Om ekonomiska fördelar kring uteblivet bilinnehav #rikutanbil

Den intrikata uträkning jag gav mig på att göra för några år sedan om vad det kostar att ha bil, har blivit uppskattad och jag verkar ha tagit hänsyn till de flesta faktorer kring vad bilägande innebär rent ekonomiskt.

Men jag påstår inte att den är perfekt och jag fått en del kommentarer om vissa brister och annat man skulle kunna inkludera för att få en ännu mer verklighetsförankrad ekonomisk konsekvensanalys av bilägande.

Här om dagen damp en intressant synpunkt ner i uträknings-inläggets kommentarsfält rörande vad man kan göra med de pengar som blir över om man nu (s)väljer att avstå bil.

Hej, funderar nu på om vi ska klara oss utan bil och hittade din blogg. 
Bra genomgång! Man skulle dessutom kunna räkna med alternativkostnaden. Alltså skillnaden mellan att lägga pengarna på en bil jämfört med att spara dem i någon form och få avkastning. Man kan räkna alternativkostnaden med att ha pengarna i en aktiefond. Antag 8 procent per år. Det är en vanlig uppskattning. för att köpa volvon för 77.300kr blir det då ca 20.000kr på tre år (8 % per år i en ISK) eller nästan 7.000 per år. 
För den som köper ny bil för 295.000kr blir det ca 75.000kr eller 25.000kr per år. 
Aktiemarknaden går ju upp och ner kan man invända. Men å andra sidan kan man säga att den här alternativkostnden är oundviklig, den är något som alla har som köper bil. Någon mekar själv o har då minimal underhållskostnad, någon kan dra av soppan på sin firma och får då lite mindre kostnad där, någon har gratis parkering, någon cyklar mest och slitr minimalt på bilen… Min alternativkostnad som bilägare i 20 år är enorm, även om vi kört med billga bilar. Torkel.

Blir såklart inspirerad att göra en ny uträkning och ta med faktorer som ovannämnda.

DS

Med hjälp av lådcykeln kan min sjuåriga dotter tänka sig att cykla själv

Min dotter Bella (snart 7) har visat skrämmande lite intresse för att cykla. Trots att hon lärde sig redan när hon var tre.

Några stödhjul behövdes aldrig, att balansera hade hon redan lärt sig med hjälp av en springcykel som hon började använda efter att hon fyllt två.

Allt pekade mot att cykeln var det transportmedel hon skulle föredra under en överskådlig framtid.

För att krydda cykellusten ytterligare fick hon en vacker Crescent i nyskick på hennes fjärde födelsedag. Var övertygad om att hon skulle älska den och vilja cykla på den varje dag.

Så blev det inte. Den blev mest ståendes. Hon ville hellre sparkcykla, men framförallt föredrog hon att få skjuts i lådan. Jag har pushat henne (nån gång tvingat) upp i sadeln, men hon har inte tyckt det varit roligt så jag har helt och fullt lagt ner den sortens taktik.

Ibland har jag tänkt att lådcykeln kanske varit en aning kontraproduktiv i relation till hennes eget cyklande. Kanske har den gjort henne lat, men den är ju så smidig och enkel. Bella blir glad, pappa får motion och man får nästan med sig vad som helst dit man ska.

Men nu har det vänt. Hon vill cykla igen. 

Vändpunkten kom när jag föreslog att hon skulle cykla så mycket hon orkade, från vasastan mot Solna, men med möjligheten att ta upp på både henne och cykeln i lådan när hon blivit trött.

IMG_7430 IMG_7433

Hon cyklade minst halva sträckan och har själv föreslagit modellen till flera andra utflyktsmål sedan dess.

Man märker att cykelkonditionen snabbt blir bättre och det är inte tråkigt att se hur cykeln successivt håller på att bli hennes eget första val för att ta sig till platser i våra omgivningar. Ibland med lådcykelkomplement, ibland utan.

/DS

Cykeln – ett eftertraktat fordon en dag som i fredags

Efter det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i fredags stängdes så gott som hela kollektivtrafiken av.

Människor var fast i stan. Många började att gå till fots mot sina hem i förorterna. Det fanns förstås inget annat alternativ för de flesta.

En kompis ringer. Han är fast vid Odenplan och måste hämta sina barn på dagis i Solna.

”Du har möjligtvis inte en cykel att låna ut” frågar han.

