Typiska brittiska bilägaren uppnår en genomsnittshastighet i paritet med cykelns – för amerikanska bilister går det långsammare

Typiska brittiska bilägaren lägger ungefär 1300 timmar per år på/i sin bil.

– Det går åt 500 arbetstimmar för att få ihop pengar till årliga kostnaden för bensin, försäkring, reparera och parkera.

– Det spenderas ytterligare 400 timmar per år i bilen när hen kör och sitter fast i trafikstockningar.

– Mer än 250 timmar går åt till en rad bilrelaterade småuppgifter: tvätta den, ta den till garaget för service, fylla på bensin, leta efter bilnycklarna, gå från/till bilen, skrapa rutor på vintern och att hitta parkering vid varje utfärd.

– Slutligen måste hen jobba hundra timmar extra för att bet. eventuella extrakostnader för ett boende med garage.

– 3,5 av hens 16 vakna timmar läggs alltså på ena eller andra sättet på bilen – och för denna biltid reser hen 16093 km per år. Det blir en genomsnittshastighet på 12,9 km/h.

Ungerfär lika snabbt som personen i fråga skulle kunna ta sig runt med en cykel.

Motsvarande uträkning för den amerikanske bilägaren visar på en ännu lägre genomsnittshastighet.

Ur Car sick av Lynn Sloman

 

 

 

Bittra tongångar på jobbet när tillgången av P-platser försämras

Det är sura miner på jobbet.

Inte bland oss som cyklar men bilpendlarna är faktiskt väldigt förbannade.

Tidigare har bilisterna för en blygsam summa pengar kunnat hyra P-plats precis utanför skolan, som de mer eller mindre haft ensamrätt på.

Nu har Solna stad belutat att man ska ta ifrån dem den förmånen. De åtråvärda P-platserna ska inte längre reservas för några kvällsjobbande kulturpedagoger. Det ska vara lika för alla.

Med andra ord, vem som helst, som betalar parkeringsavgiften kan välja att stå där. Boenden i området, besökare till kulturskolan eller personal – lika för alla, först till kvarn.

En del är jätte arga. Det kommer att bli dyrare.

Beslutsfattare sprider information om beslut i nedåtgående led, gör sig onårbara och ilskan får skolledningen (budbärarna) ta emot, som i sin tur lovar att skicka tillbaka synpunkterna i uppåtgående led igen.

Kanske borde jag ställa mig upp, ta emot ilskan, agera opposition i egenskap av bilkritisk bloggare. Liksom bjuda på mig själv och ta på mig en del av skulden, då alla vet att jag är av den uppfattningen att bilen tilldelats för mycket utrymme i staden.

Men jag sitter tyst och observerar, övertygad om att det är mest effektivt att vänta ut stormen och kärleksfullt och pedagogiskt visa vägen till ljuset när allt blivit lite lugnare. Då kommer de bilberoende vara mer mottagbara.

Någon oroade sig över hur det skulle gå under vintern, när han i vanliga fall ställer cykeln och tillfälligt blir en av de bilåkande.

– Man får väl bli en sån där åretruntcyklist, suckar han.

Jamen ja, tänker jag, bli det. Och verkar i det dolda genom att tipsa om vinterdäck under fikarasten. Han sken verkligen upp när jag vittnade om vilken otrolig skillnad det är att cykla med vinterdäck när det är halt.

En av kollegorna tyckte att Solna stad skulle bygga fler parkeringsplatser om det nu är sån brist på dem.

Det är bara det att Solna redan är en bilstad i paritet med några av de värsta exemplen från USA. Inget riktigt centrum, allt utspritt, man förflyttar sig med bil från gallerian till bion, bostaden och arenan. Motorvägar, parkeringshus och en gles samhällsstruktur skapad för bilar och mindre för människor.

Många av våra elever som slutar uppger trafikkaoset utanför kulturskolan som den största anledningen. Föräldrar som ska skjutsa/hämta blir helt enkelt ståendes. Det tar för lång tid.

De bilbundnas argument mot att gå över till kollektivtrafik och/eller cykel, är helt enkelt att det är för komplicerat och tar för lång tid. Och visst, så är det ju förstås för en del som har en bit till närmsta kollektivtrafikslänk.

