Tveksamt om ens en Brompton är välkommen på mtrexpress Sthlm-Göteb. – får SJ att framstå som riktigt cykeltrevliga

 
Det var nån som sa, kommer inte på vem, att mtrexpress – som ska konkurrera med SJ på sträckan Sthlm-Göteborg fr. 21/3 – kommer att tillåta medtagande av cykel på deras tåg.
 
Ivrigt surfade jag till deras sida för att kolla vad som gällde. Idag är det ju omöjligt att ta med sig cykeln på sveriges mest populära sträcka (med undantag för vikcyklar och superotympliga cykelväskor XXXXL).
 
Men nej, det står mycket tydligt att nån cykel får du inte ta med. Det finns tyvärr till och med mått angivna för största tillåtna handbagage (80*50*35 cm).
 
Min fullstora hopfällbara Montague (70h*90b*25t cm) skulle till exempel inte vara välkommen.
 
 
Och jämfört med MTR framstår SJ som inte helt genomgående cykelfientliga ändå. Hos SJ finns inga maxmått. Sålänge du kan bära ditt bagage själv, utan assistans, så är det välkommet ombord.
 
En Brompton (56,5*54,5*27 cm) klarar sig förhoppningsvis på mtrexpress även om mittmåttet överskrids med 4,5 cm. Den har ju tillgodo på de båda andra måtten.
 
Men tänk om det är så att inte ens en Brompton kvalar in? Då är de inte bara världens mest cykelkallsinniga på mtrexpress, de är onda också.
 
Vill också passa på att tipsa om ett tröstetext från Hållplats Hådén där det skrivs intressant om hur du blir miljonär i samband med bilens kostnader.
 

Kostnaden för alternativen med kollektivtrafik, cykel, tåg, buss, taxi och bilpool eller hyra av bil när du verkligen behöver det, blir högt räknat inte ens en miljon för hela ditt vuxna liv. Du sparar med andra ord i snitt över tre miljoner på att aldrig köpa bil om du är ung idag.

Länge leve det bilfria livet. Vissa företag besitter god potential att underlätta det, men istället håller de på med dumheter.

/DS

 

 

Ska man ha dåligt samvete över att man kör bil till jobbet?

Blöt och vindpinad, men i tid och med livslust, släntrade jag in till morgonmötet efter min dagliga cykelstrapats till jobbet.

Vi fick vänta in några sena innan vi kunde sätta igång.

Men själv var jag inte sen med att göra en poäng av att vi som cyklat (3) var perfekt i tid – medan de vi väntade på alla var bilbundnaburna.

Vissa kollegor är trötta på mina cykelfrämjande poänger och anser säkert att jag moraliserar.

Detta märktes tydligt då en av medarbetarna plötsligt med emfas utbrast:

– Men vadå ska man ha dåligt samvete för att man kör bil till jobbet?!

– Absolut, svarade jag korthugget och sen var diskussionen igång.

En polariserad stämning mellan bilpendlare och cykelpendlare blossade upp som så många gånger förr.

Kanske framstod jag som aningens onyanserad och dömande. Men tar man bilen till jobbet, trots bra kollektiva alternativ och/eller cykel, visst ska man ha dåligt samvete över det.

/DS

 

 

På Norra stationsgatan finns nu bredaste cykelfältet i stan

Blev positivt förvånad över bredden på det cykelfält som nyligen anlagts vid Norra stationsgatan (bild).

Kanske var det naivt av mig att ”gå på” att det var frågan om ett slutresultat.

Via twitter fick jag kommentarer från lite olika håll om att så inte var fallet och att det förmodligen där också skulle tryckas in parkeringsplatser (usch!), samt att kantstenen av betong avslöjar att det bara är tillfälligt och att man istället använder granit när det hela permanenteras.

Men idag, på väg hem från jobbet, använder jag det cykelfält som målats upp på andra sidan gatan, motsatt körriktning. Och där har jag väldigt svårt att tro att det rör sig om en tillfällig lösning.

Eller rättare sagt, det gör det inte.

Det bästa av allt – det är lika rejält tilltaget som det andra cykelfältet. Ungefär som bilfilen till vänster.

Ja, ni ser själva. Bredast i stan! (?).

Lite längre fram fixades det med kantstenar i samma stund jag kom cyklande, jag frågade såklart om cykelfältet ska se ut som det gör idag även i framtiden, vilket han till 99% kunde intyga att det skulle.

Få saker gör mig så lycklig som svinbred nyanlagd cykelinfrastruktur.