10 min senare har han fått en Brompton levererad till sig och börjar stressad men tacksam att trampa norrut.

En kvart efter det får jag veta att två andra vänner, Madde och hennes sexåriga dotter Märta, är fast i Gamla stan på Maddes arbetsplats.

Kort därefter är jag på väg för att hämta upp dem med lådcykeln för att ta dem hem till min lägenhet i norra delen av Vasastan.

Det naturliga här hade såklart varit att lägga min hopfällbara Brompton i lådan, låta Madde cykla på den och ta dotter och packning i lådan.

Men min Vikcykel var ju på annat håll så det blev till sist så att jag skjutsade både Madde och Märta i lådan.

Trots det otäcka som just hänt kändes stämningen på stan, med alla poliser och folk som vandrade hemåt, ”varm” på något underligt sätt.

Stockholms värsta backe, med startpunkt vid LO-Borgen, sen vidare längs Upplandsgatan och mot Tegnerlunden klarar jag knappt av utan att gå av och leda lådcykeln med bara ett barn i lådan. Men nu var beslutsamheten så stor att jag cyklade hela vägen upp med både vuxen och barn. Kanske ilskan man känner, över fegheten i att använda en lastbil som  mordmaskin, hjälpte mig en aning.

IMG_7420

En spekulant från Blocket var på väg till mig i bil för att köpa en basförstärkare, men kom alls ingenstans. Fastnade någonstans halvvägs så affären fick skjutas upp. Det tog honom fyra timmar att komma tillbaka hem. Bil var med andra ord inte heller något fungerande transportalternativ denna kaosartade dag.

Förutom alla tankar på själva attentatet så slås man också av hur lätt och fort mycket av den samhällsservice slås ut – som vi lärt oss ta för givet.

Som cyklist är man dock, åtminstone i ett transportperspektiv, inte lika utsatt som andra som är beroende av andra färdsätt. Det har visat sig förr och kommer säkert att visa sig igen.

/DS

 

 

 

”Att cykla är idag nästan det farligaste man kan göra i trafiken” Gasen i botten mot en stillasittande nation #NTF

Med anledning av pågående mediala cykelsäkerhetsinslag – och i synnerhet det inslag i TV4s nyhetsmorgon 17/3 där NTFs Marie Nordén talar sig varm om att införa hjälmlag (och bland annat utför ett hjälmtest med hjälp av ett egg. Hur ofta kommer smällen rakt ovanifrån?) så publicerar jag ett inlägg jag skrev i sep 2015, då hjälmlagsdebatten gick het. 

Min poäng, med mitt inlägg, är inte att på nåt sätt motverka hjälmanvändande, utan att ge en realistisk bild av dess effekt (en övertro är nämligen farlig) och hur osunt och oeffektivt det vore med instiftande av eventuell hjälmlag. 

Fokus vänt åt helt fel håll. Igen. Hade uppfattningen om att cykling i media åtminstone delvis dragit åt en mer nyanserad riktning än hur farligt det är att trampa sig fram. Men nu är vi där. Tillbaka på ruta ett.

Det är tydligt att NTF gör vad de kan för att få ner antalet cyklande i det här landet.

”Att cykla är idag nästan det farligaste man kan göra i trafiken.” skriver de på sin hemsidaoch trampar gaspedalen i botten mot ett land med ännu fler orörliga invånare, när just det är det sista vi behöver i vår bekvämlighetskultur med alla välfärdssjukdomar till följd.

Att hela 12 000 cyklister skadades i trafiken 2014 är de noga att påpeka i sin hjämlagsargumentation; att 80% av dessa rör sig om arm och benskador och hur hjälmen ska kunna hjälpa mot den typen av olycksfall avstår NTF att ge en förklaring på.

Huvudskador står för 10% och i 6% av fallen har hjälmen en positiv effekt.

Överlägset flest (70%) av alla cykelolyckor är singelolyckor och i hälften av dessa finns ett tydligt samband med farlig och dåligt underhållen cykelinfrastruktur.

Men det här med att förbättra infrastruktur för cyklister syns bara i periferin av NTFs budskap, huvudfokus är som vanligt på hjälm, hjälm och åter hjälm.

Och ja, hjälm är ett skydd som ibland förhindrar allvarliga skallskador, ingen tvekan om det, men i det här landet har man lyckats få folk att tro att ”har du bara hjälm är du safe” och skapat en väldigt olycklig övertro på dess effekt. Den övertron är farlig och leder i värsta fall till oövervägda riskbedömningar ute i trafiken.

