att för deras del kunde de ha öppet 24h men att myndigheter vill ha rådande begränsningar, troligen för att de är oroliga att folk ska cykla hem från krogen med för många bärs i kroppen.

Är inte detta ett exempel på den svenska förbudskulturen när den är som värst? Förjudet cykla efter 22:00, inte sitta på uteserveringar efter 22:00. Ett tydligt mönster träder fram. Att inte överlåta ansvaret till individen, och lita på denne, utan istället agera överängslig tonårsmorsa. Hur vore det att först prova förbudsfritt och se om det funkar (vilket det oftast gör)? Vad ligger bakom den ängslighet och behov av kontroll som forcerar fram den här typen av överflödiga och så kvävande förbud igen och igen och igen?

För övrigt är det en fröjd att få tillgång till alla dessa cyklar. Alla stockholmare bör förse sig med detta prisvärda cykelkort – om inte annat för att cykelförse sina ickecyklande puckon vänner som tidigare tvingat dig leda cykeln för att tvångssällskapa under onaturligt långa promenader.

/DS

 

Utan lådcykel är man hjälplöst utelämnad till bilen när man ska frakta en barncykel i Sthlm

Låset till lådcykeln har krånglat. Inte cykelns eget utan Abus klass 3, hänglåset, till kättingen. Varken låsspray eller olja har hjälpt och jag har suttit sammanlagt minst en timme och lirkat och förgiftat vårluften med fulord, men inget har hjälpt.

Bella fyller fem på fredag. Hon behöver en ny cykel. Hittade en fin Crescent på Blocket (Hammarby Sjöstad), ett år gammal, superskick för hälften av nypriset.

Men hur får man hem en barncykel utan lådcykel?

– Cykla hem den? Visserligen har den 16″ hjul precis som min Brompton, men man behöver inte resonera särskilt länge för att, en smula generad för sin egen omdömesförmåga, inse dumheten i att man ens tänkt tanken.

– Gå eller leda den hem? Det är 7 km dit och jag har varken lust, tid eller ork.

– Åka tvär och tunnelbana? Det mest naturliga alternativet (efter lådcykel) men det är FÖRBJUDET och det känns förnedrande att man ska behöva smussla och täcka över med plast när en nätt barncykel borde vara den mest naturliga saken i världen att få ta med. SLs barncykelförbud grundar de på Stockholmska mammors och pappors ohejdbara begär att olja ner sina medresenärer med cykelkedjan. Begäret, enligt SL, är så starkt att föräldrarna skulle bemöda sig montera av kedjeskyddet innan de går ombord.

– Hyra bil? Skulle inte tro det, några vidare utvecklingar äro överflödiga.

Det som återstod var alltså att lösa problemet med låset till lådcykeln – så jag fick till sist en anledning att besöka den lokala låssmeden.

Enligt honom var det enda alternativet att med vinkelslip såga sönder låset, vilket de kunde hjälpa mig med för 800:-, men att innan jag övervägde detta radikala beslut skulle prova låsa upp det med en annan nyckel (den jag visade dem var lite krokig).

Och oj så lätt låset gav med sig med dubletten. Sjukt lycklig man blev när man plötsligt fick tillgång till detta fantastiska fordon igen, efter att varit utan ett tag, och åtta hundra hade jag sparat och allt.

Så igår hämtade jag Bellas födelsedagspresent, en Crescent Svava, i Hammarby sjöstad.

Ville ha en med bara lite rosa på, som väger rimligt (många billiga barncyklar är oerhört tunga) och som jag tror hon kommer att gilla.

Var inne på Specialized Hot rock (bara 8 kg) eller ännu hellre en Frog 16 (6,9 !! kg) – men den jag slog till på är utrustad med nödvändiga funktionaliteter så som pakethållare, korg, stöd och stänkskärmar och väger, med utrustning inräknad, ansenliga 10 kg. Eftersom få av de andra nämnda modeller dykt upp på Blocket så fick det blir den här.

Idag har jag tvättat den på innergården och den ser rätt schysst ut. Inte för mycket ”prinsessa” men förhoppningsvis tillräckligt med rosa för att hon ska bli nöjd.

