Norrtull-Skansen (5 km) bikes vs car, en vanlig sensommarlördag – det ena mer än 4 gånger så snabbt, gissa vilket

Tog en fika med kompis från musikhögskoletiden jag inte träffat på länge, för ett tag sedan.

Man ska såklart avhandla, för varann, vad man gör nuförtiden. Och då kom min blogg på tal.

Men det är långt ifrån självklart för alla vad man egentligen skriver, innehållsmässigt, när man berättar att man bloggar om cykling och bilfri livsstil.

”Skriver du liksom 'nu åker jag till affären med cykel istället för bil' och i den stilen?” frågar hon med ett tonfall som avslöjar att hon ställer sig både frågande och skeptisk över hur man fyller en cykelblogg med intressant innehåll.

Och även om många, oinvigda, skulle anse underhållsvärdet i denna blogg vara tämligen lågt, så är det härligt att konstatera att det inte alls är svårt att hitta saker som iallafall jag tycker är intressant att skriva om. För man rör på sig ständigt och historier med kopplingar till något man kan relatera till att cykla eller inte cykla, dyker upp hela tiden.

Som i lördags.

Mor och far var och hälsade på i Stockholm (bor i småland) och tillsammans med mig, Bella och syrran bestämdes det att vi skulle bege oss till Skansen. Alltså från Norrtull till Djurgården, ungefär 5 km.

Min plan: Lådcykeln för mig och Bella, syrran på Montaguen, pappa på Brompton och mamma på en Sthlm city bike.

Det togs snabbt ett beslut om att jag, Bella och syster Carolina skulle ta oss dit med cykel – men päronen ville bestämt ta bilen för de kände sig otrygga att cykla i Sthlm city (vilket är en sorglig diskussion för sig).

Och inga protester från mitt håll. Inte varje dag man bjuds tillfället att ställa bicycles vs car irl med exakt samma avgångstid, en vanlig sensommarlördag, en 5 km lång sträcka innanför stadsgränserna.

Syrran får feeling och inser cykelns överlägsenhet på min Montague

Hur gick det? Jo, de bilburna fastnade i både bilköer och hade stora svårigheter att hitta p-plats. Till slut fick pappa släppa av mamma vid skansens huvudentré, lämna Djurgårn och söka sig ända bort mot Valhallavägen för att hitta nånstans att ställa bilen.

Själv kom han ditlunkandes, till Akvariet på Skansen som vi just var färdiga med att besöka, 1 tim och 50 min efter avgång vid Norrtull. Cykeltiden blev för oss knappt 25 min, och då hade vi hittat både cykelparkeringar och hunnit låsa fast dem.

Sammanfattning

Norrtull-Skansen (resa + parkerande) cykel vs bil.

Bil: 1 tim och 50 min

Cykel: 25 min

Enligt Google maps tar stäckan 56 min att promenera och 34 min att åka kollektivt.

/DS

 

Den totalt oberömda lådvikcykelmetoden har än en gång gjort sig nyttig

I fredags tänkte jag glida med i cykelfrämjandets slörull med avgång 17:30.

Fnulade på hur jag skulle hinna lämna över dottern och lådcykeln till hennes mor vid Odenplan 17:15, sedan gå hem (7 min), hämta min cykel och cykla till stadshuset (2,5 km) och lyckas med bedriften att komma i tid.

Aningens tidsoptimistiskt kan tyckas.

Men den totalt oberömda lådvikcykelmetoden hade av nån anledning gjort sig så anonym att inte ens jag, som är en av få som använder den, hade förstånd att inkludera den i mitt livspusslande.

Tills den i sista stund av en händelse gjorde sig påmind vill säga.

Så Bella och Brompton i lådan, avlämning av Bella och Bakfiets vid Odenplan, utvecklande av medtaget färdmaterial – och jag lyckades ta mig till Slow rollen med god tidsmarginal.