Ramlar du på huvudet skyddar hjälmen i 6 av 10 fall. Blir du påkörd av en bil hjälper den förmodligen inte ett skit. 

Min poäng är att man ska vara medveten om att man som cyklist tillhör en skör trafikantgrupp, med eller utan hjälm, och bör förse sig med en verklighetsförankrad och balanserad uppfattning om hjälmens betydelse för att inte bedöva sin anpassningsförmåga till rådande trafiksituation.

Eller ta hjälmlagslandet Australien som exempel för en fingervisning om vad som är viktigt på riktigt.

Wikipedia: ”En studie från Australien, utförd vid tiden direkt före och efter 1990 års införande av hjälmlag, visade att hjälmbruket ökade starkt i samband med införandet av hjälmlagen, runt 40 procentenheter. Risken för huvudskador bland cyklister i denna studie minskade inte mer än för andra trafikanter utan hjälm, som till exempel fotgängare och bilister. Den generellt minskade risken för huvudskador bland alla trafikantgrupper tillskrevs allmänna förbättringar i trafiksäkerheten.”

Flytta fokus från att sprida ljuget om hur himla farligt det är att cykla (som allt hjälmlagstjafsande bidrar till) och sätt in snabba, kraftfulla och effektiva åtgärder för att förbättra landets cykelvägar. Satsa på att få folk att börja cykla istället för att sluta. På så sätt räddar man många fler liv än med en hjälmlag, som i värsta fall får somliga att sluta cykla helt, tar livet av hela lånecykelsystemet (hur många vill bära runt på en hjälm?) och förstärker föreställningen om att man allra helst bör avstå cykling om livet är en kärt. Det vore en ren tragedi med totalt motsatt önskad effekt. För hur man än vrider och vänder på det så kan man inte blunda för de fantastiska hälso- (och miljö)effekter som ökad cykling leder till – som NTF nu valt att göra.

Ur Car sick av Lynn Sloman: ”The copenhagen heart study” gjorde hälsoundersökningar på mer än 30 000 människor. De som regelbundet cyklade till jobbet, med en genomsnittssträcka t/r på 30 min, löpte 40% mindre risk att dö under tiden studien pågick än de som inte cyklade regelbundet. Resultatet förblev oförändrat även när forskarna inkluderade andra faktorer som träning på fritiden.

Aftonbladets Fredrik Virtanen är en man som (likt NTF) jobbar i motsatt riktning och gör det han kan för att sprida myten om hur farligt det är att cykla och om hur oerhört farliga cyklister är för sin omgivning.

”Själv avskyr jag cyklister enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker köra ihjäl mig och mina barn.”

Men du behöver inte vara rädd. Försök googla fram någon som dött till följd av att ha blivit påkörd av en cyklist. Inte så lätt. Varför? Jo för att det ungefär händer en gång vart fjärde år, att till exempel jämföras med att 2-3 personer varje år dör av getingstick.

Men Fredrik Virtanen är så rädd att han vill förbjuda alla som cyklar inne i stan med ett högre antal växlar än tre, som vår åttaväxlade supersnabba 45 kg tunga lådcykel med helt upprätt körposition till exempel.

Att tro att antal växlar på en cykel är synonymt med bilhästkrafter och att man på så sätt skulle kunna utrota de snabbcyklande innanför tullarna, tyder på ett visst mått av ickekunnande i ämnet, och då formulerar jag mig extremt ödmjukt.

Fredrik Virtanen är inte ett så värst bra exempel på en djupt granskande journalist, däremot är han ett gott exempel på en effektsökande skribent som bygger sina slutsatser på okunskap och fördomar istället för fakta, när det kommer till cykling. Såna journalister finns det tyvärr gott om men med Patrik Kronqvist, Expressen som ett minst sagt välbehövligt undantag.

Lyssna inte på rädda människor och ängsliga organisationer som sprider ogrundade och ensidiga farlighetsmyter om cykling som till slut bara resulterar i en ännu mer stillasittande ilandskultur. Det är just den kulturen som är det folkhälsofarligaste i det här landet och måste därför bekämpas, inte främjas.

/DS

Surt att många vill köpa så ful och dålig cykel det bara går

Pratade med en kompis. Han vill köpa en bättre och finare cykel.

Men han vågar inte. Och man har hört det förr.