/DS

 

Varför envisas med att åka till andra ställen än Berlin

Dag 2 Berlin 18:50

Bredvid mig på tåget igår satt en man djupt försjunken i en bok. Bokens titel var hyfsat träffande: Slow travel. Vi började prata efter en stund och jag var tämligen intresserad av bokens budskap. En förenklad formulering skulle kunna vara, sa mannen som visade sig vara tysk och heta Paul, att om man ska resa till en viss plats, värdesätter man den efter hur lång tid det tagit att resa dit. Då hade jag fått himla skoj i Barcelona (33 tim med tåg) tänkte jag, men insåg också att den tolv timmar långa berlinresan skulle inbjuda till skojigheter så det säkert räcker.

Är det lite för enkelt, snabbt och billigt att ta sig hit och dit idag? Är det därför jag själv envisas med att ta tåget, och inte av ädla miljöskäl som jag själv gärna inbillar mig?

Vet ej. Kanske. Ska nog läsa den där boken, kanske hjälper en att reda ut ett och annat.

Sen kommer en ungefär åttioårig tysk, väldigt charmig, dam och slår sig ner och börjar prata svenska med mig. Hon hade visst jobbat som au pair i Malmö nån gång på femtiotalet och snappat upp en hel del. Jag hjälper henne med vokabulären och med hjälp av en swenglish mix flyter samtalet på och de tolv timmarna till Berlin känns rätt överkomliga till slut. Hemligheten med många timmar på tåg är att ställa in sig på att man ändå aldrig kommer att komma fram och sen är man liksom bara framme på nåt sätt ändå – the art of slow travel.

Framme på Hauptbahnhof, i vanlig ordning, foldar jag ut, sätter mobben i sin hållare på styret, trycker igång appen Citymaps2go (offline map travel guide – hur klarade jag mig utan?) och lokaliserar mig genom enorma Berlin mot Prenzlauer Berg till mitt Airbnb-boende.

Josefine, tysk tjej i trettioårsåldern, tar emot mig, visar rummet och lägenheten som är ett fantastiskt sekelskiftesställe på över hundra kvadrat. Sen säger hon: ”Nu ska jag iväg ett par dar och min flatmate är i San fransisco, så ha det så bra”, vilket med andra ord innebär att jag just hyrt in mig i en enorm svinfin lägenhet helt själv. Överkomligt för 380 spänn dygnet -även om jag gärna såklart hade delat.

Trött efter tågresan släpper jag på mitt miljömedvetna jag och fyller deras fyrameters badkar med tusen liter hett ångande vatten, tar plats, häller upp ett glas vin och lyssnar på podden Staden, avsnittet om Berlin. Sen somnar jag som en…som en…ja som en som har åkt tåg ända från Sthlm till Berlin – i den fina Queen size bed (160) jag blivit tilldelad.

Idag har jag besökt Treptower park med Soviet war memorial och letat efter ett övergivet spöklikt tivoli (Spree park) med massa igenvuxna åkattraktioner som skulle ligga i närheten. Tyvärr har de hängnat in det numera och sålt det till nån, berättade en kvinna. Jag var åtminstone utanför och skådade ett gammalt pariserhjul.

När jag cyklar runt, och oj vad spännande långt och härligt det är mellan sevärdheterna, ställer jag mig frågan: varför envisas man med att åka till andra städer för hela tiden. Det är ju här man ska va. Berlin suger som promenadstad (sjukt avstånd) men är en väldigt fantastisk cykelstad med ganska mediokra cykelbanor (men de finns).

En Defiets med en storunge i lådan och en småtting på ryggen

Jag har blivit så materialistfunktionalistiskt förtjust i min Brompton igen. Storleken ihopvikt har verkligen betydelse när man reser såhär och på de tågen, här ute på kontinenten (rätt många), som inte tar standardcykel och har minimalt med plats för annat än normalbagage (mycket sämre än SJ ofta), är det så tillfredställande att helt obemärkt, med skyddet på, glida in sin älskling mellan sätena och låta den stanna där tills resan är över.

Pissepaus vid en restaurang i Treptower park.

Något jag hört folks prata om som spektakulärt är Stasimuseet. Missade det sist. Inte denna gången.

Här satt de och tjuvlyssnade. Erich Mielke och gänget.

Sen, som jag nämnde var planerat igår, var jag hemma hos en Airbnb-host, Yafit, som jag var i kontakt med när jag letade boende från tåget på väg hit.

Det blev ju nu ett annat boende men hon, precis som jag, höll på med sångpedagogik sa hon, och hon ville nödvändigtvis att jag skulle komma hem till henne och fika och snaka lite röstmetodik. Är det inte det man helst vill när man är ute och luffar, att komma in i folks hem och snacka röstmetodik? Hon hade ett grymt charmigt boende, även det i Prenzlauer berg (som skånegatan fast – mer) och vi satt på hennes balkong och snackade ett par timmar. Jag lovade att nästa gång jag är här ska jag boka hennes rum.