Himla roligt det som händer i cykelfrämjandet nu.

Det är en schysst energi, nya krafter som ansluter sig och fler och fler börjar få upp ögonen för att cykling handlar om så mycket mer än att bara ta sig fram miljövänligt, lustfyllt, snabbt och billigt.

Det är en revolution och inget annat. Om hur vi vill att det moderna samhället ska ta sig form.

Vi var ca 60 pers i fredags.

Politiker och trafikkunniga som cyklande med och bl.a. stadsplaneringskonsult Linda Kummel berättade om vad som görs, vad som inte görs och vad som borde gjorts/göras för stadens cyklister vid utvalda platser längs turen.

Det hela avslutades med några after-slow roll på Piren vid Hornstullsstrand och cykelsamtalen gick på högvarv. Så det ska va.

Häng med på nästa om du kan!

/DS

 

Den totalt oberömda lådvikcykelmetoden har än en gång gjort sig nyttig

I fredags tänkte jag glida med i cykelfrämjandets slörull med avgång 17:30.

Fnulade på hur jag skulle hinna lämna över dottern och lådcykeln till hennes mor vid Odenplan 17:15, sedan gå hem (7 min), hämta min  cykel och cykla till stadshuset (2,5 km) och lyckas med bedriften att komma i tid.

Aningens tidsoptimistiskt kan tyckas.

Men den totalt oberömda lådvikcykelmetoden hade av nån anledning gjort sig så anonym att inte ens jag, som är en av få som använder den, hade förstånd att inkludera den i mitt livspusslande.

Tills den i sista stund av en händelse gjorde sig påmind vill säga.

Så Bella och Brompton i lådan, avlämning av Bella och Bakfiets vid Odenplan, utvecklande av medtaget färdmaterial – och jag lyckades ta mig till Slow rollen med god tidsmarginal.

Himla roligt det som händer i cykelfrämjandet nu.

Det är en schysst energi, nya krafter som ansluter sig och fler och fler börjar få ögonen för cykling handlar om så mycket mer än att bara ta sig fram miljövänligt, lustfyllt, snabbt och billigt.

Det är en revolution. Om hur vi vill att det moderna samhället ska ta sig form.

Vi var ca 60 pers i fredags.

Politiker och trafikkunniga som cyklande med och bl.a. stadsplaneringskonsult Linda Kummel berättade om vad som görs, vad som inte görs och vad som borde gjorts/göras för stadens cyklister vid utvalda platser längs turen.

Det hela avslutades med några after-slow roll på Piren vid Hornstullsstrand och cykelsamtalen gick på högvarv. Så det ska va.

Häng med på nästa om du kan!

/DS

 

Din cykel blir en e-bike på fem sekunder med The go-e ONwheel

Ligger en onekligen rätt intressant cykelpryl på Kickstarter.

Copenhagen Wheel är en smidig elcykelkonvertering, genom att bara byta hjul – nu verkar det som att man får konkurrens av The go-e ONwheel.

”Make an e-bike out of your bike within seconds! The go-e ONwheel is a lightweight and powerful plug&play add on motor for your bike.”

Poängen med grejen är att man kanske bara vill att sin cykel ska ha el-ass vid vissa tillfällen och inte för jämnan. Bara att ta av och sätta på när man känner fört. Jag tilltalas av att inte behöva fixera cykeln till det ena eller andra. Den ska vara flexibel, från packhäst för långfärd till naken, lätt och cool – och nu med el eller utan?

Låter nästan för bra för att vara sant. Många elcyklar med fast installation blir ju nästan ocykelbara när batteriet är slut. Och är batteriets livslängd förbi kanske det tar emot att köpa ett nytt (skitdyrt) och har man en billigare elcykel kanske den i värsta fall blir ståendes eller slängs för att man inte anser den vara värd investeringen.

