Idag snackar jag om bilfritt liv och om hur viktigt det är att kunna ta cykeln på tåget – P4 Extra halv tre

Min passivitet på bloggen, den senaste veckan, beror på att jag lever billiv på smålandskusten under semestern.

Har lånat pappas Audi och håller till i det lilla samhället Påskallavik nån mil söder om Oskarshamn.

På sin höjd tar jag cykel till affären. Inte så mycket att blogga eller skryta om.

Till badhuset och till centrala Oskarshamn tar jag bilen – som vilken bilberoende landsortsbo som helst.

Men vi går inte vidare in på det utan släpper och går vidare.

Jag ska kompensera en aning för min ohållbara semesterlivsstil genom att sprida cykelbudskapet via P4 Extra idag. Ungefär vid halv tre kommer jag att bli intervjuad angående fördelarna med att leva utan bil.

Vill gärna få fram hur det var för mig, då jag blev biten.

Hade 4 tim och 40 min t/r mellan mitt hem i Enskede och mitt jobb som sånglärare strax bortom centrala uppsala med kollektiva färdmedel. Bara 8 mil.

Hur kunde det ta så lång tid?

Väntetider på anslutande bussar som ankom för sent för att jag skulle hinna med stockholmspendeln tillbaka på kvällen; blev passivt väntande en hel timme på nästa tåg och så vidare…Så lyder förklaringsmodellen.

Med bil tog motsvarande transportsituation 2 tim och 10 min t/r.

Skaffade såklart bil…som efter nån månad gick sönder så allvarligt att reperationskostnaderna gjorde anspråk på för mycket av bilens värde (30 000:-) för att det skulle vara ekonomiskt försvarbart att fixa den.

Var nära att säga upp mig, ville ju inte skaffa ytterligare en bil, och var nästan pank på grund av mitt förra bilköp.

Men till sist hittade jag det ultimata fortskaffningsmedlet som öppnade upp dörrarna för ett bilfritt liv.

En hopfällbar cykel.

Jag lärde mig den multimodala pendlingskonsten och genom att kombinera cykling fritt med andra transportmedel kunde jag förvandla de dryga 4 timmar och 40 minuter till nära hälften.

Bland annat det hoppas jag få ut i etern idag.

Lyss vet ja.

/DS

 

Typiska brittiska bilägaren uppnår en genomsnittshastighet i paritet med cykelns – för amerikanska bilister går det långsammare

Typiska brittiska bilägaren lägger ungefär 1300 timmar per år på/i sin bil.

– Det går åt 500 arbetstimmar för att få ihop pengar till årliga kostnaden för bensin, försäkring, reparera och parkera.

– Det spenderas ytterligare 400 timmar per år i bilen när hen kör och sitter fast i trafikstockningar.

– Mer än 250 timmar går åt till en rad bilrelaterade småuppgifter: tvätta den, ta den till garaget för service, fylla på bensin, leta efter bilnycklarna, gå från/till bilen, skrapa rutor på vintern och att hitta parkering vid varje utfärd.

– Slutligen måste hen jobba hundra timmar extra för att bet. eventuella extrakostnader för ett boende med garage.

– 3,5 av hens 16 vakna timmar läggs alltså på ena eller andra sättet på bilen – och för denna biltid reser hen 16093 km per år. Det blir en genomsnittshastighet på 12,9 km/h.

Ungerfär lika snabbt som personen i fråga skulle kunna ta sig runt med en cykel.

Motsvarande uträkning för den amerikanske bilägaren visar på en ännu lägre genomsnittshastighet.

Ur Car sick av Lynn Sloman

 

 

 

Är körkort en klassfråga Åsa Lindeborg?

Är körkort en klassfråga Åsa Lindeborg?

Hörde ett par lärare snacka om en elev:

– Hon har aldrig, efter ett lov, berättat att hon till exempel har varit på Kanarieöarna med familjen. Jag frågade och hon sa att hon aldrig ens åkt flygplan överhuvudtaget.

– De har det nog inte så bra, med ekonomin och sådär…har du sett att hon ofta har Second Hand-kläder på sig.

– Ja, jag har sett det, de har det nog inte så väl ställt. Stackars tjej.

– Sen cyklar hon till skolan, trots att det är snö- och kallt, aldrig nån som skjutsar henne. Vem vet, de kanske inte ens har nån bil…?

Skulle ju lika gärna kunna handla om att tjejen de pratade om- och hennes familj, är extremt miljömedvetna och VÄLJER en CO-2 snål livsstil.

Inget flyg, Second Hand och har upptäckt att det går att cykla även på vintern: En miljöhjälte med andra ord. Kanske lägger familjen sina pengar på annat än flygresor- och bilägande.

