Har uppdaterat min Vikcykelguide med Helix i titan och futuristiska elcykeln Gobike

Det var hög tid att uppdatera min vikcykelguide och idag fick jag tiden och tummen ur.

Brompton (vikcykelkungen) behöver konkurrens och det kanske den får genom det kanadensiska nytillskottet ”Helix”. En titancykel med 24 tums hjul som väger sisådär 10-11,5 kilo beroende på växelantal.

wpid-Photo-20150805142603403.jpg

Och el-cykel är ju så himla poppis nu – så tog mig en titt på spejsiga ”Gocycle” som man till exempel kan köpa på rea just nu för ”bara” 35 tusen på Elcykelvaruhuset.

index

SÅ kolla in sveriges mest kända (och enda?) vikcykelguide HÄR.

Lite om att checka in en Brompton och lite om Dantes åklåda

Inlägg två dar i rad. Det var ett tag sedan. Jag känner att lusten till att skriva är på väg tillbaka. Lusten till att skriva om cyklar. Och lite annat.

Det som är cykel-relaterat motsvarar en så stor del av det jag lägger min uppmärksamhet på, och inte konstigt att man vill dela med sig. Saker att skriva om dyker ju upp hela tiden. Och även om det ibland varit glest mellan inläggen senaste året, så har jag ändå haft en hel del att skriva om sen denna bloggen föddes i juni 2010. Den fyller med andra ord sju år i dagarna. Grattis blogg.

Igår lånade jag ut min Brompton-väska (Carradice) till en kille som jobbar för MOVEBYBIKE.

De skulle dra till Holland på lådcykelmässa och behövde ha möjlighet att checka in en Brompton.

wpid-Photo-27-mar-2012-1022.jpg

Den variant jag har från engelska Carradice är inte onödigt skrymmande, vilket jag anser att Bromptons egen vadderade flygväska är. Denna är inte vadderad men det har jag fixat själv med kartong och små bitar av liggunderlag jag lägger i hörnen. Haft haft i fler år nu och är supernöjd med köpet.

wpid-Photo-26-mar-2012-1710.jpg

Inte heller dumt att kunna bära den som en ryggsäck (bild fr 2012, vad ung jag var!!). Då är händer fria för övrigt bagage och man kan ha väskan på ryggen för att cykla till hotellet (eller vart man nu är på väg).

Blir lite avis och sugen på att själv dra iväg med min Brompton. Men tillfälle kommer senare i sommar.

På tal om lådcyklar så såg jag här om dagen den minsta jag sett. Ett hemmabygge. Den stod parkerad utanför stadsteatern.

IMG_7953

Det känns nog rätt ballt för Dante att åka i den där. Hur säkert det är avstår jag från att kommentera.

DS

Åtta år med en Brompton

Igår gjorde jag en föreläsning/workshop i röstteknik på Universitetet i Uppsala. Till T-centralen från min bostad är det ungefär 3 km och från Uppsala tågstation till platsen för mitt framförande ungefär 2 km. Och jag blir lika glad varje gång den här typen av jobbsituationer dyker upp, som förenklas så mycket om kombinationen tåg och vikcykel är möjlig. Vilken den är (till och med i det här cykel-på-tåg-fientliga landet) för den stolte ägaren av en hopfällbar cykel av god kvalité.  

Under några år har jag, långt ifrån, haft ett dagligt vikcykel-behov. Det har inte varit som förr då min Brompton utgjorde ett, för min arbetssituation, oersättligt pendlings-verktyg. Jag for från mitt hem i Stockholm till Ekeby utanför Uppsala och sen till Vadstena i Östergötland, var och varannan vecka. Utan vikcykeln hade jag antingen fått säga upp något av jobben, eller skaffa bil. 

Att jag nu får fler och fler åtaganden som röstcoach via min sida Snacka Sunt, innebär roliga jobb samt ett ökat och efterlängtat behov av att leva ut mitt begär till den ultraportabla, fria, sunda, miljösnälla och den så oerhört lustfyllda mulitmodala livsstilen.

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i åtta år.