NU ska jag egentligen göra mig redo för att avnjuta den stora finalen som visas vid ett jätteområde vid Brandenburger Tor på storbild. Folk är helt upprymda här och åker runt med flaggor och skriker och klockan nio ikväll är det nåt STORT som händer, något historiskt – det bara känner man i luften. MEN – det åskar och regnar jättemycket. Det är en dryg timme kvar till matchen börjar. Hoppas det slutar i tid. Vill ju inte missa detta.

Imorgon natt drar jag vidare mot antingen Utrecht eller Budapest. Två helt olika men fullt realistiska val.

/DS

 

 

På Götgatan Södermalm ligger nu lilla Köpenhamn

Det här känns lite science fiction. Ett bilkörfält i vardera riktning har slaktats till förmån för cyklister. I Stockholm! Nu är det så gott som färdigt. Okej, bara på prov ett år men har svårt att tänka mig att det här inte uppskattas till den grad, inte bara av cyklister utan även av människor som gillar trottoarhäng, som krävs för att ordet ”pilot” ska raderas från ”projekt”.

För där den gamla underdimensionerade cykelbanan fortfarande gör sig påmind (och så lär det va så länge detta kallas pilotprojekt – sen blir det trottar?) finns nu gula, för Sthlm ovanligt roliga, platser att sätta sig ner med en kopp kaffe eller en tidning och slappa en stund.

Det är kanske det som gör mest intryck på mig. När man omfördelar felfördelat utrymme, som Pilotplats cykel är ett utmärkt exempel på, blir resultatet inte bara förbättrade och konfliktreducerande ytor mellan olika trafikslag – utan bidrar också till en långt mer mänsklig och modern stad. Platser där människor vill va får potential att poppa upp lite här och var.

Omvandlingen till cykelstad är minst sagt även positivt för människor som önskar ta sig fram på annat sätt än cykel. Räcker inte det för att ett sånt här smakfullt initiativ ska inspirera och få stöd för att sprida sig över resten av stan också?

På alla platser där det är möjligt?

Cykelturister på Bike fridays verkar uppskatta de väl tilltagna cykelbanorna

Följderna, klagomålen från arga bilister som känner sig berövade på deras rättmätiga plats, lär göra sig hörda; men förhoppningsvis överväger de positiva synpunkterna de negativa. Har just använt mig av Stockholms stads app Tyck till och lovordat projektet. Hoppas många gör likadant och visar att varje litet steg mot en människovänligare stad – är något stockholmarna faktiskt uppskattar.

Många av mina airbnb-gäster från när och fjärran har kommenterat antalet cyklister i Sthlm – och att det här verkar vara en riktig cykelstad. Även under vårt besök i Tallin (Tallin Bicycle Week) förra veckan, berättande många tallinbor om att de önskar sig en cykelstad i klass med Köpenhamn, Amsterdam och…Stockholm?

Gröna vågen-timer för cyklister. Cyklister som håller en jämn hastighet ska få grönt i flera korsningar. Timern räknar ner till nästa grönljus.

Jag vill ju så gärna att min hemstad ska vara en riktig cykelstad – så jag håller käften, instämmer till och med en aning, men vet ju såklart att jag håller inne med en helt annan sanning. Men med fler initiativ som Pilotplats cykel kommer jag slippa att ljuga för mig själv och mina gäster. Så mer sånt här. Fort. Gör mig till en stoltare stockholmare amen.

/DS

 

 

Ikea lockar med motorvägsutsikt

Det händer inte ofta men var på Ikea Kungens kurva igår. De har en (ny tror jag?) veranda i anslutning till deras restaurang. Men det är inte vilken veranda som helst, utan nämligen en med utsikt över E4an.

Jag har gått runt och, tydligen naivt, varit övertygad om att motorvägsutsikt uteslutande anses vara ett minus. Ett riktigt stort minus. Något man vanligtvis väljer att tona ner för att istället lyfta fram andra styrkor som…ja…möblemang till exempel.

Men precis det här, kommunicerar Ikea stolt, kan man få njuta av samtidigt som man plockar i sig sina köttbullar. 135 pers samtidigt.

Vill folk det nuförtiden? Har jag missat nåt? Ikea brukar ju vara trendsättare.

Hade inte nåt i den här stilen varit mer rimligt: ”vi beklagar utsikten men här har du några extra köttbullar och en cheesecake som kompensation”

/DS

 

Snart får man väl ta med sig cykeln SJ?

Mycket kring SJ nu.

Ena dan preseneterar man en miljardsatsning, den största på 150 år, och den andra handlar det om miljardbesparingar och varsel.

Väljer att reflektera en stund kring det förstnämnda.

Man ska renovera och bygga om sin egen snabbtågsflotta för 3,5 miljarder.

