”Sen blir man deprimerad och sitter fast, både i bilkön och med sina höga huslån”

Hade en kanadensare från Toronto hos mig som hyrde mitt sovrum ett par nätter.

Tar alltid en kaffe med mina Airbnb-gäster när de kommer: socialiserar lite, jämför kulturer och utbyter lite erfarenheter.

Han var överraskad över att han såg så många med barn i Stockholm, och menade att i Toronto flyttar folk från stan när de får ungar och därför ser man inte så många i centrum.

Han fortsatte att berätta om hur ”life goes” för en torontobo.

Man pluggar, får jobb, gör karriär, bor – i stan. Sedan träffar man kanske nån, flyttar ihop, men när det blir barn flyttar man till hus, oftast långt utanför stan eftersom det är så dyrt. Man fortsätter dock såklart att ha sitt jobb i stan och börjar bilpendla, från sitt hus, ungefär tre timmar om dan. Sedan blir man deprimerad när man inser att man sitter fast, både i bilkön och med sina höga huslång. Man har inte tid till nåt annat än sitt jobb och att ta sig dit samt att ha ångest över sina skulder.

Toronto är bra mycket större än Stockholm. Inga dyra vägprojekt har hjälpt för att få till ett rimligt trafikflöde vid pendlingstider. Stockholm växer och man satsar mer på bilinfrastruktur än någonsin.

Vill man bli ett nytt Toronto?

/DS

 

Det lilla kriget mot den cykelfientliga hissen i Mjölby Säsong 2

Efter att ha fått positiva besked från hissansvarige i början av juni om att den cykelförbudsskylt som helt bortom all rimlighets gränser tog sig plats vid plattformshissen till spår 2 och 3 (Mjölby resecentrum), skulle tas bort efter bara några dagar, blev jag bedrövad när jag i mitten av juli fick höra att den fortfarande satt kvar.

När jag för några dagar sedan var på väg hem från en cykelsemester längs Göta kanal och stannade till i Mjölby, kunde jag själv bekräfta det fasansfulla.

Men den som nu med stor förväntan ser fram emot sisådär fem helt nyproducerade inlägg om mitt lilla krig mot det trafikslagsdiskriminerande anslaget på hissen, måste jag tyvärr göra besviken.

Jag mejlade såklart stationansvarige igen och påpekade att nu hade det minsann gått en och halv månad sedan han lovade att skylten skulle tas bort inom bara några dagar.

Inte fick jag nåt svar, men däremot har jag från säker källa (tack Conny) fått höra att NU är den förbaskade skylten äntligen borta.

Har till och med fått bifogat fotobevis om nu någon skulle tvivla på att kriget är vunnet och att Mjölby just blivit en pyttepyttepytte lite cykelsnällare kommun.

Hoppas jag aldrig mer behöver strida mot cykelfientliga hissar, för det är kamper som egentligen inte ska behöva utövas och som känns en aning udda att bedriva.

Men jag ångrar inte att jag la ner tiden för att hitta ansvarige, så att jag i fortsättningen inte ska behöva vrida bort blicken för att bibehålla ett glatt humör på Mjölby resecentrum framöver.

Taget 16/7
Taget 21/7 Upplev skillnaden
/DS

 

 

Dagbok från en hopfällbar cykel Göta kanal Dag 4

Efter att ha sett en strålande fin föreställning om Ellen Key på Vadstena Nya Teater föregående kväll, och festat med mina vänner och teaterkollegor efteråt, sov jag på teatern och cyklade följande morgon de två milen, som jag gjort så många gånger förr, mellan Vadstena och Mjölby för att ta tåget hem.

Jag kollade såklart hissen det första jag gjorde när jag kom fram och cykelförbudsskylten – fanns kvar.

Men jag släpper det just nu.

Vill skriva om långfärdscykling istället, inte om osmakliga skyltar.

Cykelförbudet på hissen får bli ett annat inlägg. ”Kriget mot den cykelkallsinniga hissen i Mjölby säsong 2” eller nåt.

Vill predika multimodalt resande nu, för det är inte så många som gör det.

Att kunna dra iväg, utan att behöva bekymra sig för att ”man ska ju cykla hem också”, eller ”först går det ju åt ett par dagars cykling till att ta sig till själva cykelleden” borde vara en rättighet även för den som inte cyklar hopfällbart. Tills det sker en förändring, och det finns ingen i sikte, kommer jag att förse mig med vikbara velocipeder.

När jag skulle gå av tåget i Stockholm tittade en konduktörska på min väska med cykeln och frågade: ”Det där är en cykel va? Du skulle bara veta vad folk har börjat att resa med hopfällbara cyklar den sista tiden.”