/DS

Jag har saknat att multimodala mig fram

Jag har börjat att få en del åtaganden inom näringslivet som röstcoach genom min sida Snacka Sunt. Kort beskrivet kan man säga att mitt koncept går ut på att sprida kunskap om hur man får rösten att bära, hålla och att låta snyggt när man till exempel ska hålla föredrag och presentationer i sin yrkesroll.

Igår var det Scanias patentavdelnings tur för ett föredrag och work shop, och det innebar även att jag fick utöva en resekonstart som jag högaktar. Att multimodala. För den oinvigde innebär multimodalt resande att kombinera olika färdmedel med cykel (helst hopfällbar).

Fick en förfrågan om att bli hämtad vid Södertälje syd, bara 1,5 km från Hotellet där jag skulle hålla work shopen. Jag tackade vänligt men bestämt nej till någon form av skjuts.

Antingen fanns att välja på att ta det tidigare tåget som skulle ta mig ända till Södertälje syd – plus 5 minuter cykling till slutdestination, eller det som avgick en halvtimme senare men istället till Södertälje hamn – samt 10 minuters cykling till slutdestination.

Jag valde det senare för att det var det mest tidseffektiva och för att jag gärna välkomnar en lite längre cykeltur än fjuttiga 1,5 km.

IMG_7218

Vid lunchtid, då tåget avgick, hade möjligheten funnits att göra denna resa med en vanlig konventionell cykel. Det hade bara inneburit ett problem. Jag skulle inte ha nån möjlighet att ta mig hem igen. Åtminstone inte om jag ville ha cykeln med mig tillbaka.

Vid rusningstrafik 15:00-18:00 (och 06:00-09:00) tillåts inte cyklar på SLs pendeltåg och mitt uppdrag var slutfört 15:00; så det skulle ha inneburit att cykelförbudet skulle ha drabbat mig på hemvägen.

Men alla invigda vet att med en Brompton är det här ett icke-problem. Och såklart var min Brompton det cykel-alternativ jag valde denna dag.

Inte bara för möjligheten att multimodala (inte bara dit men hem också), utan också för de fina packmöjligheterna småhjulscyklar inbjuder till.

I min fläskiga touringväska får jag rum med notställ, mappar, 16 cykelslangar, mick, micksladd och ett PA-system (ett litet) som jag använder i min work shop.

Varför cykelslangar? Jo de är faktiskt utmärkta att dra i för att få kontakt med sitt magstöd och elasticiteten inbjuder till att jobba med magen på ett vettigt sätt.

Då jag har en paus från teatern i Vadstena har det tyvärr också inneburit att jag också mulimodalat mindre på sistone.

Jag har saknat det och är himla glad över att det börjar dyka upp nya tillfällen. En vikcykel älskar man som mest när man till fullo använder dess funktion.

DS

Sju år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sju år.

/DS

 

 

 

En touringcykel man inte får ta med på tåg, är för mig en ganska medioker touringcykel

Varje gång jag får ett bultande habegär i kroppen efter en ny cykel kommer jag alltid fram till samma slutsats.

Jag börjar med att fundera över behoven. En touringcykel skulle sitta fint. Mångsidig sak som ser snygg ut, tillräckligt kompetent för det mesta. Därefter kollar jag upp mina favoritfabrikat: Pelago, Surly och Singular samt några andra. Tidslös design, hållbara, kvalité. Passar mig perfekt.

Men sedan spånar jag vidare. En touringcykel man inte kan ta med på tåg, är för mig en orimlighet.

För jag kan inte först cykla till Kattegattleden för att sen börja cykla den. Jag har inte tid.

Och så kommer jag alltid fram till att i Sverige (just det, för att SJ är så himla cykelfientliga), är en vikcykel den bästa touringcykeln. Det kan iallafall jag inte resonera bort.

Så om jag ska köpa ny cykel, som stämmer in på mina behov, måste den gå att vika ihop.

Och efter att ha varit (supernöjd) bromptonägare i snart 7 år, har jag riktat blicken åt ett annat håll.

Brompton är en suverän cykel, men hur mycket händer utvecklingsmässigt? Ärligt talat pratar vi ganska blygsamma uppgraderingar de senaste 10 åren. Oftast mest nya färgkombinationer och tillbehör, mindre om viktigare saker som bantning av vikt, fler växlar med mer.