Det här med att definiera klass efter: om man har bil, åker på långväga chartersemestrar, köper massa köp- och glöm saker eller om man väljer att följa modetrender eller inte – hoppas jag är på väg bort för gott. Attityden hör inte hemma i den moderna- och förhoppningsvis nån gång, hållbara samhällsutopin.

Blev genom cykelbloggen Velonavia uppmärksammad på att, Åsa Lindeborg, krönikör på aftonbladet, nyligen skrivit på kultursidan att gratis körkort genom gymnasieskolan, skulle vara vägen ut ur klassamhället.

Man blir ju så ledsen när man tar del av ett så otroligt mossigt- och omodernt resonemang.

Det räcker att, om man har förmånen att bo i en stad med välutbyggd- och fungerande kollektivtrafik, höra sig för lite grann, för att bilda sig en uppfattning om att människor med landsortsbakgrund har körkort i långt högre grad än infödda storstadsbor.

Man behöver inte ha doktorerat för att förstå att körkoret är mer attraktivt på landsbygden där bilen oftast är en nödvändighet, än i större städer där den oftast är en onödighet. Det handlar alltså i första hand om var man kommer ifrån, inte om man är rik eller fattig. Körkortskostnaden är ju en ändå fis i rymden, jämfört med de svindlande summor man får hosta upp för bilen- och inte minst själva bilägandet.

I ett samhälle med fungerande- och välutbyggd kollektiv trafik, bra infrastruktur för att ta sig fram till fots och med cykel – blir ett körkort mindre åtråvärt- och långt ifrån en fråga om klass. Istället för att lägga pengar på fri körkortsutbildning, lägg det på att skapa samhällen där bilen INTE är en nödvändighet.

Åsa Lindeborgs optimism om framtida ”gröna” bilar, som hon skriver om, är jag också skeptisk till. Bilar är- och kommer alltid att vara ”bara” mer- eller mindre ”miljöovänliga”. Trängseln i storstäder råder man inte heller nån bot på så lätt…

Att man inte kan få jobb utan körkort, som är Lindeborgs poäng, är också det en överdrift. Skulle vara i intressant med en siffra där, om hur många arbetsgivare som egentligen kräver körkort. Inga av mina ca 20-25, har genom åren gjort det.

/DS

 

 

En mörk sida hälsar på i den aggressiva stadstrafiken

Det är både roligt och intressant att ha en bilist på luren, som argsint försöker jobba sig fram i Stockholmstrafiken, samtidigt som hen försöker snacka i telefon med polarn.

Nästan en schizofren upplevelse och ett skickligt jonglerande mellan förarens olika personlighetsdrag. När det som i detta fallet rör sig om en man, blir jag imponerad över kompetensen att ha flera bollar i luften samtidigt.

Såhär kan det till exempel låta:

”Tjäna, hur länge…din förbannade idio…jo jag tänkte vad gör du på fred…fuck you, fuck you…för vi är ett gäng som sk…nämen vilken jävla idiot, tänker han med röven…det var ju ändå ett tag sen…ahhhhhhhhh!!!!!! Döööööööööööö!!!!!!! vad säger du?”

Jo men fredag funkar nog, ska kolla med…”

Men åhhh, kör då din feta gubbröv…Kul, men då hörs vi och kollar läge…men är du senil eller!”

”Ja, vi hörs.”

”Hörs, argggggg…det gör vi, hej.”

Jag kryddar knappt nånting. Sådär kan ett samtal mellan oss låta och på något konstigt sätt har man vant sig. Det är så det är, det är så det låter.

Att man har en jobbpersonlighet och en annan privat kan nog många känna igen sig i. Men finns det även en tredje?

En ganska mörk en, som hälsar på lite då och då och gärna i aggressiv stadstrafik?

/DS

 

Våga vägra bil

Våga vägra bil

Ska vi inte passa på att rensa upp lite och göra oss av med saker vi inte behöver, nu när vi har bil denna veckan? frågade Hanna igår förmiddag.

Att göra sig av med grejor som inte används, skänka till Second hand, ge bort till vänner, lägga ut på Blocket m.m. får en – som jag varit inne på tidigare – att känna sig lättare.

Därför bangar jag sällan på förslag om att göra sig av med överflödiga prylar.

Att göra detta med bil lägger sordin på aktiviteten. Att göra det med lådcykel sätter däremot krydda på det hela och gör turen till Myrornas, Stadsmissionen etc. riktigt lustfylld.

Men det är ju bl.a. tre stolar, replikerar Hanna när jag svarar att vi fixar det med cykeln och att vi inte behöver bilen.

Du kommer att få åka minst två turer fram och tillbaka, fortsätter hon.

En tur räcker, svarar jag och tänker på det illvett jag fick när jag skulle parkera bilen häromnatten.