”Och det har ni väl inget emot” frågade jag tillbaks.

”Nej då, det är inga problem” log hon.

”Men är det många som tar med sig vanliga cyklar, som inte vet att det inte är tillåtet” fortsätter jag intresserat.

”Inte så många längre, det var fler förr, men nu vet de flesta vad som gäller.”

”Men turister då? det är ju så naturligt att resa runt i hela EU med cykel och tåg – utom i Sverige”

”Ja”, erkänner hon ”Det är en hel del tyskar som inte kommer vidare norrut från Malmö med sina cyklar”.

”Vad sorgligt” svarar jag, hon håller lite med.

Sen pratar vi en stund om de nya renoverade snabbtågen som ska tas ut i trafik om ett par år, försöker fiska lite om hon vet hur det blir med cyklar där. Hon säger att hon inte tror det kommer att bli några cykelplatser, men att tågen ska få större bagageutrymmen och bli mer tillgängliga för handikappade.

Sen går jag av, fäller ut min Montague och cyklar hem. Min korta sommarutfärd är över.

Några tankar.

Allemansrätten. Man är ju en aning pantad om man inte använder den. Man kan få tältstrandplats, bästa läget, helt gratis när man vill. Då är man ju typ rik. Man behöver bara åka till Danmark för att allemansrätten ska framstå som utopisk, och några timmar vidare neråt kontinenten för att folk knappt ska tro att man talar sanning om man berättar om den. Får nästan ångest när jag tänker på hur lite jag själv använt den genom åren.

Jag vill ha en extra telefon. En man BARA kan ringa på. Det tar tid att ta sig ur den stressen som kommer av att man tror man måste kolla massa informationsflöden var och varannan minut. Vore befriande att inte kunna. När jag går på bio betalar jag delvis för att det inte är accepterat att sitta med mobilen och hålla på, så att jag bara ”får” ägna mig åt en enda sak. Filmen.

Men jag ska erkänna att jag delvis har Google maps att tacka för att jag hittat mina världsklasstältplaster under utfärden, så kanske det är dags att köpa en vanlig cykel-gps. Men sen vill man till exempel veta hur en sluss funkar, googla nåt annat, öva lite spanska, ta kort…och då saknar man sin telefon…Svårt det där.

Och lite om vuxenhetens skoningslösa avtrubbning. Man känner inte lika mycket, blir äldre och med det följer ett omutbart bedövande av sitt eget känsloliv. För mig är cykeln botemedlet. Redskapet som hjälper mig att komma nära mig själv igen efter att, under en längre tid, ha känt mig oroväckande distanserad till mitt inre. Att ge sig ut och bryta mönstret. Cykla mycket och länge. Inte riktigt veta var man hamnar, leva enkelt med lite, låta de saker man tar för givet i vardagen få en innebörd, att bli viktiga.

Men för att summera det här till sist. Att ha valet att kunna åka buss, tåg, bil om man vill och inte minst att cykla (som man vill mest) är himla befriande. Lägg därtill att ha möjlighet att kunna sätta upp sitt tält där man vill. Bättre blir det inte.

Länge leve den hållbara, multimodala, bilfria, frihetsbejakande cykelsemestervarianten. Den kommer jag fortsätta att predika om många år framöver.

DS

 

 

Dagbok från en hopfällbar cykel Göta kanal Dag 3

Det suger att blogga från mobilen. Man skriver lätt fel, får ingen överblick och det är pilligt. Föll offer för min egen dragning till att packa så nätt det bara går och skippade paddan.

Men jag försöker ändå.

Den häftigaste slussen hittills var Bergs slussar utanför Linköping, och den vackraste sträckan längs kanalen var klart mellan Berg och Borensberg, åtminstone öster om Vättern.

I Borensberg, på kvällen, när jag varit och handlat mig en pizza, fick jag se nåt längs vägkanten som fick mitt cykelaktivisthjärta att göra glädjepiruetter.

En bilinrutad cykelparkering med alla de ytkonfliktssymboliska budskap som installationen kommunicerar. I Borensberg?!

Fick äta upp min egna fördomar om att sådana bara existerar i storstäder där man är mer medveten.

Pizzan åt jag lite senare i sällskap med seglare från världens alla hörn (åtminstone Danmark, Norge och Tyskland) samt en rad husbilsägare som ställt upp sig längs hamnen.

Husbilsfolket fick bråttom att ställa ut kampingbord, korka upp vinare, få igång grillarna eftersom solen bestämt sig för att hälsa på efter att ha varit frånvarande hela dan.

