”Sen blir man deprimerad och sitter fast, både i bilkön och med sina höga huslån”

Hade en kanadensare från Toronto hos mig som hyrde mitt sovrum ett par nätter.

Tar alltid en kaffe med mina Airbnb-gäster när de kommer: socialiserar lite, jämför kulturer och utbyter lite erfarenheter.

Han var överraskad över att han såg så många med barn i Stockholm, och menade att i Toronto flyttar folk från stan när de får ungar och därför ser man inte så många i centrum.

Han fortsatte att berätta om hur ”life goes” för en torontobo.

Man pluggar, får jobb, gör karriär, bor – i stan. Sedan träffar man kanske nån, flyttar ihop, men när det blir barn flyttar man till hus, oftast långt utanför stan eftersom det är så dyrt. Man fortsätter dock såklart att ha sitt jobb i stan och börjar bilpendla, från sitt hus, ungefär tre timmar om dan. Sedan blir man deprimerad när man inser att man sitter fast, både i bilkön och med sina höga huslång. Man har inte tid till nåt annat än sitt jobb och att ta sig dit samt att ha ångest över sina skulder.

Toronto är bra mycket större än Stockholm. Inga dyra vägprojekt har hjälpt för att få till ett rimligt trafikflöde vid pendlingstider. Stockholm växer och man satsar mer på bilinfrastruktur än någonsin.

Vill man bli ett nytt Toronto?

/DS

 

Loppislördag och folk trängs som i en bisvärm längs trottoarerna kantade av parkerade bilar som till 94% står oanvända

Förra helgen var det loppis längs en rejäl bit av Norrtullsgatan.

Stockholm börjar får något av en marknadskultur med orkestrar, körer (ibland) och foodtrucks som förgyller tillställningen på olika loppisarrangemang runt om i stan. Förhoppningsvis utvecklas motsvarande idé (food/coffe-bikes) fast med olika former av lastcyklar inom kort, det vore ju förstås ännu trevligare.

Det som slog mig när jag promenerade längs trottoarerna, kantade med gamla dvd:er, böcker, kläder, antikviteter och skolbarnsgjorda muffins, tillsammans med min dotter i lördags, var hur sjuk hela situationen egentligen var.

Människor trängs som i en tillbakapressad bisvärm. Kommer det en förälder med något så åbäkigt som en barnvagn gör sig personen i fråga ytterst impopulär. Folk får vända och lirka på sig för att ta sig fram genom massorna i promenadstaden Stockholm till den grad att man under de överliggande lagren av småtrevlighetssorl kan höra (om man lyssnar noga): fasen, skit och jävlar. Nån försöker ha en konversation med en försäljare samtidigt som hen håller sig fast i en vägmärksstolpe för att inte dras med i det framlunkande vimmlet.

I ett flygplansperspektiv måste det se oerhört korkat ut. Längs trottoarerna står det packat med parkerade bilar som just bara står där och inget annat gör än att ta plats – de 94% av tiden de inte används. Det skulle bli tydligt att staden, till stor del, är gjord mer för maskiner än människor (även för bilstadsförespråkaren) om man från ovan såg hur det stökades, trängdes och bökades på trottoarerna denna loppislördag.

Jag slog mig ner och följde en livedebatt med politiker som intresserar sig för cykling på Cyklistens Dagar i Kungsträdgården för ett par veckor sedan. När det öppnades upp för åhörarspörsmål frågade jag varför det ska ta så himla lång tid att få till en förändring? trots att man har pratat, från i stort sett alla politiska läger, om att man ska satsa på både promenadstad och breda sammanhållande cykelbanor i en himla massa år nu.

Även om man ser ett och annat tillskott på cykelparkeringar här och där känns det tyvärr som att ingen riktig märkbar förändring kommer att ske inom de närmsta tjugo åren (undantag Pilotplats cykel).

Varför ska det behöva ta sån tid?!

Det var många som ville svara men alla trasslade in sig i sina egna resonemang och det enda jag med säkerhet kunde uttolka var ungefär att: ”det tar lång tid, det bara är så, det är en naturlag inom politiken som ingen eller inget kan ändra på.”

Men när Hjalmar Mehr mejade ner, det då så pittoreska och människovänliga Stockholm City på 50, 60 och 70-talen, för att istället bygga fläskiga bilvägar, parkeringshus och groteska kontorsbyggnader, då fanns politisk handlingskraft och man gjorde superradikala (största i europa) förändringar på rekordtid – mycket på grund av att alla skulle kunna åka bil in i stadskärnan och parkera den där.

