Så skyddar jag min älskling från tjuven

Var inne och läste på folksams sida om vad som gäller om någon av mina cyklar blir stulna.

Hur mycket täcker egentligen hemförsäkringen?

Anledningen till att jag valde Folksam var att deras hemförsäkring täckte upp till ett cykelvärde av tjugo tusen. Ganska konkurrenskraftigt.

Men är den till exempel mer än fem år gammal får man bara 20% tillbaka på cykelns ursprungliga inköpspris. Och bara för att man får en större ersättning inom denna femårs-ram betyder det ju inte på något sätt att man vill bli av med sin fina.

Många sa: ”Snygg cykel men den kommer snart bli snodd” om min Pelago Hanko när jag köpte den för nästan exakt ett år sedan.

10_pelago_hanko

Den känns som en såndär tidslös härlig hållbar hoj man gärna behåller tills livets ände (då får nån ärva den). Trots att den vissa nätter parkerats utomhus långt ut i Söderort, så har jag har den fortfarande i min ägo. Jag har tänkt att låser man fast den, med godkänt lås i något hållbart, är sannolikheten stor att jag får behålla cykeln.

Även om min taktik funkat perfekt hittills har jag bestämt mig för att öka sannolikheten att hålla ogärningsmän på avstånd ett par snäpp till. Mitt tidigare resonemang (att det räckt med godkänd kätting) kan vara aningens naivt då jag hört historier, till och med från min egen lilla cykel-vänskaps-krets, som anammat samma taktik men straffats hårt och brutalt blivit av med sin käresta.

IMG_8658

Hittills har jag i stort sett nöjt mig med en låskätting (Abus 8900).

Men nu har jag valt att köpa ett klassiskt fast ramlås (ABUS PRO SHIELD 5850 449:-)

OCH komplettarat med en extra kätting (från Abus 349:-) som man fäster i själva ramlåset.

Känn på den. Extrakättingen träs till exempel genom sadel (min kära insuttna Brooks B17 måste ju också säkras) alternativt runt stolpe/cykelställ. Jag har snabbfästen på hjulen så de kan verkligen behöva låsas fast. Låskättingen (min gamla fetare) tar hand om ram och framhjul.

IMG_8660

Om den ändå skulle bli stulen kan iallafall ingen säga att man inte gjorde sitt bästa för att förhindra det.

D.S

Att få en oinvigd att förstå varför man vintercyklar två mil är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska

”Du hade ju bara kunnat ringa så hade vi hämtat dig” sa en av mina kollegor med rakt igenom välmenande tonfall när jag kom till teatern i Vadstena för att börja repa en ny föreställning i lördags.

Nu ligger det ju till på det sättet att jag inte cyklar 2,3 mil, genom den östgötska vinterlandsbyggden, för att jag känner mig tvingad till det, utan för att jag vill.

I vagn 7 (SJ2000) finns plats så det räcker och bli över för en fullstor hopfällbar

Vad jag däremot inte vill, är att bli hämtad med bil.

Men att försöka sig på att förklara det, för en oinvigd som omöjligt kan se två mils vintercykling som annat än rent självplågeri, kan man lika gärna avstå; för det är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska.

Så jag lät bli.

En liten pik fick jag däremot för att jag ju faktiskt anlänt tidigare till repetitionen om jag bara låtit mig hämtas, eftersom vi behöver all reptid vi kan få innan premiären 20 mars.

Men då måste man fråga sig: Är det verkligen sant?

Att cykla sträckan tar ca 55 min (7-8 min längre i vinterväglag), att åka bil ca 20 min. Men då måste en fyraminuters promenad till parkeringsplatsen läggas till och kollegan måste ju åka både fram och tillbaka och därmed missa dyrbar reptid.

Jag har ju, genom strapatsen, också fixat mitt dagliga motionspass vilket innebär att jag kan vara kvar och repa längre än kollegan då hen måste iväg till sitt spinningpass.

Bjälbo kyrka

Kommer inte ställa upp massa uträkningar eller gå in på inkasserade eller bortslarvade miljöpoäng, men du fattar säkert min poäng.

Min resa såg iallafall ut såhär. Från hemmet till T-centralen på vikcykel (10 min), SJ2000 till Mjölby (1 tim 50 min) och slutligen ett pass härlig vintervikcykling mellan Mjölby och Vadstena (55 min).
 