Och (kickstarterprojektet) Helix kanske kan bli den konkurrent Brompton behöver för att få tummen ur och förstå att står man still för länge, blir man förr eller senare omsprungen.

Tycker Helix är väldigt tilltalande med sin ram i titan, låga vikt, växelval och större hjul. Vad tycker du?

(mer om helix i ett tidigare inlägg)

 

Ett gyllene tillfälle att utöva konstarten multimodalt resande

På fredag ska jag hålla en föreläsning på en konferens i Täby.

Ett företag ska få lite coaching i röstteknik. Vad ska man tänka på om man vill att rösten ska hålla i situationer där man utsätter den för prövningar, som att prata inför en större grupp folk utan mick till exempel.

Röst och sångteknik är en av mina stora passioner, och det ska bli kul att coacha, men vad som är minst lika intressant är resan dit.

Konferensgården ligger lite avsides. Ungefär 3 km från närmsta busshållplats.

Med andra ord ett tillfälle att utöva konstarten multimodalt resande.

Det är en njutbar konstart som bara växer ju mer man praktiserar den. Den hopfällbara cykeln blir till ett oumbärligt verktyg när det kommer till att pussla ihop cykling med kommunala transporter för lösa situationer där annars bil hade varit att föredra.

Först 7 km cykling till Mörby, sedan en tjugo minuter lång bussresa, och därefter ytterligare 3 km cykling.

Lika mycket som jag ser fram emot själva föreläsningen, ser jag fram emot resan dit. Undrar hur normalt det egentligen är?

Men å andra sidan, couldn’t care less about it.

/DS

 

”Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Var ute och löpte i Påskallavik vid ca tiotiden häromkvällen. På hemvägen tog jag vägen via gästhamnen för att kolla flådiga båtar som jag brukar.

Intill gästhamnen sitter två långfärdscyklister i tjugofemårsåldern vid ett utebord och har välförtjänt bullat upp rejält efter dagens etapp.

Jag blir såklart nyfiken på vart de cyklat ifrån så jag avbryter mitt springpass och säger hej.

De berättar att de cyklat från Rostock Tyskland och stannat till för att sätta upp tältet i Påskallavik. Han är tysk och hon irländska. De frågar mig om jag inte vill slå mig ner och dricka en öl med dem – vilket jag såklart inte tackar nej till. Jag känner mig lite avundsjuk. De har hur mycket tid som helst och är ute på en rejäl tur. Han berättar att det är tredje gången han cyklar i de här trakterna och menar att Sverige är ett helt fantastiskt oslagbart land att cykla i med sin allemansrätt och vackra natur, därför återvänder han igen och igen och igen.

Men, för det kommer ett ”men”, och det framstår nästan som en smula tragikomiskt med tanke på vad jag bloggar om. Det handlar såklart om begränsningen när det kommer till möjligheten att ta med sin cykel på tåg.

”Men det här med att man nästan aldrig får ta med cyklar på tåg, det är problematiskt för oss. Om vi har tur kan vi ibland hoppa på nåt länståg som tillåter cyklar men det är inte ofta. Det är verkligen konstigt att man är så restriktiv med cyklar på tåg, jag vet inget annat land där det är så svårt att ta med cykeln på tåget.” berättar tysken.

Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Jag frågar om de inte har övervägt hopfällbara cyklar, men de visar sig vara av den sorten som inte befriat sig själva från gamla förlegade fördomar som: de går inte cykla långt på, man får trampa som attan på grund av de små hjulen och vidare i den melodin.

Vi sitter och snackar ett tag om hur fantastiskt det är att cykla och hur bra allt smakar när man ansträngt sig och tar rast och så, innan jag fortsätter hemåt. Cyklande mänskor är nästan usteslutande ett trevligt, harmoniskt, inbjudande och livsbejakande släkte, det slår sällan fel.

På tal om cykling och radio och vikcyklar, missa inte senaste avsnittet (eller nåt annat) av Cykla i P1 som bland annat handlar om en kille som lackade ur på sin billivsstil och skaffade en vikcykel (brompton tror jag?) och tjänade massor av pengar och tid genom sin nya cykellivsstil.