Jag kände mig ödmjuk när jag undrade om de någonsin njutit av nåt ätbart efter att ha ansträngt sig lite för att ta sig fram och inte bara suttit i bilen.

När de druckit så mycket öl, ätit så många ryggbiffar, snask och grillchips att de blivit så tjocka att de inte kan vältra sig in i sina dyra bilar – då finns ändå cykeln där som står och väntar som en tålmodig frälsare och sista utväg för syndaren.

Jag kände att min ödmjukhet förbytts till självgodhet så jag slutade resonera vidare om detta.

Efter pizzan åkte jag vidare mot Motala längs sjön Boren för att hitta en nattplats. Och jag hittade en världsklasstältplats igen, nästan i rang med den jag funnit föregående kväll.

Men när jag fått upp mitt tält klev jag i en hästskit. Min ärthjärna! Jag hade slått upp tältet i en hästhage.

Eftersom jag är jätte allergisk mot hästar och inte vill vakna av astma och att de sticker in skallen under förtältet och nafsar – så rev jag, packade ihop och letade vidare.

Träffade sprättar längs vägen som rekommenderade ett sommarstugeområde i närheten. Jag stack dit och hittade en fin avskild plats precis vid sjön.

När jag fått tältet på plats gick jag och åt kvällsmat på en brygga samtidigt som solen gick ner bakom det spegelblanka vattnet.

Jag satt där och glodde i över en timme och de tankeströmmar som brukar bråka med nuet hade tagit time out.

Helt plötsligt kändes det som sommar, solen stekte, vilket inte bara kändes bra för mig utan också min solcellsladdare som alltid hänger beredd baktill på cykeln för att slörpa i sig minsta lilla solflöde som kan tänkas sippra igenom molntäcket.

Packade ihop på förmiddan och begav mig av. Jag har visst lärt mig sova väldigt bra i tält, vilket inte alltid varit en självklarhet.

När jag kommit fram till Motala en dryg timme senare satte jag mig på ett lunchcafé i centrum och åt en halvbra laxpasta.

Sen åkte jag ner och kollade sista slussen för resan, cyklade sista biten längs kanalen före denna sida vättern och vek av mot Vadstena.

Nu sitter jag på en strand vid vättern, ett par kilometer från Vadstena, har badat och ska snart gå på föreställning.

DS från mobben

 

 

Dagbok från en hopfällbar cykel Göta kanal Dag 2

Kom iväg från pittoreska Söderköping vid tretiden. Kvinnan på turistinfon menade att man inte missade så mycket genom att hoppa över kanalens första 6 km från Mem.

Motståndet jag haft innan jag åkte iväg var som bortblåst och jag njöt av varenda sekund längs den spektakulära kanalen – tills jag blev hungrig i Norsholm ungefär tre mil senare.

Tog en lång paus på ett matställe med utsikt över kanalen, åt en bakad potatis och drack en öl. Inget av dom av nån vidare kvalité men den krydda den föregående ansträngningen bidrog med, räcker så långt att det mest uddlösa av käk kan ätas med stor aptit.


Sen cyklade jag vidare på sjön Roxens södra sida. Efter ungefär 2,5 mil hittade jag en världsklasstältplats precis vid vattnet. Hela dan hade jag klarat mig undan från regnet, men strax efter jag fått upp tältet kom det. Ibland har man tur.

Jag sov fantastiskt. Att höra regnet smattra mot tältduken är en underskattat njutning. Tog en jätte lång sovmorron medan jag väntade på att regnet skulle ge med sig. Att ha tid till sånt borde man unna sig oftare.

Vid tolvtiden var jag iväg mot matpaus i Linköping knappt en mil från min övernattningsplats. Nu sitter jag på stortorget och käkar en vegetarisk wok. Ska vidare mot Borensberg lite senare.

DS från mobilen

 

 

Dagbok från en ihopfällbar cykel Göta kanal Dag 1

14:08 måndag

Bloggar från mobben. Är rätt flink med tummarna faktiskt.

Har åkt från Stockholm med min vän snickaren, som skulle åt samma håll, med cykeln och packning i lastutrymmet på hans skåpbil.

Nu sitter jag på en östgötebuss på väg mot min utgångspunkt Söderköping där min cykling längs kanalen mot Vadstena tar vid.

Blev påsläppt med min fullstora vikcykel. Inte en fråga eller reaktion på mitt bagage. På en buss ser min utrustning ganska blygsam ut, borde nästan funka i rusning tycker man.

Ingen anledning att reagera på mitt ”nätta” bagage.