Jag älskar att ha möjligheten att cykla både före och efter tågresan, det kommer jag att fortsätta att berätta igen och igen, för många verkar inte ha koll på det vackra med detta.
Ibland vill jag en ”riktig” touringcykel. Jag trånar till exempel efter en Pelago Stavanger lite då och då.
 
Men sen slår det mig att sålänge SJ fortsätter med sin kallsinnighet mot cyklister är en långfärdcykel man inte kan ta med på tåget inte heller speciellt användbar för cykelsemesterändamålet.
 
En begränsning jag inte vill utsätta mig för. Därför håller jag mig till hopfällbara (och låd…).
Väglaget på de små landsortsvägarna från Mjölby, via Bjälbo, till Vadstena kan närmast beskrivas som hårdpackad snö men gick hur bra som helst att cykla på med ett styck Schwalbe (30*622) winter där fram.
 
Lite som en blandning av att åka skidor och att cykla känns det som och det går verkligen upp för en hur onödigt och urbota puckat det är att begränsa cykling till endast ena årshalvan.
För att kunna repa in i det sista på söndagen liftade jag och cykeln med en ensemblemedlem till Mjölby för att därifrån ta tåget tillbaka till Sthlm. Hon skulle ändå åt det hållet och då ser inte heller jag nåt fel i att åka med och placera cykeln i baksätet.

Hopfällbart är ju nåt man väljer för att just ha möjligheten att utöva konstarten multiflexibelt resande i alla dess former.

/DS

 

Det är så att man vill börja komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära

Dubbdäcksdimensionen 30 – 622 (Schwalbe) har varit svåråtkomlig i Stockholm stad den senaste tiden (väldigt populär). På min Montague är utrymmet från däck upp till framgaffel så snålt tilltaget att bara planetens? nättaste dubbdäck är det enda tänkbara.

Minimalt med utrymme för fetare däck

Men på Alviks cykel fick jag till slut tag i ett (räcker långt med ett fram) som jag mycket vältajmat satte på plats under gårdagskvällen.

En anledning till mitt köp av den fullstora vikcykeln var just behovet av en hopfällbar för tågresor även under vintern (Brompton ingen vinterhit).

Men skraj var jag över att inte hitta ett som passade när jag blev medveten om däckdimensionsbegränsningarna.

Det var då.

Nu sitter det som sagt på plats, det passar fint, och oj vilken härlig känsla – det är så mäktigt när man med hjälp av dubbarna tar makten över det usla underlaget.

Jag var så uppåt när jag kom fram till min arbetsplats på kulturskolan idag att jag ville sätta mig vid pianot och komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära, vilket borde vara okej att sysselsätta sig med på arbetstid pga den stora samhällsnyttan med åretruntcykling.

Jag ropade ut min entusiasm till trötta kollegor med vinterleda: ”Jag älskar vintern och jag älskar dubbdäck”

De smittades inte ens delvis av min nyfödda dubbdäcksentusiasm.

Tråkmånsar.

På lördag ska jag till teatern i Vadstena och börja repa en ny föreställning.

Tåg till Mjölby och sedan två härliga mils vintercykling med min, fullt tillräckligt på-tåg-ta-med-vänliga, Montague – utrustad med mitt nya superdubbdäck.

Att komma igång att börja repa ska bli kul men inte riktigt lika lustfyllt som de där två cykelmilen genom den vackra östgötabyggden i vinterskrud.

Är det nåt fel på mig eller är jag bara onormalt lyckat ihopfuntad?

Finns ju de som tycker att vintercykling är en pina.

Jag bara njuter.

/DS

 

 

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

I’m a bikepacker yes I am

Dag 3 09:40 på ett café nånstans i Wien

Sitter just nu på ett Café i Wien och käkar frukost. Internätet krånglar så publiceringen av det här inlägget kommer få vänta. Snart ska jag ut och kolla runt här – men ligger efter med bloggandet så passar på att skriva lite. Det var i alla fall VM final i söndags och omöjligt att komma in och se matchen vid Berlins egen Fan-plats på storduk vid Brandenburger Tor. En halv miljon hann dit före mig så det var fullt. En halv miljon!?

Jag begav mig till en indisk restaurang i Prenslauer Berg istället där jag åt en helt fantastisk tomatsoppa för ett årsedan. Bokstavligt ALLA restauranger visade matchen och hade riggat upp tv-skärmar och högtalare lite här och var. Vore man av den sorten att man inte uppskattar fotboll och hade föredragit att slippa se matchen, hade man varit tvungen att åka till Polen eller nåt för att komma undan fotbollseuforin. Jag är en sån som uppskattar fotboll, så glädjande nog slapp jag dra till Polen.

