Jag vet att jag tigger om det men en cykel ska användas

Skulle ta tåget från T-centralen med dottern i torsdags.

Först till Småland och lämna henne och sen vidare till Vadstena, spela föreställningar fre-lör, sen till Småland igen för att ta tåget tillbaks till Stockholm på söndagen.

Massor att ta med och det är sträckan (2,5 km) mellan hemmet och T-centralen som är jobbigast kollektivt. Särskilt efter det att SL tagit bort den enda busslinje som gick direkt till T-centralen från där jag bor. Nu är det mer komplicerat att ta sig dit.Inga stora problem men med all packning är det lätt hänt att man tar chansen.

Och jag har gjort det så många gånger nu. Använt lådcykeln till och från T-centralen och låtit den stå där över helgen.

Har fått en ganska klar uppfattning om att många undviker köpa lådcykel just på grund av stöldrisken. Andra, som får tummen ur och slår till, är extremt rädda och ängsliga över att få den snodd.

Har sedan köpet för fem år sedan resonerat att den ska stå utomhus (sommarhalvår) så att den är som mest lättillgänglig när man behöver den, och det är precis vad den har gjort och klarat sig bra.

Att lämna den vid centralstation under helgen är kanske lite att tigga om det. Men att komma tillbaka sent på söndagskvällen (22:00) med bl.a. skridskor till oss båda vi fått av brorsan och en stor legoförpackning (julklapp till Bella) massa annat och en sjukt trött dotter…Att då ha lådcykeltillgång är något alldeles fantastiskt skönt.

Med kätting i stolpe, bygellås genom framhjulet och cykelns egna lås genom bakhjulet har den hittills fått vara helt i fred.

Och skulle den stjälas är det 1500:- i självrisk. Det är värt att ta den risken.

En cykel ska användas i allmänhet och en lådcykel i synnerhet.

/DS

 

Jag ska köpa cyklar för pengarna

IMG_5536

Syster min, som varje onsdag hämtar dottern när jag jobbar sent, berättade att hon gömt nåt cykelrelaterat i lägenheten.

Det tog några dar innan jag fick syn på den på hyllan över sängen. En tavla.

Och den påminner mig om att det fanns en tid då jag faktiskt inte visste att man kunde flyga med en cykel.

Jag ska köpa cyklar för pengarna

Och cykla ut över ängarna

Och när jag cyklat tusen mil

Så ska jag cykla tusen till

För att göra det man måste är att göra det man vill

 

Slow roll är en helt utmärkt umgängesform

Att cykla sakta i grupp. Varför vill man det? Kanske inte lätt att förstå för en oinvigd.

På slowroll.se finns följande information om vad det hela handlar:

Man börjar nå ”Peak car” runt om i världen, och cykeln används mer och mer. Städerna anpassas sakta men säkert mer och mer till cyklisternas fördel även om bilen fortfarande ofta är normen.

Slow Roll, med inspiration från bilstaden Detroit, är ett sätt att under trevliga former umgås på och kring cykeln oavsett vilken fart man håller. Det är ”fart efter kamrat” som gäller, man cyklar en runda tillsammans och aktiviteten innefattar normalt fika, mat eller annat tilltugg på någon trevlig plats i någon form.

Viktigt att poängtera är att vi tycker Slow Roll ska vara helt opolitiskt!

Efter att ha provat ”Söndagsrullet”, för första gången igår, kan jag bara konstatera att det är en sjukt trevlig umgängesform. Man rör på sig, cyklar en i konservationsvänlig hastighet, turas om att cykla jämsides med folk man känner eller inte känner och snackar om…vad som helst. Lika gärna som att gå ut och fika eller nåt kan man socialisera genom att sakta trampa sig fram.

En del som cyklar med är inte alls så värst cykelpolitiskt intressade, eller ens av cykeln som objekt. Kanske mer ser en cykel som något praktiskt, funktionellt och nödvändigt att äga, men är egentligen inte mer angelägna av att fördjupa sig ytterligare i sin cykel än att utveckla ett passionerat intresse för sin mikrovågsugn. Spelar noll roll alla är välkomna. Däremot gillar man att träffa folk, frisk luft, njuta av stadens vackra omgivningar och röra på sig. Kanske ibland för att göra sig kvitt en lätt nyans av baksmälla som fortfarande envisas göra sig påmind under söndagseftermiddagen, vad vet jag, fresh air är i varje fall the cure.

Från Skrapan mot Hornstull, Vasastan, Norra djurgårdsstaden (fika) och sen en rejäl tur på Djurgården, blev det. Med dubblerat antal cyklande sedan förra söndagens premiär.

Nästa söndag kl 14:00 (samling Bon meqanique) är det dags igen för Söndagsrullet. Följ med om du är i krokarna, en superskön söndagsaktivitet.

/DS

 

Undrens tid är inte förbi – en vanlig cykel på ett snabbtåg utan sopsäck på sig

Det var i söndags på ett snabbtåg mellan Nässjö och Stockholm som jag såg det otroliga.

Dottern och jag var på väg till bistron för att i vanlig ordning inhandla ett par påsar ostbågar och en kopp kaffe på mitt grå priokort.

Jag har för vana att slänga ett öga på packutrymmena, det är alltid intressant att se hur ansträngt det ser ut med allt som folk vill trycka in i de alldeles för snålt tilltagna packfacken.

Jag nästan stelnar till av förvåning då jag får syn på något jag aldrig tidigare sett på ett X2000. En vanlig cykel, utan plastsäckar eller något annat skydd, delvis isärmonterad och intryckt i ett av facken.