Eller när man byggde miljonprogrammet – en miljon bostäder på tio år. Då fanns förmågan att förändra och politikerna stod inte bara (som idag) passivt gloendes med händerna i byxfickorna smygtaffsandes på sin lur för att kunna känna de eggande vibrationerna av responsen på sitt senaste tweet.

Även om det blev galet (både bilstad och människoförvaringskomplex) fanns viljan att radikalt förändra samhället och staden snabbt, inte i en avlägsen framtid.

Idag vet vi att den amerikanska bilstadsmodellen (som tyvärr helt ofattbart fortfarande legat till grund för nybyggda stadsdelar) är ohållbar. Städerna blir smutsiga, fula, groteska, miljövidriga, köpstadsfrämjande, småhandelsutdrivande och till slut obeboliga helveteshålor, om man följer den.

Att dagens politiska spelregler gör det omöjligt att på kortare tid göra om och göra rätt är något jag bara vägrar köpa. En mer trovärdig förklaringsmodell är att man vet att man MÅSTE men VÅGAR INTE.

/DS

 

 

Open Streets – en bilfri oas i Lilla Köpenhamn

Med Open streets vill man, under sju lördagar under juni och juli, visa att biltrafikens behov inte ska vara allenarådande. Man stänger av gatan för biltrafik och öppnar upp för andra aktiviteter som dans, foodtrucks, cykelmeck, pärlplattspyssel, häng och en massa annat.

Förra året gjordes ett litet halvlyckat försök vid Medis och Nytorget men i år utökar man det bilfria området, mycket passande längs med nya cykelbanorna på Götgatan i Lilla Köpenhamn, och man har även engagerat Kulturförvaltningen för att få mer innehåll. Det är stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö (C) som ligger bakom projektet.

Driver man en blogg som heter Liv utan bil och det tas initiativ för att visa hur bilfria ytor kan förändra stadslivet så måste man ju bara åka dit och kolla läget.

Igår var jag där och det var fullt ös medvetslös och väldigt välbesökt kan jag säga.

Av cykelköket kunde man få hjälp med att laga cykeln.

Upptäckte att nya cykelparkeringar var på plats och det känns nu som kan njuta av Pilotplats cykel till fullo. Helt fantastiskt och svårt att tro att bilden visar en cykelbana och inte bilkörfält. Applåder och ovationer för detta.

Folkfest för en stad för människan och inte för bilen.

En del bilister hade något svårt att acceptera att gatan var avstängd men inga folkstormar direkt.

Stadens alla älskade Food trucks var på plats. Har personligen länge velat testa den till höger på bilden. Helvegetariskt och borde få pris för bästa Food truck-namn: ”Odjuret”. Tyvärr var burgarna extremt populära och slutsålda så det får bli en annan gång.

Känns som hela den här grejen även har ett pedagogiskt värde. En del kommer ju såklart bli förbannade när biltrafiken begränsas i det framtida (förhoppningsvis) mer bilglesa och trivsamma Stockholm. Men visar man på , som med Open streets, vad man kan få istället, kan nog de flesta förstå och till och med backa upp ett strängare förhållningssätt gentemot privatbilism i stadskärnan.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

På Götgatan Södermalm ligger nu lilla Köpenhamn

Det här känns lite science fiction. Ett bilkörfält i vardera riktning har slaktats till förmån för cyklister. I Stockholm! Nu är det så gott som färdigt. Okej, bara på prov ett år men har svårt att tänka mig att det här inte uppskattas till den grad, inte bara av cyklister utan även av människor som gillar trottoarhäng, som krävs för att ordet ”pilot” ska raderas från ”projekt”.

För där den gamla underdimensionerade cykelbanan fortfarande gör sig påmind (och så lär det va så länge detta kallas pilotprojekt – sen blir det trottar?) finns nu gula, för Sthlm ovanligt roliga, platser att sätta sig ner med en kopp kaffe eller en tidning och slappa en stund.

Det är kanske det som gör mest intryck på mig. När man omfördelar felfördelat utrymme, som Pilotplats cykel är ett utmärkt exempel på, blir resultatet inte bara förbättrade och konfliktreducerande ytor mellan olika trafikslag – utan bidrar också till en långt mer mänsklig och modern stad. Platser där människor vill va får potential att poppa upp lite här och var.

Omvandlingen till cykelstad är minst sagt även positivt för människor som önskar ta sig fram på annat sätt än cykel. Räcker inte det för att ett sånt här smakfullt initiativ ska inspirera och få stöd för att sprida sig över resten av stan också?