Tyvärr var, som alla andra, restaurangen fullsatt, förutom ett dyngblött bord som stod helt oskyddat för de skurar som avlöste varandra. Men platsen hade perfekt utsikt mot storbildsteven, så jag bad dem torka av stolarna för regnet började sakta avta lagom till matchstart.

Lite senare kom ett sällskap från Bulgarien, som bodde i Berlin, och gjorde mig sällskap och glädjevrålet när Tyskland tog ledningen i slutet av förlängningen var öronbedövande. Senare åkte jag runt på stan och bevittnade segeryran, det var svårt hävda sin rätt till cykelbanorna denna kväll kan man säga. Gick inte komma fram nånstans bland alla skrikande tyskar.

Prenzlauerberg ca kvart över midnatt

Ett under, när jag checkat ut från mitt rum dagen efter, att jag inte fick punka, med tanke på alla glasbitar som låg i drivor på Alexander platz och längs Unten den linden.

Bestämde mig för att ta nattåget mot Budapest. Under dan var jag ända ute vid Olympiska arenan. Det var sjukt långt att cykla. Halvbra plan då nästan hela dan gick åt till det. Avstånden ser små ut på kartan men verkligheten är en helt annan i Berlin.

Mäktig arena och kul att ha sett, men hade kunnat hinna med mycket mer om jag hållt mig runt Mitte.

När jag skulle gå på nattåget mot Budapest sa konduktören att det var fullt och att jag tyvärr inte kunde åka med, såvida jag inte reserverat plats. I tågluffar appen Rail planner står det klart och tydligt vilka tåg som kräver platsreservation – det här var inte ett av dem. Konduktören menade att alla nattåg gör det, jag gick upp till informationen där servicekillen bekräftade att, oavsett vad appen visar, måste man ha reserverat plats på nattåg.

Det enda nattåg jag kunde få plats på gick till Wien, från Wien är det bara ett par timmar till Budapest, så jag tänkte att det får bli varsitt besök i de båda städerna.

Först tog jag mig till Hannover där wientåget avgick ifrån, i Hannover hade jag en timme att spendera. I såna här situationer skulle de allra flesta backpackers bara sätta sig ner och vänta av tiden – men inte en bikepacker. En bikepacker fäller ut och ger sig ut för att upptäcka. På en timma hinner man med att gå in i en gammal ruin, känna stadens atmosfär, se en stor kyrka, stadens teater och dricka en snabb liten Berliner kindl på ett kvällsöppet fik.

Sen visade det sig vara hela 55 min försenat, men jag pratade bort tiden med en trevlig danska jag träffade på perrongen så det gjorde inte så mycket.

En tysk nyfiken man snackade mig till sömns, när jag väl var på plats i tåget. Trots att jag endast hade sittplats sov jag rätt okej. Tåget kom nyss fram. Ska navigera mig runt, se några palats, äta något, känna atmosfär, observera cykelvänlightesgraden såklart, och vid fyratiden ta tåget vidare mot Budapest. Vad som överraskat mig hittills att här verkar finnas rätt bra cykelbanor. Tyvärr är biltrafiken av det aggresivare slaget, vilket lägger sordin på cykelglädjen.

Fortsättning följer…

 

Lämna din svärmor och cykeln är din

Finns ett bra tillfälle att komma över en Crescent på Blocket just nu, mot inlämnande av en svärmor.

Visserligen är det en ganska skruttig cykel det är fråga om, men är du trött på din svärmor får det ändå betraktas som en mycket god affär.

Säljaren accepterar helt enkelt bl.a. en svärmor som pant för en provtur innan köp (annonstext längst ner).

Detta kan inte tolkas på annat sätt än att säljaren anser att värdet på svärmodern ligger i paritet med värdet på cykeln.

Håller du med säljaren om detta kan du, med gott samvete, cykla din kos utan att återvända för att hämta upp svärmodern.

/DS

 

Från New Dehli till Borås på cykel


Pikej ska enligt en profecia gifta sig med en musikalisk vit kvinna, från ett fjärran land och som även lär äga en del djungel.
 