Styrkan ligger på 250W, man kan justera assistansnivån till 25, 50, 75 eller 100% och använder du mellannivån räcker batteriet ca 60 km.

Låter rätt fett! Läs mer HÄR.

/DS

 

Trafikslagsdiskriminering – ett rätt bra ord

Häromdan hade vi besök av en föreläsare på kulturskolan. Jämställdhet var ämnet.

Kan man göra kopplingar till cykling av det? Jo det går bra.

Föreläsaren radade vid ett tillfälle upp de sju skyddade diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Det fick mig att tänka på Malin Wollins inlägg i Aftonbladet ”Amatörcyklister, ni är inte en förtryckt grupp” 6/8 där hon raljerar över cyklister (LÄS) som argmejlar henne frustrerade över hennes nidbild av dem. De beskriver sig tydligen som en ”förtryckt grupp”. Bland alla mail hon får från upprörda cyklister så är de mailen värst menar hon, och frågar sig om hon missat att någon utrensning, likt judeutrotningen, av vita medelålders män i cykelbyxor någonsin ägt rum.

Och det kan man ju tycka är kul och snärtigt, men att inte erkänna den rådande trafikmaktordningen tyder på naivitet och okunskap.

Ett trafikslag som fått sina små osammanhängande ytor tilldelade att röra sig på enbart för att inte vara i vägen för de ”riktiga fordonen”, ett trafikslag som tvingats leva sitt eget liv och förpassats ut från det etablerade trafiksystemet, ett trafikslag vars pyttesmå vägar plötsligt bara tar slut utan vidarehänvisning – vore det inte träffande med ett sammanfattande ord som trafikslagsdiskriminering för att beskriva detta.

Och det är ingen cyklist som jämför sig med historiens mest förtryckta grupper Malin Wollin. Trafikapparaten är en helt annan fråga. Men om man ständigt som trafikantgrupp tilldelats konfliktdesign där hälften av alla cykelolyckor beror på dåliga cykelvägar är det rätt lätt att hålla sig för skratt över ditt förlöjligande av cyklister som bara önskar en mer rättvis fördelning av stadsutrymmet samt representera ett fordon som tas på allvar i stadsplaneringen.

Min poäng är inte att lägga till Trafikslagsdiskriminering i de sju skyddade diskrimineringsgrunderna. Man bör lära sig skilja på det ena och det andra.

Men att en oskyddad och skör trafikantgrupp som cyklisterna är, inte skulle kunna få lov att känna sig diskriminerade eller rent av förtryckta, är en ganska märklig och omogen åsikt.

 

Maxad lådcykelharmoni liksom

Ledigheten är över. Igår var första arbetsdagen för läsåret.

Tungt, men precis i närheten av min arbetsplats får jag se något som muntrar upp. En kvinna som trampar en sån där fläskig XL ellådcykel, med sex lyckliga ungar i.

Jag känner att jag bara måste rulla fram och snacka lite med dem.

Barnen ser så himla glada ut, och den trampande kvinnan också. Maxad lådcykelharmoni liksom. Det får mig att känna entusiasm och jag blir nyfiken på vilka de är.

Hon berättar att hon är dagmamma och att hon efter lådcykelköpet känner en helt annan frihet att kunna göra utflykter med barnen. Hon är helt såld. Och barnen också, det syns tydligt i deras ögon.

Förut var de beroende av andra färdmedel för att ta sig någonstans, men nu är de ”frigjorda”. Sanningen har gjort dem fria. Sanningen hur man tar sig fram, hållbart och superlustfyllt på en och samma gång.

Varför satsar inte fler förskolor och andra liknande verksamheter på detta?

Finns ingen underbyggande forskning som visar en rad positiva effekter på barn som får förmånen att vistas i en cykellåda?

Finns inga konsulter som kan få styrande att fatta att allt och alla blir vinnare genom detta sätt att färdas med ett gäng ungar?

Hur som. Efter det mötet kändes det inte alls lika tungt att börja jobba igen.

