In love with a lådcykel

Har varit lådcykelägare i lite drygt sex år nu. Kommer ihåg att jag var så sjukt lycklig över vår nya Bakfiets.

Visade den för polaren redan första dan, och vi kände direkt att vi måste göra en liten film om när jag stolt cyklar upp från Gamla stan mot Götgatspucklen och vidare med honom i lådan.

Som för att bevisa att även en lång cykel på ca 40 kg och med en oerhörd lastkapacitet är fullt duglig (alla trodde ju inte det).

Att cykeln var totalt genial och ett mästerverk rådde en absolut samstämmighet om.

Inspelat med en iPhone 3gs och med polarens egenkomponerade dänga som bakgrundsmusik.

Vad ung man var.

Ge ett vettigt argument till varför man inte kommer få ta med cykeln från Odenplans pendel och vinn fint pris

Stötte på en norrman. Kollega från förr. Tvåbarnsfar och trumpetare. Vi har köpt en lådcykel och det är det bästa vi gjort på länge ropade han ut så det hördes över halv stan (kryddar lite som vanligt) när han fick syn på mig.

Han fortsatte att passionerat resonera över hur det kan vara på det viset att folk verkligen vill åka runt inne i stan med bilar och sitta i köer och svära sig hesa i letandet efter en p-plats.

Lådcykellivet gjorde helt enkelt familjetillvaron så mycket enklare och roligare. Enda felet var egentligen att man inte tagit steget tidigare, menade han.

De hade satsat på en Livelo. Svensk, eldriven, trehjuling med något slags starkt tyg istället för traditionell låda. De hade haft den ett tag och var hittills oerhört nöjda med sin investering på ca trettiofemtusen spänn.

Vi stod och snackade cykel intill Odenplan, inte långt från det nybyggda cykelgaraget, där man fram sommaren 2017 helt gratis kan få nyttja en exklusiv cykel p-plats (ta chansen).

Ett ställe som andas cykelvänlighet i det nya cykelvänliga tidevarvet helt enkelt.

Nja, inte riktigt ändå. För det ligger faktiskt tyvärr en fet sordin på stämningen här. Och det känns i luften på nåt sätt.

Landstinget har nämligen bestämt att om man är i krokarna och vill ta sin cykel med sig på pendeltåget i framtiden, får man bestämt trampa bort till Södra station (4 km) istället (eller Solna). För på Odenplans nya supermoderna pendeltågsstation (som öppnar 2017) vill man inte veta av några cyklar.

Jag orkar inte redogöra för alla bottenlösa argument kring detta.

I söndags fick för första gången allmänheten gå ner och se sig om i den nybyggda stationen. Jag försökte förklara för en SL-tjänsteman, som fanns på plats för frågor, att det finns en poäng i att även om man inte får ta med cykeln i rusningstrafik finns folk som jobbar udda arbetstider och kan ha god nytta av cykelmedtagande ändå, övriga tider.

En granne som står och lyssnar bredvid snappar upp vad vi pratar om och ropar ”Du får väl skaffa bil istället David!” och hjälper därmed till att lyfta upp min poäng ytterligare en nivå. Tack granne.

SL-tjänstemannen försvarar cykelförbudet med säkerhetsrisk med cykel i rulltrappor och lite annat käbbel innan han ger sig och till och med menar att det är bra om vi ifrågasätter cykelförbudsbeslutet och trycker på i den saken. Inte minst för att han själv uppskattar att kunna ta sin cykel på pendeln.

Ska man orka det? Kämpa för en sak som borde vara så självklar i de rödgrönas nya cykelstockholm. Men det ska tilläggas att det är moderater som bär skuld till detta så extremt bakåtsträvande beslut. Eller som trafiklandstingsråd Kristoffer Tamson (M) väljer att förklara saken:

”Du kommer inte kunna ta med dig cykeln på pendeltåget från nya Station Odenplan. – Tanken är att man ska kunna lämna cykeln i det nya moderna garaget.” (Vi i Vasastan)

Ärthjärna! (Kanske lite omoget men i det här fallet hittar jag verkligen inget mer träffande ordval.) 