En vanlig helt inte hopfällbar cykel på ett svenskt SJ tåg? Undrens tid är inte förbi.

IMG_5520Jag tänkte ju att jag såklart måste fråga en konduktör om saken, om de på SJ plötsligt börjat lätta på europas mest strikta cykelförhållningssätt.

Men vid närmare eftertanke bestämmer jag mig för att avstå.

Tänk om jag sabbar för resenären som lyckats få med sig cykeln, då kanske hen måste ta den med sig av vid nästa stopp – om det nu visar sig att personalen på tåget inte tidigare upptäckt knarke…jag menar cykeln.

Något sånt vill inte jag vara orsak till. Så mysteriet förblir olöst, om detta verkligen var okejat eller mer troligt handlade om illegal smuggling?

Men cykel på tåg är alltid bra för kampen, för det ger tydliga signaler om att folk faktiskt vill och anstränger sig hårt för att resa hållbart och mulitmodalt trots motstånd från statsapparaten.

/DS

 

Därför får bilkörning mig att prutta

Har haft en riktig bilhelg.

Och måste bekänna att biltillgång förenklar min jobbsituation ibland.

Som när jag ska till Vadstena och agera på teatern, men behöver barnvakt, och tar tåget till Nässjö istället för Mjölby. Mor och far bor nämligen i närheten (3 mil) och kommer och hämtar oss (med bil), sen tar jag bara pappas Honda till Vadstena (14 mil) och spelar mina föreställningar under fredan och lördag. På söndag morgon kör jag tillbaks till Småland, hämtar dottern och sen blir vi till sist skjutsade till tåget i Nässjö för att ta oss tillbaka till Stockholm igen.

Ja, det är praktiskt med bil ibland, det råder det ingen tvekan om (sa jag det?) – men jag tänkte främst, i detta inlägg, dela med mig om vad jag tycker om själva bilkörandet i sig.

Mina problem kretsar främst kring två saker:

1 Jag tycker det är väldigt tråkigt att köra bil och därför blir jag lätt sömnig.

2 Jag är sockermissbrukare, det vill säga att jag kan inte hantera snask eller egentligen inget som innehåller en större mängd socker. Jag går helt enkelt lös fullständigt och äter orimliga mängder utan att ha omdöme eller lust att sluta.

En enkel taktik för att hålla sig vaken är ju annars att sitta och bokstavligt lasta in Tutti Frutti, eller vad det nu är man föredrar. Men har man ett missbruk bör man hålla sig borta från det som frestar och total avhållsamhet har jag lärt mig är den mest effektiva taktiken för att råda bot på sockermissbruket. Inte ta en endaste liten ens. Då funkar det. Allt eller inget.

Men vad gör jag då för att uthärda ledan att köra och hålla mig pigg?

Halstabletter, med sötningsmedel istället för socker, funkar lika bra som godis för att hålla sig alert men med den avgörande skillnaden att jag inte går igång på såna, så som jag gör på riktigt godis, och kan således hålla intaget på en hög men rimlig nivå.

Men allt har en baksida och det gäller även aspartamiserade tabletter – de har nämligen en laxerande effekt.

Därför får jag springa på toaletten i vart och vartannat klädbyte under föreställningen senare på kvällen.

Och det får man säga är ett rimligt straff att ta med tanke på att jag med jämna mellanrum är otrogen på detta vulgära sätt mot min hopfällbara cykel.

Att jag får prutt-mage som konsekvens av bilkörandet är med andra ord rätt åt mig.

DS

Mer om multimodalt resande samt en kvalificerad undanflykt

Har varit tvungen att ha fokus på annat håll om någon undrar varför det är glesare mellan inläggen än vanligt. Och att september är min absoluta favoritmånad att spendera mycket tid utomhus, och tillfälle att lägga ifrån mig både sociala medier och bloggen, är en annan kvalificerad undanflykt.

I fredags multimodalade jag mig iallafall utåt Täbys landsortsområden för att hålla en föreläsning för ett konsultföretag i egenskap av röst- och sångcoach.

Det fina är att det, om man har möjlighet att cykla delsträckor, dyker upp oerhört många olika alternativ till resvägar när man undersöker saken. Man kan riktigt gotta sig i sina egna övervägningar om det mest intressanta valet.

Jag började med att cykla (2,5 km) till Tekniska högskolan för att därifrån ta tunnelbanan mot Mörby och sen vidare med buss mot Täby kyrkby. Efter bussturen hade jag ca 2,5 km kvar för att ta mig till den konferensanläggning där föreläsningen skulle hållas. På konferensanläggningens hemsida rekommenderas att man åker bil/taxi sista biten och inte promenerar eftersom vägen är trafikerad och har smala vägrenar.

Men för den som har en hopfällbar cykel behöver inga bilalternativ övervägas och jag fick lite ”semesterfeeling” när jag cyklade den sista biten i den solskensindränkta Täby-glesbyggden.

Föreläsningen gick riktigt bra, och efter ett par timmar var jag på väg hemåt igen.

Kom med en annan buss som krävde ett byte på vägen för att komma till tunnebaneanslutningen i Mörby. Jag kollade efter alternativ för att slippa bytet och ta mig hem på ett annat sätt. Om jag skippade bytet kunde jag ta mig till Danderyds sjukhus vilket skulle innebära 5 km njutningsbar cykling genom den vackra höstkvällen för att ta mig hela vägen hem till Norrtull. Så fick det bli. Efter ett tag kunde jag byta motorvägsbuller mot att cykla längs med Brunnsviken istället vilket var betydligt trevligare.

Och visst är det överraskande roligt att ta del av en människas berättelse om hur hen tar sig till jobbet och tillbaka!?

/DS