Och det går. Tre stolar, fyra tavelramar, en matta samt några påsar som ska till återvinningen.

Triumf.

Med ett par elastiska spännremmar är det hur stabilt som helst. Stadsmissionen på Hagagatan tog emot rubbet.

Fyra stolar hade också funkat …Om man bara har tillräckligt mycket vilja, så sväljer cykeln mer last än man kan föreställa sig.

Kampen mot bilberoendet fortsätter.

/DS

 

Gränslöst ursinne

Gränslöst ursinne

Sedan igår natt har jag gått runt med en dålig känsla i kroppen. Den vill liksom inte släppa taget och jag vet inte hur länge den bestämt sig för att stanna.

Det hela började igår kväll när vi kom hem från midsommarfirande i Oskarshamnstrakten vid smålandskusten. Det är en annan historia, men tågförbindelserna söderut mot Kalmar o.s.v. är under all kritik. Det är dyrt att åka och tar mycket längre tid än vad som är rimligt för sträckan.

Denna gång fick vi låna bil av min föräldrar. Det var välkommet då vi redan om några dagar ska tillbaka för semesterfirande.

Nog kände jag till att om man anländer sent på kvällen, med bil, till Vasastan i Stockholm – där vi bor, kan det ta tid att hitta parkering. Det tog tid…

Mellan 0-6 i natt var det parkeringsförbud på, i stort sett, hela Norrtullsgatan. Gatan skulle tydligen sopas vid den tiden.

Tålmodigt gav jag mig ut i närliggande kvarter, på jakt efter en parkeringsplats. Efter en halvtimmes letande insåg jag att det var hopplöst. Alla bilar – som i vanliga fall – brukar stå parkerade på Norrtullsgatan, trängdes nu om p-platserna på gatorna intill. Jag kom för sent för att ha en chans att ens blanda mig i matchen om en.

Till jobbet i Solna är det fyra kilometer. Min idé blev att slänga vikcykeln i bagagen – parkera någonstans i trakten där jag jobbar och cykla hem. Med lite tur skulle jag vara hemma igen på dryga trettio minuter. Jag var trött efter att ha kört de sista 20 milen från Oskarshamn och ville sova.

Intill jobbet hittar jag en parkeringsplats med några lediga rutor. När jag lagt ungefär trettio spänn i automaten får jag syn på en liten skylt. Parkering är tidsbegränsad till 24 timmar, stod det. Min avsikt är ju att stå där hela veckan tills vi ska tillbaka till sommarstugan vid smålandskusten så jag svär till, sätter mig i bilen och fortsätter sökandet efter en p-plats som passar våra behov. Mitt tålamod är redan nu hårt prövat och ilskan börjar bubbla upp inom mig.

Jag kör och kör, tiden går …allt är upptaget. Efter ca 40 minuters irrande hittar jag till slut en ledig ruta där det inte står något om tidsbegränsning. Jag ska just till att parkera när jag upptäcker – fullt med splittrat glas utspritt precis där jag ska stå. Det är nära att jag inte bryr mig och ställer mig där ändå, men ångrar mig när jag tänker på hur dåligt jag skulle må om bilen skulle vara punkterad, när jag kommer tillbaka för att hämta den.

Dessbättre hittar jag ett annat ställe i närheten. Jag lägger i pengar eftersom det inte heller på denna automat står något om tidsbegränsad parkering. Fel. Efter att ha lagt i femtio spänn spottar maskinen ut en biljett utan att jag tryckt på biljettknappen. Med andra ord kunde jag lika gärna parkerat vid det första stället jag hittade. Alla parkeringsplatser verkar vara tidsbegränsade.

Nu får jag koncentrera mig på andningen för att det inte ska brista. Klockan är över ett. Jag bestämmer mig för att erkänna mig besegrad och acceptera en cykeltur till Solna, en gång varje dygn tills vi ska åka.

Jag öppnar bagagen, tar ur min Brompton, låser bilen, fäller upp och ska just cykla iväg, då det plötsligt rinner över totalt. Likt ett fyrverkeri slungar jag, totalt ocensurerat, ut vulgäriteter i Solnanatten. Jag förbannar bilkulturen, jag svär över privatbilismen i storstan, jag svär tills jag inte har några svordomar kvar att svära med. Då börjar jag att skrika istället – och den här gången riktar jag all min vrede mot min cykel, som faktiskt bär skuld till att jag för första gången på väldigt länge, helt tappat kontrollen.

Punka:(

På något sjukt sätt har den lyckats sätta sig själva i punkterat tillstånd, där den legat i bagagen under min desperata jakt på en parkeringsplats.

Jag tittar på klockan. Tunnelbanan har precis slutat gå.