Byten av färdmedel, ofta från pendeltåg till buss sista biten, bidrar ju också såklart till att SL-alternativet väljs bort.

Men ingen ska inbilla mig att det multimodala sättet – kombinationen pendel, tåg, tunnelbana eller buss med vikcykel – i någons boendesituation, inte skulle vara ett konkurrenskraftigt alternativ.

Att med möjlighet att cykla, både före och efter tågresan, i rusningstid och pussla ihop sin resa, skippa bussbytet sista biten – och allt som stavas parekringsproblem blir blott ett suddigt minne.

Problemet är att få känner till att ett vettigt multimodalt transportalternativ överhuvudtaget existerar.

Matar man små gråsparvar drar de kvickt sin kos om man slänger till dem hela limpan på en gång. Men bryter man brödet i mindre bitar och ger dem lite i taget, så kommer de efter en stund riktigt nära.

Då kommer till slut det gyllene läget att slå till.

/DS

 

Dokumentären ”Bikes vs cars” av Fredrik Gertten kommer att bli av

Yes! Dokumentärfilmen Bikes vs cars kommer att slutföras. Projektet har fått in tillräckligt med pengar via Kickstarter.

Det är så välkommet. Ofta kan man känna sig en aning ensam i kampen om att ge cykeln större utrymme i samhället. Man lägger upp nåt i ämnet på FB och har man tur så trycker nån på gillaknappen, men ofta inte.

Många reflekterar nog inte länge och dömmer ut det hela som en ickefråga. Men det är viktigt. Det handlar om politik. Om vilket håll vi vill utveckla vårt samhälle.

Förhoppningsvis kommer cykelfrågan upp i ljuset ytterligare i och med den här filmen.

Project Update #11: Time to celebrate and to set new goals!

Posted by Fredrik Gertten ♥ Like

Wow! We did it! At 10:39am Swedish time, we reached our goal of 50.000 USD. A very special thank you Sami Lill, you brought us over the mark! We are overwhelmed by the amazing support we've gotten from all of you. The hard work has paid off and we could not be happier.

This doesn't mean we're done yet! Our main goal from the beginning has been to show that WE ARE MANY who truly see the bike as a tool for change and who think this is a documentary that can help deliver that message. The more backers we receive, the louder that message becomes.

So, keep sharing our campaign with your friends and tell them that they can help us send out an important message to the world! Thanks for everything you've done so far. We could not do this without you!

We also decided to set a new goal…

Längtar till premiär!

Hoppas det leder till en global cykelrevolution utan historisk motsvarighet.

/DS

 

Varför byggs det fortfarande livsfarliga cykelvägar?

På NTF väljer man att förenkla frågan om cykelsäkerhet till enbart hjälmens varande- eller ickevarande.

NTFs huvudbudskap till cyklisterna

Att det nyligen uppdagades att minst hälften av alla cykelolyckor beror på dåliga och/eller dåligt underhållna cykelvägar (SVD), kan man ju alltid hoppas kan få NTF att nyansera sitt budskap, en aning.

När de enbart fokuserar på hjälmen sänder de ut taskiga signaler och det blir inte schysst nånstans. NTF:s (och såklart även Trafikverkets) hjälmfixering, kan tolkas som: Det är inget problem om cyklisterna råkar ut för olyckor, bara de har hjälm på sig.

Men det byggs fortfarande cykelbanor som mer eller mindre är designade för att man som cyklande ska råka ut för olyckor, och att det ska uppstå en massa konflikter mellan både cyklande, gående och bilister (läs K.Isakssons blogg om moderat cykelpolitik).

Det låter kanske cyniskt men det är faktiskt den bisarra verkligheten.

Hur kommer det sig att vi går med på detta?

Man får ju lust att ge sig ut i stora gäng, slå på kastruller och skrika.

Att man tidigare mest byggt cykelbanor för att inte cyklisterna ska vara i vägen för bilar och att man egentligen inte haft nåt intresse av att få fram en fungerande cykelinfrastruktur, må va hänt – men det fortsätter ju.