/DS

 

Är ett digitalt smartphonelås utan nyckel svaret för oss med svårtyglad passion för dyra velocipeder vi gärna vill behålla

Var häromdan inne på att hela Berlin är fullt av skruttcyklar (Amsterdam också) och att folk, helt förståeligt, snorar ner dem för att ingen ska bemöda sig knycka dem.

Lådcykeln är dyr och står för det mesta ute – men jag är invaggad i (falsk?) trygghet att ”med den händer inget, ingen har brytt sig i snart fem år”. Och trots att jag vet att de fetaste kättingar och hänglås har sina svagheter tror jag blint på att den får vara i fred, sålänge det inte slarvas med förtöjningen. Den har ju fördelen att vara väl stor och otymplig för den sortes cykeltjuv som vill vara smidig i sitt nidingsdåd, vilket såklart också är en förklaring att den fortfarande finns i vår ägo.

Men perioder då jag fångas av det cykelmaterialistiska begärets vilda flammor, och förälskar mig i lätta och klassiskt stilrena porteurcyklar för dyra peningar, besegras oftast lusten av förnuftet då tassande cykelbanditer börjar att spöka för i mitt inre.

Är ett digitalt smartphonelås utan nyckel svaret för oss med svårtyglad passion till vackra och dyra velocipeder?

Det är onekligen snyggt och skulle inte skämmas på den vackraste av cyklar i klassiskt hållbar design.

Om batteriet i telefonen tar slut då? Då kan man använda en kod. Låset är även försett med larm.

Noke U-lock har gjort succe på kickstarter

Ser fram emot recensioner…

/DS

 

Cykling är ett välgörande läkemedel mot svensk välfärdssömn och vuxenhetens skoningslösa avtrubbningsprocess.

Har jobbat sjukt mycket sista tiden. Därav min inaktivitet här den senaste veckan. Det har varit föreställningar på Vadstena nya teater, massa annat och så höjdpunkten, min egen stand up föreläsning ”Om konsten att leva utan bil”Cykelfrämjandets årskongress i helgen.

Älskar att få vittna om min egen resa, från helgjuten motorist, men som steg för steg, av förklarliga skäl, lett till en helt annan livsstil som biten funktionscyklist.

Och det är häftigt att cykelintresset fortfarande brinner.

Jag har varit en sån där som petar i allt, är superengagerad en kort men intensiv period, för att sen tröttna, byta spår och börja med nåt annat.

När jag startade den här bloggen för fem årsen, för att dela med mig av hur man till hjälp av den ypperliga kombinationen vik plus lådcykel kan reducera bilbehovet till oanat låga nivåer, tänkte jag ”det här gör jag i ett par år högst”.

Men ämnet äro outtömligt. Det är så fett att va cykelbloggare, för cykling handlar om det som är viktigt på riktigt.

Att cykla är inte bara ett sätt att ta sig fram, mer än så, en filosofi, en livsstil.

Den energi cykling kräver är som välgörande medicin för oss överdästa och välfärdsslummrande svenskar, så att vi kan ta upp kampen med vuxenhetens skoningslösa avtrubbningsprocess. En nödvändig kur för att man ska vakna upp från sin djupa ta-allt-för-givet koma. Och om att mindre smakar så mycket mer om det föregås av en fysisk insats.

Nu ska jag ta en galet stor omväg till jobbet.

/DS

 

Om varför det är värt risken att parkera lådcykeln vid centralen och om hur lätt det skulle va att bereda cykelplats på intercity-tåg

Har just förankrat lådcykeln vid T-centralen. Många tycker ”galet att ställa cykeln där över helgen”, men den är låst med både fetkätting, extra bygellås och cykelns eget. Även om det såklart går att sno den ändå, får tjuven jobba en hel del på en plats där det rör sig ganska mycket människor under dygnets flesta timmar. Och när behöver man en lådcykel om inte när man ska till tågstationen med barn och packning och det ena med det tredje.

Tillräckligt säkert förtöjd?