Ilskan börjar sakta att rinna ur mig ändå. Kanske hjälpte utbrottet mig att vifta av mig en del av agressionerna. Jag kommer på att det finns ett par mackar längs vägen in till stan. Som en boxare som rest sig på nio, i sista ronden, tar jag min cykel och fortsätter hjältemodigt fightas vidare – till fots.

Under promenaden hem, i den kyliga juninatten tänker jag: ”Varför utsätta sig för detta? Varför äger man bil i Stockholm? Man blir ju bara fattig och arg.”

Efter någon kilometer kommer jag fram till en mack. Den är stängd. Lufttrycksbehållarna är borttagna. Jag fortsätter. Och jag fortsätter tänka: ”Varför utsätta sig …” Vid nästa mack finns det luft. Jag pumpar och cyklar iväg snabbt för att hinna hem innan däcket blir platt igen. Jag kommer till slut i säng 02:15.

Nytillkomna läsare av denna blogg skulle kunna uppfatta detta inlägg som ett propagerande för fler p-platser. Men inte. Tvärtom. I Stockholm går det 1,3 passagerare per resa med bil. Det är helt orimligt. Klart det blir brist på plats. I den moderna storstaden så tar man sig fram genom att åka kollektivt, gå eller cykla. De enda som använder bil är de som måste. Så bygg ut kollektivtrafik, järnvägar och cykelinfrastruktur så bilberoendet avtar!

Enligt radioprogrammet Klotet, kommer den vanligaste orsaken till att dö i förtid att vara just – luftföroreningar. Låt oss slippa detta!

I morgon ska jag upp svintidigt för att cykla till Solna och lägga i pengar för 24 timmars p-tid till…

/DS

 

Arbetstidsåtgång för tåg- och cykelliv

Skrev här häromdagen att – enligt mina beräkningar – så skulle 11 timmar i veckan, av min arbetstid, gå åt till att betala en Honda CR-V från 2007 – om jag ägt en sån.

Glömde att upplysa om att jag i samma veva skissade på vad motsvarande resor med tåg- och cykel skulle kosta under ett år.

Kostnader för en lådcykel, två hopfällbara, tågbiljetter som motsvarar de resor vi annars skulle gjort med bilen, utgifter för kollektivtrafik m.m.

Svaret blev: 3,3 timmar/veckan.

Ganska stor skillnad. Nästan 1,5 dag för att betala bilen; men inte ens ett förmiddagspass för motsvarande resor med tåg- och cykel.

Då utgår vi från, precis som i bilexemplet, att månadslönen är 26 000 kr.

Hela uträkningen finns här.

/DS

 

11 arbetstimmar i veckan för att betala bilen

11 arbetstimmar i veckan för att betala bilen

Efter många uträkningar – och omräkningar – har jag till slut kommit fram till att 11 av 40 arbetade timmar skulle gå åt till de utgifter ett bilägande skulle föra med sig.

Då pratar vi om en fem år gammal Honda CR-V, som vi i fem år kör 1200 mil/år med. Sen säljs den och restvärdet dras av från det totala beloppet.

Efter de uppskattningar jag gjort och med hjälp av Konsumentverkets bilkalkyl, har jag kommit fram till att med en lön på 26 000 kr/ mån, som får anses ligga närheten av en svensk genomsnittslön, måste man jobba 11 timmar i veckan för finansieringen av bilen.

Allt utom de oförutsedda utgifter som till exempel omfattande reparationer, stöld eller vagnskada är inräknat.

Undersökningen avgränsas till Stockholm eller storstan p.g.a. dramatiska skillnader i försäkringskostnader.

Jag tar tacksamt emot reflektioner om undersökningen. Till exempel utgifter eller andra aspekter som jag eventuellt kan ha missat.

Hela undersökningen och alla uträkningar finns här.

/DS

 

Hur mycket arbetstid för att finansiera bilen?

Hur mycket arbetstid för att finansiera bilen?

Jag har blivit hooked på det här med bilens kostnader.

Under lediga stunder jobbar jag med en omfattande uträkning där jag utgår från att jag själv skulle slå till på en Honda CR-V 2007:a som vi sen skulle ha i fem år och köra 1200 mil/år med.

Alla ekonomiska aspekter som jag kan förutse ska in: värdeminskning, ränta vid lån, intäkt när man säljer kärran m.m.

Följdfrågan blir: hur mycket av min/vår arbetade tid skulle gå åt till att betala bilen under de fem åren?

En annan intressant jämförelse är hur stor skillnaden blir – pengamässigt – om man jämför billiv med cykel- och tågliv.

Undersökningen avgränsas till ”att ha bil i storstad” då försäkringskostnader skiljer sig så dramatiskt mellan stad- och landsbyggd.

Återkommer med med min uträkning inom kort.

/DS