Det visar sig senare vara Lotta, en musiklärare från Borås som även äger en del skog. Efter att ha setts och förälskat sig i varann i New-Dehli, glider de av olika anledningar isär.
 
Det slutar med med att den fattiga tecknaren Pikej köper en begagnad damcykel och med knappt ingen packning alls, börjar att trampa mot Borås, för att möta upp sin älskade Lotta.
 

Och ja. Det ska ha hänt på riktigt. Boken är skriven av indienkännaren och journalisten Per J Andersson och är väl läsvärd.

Har just läst klart. En bladvändare, särskilt om man själv drömmer om en världsomfattande cykelresa i minimalismens tecken med blott en cykel och lite packning.

Det är kärlek det. Att ta sig an den ungefär sjuhundra mil långa sträckan med en skrutthoj för att mötas upp med sin käresta.

Själv blir jag sugen att nån gång få göra nån sån där riktig idiotgrej.

Upp i sadeln och ut världen för att öppna upp för vad livet gör med en.

/DS

 

Att gifta sig i en lådcykel…

…eller inte precis i – MEN i allra högsta grad förgylldes iallafall bröllopet av det fantastiska fordonet.

Christian och hans Hanna har alltså, ytterst stilfullt lådcyklat sig fram, bland stormförtjusta bröllopsgäster, till vigselförrättaren och därmed förklarats man och hustru.

Ett av få par i Sverige som valt att ingå äktenskap genom lådcykelvigsel.

Fenomenet är säkerligen vanligare i vårt sydvästra grannland.

Men skulle jag skola om mig till bröllopskonsult, lita på att jag skulle råda var och vartannat par att gifta sig på detta sätt.

För någon motsvarighet, när det kommer till den romantik och elegans som en lådcykel möjliggör, kan väl ändå inte finnas.

Christian är, föga förvånande, en minst lika stor cykelentusiast som jag själv och dessutom bloggare på cyklopedia.se.

Och det är en grov missuppfattning, om man nu fått för sig, att fru Hanna alltjämt föredrar att bli skjutsad framför att trampa själv.

Läs om hennes vätternrunda här.

När de frågade oss om de fick låna vår Bakfiets över bröllopshelgen tvekade vi inte länge innan vi svarade ja.

Visste ju att den var i trygga händer.

Lådcykelbröllop is the new way to do it.

För Sverige i tiden.

/DS

 

Kommunen bidrar gärna ekonomiskt för att man ska cykla – inomhus

Det kom en kvinna från HR igår och informerade kollegiet, på kulturskolan där jag jobbar, om hur verksamheten styrs och en del annat.

Mot slutet började det snackas om friskvårdsbidraget. Det är så att vi får nån tusing i subvention, av solna stad, för att vi ska sporras att aktivera oss i lämpligt forum. Tanken är att sjukfrånvaron ska minska och att personalen ska hålla sig frisk.

En av kollegorna tyckte en tusing var himla snålt då det inte räckte särskilt långt till att finansiera hans årskort på tennishallen.

Kvinnan från HR svarade, ödmjukt men bestämt, att det faktiskt inte finns någon statistik som tyder på att ökat friskvårdsbidrag leder till att de anställda rör på sig i någon högre utsträckning.

DÅ VAKNADE JAG.

Det här är viktigt så nu ska ni lyssna, sa jag med emfas: Det finns studier, där resultaten är entydiga, som visar på att den som cyklar till jobbet minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar radikalt. Och även undersökningar, i både Nederländena och Sverige, som klargör att sjukfrånvaron är lägre bland de som cyklar till jobbet än de som tar sig dit på annat sätt.

Ja, det var väl kanske inte exakt så jag formulerade mig men det var i varje fall mitt budskap.

Varför är det då så, fortsatte jag, att man till exempel inte kan använda den där tusingen till cykelreparationer, däck och även cykelinköp?

Hon förklarade att skattemyndigheten tycker annorlunda och frågade sig hur det skulle se ut om anställda till exempel skulle ta hästen till jobbet. Skulle kommunen isåfall bidra till inköp av hästar för privatpersoner då med?

Jag svarade att det kanske finns en och annan (1/1000 000?) som faktiskt vill rida till jobbet, men att jag inte riktigt ser problematiken och att faktum kvarstår:

Jag får pengar av kommunen till att cykla inomhus – utan att överhuvudtaget ta mig nånstans; men INTE ute i friska luften, där friskvården leder mig hela vägen fram till min arbetsplats – både friskare och med reducerat antal sjukdagar på köpet.