På alla platser där det är möjligt?

Cykelturister på Bike fridays verkar uppskatta de väl tilltagna cykelbanorna

Följderna, klagomålen från arga bilister som känner sig berövade på deras rättmätiga plats, lär göra sig hörda; men förhoppningsvis överväger de positiva synpunkterna de negativa. Har just använt mig av Stockholms stads app Tyck till och lovordat projektet. Hoppas många gör likadant och visar att varje litet steg mot en människovänligare stad – är något stockholmarna faktiskt uppskattar.

Många av mina airbnb-gäster från när och fjärran har kommenterat antalet cyklister i Sthlm – och att det här verkar vara en riktig cykelstad. Även under vårt besök i Tallin (Tallin Bicycle Week) förra veckan, berättande många tallinbor om att de önskar sig en cykelstad i klass med Köpenhamn, Amsterdam och…Stockholm?

Gröna vågen-timer för cyklister. Cyklister som håller en jämn hastighet ska få grönt i flera korsningar. Timern räknar ner till nästa grönljus.

Jag vill ju så gärna att min hemstad ska vara en riktig cykelstad – så jag håller käften, instämmer till och med en aning, men vet ju såklart att jag håller inne med en helt annan sanning. Men med fler initiativ som Pilotplats cykel kommer jag slippa att ljuga för mig själv och mina gäster. Så mer sånt här. Fort. Gör mig till en stoltare stockholmare amen.

/DS

 

 

En mänskligare stad – det är vad cykelfrågan handlar om

När man som jag umgås med många ocykelfrälsta som börjar tröttna på att många diskussioner med mig landar, även om det började nån helt annanstans, i något cykelrelaterat, är det lätt att känna sig en smula kvävd.

Men cykelfrågan måste lyftas upp och försvaras till varje pris. Folk som avfärdar cykleriet som vilken annan form av nörderi som helst, har bara svårt att se helheten. Att det faktiskt, under ytan, rör sig om riktigt feta politiska storfrågor.

Satt på det populära socialisthaket Carmen för ett tag sen. Atmosfären är öppen och de politiska samtalen går ständigt på högvarv (det är nog det jag gillar med Carmen). En man i trettioårsåldern slog sig ner vid vårt bord, presenterade sig, frågade vad vi röstade på (carmenkutym) och berättade att han själv röstar på vänsterpartiet (vilket iofs är ganska höger på Carmen). Jag försökte såklart styra in diskussionen på behovet av utbyggd och förbättrad cykelinfrastruktur och berättade även om min blogg.

Han tyckte att cykling var väl bra men att det, i skuggan av de större politiska frågorna, närmast var en ickefråga och var märkbart förvånad över att jag engagerade mig i en jämförelsevis ”så liten fråga”.

Provocerande såklart – men tyvärr verkar många inte riktigt bemöda sig med att reflektera över vad cyklandets vara eller ickevara innebär för samhället i stort. Därmed förpassas ofta cykeldebatten till slutna sällskap för oss redan övertygade ”där vi kan få hålla på” när den i själva verket borde lyftas upp i fler sammanhang och bli till den dignitära, långt mer omfattande, högstatusfråga den förtjänar.

Vad blir följderna av att, på allvar, skapa en världscykelstad, promenadstad, med den bästa kollektivtrafiken och samtidigt gå så hårt åt privatbilismen att inte ens den mest välbärgade djursholmaren dagligen alena kan ta suven till jobbet i city?

Såg ”Den mänskliga staden” på UR för ett tag sen, vilken för övrigt alla borde se. Den danska arkitekten Jan Ghel har, sen han bidrog till bilbefriandet av Strøget i Köpenhamn, erhållit stor internationell trovärdighet för hans teorier om vad stadsplanering innebär för mänskligt beteende. Genom att skapa utrymme för fotgängare och cyklister lever staden upp och tidigare döda stadsdelar får plötsligt nytt liv – människor börjar automatiskt söka sig dit. Platser, där folk vill va, börjar att ta form.

Ska storstadsmiljön vara till för bilen eller människan? Det är den sammanfattade frågeställningen. Vi vet nu att det inte funkar att försöka bygga bort bilträngseln. Det enda som händer är att man skapar en himla massa öde och folktomma platser samtidigt som trafikkaoset fortsätter iallafall. Och det har aldrig varit lika sant som idag då fler flyttar till storstäderna än någonsin. Det ställer högre krav på yteffektiva transportsätt utan historisk motsvarighet.