/DS

 

En låda på en cykel har en synnerligen magisk dragningskraft på barn

Lördag.

Skulle tillbaka med ett instrument jag lånat av en kompis på andra sidan stan i hjärtat av SoFo, och sedan på tillbakavägen besöka Sthlms kulturfestival med femåriga dottern i området kring Gustav Adolfs torg.

Det är naturliga transportmedlet för saken var såklart lastcykeln.

Efter att ha återlämnat instrumentet hos polarn, sett dockteater samt knåpat ihop en mus (som blev ett troll) tillsammans med en (ganska) entusiastisk Bella i ett pysseltält på Kulturfestivalen, så drog vi vidare.

Närmare bestämt mot kvällsgrillning i Hagaparken.

Men våra vänner ville ogärna kånka sin webergrill från Hagalund i Solna, ca 1,5 km från favoritstället i Hagaparken, vilket alls inte skulle innebära något olösbart problem. För har man bara försett sig, vilket de varit kloka och gjort, med godhjärtade lådcykelvänner som anser att oangelägenheter i den genren vara en livskrydda att lösa, undanröjes kvickt de flesta logistiska transportproblem.

Vi slog oss senare ner i närheten av Ekotemplet, inte så långt från ett pågående bröllop, och våra egna ungar beblandades snart med bröllopsfolkets.

Och det dröjde såklart inte länge förrän alla de här ungarna ville ta plats i lådan. Jag har skrivit om det förr och nu skriver jag om det igen, och det får bli slutpoängen med dagens inlägg. En låda på en cykel har en synnerligen magisk dragningskraft på barn.

Och vad ska man då dra för slutsatser av detta? Såklart inga andra än att kommande generationer med hela sitt väsen suktar och längtar efter hållbara sätt att ta sig fram på. Budskapet kan egentligen inte bli tydligare.

/DS

 

Cyklar tillåtna på östgötapendeln i teorin men inte i praktiken

Dags att skriva några rader om östgötatrafikens framtida inställning till cykel på tåg. För nästa år får man ju äntligen ta med cykeln på pendeln. Inte. Eller?

Snart sju år som arbetspendlare mellan Stockholm och Östergötland, och jag har länge stört mig på att det varit cykelnolltolerans på rymliga östgötapendeln. Tågen är ju som byggda för ändamålet, trots det har man (som det verkar) av ren tjurighet förbjudit planetens nyttigaste fortskaffningsmedel att få följa med.

Själv använder jag ju allt som oftast vikcykel och kommer på så sätt enkelt igenom de regelsystem som helt ohämmat och utan att ens be om ursäkt för det främjar omiljövänligt resande.

Men att, under mer än sex år, haft möjligheten att ta med min cykel på tåg och andra transportmedel har gjort mig väl medveten om hur medtagandet i fråga har potential att lösa de svåraste av pendlingssituationer.

Därför stör det mig att man måste äga en vikcykel för ändamålet.

Men dags att se framåt. Till nästa år ska det alltså, mot en avgift och i mån av plats, bli tillåtet att ta med sin ”vanliga” cykel på östgötatrafiken.

Förutom under rusning, kvällar och helger.

Det är så svårt att ta in. Kanske inte det förstnämnda, rusningstrafik är en ganska vanlig cykelbegränsning, men kvällar och helger?

Folk kan till exempel inte använda pendeln till hjälp för att ta sig ut för helgens rekreationstur, och hur många jobbar ”mellan rusningstiderna” så att de kan hitta en resemodell kombinerat med cykel som skulle göra minsta nytta i deras livspussel. Och varför i sjutton inte på kvällen?

Det handlar om så märkliga och ängsliga begränsningar att jag har svårt att tänka mig att det finns någon motsvarigheten hos någon tågoperatör någon annanstans i hela världen. Det gör östgötatrafiken unikt.