Man KAN få subventioner för att cykla – inomhus

Kollegorna börjar smågarva och kvinnan från HR kan inte annat än att ”lite hålla med”.

Nog om det sålänge.

På lördag är det cykelfestival i Stockholm. Det hade varit nåt det men jag får krydda livet med en tågresa till Mjölby plus en två mil lång cykeltur, genom det så magiskt vackra östgötska landskapet, på väg mot Vadstena istället.

Vi börjar att repertera en ny föreställning, premiär i November, på Vadstena Nya Teater då.

Ser fram emot många multimodala transporter under hösten.

/DS

 

På cykel i Berlin Dag 2

Dag 2

Tog igen den sömnlösa natten på tåget inatt, efter att ha farit runt i bohemiska Prenzlauer berg med vännerna Roger och Lena igårkväll. Trevligt med lite sällskap ibland för en ensamresenär.

Av en tillfällighet åkte jag senare rakt på Pelagos tillfälliga showroom. Himla fina cyklar de gör.

Det är 10% rabatt nu sista veckan innan de stängerigen och fri frakt. Lägg till att euron är svag mot kronan och du kan dra av ca 12% till. Det har stängt idag och imorrn men på tisdag ska jag prova en och kanske kanske blir det ett spontanköp. Stavanger heter modellen som lockar.

Efter att ha kollat skyltfönstret en stund åt jag en spartansk frukost och drog vidare till DDR museet.

Nu vet jag en hel del om hur folk hade det öster om muren och även hur det känns att sitta i förarsätet i en Trabant.

Sen cyklade jag vidare längs Karl Marx Alle som var kantad av miljonprogrammsbyggen (fast större). Kommunisterna var tydligen väldigt stolta över dessa groteska byggnader.

Karl Marx Alle

Efter nån halv mils, intressant men planlöst cyklande, fick jag syn på East side gallery som jag så passande ändå tänkt att besöka. Det är en 1,3 km lång sektion av Berlinmuren som man lämnat kvar som ett minnesmärke och låtit ett helt gäng artister och konstnärer gå lös på.

Några smakprov:

 

Väldigt intressant. Kanske åker tillbaka senare för ett återbesök.

På söndagar är det jättestor loppis i Mauerpark. Även om jag inte vanligtvis tycker det är så väligt lattjo att strosa runt på loppmarknader, utan mål- och mening, hade jag svårt att lämna den här. Väldigt speciellt och underhållande.

Vänlig atmosfär, massa god mat och öl och här säljs ALLT.

Hittade den här fina lastcykeln med en lastkapacitet utan motstycke.
Men en detalj man bör uppmärksamma (innan man slår till) är att den inte verkar gå att svänga med. Och det är ju i ärlighetens namn en rätt viktig detalj på en cykel.
 
Med risk för att framstå som tjatig: det är såå skönt att hela tiden ha tillgång till cykel. Att resa så här slår allt. Kommer alltid att vilja ha en hopfällbar cykel med mig när jag är på tripp. Hur klarade man sig någonsin utan?
 
Att åka kollektivt mellan alla de platser jag hittills varit på, hade inte varit hälften så lustfullt och tjuvat massor av tid (och lite pengar).
Det är guld värt, även om man kan vika ihop cykeln och ta med den in, att ha med sig ett smidigt och bra lås.

Ett köpargument som används vid vikcykelköp, är just att man inte behöver nåt lås. Det är ett svagt argument. Då måste man ju hela tiden ta med den – vilket skulle vara skitjobbigt. Det fina med en hopfällbar (om man nu har ett lås till den) är att den ger en möjlighet att välja.

De lås vi använder, Abus mini U och Kryptonite mini, är väldigt smidiga men ändå godkända. Passar bra till vikcyklar.

Senare såg jag Man of steel på biografen vid Potzdamer platz, i 3D och imax-format. Ganska medioker och inget att rekommendera. Det hjälpte inte med 3D-effekter och snorstor skärm.

Min entusiasm över Berlins cykelinfrastruktur har dock lagt sig något. Oftast funkar det bra, men ibland täcker en cykeltaxi upp hela den smala cykelbanan. Ganska irriterande men inte taxicyklisternas fel utan de styrandes. Viktigt att skilja på det.

Nu är klockan 01:00 och imorgon blir det intensivt med massa cykling, museer och nya upptäckter.

Dags för bingen.

/DS