Och mer om vikcyklar. Nu har kanadensiska Helix, som enligt dem själva ska vara världens bästa, lättaste och minsta? hopfällbara cykel fått ett launch date. Från första september i år kan man beställa cykeln. Återstår att att se om Brompton får en värdig konkurrent. Vore trevligt tycker jag.

Det var allt sålänge.

/DS

 

Idag snackar jag om bilfritt liv och om hur viktigt det är att kunna ta cykeln på tåget – P4 Extra halv tre

Min passivitet på bloggen, den senaste veckan, beror på att jag lever billiv på smålandskusten under semestern.

Har lånat pappas Audi och håller till i det lilla samhället Påskallavik nån mil söder om Oskarshamn.

På sin höjd tar jag cykel till affären. Inte så mycket att blogga eller skryta om.

Till badhuset och till centrala Oskarshamn tar jag bilen – som vilken bilberoende landsortsbo som helst.

Men vi går inte vidare in på det utan släpper och går vidare.

Jag ska kompensera en aning för min ohållbara semesterlivsstil genom att sprida cykelbudskapet via P4 Extra idag. Ungefär vid halv tre kommer jag att bli intervjuad angående fördelarna med att leva utan bil.

Vill gärna få fram hur det var för mig, då jag blev biten.

Hade 4 tim och 40 min t/r mellan mitt hem i Enskede och mitt jobb som sånglärare strax bortom centrala uppsala med kollektiva färdmedel. Bara 8 mil.

Hur kunde det ta så lång tid?

Väntetider på anslutande bussar som ankom för sent för att jag skulle hinna med stockholmspendeln tillbaka på kvällen; blev passivt väntande en hel timme på nästa tåg och så vidare…Så lyder förklaringsmodellen.

Med bil tog motsvarande transportsituation 2 tim och 10 min t/r.

Skaffade såklart bil…som efter nån månad gick sönder så allvarligt att reperationskostnaderna gjorde anspråk på för mycket av bilens värde (30 000:-) för att det skulle vara ekonomiskt försvarbart att fixa den.

Var nära att säga upp mig, ville ju inte skaffa ytterligare en bil, och var nästan pank på grund av mitt förra bilköp.

Men till sist hittade jag det ultimata fortskaffningsmedlet som öppnade upp dörrarna för ett bilfritt liv.

En hopfällbar cykel.

Jag lärde mig den multimodala pendlingskonsten och genom att kombinera cykling fritt med andra transportmedel kunde jag förvandla de dryga 4 timmar och 40 minuter till nära hälften.

Bland annat det hoppas jag få ut i etern idag.

Lyss vet ja.

/DS

 

Det vackra med lådvikcykelmetoden

En vän hade hyrt ut sitt hem via Airbnb och skulle därför sova över hemma hos mig.

Det var högsommarvärme så vi hade bestämt oss för att ta en båt ut till Fjäderholmarna. Han hade en hel del packning med sig från sin uthyrda lägenhet som han helt enkelt fick bära med sig under hela utfärden.

När vi kom tillbaka till bryggan vid Strandvägen några timmar senare var han inställd på att konka med sig halva hans bohag till närmsta tunnelbana, Östermalmstorg, som låg en bra bit bort; rätt jobbigt i värmen.

Men såklart hade jag, omtänksam som jag är, redan tänkt på att denna oangelägenhet skulle inträffa och bokstavligt tagit med mig en lösning.

Min lådcykel står, utan vännens vetskap, parkerad strax intill bryggan, men inte bara den utan även mitt hopfällbara underverk som i vikläge sitter fastkedjad i lådcykelns robusta ram.

Utmaningen bestod inte bara i att frakta hem hans packning utan även tillhandahålla med en extra cykel (han är en sån där cykellös…typ).

Jag fäller och låser upp, förser honom med vikcykeln, lägger hans packning i lådan, sätter mig själv bakom lådcykelstyret och på mindre än två minuter är vi på väg.

Superlativen om att leva denna form av superfunktionellt cykelliv haglar från min, dittills cykelOfrälsta, kamrats trut hela vägen till Norrtull.

Lådvikcykelmetoden ligger för de flesta, trots dess kraftfullhet att lösa, underlätta och roliggöra komplicerade transportsituationer, gömd i det fördolda och är därför värd att med jämna mellanrum ge vittnesmål om.

/DS