”Den blir ju bara stulen om man lägger ut lite pengar på den”

Det är tragiskt. Att inte våga unna sig något som är kul, lustfyllt, miljövänligt, nyttigt och inbjudande att ta sig fram på.

Det ska istället kosta så lite som möjligt, se så fullt ut det bara går och gärna också hänga lite illaluktande slem på ramen. Allt för att den så förbannade cykeltjuven ska hålla tassarna borta.

Det är tragiskt. Så himla sorgligt. Vilka bilköpare resonerar så? Finns det någon likvärdig oro hos bilägaren med dyr bil som hos cyklisten med sin kvalitetscykel?

Det verkar inte så. Orättvisan har inga gränser.

Men behöver man vara så förbaskat orolig om man satsat på en cykel av det bättre slaget då? Finns det egentligen fog för oron?

Många kommenterar min relativt nya Pelago Hanko (ca 10 000:-) så här:

”Fin men den kommer du inte få behålla länge” säger de.

Men jag är inte så säker på att de har rätt. Hoppas och tror att jag ska få behålla den ett bra tag. Kanske hela livet. Genom följande strategi.

De flesta nätter står den parkerad och låst (förstås) i vårt säkra cykelrum (har inte hänt nåt där vad jag känner till). När jag parkerar den utomhus dagtid använder jag mitt Abus lonus och ser alltid till att låsa fast den i stolpe – eller vad jag nu kommer åt med motsvarande säkerhetsgrad.

IMG_7194

Om jag parkerar den utomhus under natten kompletterar jag med godkänt men smidigt bygellås Abus mini U. Ser även till att båda hjulen är fastlåsta genom kedja bak och bygel fram.

Jag har blivit av med en del cyklar genom åren, men aldrig någon jag förtöjt i något orubbligt med godkänt och bra lås. Det har oftast berott på rent slarv om jag ska vara ärlig.

Lådcykeln har stått ute de flesta dagar sen den införskaffades för nästan sju år sedan, förtöjd med fetkätting i stolpe.

Inte minsta lilla tecken på något som ens kan kallas försök till stöld där. Trots att den har ett högt andrahandsvärde. Som sagt snart 7 år utomhus i stockholms innerstad har den fått vara ifred (nä du, tänk inte ens tanken). Enda problemet är att vissa med extremt dåliga cykelkunskaper (och då uttrycker jag mig ödmjukt) tror att lådan är en papperskorg.

Jag är inte så naiv att bara för att det inte hänt mig (än), så finns knappt nån risk att det händer. Jag vet att cyklar stjäls, både de slarvigt låsta och de som anses vara bergsäkert låsta.

Men man kan ändå göra en hel del för att minska sannolikheten att det skulle hända.

Och om den nu ändå blir stulen så kostar självrisken 1500:- på hemförsäkringen. Det är inte ovanligt att hemförsäkringen täcker ett cykelvärde upp till minst 20 000:- (något annat bör man inte gå med på).

Är det så katastrofalt att punga ut med? Man kan ju till och med försäkra självrisken för ungefär 300 spänn om året, om man är nervöst lagd.

Hade jag haft en billigare cykel, för nån tusing sådär, så hade det varit en förlustaffär att överhuvudtaget blanda in ett försäkringsbolag vid stöld (ja, billiga stjäls ju också). Då är den stulen och borta och man får börja jakten på en ny gammal skrutt eller (gud förbjude) åka till Biltema och se sig om efter nåt tungt, fult, billigt, eländigt, ledsamt och dåligt slit och släng.

Det kan bli både dyrt och tråkigt i längden.

Kalla mig cykelsnobb, men jag tycker en stad med vackra cyklar är att föredra och att man ska unna sig en dyr, fin och bra cykel som man vill använda igen och igen och igen. Det är en sån oerhörd skillnad på att framföra något av riktig kvalité, som känns som en vän som alltid ställer upp – trots att det blåser ibland.

Det allra viktigaste (viktigare än utseende och design till och med…) är förstås en cykel som är kul att cykla på och som betalar tillbaka i form av fart och fläkt när man anstränger sig. Har man ingen sån riskerar man att tappa cykellusten. Och det är väl ändå det värsta som kan hända?

Och för motsvarande kostnad av till exempel 7 par Acne jeans, får man något riktigt trevligt att ta sig fram på.

Det är egentligen ganska billigt när man tänker efter.

/DS