En solskenshistoria om en stulen cykelväska

Under tisdagkvällen satt jag tillsammans med några vänner på ett hak på söder och kollade sveriges vm-kvalpremiär mot Holland. Trots ett, med tanke på det idéfattiga svenska spelet, bra resultat – blev det ändå en sorgens afton.

Min axelväska, en Klickfix matchpack som man elegant fäster framför styret, och som kan växla från korgform till en på höjden utdragen shoppingbag med god kapacitet, och som blivit till en sån viktigt pusselbit att man inte ens vågar fantisera om en tillvaro utan den, stod bredvid mig under bordet i det ögonblick Marcus Berg gjorde sitt livs konstverk i och med 1-0.

Det var under det skeendet av matchen som det som inte fick hända hände.

Den specialdesignade cykelväskan som mig blivit så kär fanns plötsligt inte längre där.

Jag byter blixtsnabbt fokus från fotbollsglädje till tjuvjakt. Har någon av mina vänner sett något? Nej.

Kanske någon har lämnat in den i baren och av någon outgrundlig anledning trott den var borttappad? Svaret blir åter nej.

Jag inser fort att tjuven listigt inväntat ett dramatiskt skede under matchen och i den fyrtiofjärde matchminuten tagit tillfället i akt.

Väskan innehåller en notpärm (jobbigt), träningskläder (obetydligt), astmamediciner (surt), iPad (gammal) och två burkar Kvarg (ingen kommentar). Det som gör mest ont (känslomässigt inte ekonomiskt) är egentligen förlusten av själva väskan som blivit som en trogen vän. Och såklart obehaget i att ha blivit av med något som man varit så övertygad om att man placerat på ett ställe långt innanför alla  trygghetsmarginalers gränser.

Lite senare, när jag kommer hem, talar jag ut med min tillfälligt inneboende och mycket sympatiskt inlyssnande australienska.

Det är med ett tungt hjärta jag lite senare somnar den natten.

Jag vaknar tidigt för att göra en polisanmälan, bli av med det bara, få det gjort. Jag berättar om det för några kollegor på jobbet, tänker att jag ska beställa en ny väska, jobbar, hämtar dottern, möter upp en annan pappa och lekkamrat till Bella.

Sen börjar det ringa. Flera gånger. Jag googlar numret. Det är som jag trodde – nåt företag. En av alla dessa telefonförsäljare som vill förstöra ens liv. Den här är så påstridig att jag till slut får blokera hens nummer. Jag vägrar byta ett enda ord med dem. Jag är av den åsikten att deras usla tillvägagångssätt borde kriminaliseras.

När Bella och jag kommer hem blir vi emottagna av australienskan i hallen. Hon säger kort och gott I think your bag is back.

Jag tror henne inte.

Tills jag ser den. På köksbordet. Jag fattar ingenting. Hur sjutton har den kommit hit hem till mig? Den var ju inte ens märkt med namn och nummer.

img_6617

 

A guy (nice) came by with it, a locksmith.

Allt är kvar i väskan utom min gamla padda (eller jobbets).

Låssmeden har lämnat sitt nummer. Jag ringer upp omgående. Jag måste få tacka honom och fråga hur allt gick till. Vilken hjälte. Vilken förebild.

En pratsam öppensinnad människa är det. Som försökt ringa mig 30 gånger. Som tack har jag blokerat hans nummer. Och som hans tack till mig för det har han bemödat sig åka hem till mig med väskan.

Hur hittade han mitt nummer och adress?

Jag har läst Lisbeth Salander och i mitt yrke får man en del värdefulla erfarenheter angående sånt här förklarar han stolt.

En adress och nummerlista till mina kollegor fanns i slutet av pärmen. Men hur visste han till vilken av de 35 adresser som stod där han skulle åka till?

Mina initialer på pärmens rygg räkte förstås för att dra en och annan slutsats.

Jag är oerhört tacksam.

Mest för att själva cykelväskan är tillbaks och inte minst för att en enda oegoistisk handling av en enda människa kan få en att börja tro på ljuset igen. Jag tackar honom igen och igen och berättar att nästan gång jag hamnar i en motsvarande situation ska jag göra samma altruistiska kraftansträngning för en medmänniska. Han vill inte ha nån ersättning. Men en kaffe. Eller öl. Nån gång.

Nästa gång du anlitar en låssmed i Sthlmsområdet, välj då min nya hjälte.

img_6618