Tittar man på vår egen huvudstad så finns ett område som urskiljer sig. Politiker kilar sig i skallen och undrar vad man ska göra av de öde, i stockholmsperspektiv rätt pinsamma, kvarter runt Sergels torg, där inte ens bankerna vill hålla till längre. Döda gator där ingen vill va, som i bästa fall gör mest nytta som en pedagogisk påminnelse av resultatet över modernismens ovarsamma kortsåg lett av den socialdemokratiske bilstadsfadern Hjalmar Mehr. Ett skräckexempel av efterföljande konsekvenser av att sätta bilen före människan. Ner med Klarakvarteren upp med Hjalmarkvarteren, bort människor – kom bilar; det var Hjalmars paroll.

Det är bara att välja sida. Hjalmar Mehr VS Jan Ghel, Strøget VS Sergels torg. Lägger man sin röst på Jan Ghel och tror att det ligger något i hans filosofi om hur storstadsarkitekturen har förmåga att döda eller levandegöra stadsmiljöer, så finns inga kompromisser. Privatbilismens ytor måste begränsas radikalt. Vågar politikerna göra vad som krävs? Snacka och romantisera om promenadstad är en sak, verkställa i praktiken en annan.

Mot en attraktiv, trivsam storstad med ren luft och rikt folkliv – får man helt enkelt finna sig i att ta sig fram genom att gå, cykla eller åka kollektivt. Och det behöver ju faktiskt inte va så dumt. När Obama var på besök förra året förbjöds mer eller mindre biltrafik och till följd minskade den giftiga gasen kväveoxid med 30% på nån dag och många såg för första gången det vackra i ett Stockholm med kraftigt reducerad biltrafik. Få klagade, alla anpassade sig och enligt en undersökning ville plötsligt mer än varannan stockholmare att politikerna skulle börja jobba mot en bilfri innerstad; mot en stad som sätter människan före bilen.

Det är bland annat det här som cykeldiskussionen i huvudsak handlar om. Inte bara prylfixering och allmänt nörderi. Det handlar om att skapa livable cities. Och det är ju faktiskt rätt viktigt om man tänker till.

/DS

 

 

Ikea lockar med motorvägsutsikt

Det händer inte ofta men var på Ikea Kungens kurva igår. De har en (ny tror jag?) veranda i anslutning till deras restaurang. Men det är inte vilken veranda som helst, utan nämligen en med utsikt över E4an.

Jag har gått runt och, tydligen naivt, varit övertygad om att motorvägsutsikt uteslutande anses vara ett minus. Ett riktigt stort minus. Något man vanligtvis väljer att tona ner för att istället lyfta fram andra styrkor som…ja…möblemang till exempel.

Men precis det här, kommunicerar Ikea stolt, kan man få njuta av samtidigt som man plockar i sig sina köttbullar. 135 pers samtidigt.

Vill folk det nuförtiden? Har jag missat nåt? Ikea brukar ju vara trendsättare.

Hade inte nåt i den här stilen varit mer rimligt: ”vi beklagar utsikten men här har du några extra köttbullar och en cheesecake som kompensation”

/DS

 

Bittra tongångar på jobbet när tillgången av P-platser försämras

Det är sura miner på jobbet.

Inte bland oss som cyklar men bilpendlarna är faktiskt väldigt förbannade.

Tidigare har bilisterna för en blygsam summa pengar kunnat hyra P-plats precis utanför skolan, som de mer eller mindre haft ensamrätt på.

Nu har Solna stad belutat att man ska ta ifrån dem den förmånen. De åtråvärda P-platserna ska inte längre reservas för några kvällsjobbande kulturpedagoger. Det ska vara lika för alla.

Med andra ord, vem som helst, som betalar parkeringsavgiften kan välja att stå där. Boenden i området, besökare till kulturskolan eller personal – lika för alla, först till kvarn.

En del är jätte arga. Det kommer att bli dyrare.

Beslutsfattare sprider information om beslut i nedåtgående led, gör sig onårbara och ilskan får skolledningen (budbärarna) ta emot, som i sin tur lovar att skicka tillbaka synpunkterna i uppåtgående led igen.

Kanske borde jag ställa mig upp, ta emot ilskan, agera opposition i egenskap av bilkritisk bloggare. Liksom bjuda på mig själv och ta på mig en del av skulden, då alla vet att jag är av den uppfattningen att bilen tilldelats för mycket utrymme i staden.

Men jag sitter tyst och observerar, övertygad om att det är mest effektivt att vänta ut stormen och kärleksfullt och pedagogiskt visa vägen till ljuset när allt blivit lite lugnare. Då kommer de bilberoende vara mer mottagbara.