Har tre dar på mig till Vadstena. Hade kunnat fixa sträckan på en. Men jag ska cykla slow roll. Glida. Och stanna när jag vill. Ska finnas mycket att se på vägen. Kolla hur slussarna fungerar och så.

Kände lite motstånd när jag vaknade idag. Men nu är det besegrat och jag känner pepp.

Kanske cyklar jag 7 km och tar mig till inloppet från Östersjön innan jag ”börjar” min kanaltur.

Hur skulle jag fått till det här utan en hopfällbar cykel. Tid att predika multimodalitet senare.

Nu är bussen framme och jag måste sluta.

hörs

 

En multimodal minisemester längs Göta kanal

Imorrn ska jag äntligen komma iväg på en tur  i den multiflexibla resekonstens tecken.

Tummen är halvvägs ur.

Valet av fordon och utrustning: Montague Boston med tillhörande väska och monterat Thule pack & pedal Tour Rack. En styck biltemaväska med borttagen logga samt Marmot enmanstält (Tungsten) samt sovsäck och ultraportabelt liggunderlag av märket Exped. Och lite annat.

Jag åker med min polare snickaren och blir avsläppt i Norrköping. Där följer ett spännande skede då jag ska ta med min fullstora vikcykel på länsbussen (ca 13:30) (östgötatrafiken) till min utgångspunkt Söderköping. Därifrån cyklar jag (om jag får åka med bussen vill säga) längs Göta kanal, som lär vara en upplevelse, fram till Borensberg där jag viker av mot Vadstena.

På onsdag ska jag se föreställningen ”Ellen Key och Ljuset på strand” på min egen teater ”Vadstena nya teater” och dricka en välförtjänt pilsner.

Sen ska jag cykla två mil till och undersöka om det lilla snuskiga cykelförbudsanslaget på hissen vid Mjölby resecentrum verkligen sitter kvar. Om det fortfarande sitter där, som vittnen nyligen påpekat, ska jag bli väldigt upprörd och kontakta stationsansvarige, under tågresan hem.

Ungefär 11 + 2 mil.

Så här lyder reglerna:

”En hopfälld minicykel som du på egen hand kan bära i en väska betraktas som bagage och får tas med utan kostnad så länge det följer övriga bestemlser för bagage.”

Min Montague är ingen minicykel, men bra mer hanterbar än en sån där delbar sjuttiotalshoj som man kallade ”Minicykel”.

Jag har ju väska. Tipset lyder, som för det mesta när en cykel ska transporteras med kolletivtrafik i det här landet: Never tell them it’s a bike.

Men det ska jag.

För det är förnedrande att behöva ljuga när man till och med ansträngt sig och håller sig till vikbara cykelmodeller och allt. Man kan säga ”dyr konst” eller ”massagebänk” och i många fall komma undan, men jag ska stå raggryggad och säga ”det är en cykel” om nån frågar och inget annat.

hörs!

/DS

 

Jag kommer inte iväg

I måndags skulle jag interraila ner mot Spanien – men resan fick ställas in på grund av en olidlig värmebölje där nere.

I torsdags kväll drog jag iväg med min Montague, mot Sollentuna för att sen ta pendeln mot Bålsta, packad med tält, sovsäck och hela kittet. Mitt mål var inget speciellt,ville bara ut och cykla ett par dar och vet av erfarenhet att Bålsta är en bra utgångspunkt.

Planen var att först cykla norrut längs vackra Brunnsviken och sen ta mig vidare med pendel. Kombinera lite som jag brukar.

Himlen var halvblå när jag åkte, men efter nån kvart började regnet ösa ner.

Regn har aldrig tidigare stoppat mig, men när jag kommer fram till Sollentuna står det på en skylt att spåren renoveras och att man därför inte kan ta sig vidare mot Bålsta med pendeln.

Att cykla sig genom förorter hela vägen dit landsbygden tar vid är oerhört tålamodsprövande – så jag kapitulerar, ger upp, cyklar hem. Regnkläderna har börjat släppa in vatten och jag mår ”sådär” när jag trampar mig genom norrorterna i ett än mer intensivt skyfall. Känner mig som en loser.

Jag kommer inte iväg. Är fast – i ett regnigt Stockholm.

Men fortfarande en dryg vecka kvar av solosemestern och med alla möjligheter öppna.

Som cykelfundamentalist är det viktigt att berätta om motgångar och inte fastna i cykelromantiserandet.

Och här följer fler bakslag.

I början av juni bedrev jag en kamp mot en liten ful cykelförbudsskylt sittandes på en plattformshiss vid Mjölby resecentrum som jag stört mig på under många år och dar när jag passerat förbi.