”Vi byter alla viktiga teknikkomponenter. Det kommer att kännas som ett helt nytt tåg för både oss och för våra kunder” säger SJ:s vd Crister Fritzson

Nu äntligen händer det, tänker man. Den största uppgraderingen på 150 år bara måste omfatta möjligheten att kunna ta med sig sin cykel på tågen. Nu är det dags och de första cykelanpassade tågen rullar ut redan 2016.

Det är ju numer ett rätt gammalt EU-direktiv:

”Vidare ska det enligt ledamöterna på alla tåg, medräknat internationella tåg och höghastighetståg, finnas ett särskilt anvisat utrymme för barnvagnar, rullstolar, cyklar och sportutrustning, vid behov mot avgift.” Med vänlig hälsning, Europaparlamentet 2007 (hittar ingen länk tyvärr…)

Senast 2010 skulle det, enligt EU-ambitioner, finnas ett anvisat utrymme för bl.a. cyklar på varje tåg.

Och ja. Numer finns det ett anvisat utrymme för cyklar på de flesta tågen i unionen. Men inte på SJs. Inget utrymme i något SJ-tåg.

Och det är väl attans att jag ska vara så negativ att jag även denna gång redan nu närmar mig slutsatsen, att SJ har glömt att tänka på de resenärer som vill ha en hållbar helhetslösning, de som ser en potentiell cykelsträcka att avnjuta både innan- och efter tågresan.

Jag besudlar mig själv av mina egna fördomar som övertygar mig om att i SJ:s jakt på kapital- och tillväxt, så har man glömt att ta hänsyn till de cyklande ännu en gång.

Men jag hoppas såklart ha fel och att jag får ett positivt besked när jag rotar vidare i detta.

Från 2016 så kanske, kanske kan man ta med sin vanliga cykel på tåget, även i Sverige.

Även om chansen är mikroskopisk.

/DS

 

Hur tänker folk?

Var på Tekniska museet igår.

Där pågår en omröstning över den viktigaste innovationen genom tiderna.

Det är ju ingen tvekan om att den viktigaste uppfinningen är cykeln.

Okej, antibiotika är också rätt viktigt – men om antibiotika kan rädda människoliv kan cykeln rädda själva planeten, vilket får anses som ännu viktigare.

I nuläget ser topp fem ut så här:

Bilen leder?!

Current place 13 står för vilken plats cykeln ligger på. Den förtjänar förstås mycket bättre så se till att ge den en vote här.

 

 

Varannan stockholmare vill ha en bilfri innerstad!?

Höll på att ramla av stolen när jag hörde om detta på lokalnyheterna i morse.

Enligt en pinfärsk opinionsundersökning finansierad av byggjätten Veidekke, så vill varannan stockholmare ha en bilfri innerstad.

Det var amerikas president som genom sitt stockholmsbesök, troligtvis helt oavsiktligt, visade oss 08:or ljuset: hur lätt det blev att andas, hur fantastiskt det kändes att flanera eller trampa runt i en bilfri innerstad, hur vi plötsligt kände oss fullkomliga och glömde bort alla sorger, bekymmer och besvär.

För Sverige i stort betydde inte Obamabesöket ett skit, men för inställningen till biltrafik innanför Stockholms tullar, verkar presidentvisiten gjort underverk.

För lyssna på detta:

60% störs av biltrafiken nu när allt är som vanligt igen, trots att man bara fick en endaste dag med kraftigt reducerad biltrafik.

Drygt varannan tycker att politikerna ska jobba för en bilfri innerstad, och bland yngre är stödet för en bilfri innerstad bra mycket större än så.

Detta borde få de populistiska stockholmspolitikerna att gnugga händerna och dregla av entusiasm, när de utformar nya radikala trafikminskningsåtgärder. Eller åtminstone att höja ambitionen och våga lyfta frågan om att radikalt reducera biltrafiken inne i stan.

Trafikforskare är mindre optimistiska och menar att en bilfri stadskärna är orealistiskt, och att man istället får begränsa ambitionen till att göra vissa delar av stan bilfria.

Märkligt att höra att de flesta verkar ha mer radikala åsikter än jag själv i den här frågan. Mot privatbilismen kan man vara mycket tuffare, det håller jag med om, men att tjänstebilar, service och taxis, får lov att nyttja infrastrukturen även i fortsättningen, ser jag som en nödvändighet.

Kan ju ändå inte låta bli att fantisera: Om vägarna i city inte skulle vara dedikerade bilarna, vilka ska då nyttja dem? Hm…Åh…Jaaaa!

/DS

 

Bilar tillåts men på cyklisternas villkor

Vackert Köpenhamn.

En gata där bilar tillåts köra – men på cyklisternas villkor.

Radikalt? Egentligen inte ett dugg.

Klart att man som bilist får anpassa sig efter ”cykelfart” i stadskärnan.

Något annat kan man väl inte tänka sig?

Hela artikeln här.

/DS