Trots att man snackar om cykelmiljarder hit och dit händer ingenting.

Trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) har flera gånger uttalat sig om att man inte kan bredda cykelbanorna, för att man ju faktiskt är fler som ska dela på utrymmet.

Men fördela om utrymmet rättvist då! Gör om gör rätt!

Samtidigt fortsätter man att bygga dålig och livsfarlig cykelinfrastruktur medan NTF och Trafikverket mest av allt bara vill begränsa sig till att snacka cykelhjälm. Mindre om förebyggande åtgärder gällande det lilla begränsade underlag cyklisterna rör sig på.

För bilister väljer man att jobba helt annorlunda med omfattande olycksförebyggande ingrepp. Bl.a. 2+1 vägar med mittseparering.

Det går bra mycket trögare gällande cykelinfrastrukturella åtgärder.

Varför?

Det finns förstås helt enkelt ingen vilja till förändring bland moderaterna. Däremot vill de att vi ska tro att vi är, med hjälp av moderat cykelpolitik, på väg mot en cykelstad i världsklass.

Här invigs en pytteliten cykelväg på Hamngatan som Ulla Hamilton menar är ett ”bra exempel på cykelsatsningar i Stockholm…”

Är det cykelbanor av det här måttet trafikborgarrådet syftar på, när de styrande pratar om radikala cykelsatsningar? Om en ny cykelrenässans?

Då blir jag mörkrädd.

Det är allt annat än cykelvänlighet det handlar om. Till exempel en omkörning på cykelvägen på Hamngatan, skulle kunna bli rent livsfarlig. Och ALLA som cyklar vet att omkörningar är livsnödvändiga då det knappast finns nån motsvarighet, bland andra trafikanter, med så varierande hastigheter.

Att prata om framkomlighet för cyklister och hänvisa till den här typen av ”cykelstråk”, kan jag inte annat än att uppfatta som ett dåligt skämt, och ett konstaterande att cyklisterna fortfarande ÄR ett trafikslag på undantag.

Tyvärr.

/DS

 

Visst kan man bygga bort trängseln men…

Man tänker olika.

Hade en livlig diskussion med en viss person rörande fördelningen av gatuutrymmet, för några dar sen.

I mycket annat resonerar vi lika men i denna fråga står vi så långt ifrån varandra man någonsin kan komma.

Hon innerstadsbo som dagligen tar sig fram med sin bil.

Och jag cyklist som har ett snitt på ca 15 minuters bilkörning innanför tullarna per år.

Hon anser att bilen ska få mer plats, inte mindre. Att vägtullar ska tas bort och parkeringsavgifter sänkas.

Främst tycker hon att flanörerna, på många ställen, har på tok för gott om svängrum och att man skulle kunna bereda mer plats för bilarna genom att göra trottoarerna mindre.

Ungefär 50% av stadens totala yta är dedikerad för transportapparaten. I de flesta bilar sitter idag 2013 mest och oftast – soloresenärer.

Det krävs inte mycket tankearbete för att komma fram till att alla de här singelåkarna gör anspråk på extremt mycket av det begränsade stadsutrymmet.

Och det är klart. Man skulle kunna råsatsa på bilen, riva fastigheter för att öka de här 50% till 75% inom några decennier och fortsätta i det spår man började när man efter kriget bestämde sig för att uppfylla mardrömmen drömmen om bilstaden.

Men den som förespråkar det blir jag uppriktigt sagt rädd för.

Många vill bo i innerstan. Priserna är orimligt höga.

Min åsikt är, som jag även delade med min opponent i diskussionen, att vill man bo i stan så får man banne mig bereda sig på att välja bort bilägandet. Förhoppningsvis skulle det påverka både bostadsrättspriser och kötider, i rätt riktning.

Välj istället att flytta till en förort om nu bilen är så viktig för dig!

Varför skulle det vara en rättighet att äga bil och samtidigt bo i stan när Stockholm samtidigt ligger i expansionstoppen bland europas huvudstäder och stadsutrymmet är mer begränsat än någonsin?