Antingen får man ta med cykel (ofta med rusningstidsbegränsningar) eller så får man det inte. Det är det normala.

Östgötatrafiken säger att man får rent teoretiskt men inte i praktiken.

Hur många kommer kunna använda östgötapendeln för cykel och tågkombosyfte? Inte många såklart.

Sedan under utvärderingen ett år senare kommer man att komma fram till slutsatsen att ”folk verkar inte vilja ha eller uppskatta möjligheter för medtagande av cykel” och så drar man tillbaka det hela på ”goda grunder” och återgår till sin vanliga gamla sunkiga cykelattityd.

/DS

 

 

 

”Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Var ute och löpte i Påskallavik vid ca tiotiden häromkvällen. På hemvägen tog jag vägen via gästhamnen för att kolla flådiga båtar som jag brukar.

Intill gästhamnen sitter två långfärdscyklister i tjugofemårsåldern vid ett utebord och har välförtjänt bullat upp rejält efter dagens etapp.

Jag blir såklart nyfiken på vart de cyklat ifrån så jag avbryter mitt springpass och säger hej.

De berättar att de cyklat från Rostock Tyskland och stannat till för att sätta upp tältet i Påskallavik. Han är tysk och hon irländska. De frågar mig om jag inte vill slå mig ner och dricka en öl med dem – vilket jag såklart inte tackar nej till. Jag känner mig lite avundsjuk. De har hur mycket tid som helst och är ute på en rejäl tur. Han berättar att det är tredje gången han cyklar i de här trakterna och menar att Sverige är ett helt fantastiskt oslagbart land att cykla i med sin allemansrätt och vackra natur, därför återvänder han igen och igen och igen.

Men, för det kommer ett ”men”, och det framstår nästan som en smula tragikomiskt med tanke på vad jag bloggar om. Det handlar såklart om begränsningen när det kommer till möjligheten att ta med sin cykel på tåg.

”Men det här med att man nästan aldrig får ta med cyklar på tåg, det är problematiskt för oss. Om vi har tur kan vi ibland hoppa på nåt länståg som tillåter cyklar men det är inte ofta. Det är verkligen konstigt att man är så restriktiv med cyklar på tåg, jag vet inget annat land där det är så svårt att ta med cykeln på tåget.” berättar tysken.

Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Jag frågar om de inte har övervägt hopfällbara cyklar, men de visar sig vara av den sorten som inte befriat sig själva från gamla förlegade fördomar som: de går inte cykla långt på, man får trampa som attan på grund av de små hjulen och vidare i den melodin.

Vi sitter och snackar ett tag om hur fantastiskt det är att cykla och hur bra allt smakar när man ansträngt sig och tar rast och så, innan jag fortsätter hemåt. Cyklande mänskor är nästan usteslutande ett trevligt, harmoniskt, inbjudande och livsbejakande släkte, det slår sällan fel.

På tal om cykling och radio och vikcyklar, missa inte senaste avsnittet (eller nåt annat) av Cykla i P1 som bland annat handlar om en kille som lackade ur på sin billivsstil och skaffade en vikcykel (brompton tror jag?) och tjänade massor av pengar och tid genom sin nya cykellivsstil.

Och mer om vikcyklar. Nu har kanadensiska Helix, som enligt dem själva ska vara världens bästa, lättaste och minsta? hopfällbara cykel fått ett launch date. Från första september i år kan man beställa cykeln. Återstår att att se om Brompton får en värdig konkurrent. Vore trevligt tycker jag.

Det var allt sålänge.

/DS

 

Fick med en del viktiga cykelbudskap i etern igår

I gårdagens radiosnack i P4 Extra fick jag med en del om nyttan med att kombinera cykel med andra färdmedel, arbetstidsåtgång för att finansiera bilen, lite om lådcykeln samt ge en känga åt SJ för förbudet mot medhavd cykel.

Lyssna på inslaget HÄR.

/DS