Så här ”ohämmat” har den använts under de fem år vi varit lådcykelägare, och det har funkat utmärkt hittills. Den är byggd för att användas. 1500:- självrisk (hemförsäkringen) om den skulle bli stulen. Med andra ord ett uppvägt risktagande.

Nu sitter jag och min dotter på ett Intercity på väg till småland. Jag ska spela teater i Vadstena medan Bella är hos sin farmor och farfar.

Till höger om mig ser jag ett skapligt stort utrymme. Kan inte låta bli att tänka på hur provocerande enkelt man skulle kunna få till två eller tre cykelplatser om man bara slaktade två ynka säten.

Två eller tre cykelplatser hur enkelt som helst

Det var allt jag hade i skallen just nu.

/DS

 

 

Den berlinska trashkulturen färgar av sig även på cyklarna #snointemincykel

I Berlin färgar trashkulturen av sig också på cyklarna. Men inte för att följa i stadens övriga trashmode, som speglar sig i var och varannan bar, krog eller restaurang. Nej när det kommer till cyklarna så vill man få dem att utstråla slitenhet och lågt peningvärde av det skälet att ingen ska bemöda sig stjäla dem.

Satt på en bar i Friedrichshain och diskuterade detta med en stadsplanerare från Irland klockan 05:00 under påskdagsmorgonen.

Hon hade köpt en relativt dyr begagnad cykel, för att hon ville ha en bra, som hon sedan ”slemmat ner” av ovannämnda anledning. Det är lite sorgligt. Vem skulle göra så med en bil?

Men jag känner igen mig.

Speciellt när man åtrått en ny vacker cykel med hög prislapp, kollat över budgeten, för att sen konstatera att man säkert inte skulle få ut maximal glädje av den för att man skulle gå runt och tänka på stöldrisken, undvika använda den, och därför till sist avstått köp.

Varför kan ingen komma på nåt banbrytande supersmart larm som helt eliminerar cykelstöldsproblemet? En cykelvänlig stad med cykelvilliga medborgare förtjänar vackra cyklar.

Som vanligt hade jag grymt mycket glädje av min medhavda cykel under resan. En lösning på konflikten att resa med en cykellös, som jag gjorde, är att hyra på hotell eller i tobaksaffär. Berlins egna lånecykelsystem har för få stall för att det ska vara ett alternativ. Stockholm ligger långt före med sina City Bikes.

Cykelbana i spår i Prenzlauerberg. Kanske ingen superidé. Har fastnat med hjulet i ett en gång, inte så trevligt.

Jag föredrar att ta med min cykel när jag reser så att jag kan ha tillgång till den under hela min vistelse. Inte bry mig om hämtning/återlämning hos cykeluthyrare. För det andra uppskattar jag en bra cykel, de man hyr verkar ofta ha sina små defekter. Styret lossnade till exempel på min väns, och den var i ärlighetens namn ingen höjdare att cykla på.

Många tobaksaffärer i Berlin hyr också ut cyklar

Första dan i Berlin använde vi oss av kollektivtrafik, men sen cyklade vi. Skillnaden, vad man hinner se och göra med cykel jämfört med att promenera kombinerat med kollektivtrafik, är nästan skrämmande uppenbar. Min resekamrat, sin dåliga hyrcykel till trots, blev till viss del cykelfrälst för att också han insåg detta.

Man kan också spontant stanna till där man vill, på ett helt annat sätt, och få en känsla av hur staden hänger ihop och lära känna den på riktigt.

Sista dan fick jag åka runt med flygväskan på ryggen. Viktigt att kunna vara cykelmobil med hela sin packning.

Vi fick inte lov att ha kvar vår packning i lägenheten vi hyrde under avresedan, så den fick följa med tills det att jag lämnade in hela mitt bagage på Berlins naturhistoriska museum lite senare. Bättre än vanligt förvaringsskåp på till exempel tågstation, då man både kan besöka museet och gå ut på stan för att sen hämta cykeln i garderoben innan stängning. Priset blir ofta ungefär detsamma.

Att ta med cykeln på flyget funkar utmärkt. Bra grej att kunna bära den på ryggen och ha händerna fria.

Personligen gillar jag ändå mer kombon tåg och cykel, och att anlända till klassiskt vackra kontinentala tågstationer än döda flygplatser som ofta känns som klaustrofobiska köpcentrum.