Någon oroade sig över hur det skulle gå under vintern, när han i vanliga fall ställer cykeln och tillfälligt blir en av de bilåkande.

– Man får väl bli en sån där åretruntcyklist, suckar han.

Jamen ja, tänker jag, bli det. Och verkar i det dolda genom att tipsa om vinterdäck under fikarasten. Han sken verkligen upp när jag vittnade om vilken otrolig skillnad det är att cykla med vinterdäck när det är halt.

En av kollegorna tyckte att Solna stad skulle bygga fler parkeringsplatser om det nu är sån brist på dem.

Det är bara det att Solna redan är en bilstad i paritet med några av de värsta exemplen från USA. Inget riktigt centrum, allt utspritt, man förflyttar sig med bil från gallerian till bion, bostaden och arenan. Motorvägar, parkeringshus och en gles samhällsstruktur skapad för bilar och mindre för människor.

Många av våra elever som slutar uppger trafikkaoset utanför kulturskolan som den största anledningen. Föräldrar som ska skjutsa/hämta blir helt enkelt ståendes. Det tar för lång tid.

De bilbundnas argument mot att gå över till kollektivtrafik och/eller cykel, är helt enkelt att det är för komplicerat och tar för lång tid. Och visst, så är det ju förstås för en del som har en bit till närmsta kollektivtrafikslänk.

Byten av färdmedel, ofta från pendeltåg till buss sista biten, bidrar ju också såklart till att SL-alternativet väljs bort.

Men ingen ska inbilla mig att det multimodala sättet – kombinationen pendel, tåg, tunnelbana eller buss med vikcykel – i någons boendesituation, inte skulle vara ett konkurrenskraftigt alternativ.

Att med möjlighet att cykla, både före och efter tågresan, i rusningstid och pussla ihop sin resa, skippa bussbytet sista biten – och allt som stavas parekringsproblem blir blott ett suddigt minne.

Problemet är att få känner till att ett vettigt multimodalt transportalternativ överhuvudtaget existerar.

Matar man små gråsparvar drar de kvickt sin kos om man slänger till dem hela limpan på en gång. Men bryter man brödet i mindre bitar och ger dem lite i taget, så kommer de efter en stund riktigt nära.

Då kommer till slut det gyllene läget att slå till.

/DS

 

Dokumentären ”Bikes vs cars” av Fredrik Gertten kommer att bli av

Yes! Dokumentärfilmen Bikes vs cars kommer att slutföras. Projektet har fått in tillräckligt med pengar via Kickstarter.

Det är så välkommet. Ofta kan man känna sig en aning ensam i kampen om att ge cykeln större utrymme i samhället. Man lägger upp nåt i ämnet på FB och har man tur så trycker nån på gillaknappen, men ofta inte.

Många reflekterar nog inte länge och dömmer ut det hela som en ickefråga. Men det är viktigt. Det handlar om politik. Om vilket håll vi vill utveckla vårt samhälle.

Förhoppningsvis kommer cykelfrågan upp i ljuset ytterligare i och med den här filmen.

Project Update #11: Time to celebrate and to set new goals!

Posted by Fredrik Gertten ♥ Like

Wow! We did it! At 10:39am Swedish time, we reached our goal of 50.000 USD. A very special thank you Sami Lill, you brought us over the mark! We are overwhelmed by the amazing support we've gotten from all of you. The hard work has paid off and we could not be happier.

This doesn't mean we're done yet! Our main goal from the beginning has been to show that WE ARE MANY who truly see the bike as a tool for change and who think this is a documentary that can help deliver that message. The more backers we receive, the louder that message becomes.

So, keep sharing our campaign with your friends and tell them that they can help us send out an important message to the world! Thanks for everything you've done so far. We could not do this without you!

We also decided to set a new goal…

Längtar till premiär!

Hoppas det leder till en global cykelrevolution utan historisk motsvarighet.

/DS

 

”Bostäder, sjukhus, skolor – allt har raserats för att ge plats åt bilarna…”

Läser mycket Sture Dahlström nu. Hittade ett tragikomiskt parti jag garvade ganska mycket åt i Tango för enbenta. Tala om bilsamhällsdystopi.

Ta in det där om du kan.

Ska tilläggas att det enda bokens originelle huvudkaraktär uppskattar här i livet är att: läsa böcker, skriva, åka på köpenhamnsresor, spela dragspel och att cykla. Allt han vill är att bara få göra dessa saker i fred.

Klart läsvärd.

/DS