Förbudet att ta med cykeln i hissen saknade helt grund, det höll till och med den stationsansvarige på trafikverket med om. Så den skulle tas bort inom bara några dar. Men nu fick jag veta av en bloggbesökare med ögonen på skaft att det förtretliga lilla anslaget fortfarande finns kvar.

Och nu har det gått över en månad!

Så fort energin är tillbaka ska jag gå en ny rond i den kampen.

Utan motstånd finns risk att man tar sig själv och sin omgivning för givet. Så jag välkomnar motgångar och grusade cykelplaner och tar nya tag.

Imorgon är en annan dag.

/DS

Inte en cykel, en livsstil

Det har sagts att en Brompton inte är en cykel utan en livsstil. Är det så måste ju bara samma sak gälla för lådcykeln.

Men frågan är om dessa fordon verkligen är mer av livsstil än cyklar. Kan man verkligen säga så eller är det en ren och skär och fet överdrift?

Men både den hopfällbara cykeln och dess motsats (eller medsats) lådcykeln besitter faktiskt egenskaperna att totalförändra en ohållbar livssituation, det kan inte förnekas.

Hur?

– Vikcykeln många gånger ett alternativ till bilpendling där möjligheten ligger öppen att cykla både före och efter tågresan – vilket visar sig skulle kunna göra underverk för både privatekonomin, miljön och ens egen attityd till att tag sig till jobbet.

– Lådcykeln som med ohotad stil, klass och elegans tar barnen till dagis och samtidigt  eliminerar sura miner och taskigt morgonhumör på både ungar, en själv och förbipasserande medmänniskor.

– Vikcykeln på semestern, som under tiden övrigt resesällskap gjort sig upptagna med att sätta sig in i kollektivtrafiksystemet, redan tagit dig till både Louvren, Arc de Triomphe och Montmartre.

– Lådcykeln som hjälper dig upprätthålla dina ambitioner om ett någorlunda minimalistiskt leverne, då du lätt som en plätt kan lasta den full av överflödsprodukter och göra dagens goda gärning genom att sprida dem vidare till bättre behövande via närmsta second hand-butik.

– Vikcykeln som fungerar livlina och en dörr ut på det avlägsna släktkalaset i obyggden beläget hela två mil från närmsta kollektivtrafikhållplats.

– Lådcykeln som storhandlarkompanjonen.

– Vikcykeln i ständig givakt att ta dig ut i friheten.

– Lådcykeln som svärmorsbortforslare.

– Vikcykeln den för tjuven svåråtkomliga.

– Lådcykeln för hemtransport av den svintunga golvslipmaskinen.

– Vikcykeln när staden snålat med cykelparkeringar.

– Lådcykeln när du trodde du behövde bil

– Vikcykeln när du trodde du behövde bil.

Och tillsamman inbjuder de till stordåd. Två vikcyklar i lådan öppnar upp för hämtning av tvåbarnsfamiljen och packning vid tågstationen. Eller att förse din cykellösa vän med en cykel.

Kan man säga att dessa cyklar inte bara är cyklar utan mer ett sätt att leva sitt liv?

JO.

/DS

Hade tänkt ta tåget och Brompton mot Spanien idag #värmeböljeelände

Hade tänkt åka tåg till spanien. Idag.

12 timmar till Paris från Köpenhamn, sedan ytterligare tolv.

Inga problem.

Jag skulle enligt min egen sommartradition i det hållbara resandets tecken kombinerat cykling med interrailing.

Nere i spanien hade jag tänkt praktisera mina nyförvärvade kunskaper i spanska, bott Airbnb och bekantat mig med omgivningarna med hjälp av min Brompton.

Såklart.

Men det är inställt. Spanien är för varmt just nu. Olidligt att befinna sig där. Över 40 grader varmt och folk rekommenderas befinna sig i svala miljöer inomhus, inte dricka alkohol och vara stilla.

Inte min kopp te. Så jag sparar den resan tills i höst då temperaturen är överkomlig.

Hoppas hitta en lucka då.

Och nu då. Nästan två veckor solo, utan barn. Vad ska man göra av de här dagarna istället?

Kanske båt ner till Gdansk, vidare med tåg mot ”nya Berlin” Warszawa. Det ska vara en helt okej cykelstad har jag hört och tågtrafiken dit både billigare, bättre och mer pålitlig än i Sverige.

Eller kanske bara en vacker cykelled i Sverige. Ta tåget och min Montague till nåt vackert ställe.

Något måste det ju bli.

/DS