Det byggs fortfarande 0,7 parkeringsplatser per ny lägenhet inne i stan. Samtidigt får man köa i minst femton år för en hyresrätt innanför tullarna. Allt handlar om prioritering. Bostäder vs parkeringshus o.s.v.

Men vilken politiker vågar…

/DS

 

 

Om drogen Turf och om snedfördelningen i stans infrastruktur

Ska just till att erövra Eldshzone strax bakom Wennergren center från Varginnan när telefonen plingar till.

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som ”cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

image

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

 

Gränslöst illvett över bilar på cykelbanor

Har i skrivande stund just slagit mig ner på muren, vid Katarinagatan, strax intill en BMW som står parkerad över den lilla beskärda del som vi, som uppskattar att ta sig fram med muskelkraft, blivit tilldelade.

Här sitter jag och lurpassar medan jag bloggar på min platta.

Den skyldiga syns inte till men jag kommer att vänta här tills han (han till 99% chans) är tillbaka. Ibland får man lov att släppa fram surgubben i sig. Det är tredje bilen som valt att kraftigt begränsa mitt redan så snålt tilltagna körfält bara den senaste halvtimman.

De två andra lät jag löpa, men den här sista ska få hela mitt ihopsamlade ursinne över sig. Det hjälper inte att just han varit så vänlig att lämna nästan 10 cm, av cykelbanan, helt fri.

Den ena, av de andra två, som denna vackra dag snyltat på cyklisternas så få och ynkliga jaktmarker, var en taxichaufför som ställt sig tvärs över cykelbanan för att lasta ur nånting på Sveavägen.

Den andra, en silvrig Opel, täckte hela cykelvägen – plus 30% till.

Borde rytit i till de andra två också – så hade alla tre, mer rättvist, fått sin beskärda del av hela mitt kokande illvett.

Men nu är det som det är. Föraren till BMWn kommer få ta alltihop.

Jag förväntar mig att en medelålders vattenkammad kostymnisse med spelad pondus och taskig attityd, när som helst ska dyka upp. Han kommer att försvara sig med hull och hår och nonchalant avfärda det jag har att säga – men jag kommer vara hård. Inte vika ner mig.

För så brutalt hänsynslösa män måste få veta var gränsen går. Det är dags att räta på sig och göra sig hörd – inte bara ropa nåt och cykla vidare, som jag hittills ofta nöjt mig med.

Förr var det ännu värre, då sa jag inte ens till. Rundade bara bilen med cykeln och fortsatte – även om ogärningsmannen fanns där och jag flera gånger haft öppet mål för att sätta dem på plats.

Sen märker man att historien upprepar sig – ofta.

Det blir ohållbart att hålla irritationen stången och man börjar i förbifarten successivt höja rösten gång för gång tills det går så långt att det slår slint och man bokstavligt bara vrålar ut sin ilska.

Inte så konstruktivt kanske – dags att ändra på det nu. Ska vara sträng men rättvis. Få honom att förstå.

För det är så lågt. De har så mycket plats och vi så lite. Men inte ens den lilla pluttiga infrastruktur, cyklisterna fått att hålla till godo med, kan de lämna ifred.

Precis som för att markera för oss – som tar oss fram enbart av ren muskelkraft – att vi lever på nåder i de motorburnas herravälde.

Tar en sipp ur min hämtkaffe. Solen lyser på nåt ironiskt sätt rakt upp i mitt tvärsura anlete, bländar mig. Det ger den skyldige en mikroskopisk chans att komma undan.

Bilar kör förbi, en person i varje bil. Så klagar man på att det är trångt i stan, att det inte finns nån plats för bostäder – eller för bredare cykelbanor, utbyggd kollektivtrafik etc.

Cafègäster sitter på sommarhalvåret ihopträngda på trottoarer. Varför? Kan det bero på att staden i huvudsak är planerad för billiv – inte folkliv?

Storslagna parkeringshus ska till för att ta hand om alla soloförare som ska parkera sina bilar.

För 800:- i månaden får du fri tillgång till parkeringsrutor mitt i stan, lika stora som en mindre studentlägenhet. Alla är med och delar på subventionen – även de billösa.

