Tack Gud för den fantastiska lådvikcykelmetoden

Brukar ju mest skriva om min cykelpendling till mina olika jobb. Men inte idag.

Ska istället skriva om när jag skjutsade Bella till dansen i fredags. Man måste ju variera sig lite.

Det var sista danslektionen för terminen och således uppvisning för föräldrar.

Vi har delad vårdnad, både om vårt barn och lådcykeln.

Lådcykeln ska vara med den förälder som har Bella. Vi skulle byta efter dansuppvisningen. Bella och lådcykeln skulle alltså till Bellas mamma.

Och då blir det ju problem för mig. Jag blir strandsatt, cykellös och utelämnad till kollektivtrafik. Och då ska tilläggas att det tar 35 min att ta bussen hem från platsen där jag befinner mig och bara 10 min med cykel.

Så cykellös är där med andra ord inget man vill bli.

Och det behövde jag inte heller, för såklart ligger min Brompton i lådan; jag behöver bara veckla ut och trampa iväg och problemet är löst.

Lådvikcykelmetoden är ovärderlig. Jag använder den igen och igen och igen för att lösa olika transportsituationer. Min vän i cykelkampen Demi Barbanousse har också tagit den till sitt hjärta. Han har inga barn, men ändå dyker det hela tiden upp situationer där det är guld att ta med sig en cykel på en cykel.

Finns det fler än oss som använder sig av den fantastiska lådvikcykelmetoden där ute?!

/DS

 

Becksvart på cykeltur genom landsbygden, då tar batteriet slut i mitt framlyse

Måste berätta fortsättningen. Det som har hänt sedan mitt förra inlägg om mina kollegors många försök att hämta mig med bil i Mjölby, trots att jag inte ville…

Tåget ankom 16:14 till Mjölby. Jag fällde ut min cykel och var på väg någon minut efter jag stigit av tåget. Jag tog mig ut mot de nästan trafikfria landsbygdsvägar som leder mot Vadstena. Efter ungefär 7 km till får jag ett till sms av min kollega:

”Nu är jag i närheten av Mjölby, ska jag hämta dig eller är du en cykeltaliban?”.

Jag spelar in ett ljudsms:

”Nej, jag njuter just nu, att ta mig fram av egen kraft och blicka ut över landskapen i den behagligt svala novemberkvällen, du borde prova.” skickar jag tillbaka.

Hur tydlig ska man behöva vara?

Sedan skulle det dock visa sig att jag skulle få ångra att jag tackade nej till skjuts.

För när jag kommit ungefär halvvägs blir det totalt becksvart. Det finns inga gatlyktor så långt ögat kan nå. Och då lägger mitt framlyse av. Batteriet är slut.

Jag inser att det inte är så lyckat att inte synas i mörkret och riktigt farligt. För även om det är glest mellan bilarna så kommer det en och annan lite då och då, måste ju se vägen i mörkret också.

Jag löser det genom att sätta min iphone med hjälp av ett specialdesignat gummiband (finnmount) på styret.

Men efter ytterligare någon kilometer börjar det regna rejält. Telefonen kommer att gå sönder om jag utsätter den för fukt. Men jag kan bara inte cykla utan lyse. Det vore att utsätta sig för alltför stora risker.

Jag stannar upp, parkerar cykeln, lossar telefonen från styret. Jag ska ringa Roland. Be om ursäkt och be om skjuts. Usch.

”Nej, jag kan inte, de andra aktörerna kommer stå där och skratta när jag kommer till teatern med bil och svansen mellan bena, det vill jag inte ge dem” tänker jag.

Så jag forsätter cykla.

Jag håller för ena handen på telefonen för att skydda från vatten. Får koncentrera mig för att hålla mig på vägbanan som jag knappt ser kanterna av. Det spöregnar och jag håller på att bli dyngsur. Jag har regnställ med mig men vill bara komma fram, så jag fortsätter utan. 7 km kvar.

Och jag klarar det. Kommer fram i rimlig tid. Blöt men stolt.

De andra utbrister: ”Du är ganska onormal” när jag kommer fram och möter dem.

Jag fundrar på vad det är man vill bevisa när man till varje pris ska envisas med att cykla.

Det kommer jag att komma på. Snart.

/DS

De tycker det är så provocerande att jag inte vill bli hämtad med bil att de kallar mig pedaltaliban

Sitter på tåget. Är på väg till Vadstena. Ska spela två föreställningar under helgen. Min Brompton är med (utan skydd) och jag ser fram emot den två mil långa cykelturen från Mjölby till Vadstena på nästan bilfria vägar via Bjälbo.

Men det verkar mina teaterkollegor inte förstå.

För i vår sms-tråd plingar smsen in ”vem ska hämta David?” ”Kan någon…” osv

Mina egna sms ”jag vill INTE bli hämtad jag vill cykla” verkar fastna i cyberspace nånstans. Eller så leker kollegorna att de inte syns.

”Kan Roland plocka upp David klockan 17:00” fortsätter de.

Jag svarar för tredje gången ”VILL INTE BLI HÄMTAD VILL CYKLA!!!” Och förklarar att om jag ska vänta 45 min på Roland i Mjölby kommer det gå mycket fortare att cykla direkt vid ankomst 16:14.

Då brister det för dem. Plöstligt lägger de märke till mig i diskussionen och börjar spotta ur sig fulheter ”pedaltaliban” och ”cykelfascist” och annat som jag inte ens vill nämna här på min fina blogg.

Då rinner det över även för mig så jag svarar på mitt kraftfullaste sätt:

”När ni blivit så feta att ni inte längre kan vältra er in eller ut i era bilar, då slår vi cyklister tillbaka med alla medel.”

Jag kunde inte låta dem komma undan med alla övertramp. Och när jag kommer till teatern lite senare ikväll, nycyklad och pigg, ska de få sig en ny omgång ända tills dde tar tillbaka varenda liten vidrighet. Jag överväger också att ge dem ett kok stryk.

Det ska också tilläggas att kivandet är en slags broderlig lek mina kära kollegor och mig emellan, som jag uppskattar väldigt mycket.

1,5 år – 4 barn – ingen bil! 1 Bullit!

Hett bloggtips är Onkel Toms stuga.

1,5 år – 4 barn – ingen bil! 1 Bullitt!

”Vi är två vuxna som jobbar heltid och det finns fyra barn i åldrarna 3-10 år som alla bor hos oss. De går på dagis eller skola om dagarna.”

Själv har jag bara ett barn, bor i sthlms innerstad. Min utmaning, att leva bilfritt, har istället grundat sig i rejält utspridda arbetsplatser. Ett hinder jag flugit över med kombinationen tåg och hoppfällbar cykel.

Våra historier skiljer sig åt men målet är detsamma. Att leva utan bil.

/DS