Vid nästa resa vill jag blanda in några tågsträckor igen.

/DS

 

 

 

Flyga med cykel – till Berlin

På flyggbussen påskafton 13:25

Tror inte jag lyckades lura en enda person med mitt aprilskämt.

Sannolikheten att jag skulle bli förälskad i en BMW är ungefär lika stor som att man skulle vakna av att en tallgoxe byggt bo i ens stjärt (inga andra arter räknas).

Nu sitter jag på flygbussen. Ska till mitt älskade Berlin med en kamrat. Den här gången med cykeln packad i min Carradice ryggsäck.

Har vadderat den med en flyttkartong. Använde den till Frankrike för några årsen, då funkade det kanon.

Några bitar av ett gammalt liggunderlag mot stötar samt lite kläder och det ska vara safe.

Har Air-bnb gäster hemma. De fnulade på hur de skulle ta sig runt i stan. Jag föreslog lådcykel, de blev överförtjusta, så jag skickade iväg dem strax innan jag åkte.

Borde få fina recensioner nu. Inte dumt att upptäcka en ny stad från lådperspektiv.

Nu är bussen snart framme. Vi ska bo i en lägenhet (airbnb) i närheten av Kreutzberg. Har mest varit i Prenzlauerberg tidigare. Min vän har ingen cykel med sig men vi hoppas han ska kunna hyra. Lånecykelsystemet har jag dålig koll på men det ska nog funka.

Fortsättning följer…

/DS

 

Att fortsätta blogga vore som otrohet i dess renaste form. För jag har blivit förälskad. I en BMW X5.

Jag har i cykelbloggosfären gjort mig känd som en som ifrågasätter bilens ohotade position på trafikmaktordningens högsta topp, som en som ställer sig skeptisk till de som gjort bilen till sitt naturliga val att ta sig fram i storstaden. Jag har hittills med kraftfulla ord, sedan 2010, förespråkat det mer miljösnälla, hälsonyttiga, och kostnadseffektiva transportmedlet cykel.

Men nu är det slut.

För när man är kär säger hjärtat till och då får huvet säga vad det vill.

Och det är jag nu.

Det hände igår. I Solna. Stockholmregionens svar på den amerikanska bilstadsmodellen; full av motorvägar tvärs och kors där biograf, köpcentrum och maxistorhandlare ligger glest mellan varandra, och tillsammans utgör en plats så långt från promenadstadsvisionen man någonsin kan komma.

Jag var på väg hem mot Vasastan med min svarta vikcykel. Av en tillfällighet körde jag förbi ett bilvaruhus. Det händer nästan aldrig att jag tittar in i ett bilskyltfönster, men nu kliade det på min näsas vänstra sida, vilket var tillräckligt för att jag under själva kliandet skulle vrida huvudet så långt åt höger att jag skulle få syn på den. En svart BMW X5.

Jag fick omedelbart en kärlekspil i hjärtat. Jag blev totaldrabbad av dess former, uttryck och maskulina utstrålning. Det fanns inget att göra. Jag visste i samma ögonblick att denna bil kommer jag att älska tills solen slocknat, allt liv slutat andas och alla planeter dött ut. I samma stund gav jag den mitt hjärta och idag kommer vi att förenas och bli ett.

Banklånet är redan klart.

Jag ska gå upp i arbetstid, börja handla på Lidl. Mina månadsutgifter kommer att dubbleras. Från ögonblicket jag lämnar affären i eftermiddag kommer bilens värde att minskas med minst 60 000:- Ska också betala 3500:- i månaden för ett bilgarage i närheten av mitt hem.

Men kärleken har inget mätbart pris. Utan min BMW skulle jag för alltid vara tom, ihålig och ensam.

Idag lägger jag ner bloggen. Jag är fullblodsbilist nu. Jag är med SUV. Att driva den vidare vore som otrohet i dess renaste form. Tack och förlåt till er som läst mina inlägg. Jag kommer att sakna bloggandet men nu börjar nåt nytt. Dags att gå vidare. Farväl.

/DS