Känns konstigt att sitta här och vänta på nån man bestämt sig för att skälla ut. Tror aldrig jag gjort det tidigare. Gäller att konservera den bubblande ilskan, utan den kan man ju inte skälla ut nån menar jag, handlingskraften och modet som krävs springer lätt och gömmer sig.

Nu…

Ca 5 min

Det här nog något av det märkligaste jag varit med om. Man har fantiserat och skapat sig massa föreställningar, målat upp något slags osympatiskt monster och så är människan som kommer…en liten späd kvinna, förmodligen med indiskt ursprung. Hennes ålder är näst intill oidentifierbar – nånstan mellan 22 och 45. Jag blir helt ställd. Går fram till henne, hon uppmärksammar mig, väntar på att jag ska säga nåt…får inte fram ett ord. Står bara mållös och stirrar på den lilla harmlösa personen, så långt från den jag från början föreställt mig.

– Ursäkta men du har parkerat på cykelbanan, får jag till slut ur mig med ett blygt och lite ursäktande leende på läpparna. Ilskan helt borta nu.

– Oj jag mej ursäkta så mycket, inte jag veta alla regler, förlåt, förlåt, svarar hon med ett brett leende som nästan omsluter hela hennes lilla ansikte.

– Det lugnt, svarar jag.

Trots att hon begått ett av de vardagstrafikregelbrott som upprör mig mest blir jag inte strängare än såhär denna dag. Den går helt enkelt inte.

– Ska inte göra igen lovar jag dig mycket, är det sista hon säger innan hon sätter sig i sin stora BMW och kör iväg.

Svårt att behandla alla lika. Ändå nöjd över att inte bara struntat i det hela och cyklat förbi. Finns ofta nåt att lära av att ”bryta mönstret – i det här fallet att en liten indisk kvinna kan vara väldigt, väldigt avväpnande.

/DS

 

 

”Trafikslag på undantag” borde sorteras till kategorin tragedier

 
Läser Trafikslag på undantag av Martin Emanuel. Det är tragiskt men intressant att läsa om hur synen på cykeln som transportmedel förändrades efter kriget, i Stockholm.
 
Cykeln skulle främst användas för utflyktsändamål utanför stan, bestämde sig plötsligt politiker och tjänstemän för. Detta trots att cykeltrafiken stod för hela 70% när den var som störst 1943.
 
Efter kriget blev bilnormen så stark och cyklister så pass mycket i vägen, vilket ledde till att världens hittills smartaste fortskaffningsmedel blev reducerat till något man bara skulle använda för rekreation.
 
Vilka puckon!
 
Intressant läsning men boken borde sorteras som tragedi på bibliotek och bokhandlar, inte bland teknik, trafik, vetenskap och miljö.
 
Så länge cyklister varit representerade i trafiken – har man gnällt på dem. Det är fakta. Tycker följande bilder avslöjar hur man såg på de trampande när bilen snabbt började bli norm. I och med utgivningen av broschyren ”Fint sätt på cykel” 1946, så skulle de ”bångstyriga” minsann tuktas.
 

Bilder ur tragedin ”Trafikslag på undantag” av Martin Emanuel.

/DS

 

Bara 2 av 10 08:or beroende av bil

Ur dagens DN:

Bilen används alltså mest för att storhandla, skjutsa barn och åka till sommarstugan.

Svaren på hur man gör sig kvitt sitt behov att äga en bil i huvudstaden, är rätt så uppenbara.

  • StorhandlaLådcykeln räcker till för många kassar och i Sthlm är det aldrig långt till en matbutik.
  • Skjutsa barn Lådcykeln igen. Vilka barn skulle inte älska att bli skjutsade- och hämtade i en stilfull låda. Minnen för livet.
  • Sommarstugan – Bil. Skrev jag så? Ja, men jag syftar på hyrbil. Om man ibland vill ha med sig ett och annat till en mer eller mindre avlägsen stuga nån dryg timma från stan – är bilen nödvändig. Men bara ibland. För det mesta räcker det lilla bagaget och vikcykel den sista milen från tåget funkar helt smärtfritt. Barn? Cykelbarnstol eller vikbar cykelvagn funkar utmärkt.

/DN