Cykling i Södermanland

IMG_0047 (1)

Boning för två, i Trosa, sjöläge, 3 min promenad till centrum, kvällssol, brygga.

Pris: 0:-

Med allemansrätten kan vem som helst få sjöläge, strandtomt, se solnedgång och allt vad det nu är folk väljer att betala miljontals med kronor för.

IMG_8098 (1)Vi tog cyklarna (jag och min tjej) på pendeln. Klev av i Järna. Cyklade mot Trosa.

IMG_8106

Det är lättare, för en stockholmare, att få ett välbehövligt miljöombyte än hen tror. Med pendeln är man snart ute på landsbygden, långt från stadens sus, brus och bus.

Inga tillägg för att ta med cykeln och det kostar för övrigt bara 30:- (om man har ett laddat SL-kort) vart man än väljer att åka.

En Slow Roll i Södermanland. Göra avstickare när man har lust. Ingens stress. Man kan ha det sämre. IMG_8160 (4)Och det bjuds på överraskningar också. I det lilla samhället Björnlunda, nån mil utanför Gnesta, åt vi igår vår godaste glass som vi någonsin ätit i hela våra liv, på Sternerbergs Choklad. De tillverkar den samma dag som den går ut till försäljning i deras vackra café.  Stikki Nikki och italiensk gelato kan slänga sig i väggen. Det här var världsk(g)lass. Vem hade trott att man skulle hitta sin bästa glass ever i lilla Björnlunda.

 

 

 

De skulle bli djupt traumatiserade om de fick se hur det går till i Berlin #pendel #cykelförbudOdenplan #kristoffertamsons

Har varit på Mallorca några dar med min tjej. Ska inte säga så mycket mer om det än att det var riktigt trevligt. Men att nästa gång bara måste vi ha med oss vikcyklar.

Ja man kan hyra. Men då ska ju cykeln oftast tillbaks till det ställe man hyrde den på och sen har man sitt pick och pack som man kanske tvingas lämna på hotellet för att man inte kan packa på cykeln – vilket låser en ännu mer.

Läs: Dagbok från en hopfällbar cykel

Man vill helst vara så fri så att man kan stanna till där man vill. Att ha integrerat packsystem där man får med sig allt på cykeln är inte helt dum grej. Finns det överhuvudtaget ett annat rese-koncept som kan mäta sig i total mängd frihet?

Man kan byta till buss eller tåg när man känner för det. Och med rejäla väskor får man med sig hela sin packning på cykeln och kan i sin tur stanna var man vill utan att tänka på att man ska tillbaka.

Nu fick det bli mycket vandring istället mellan de super-pittoreska byarna: Soller, Deia och Valdemossa. Det var inte helt fel det heller ska tilläggas.

IMG_7826

På vägen hem blev det ca 9 timmar väntetid på Tegel i Berlin innan vi kunde ta flyget vidare mot Stockholm. Detta var inte tråkigt alls då vi köpte ett dagskort (€7) för nyttjande av berlins utmärkta kollektivtrafik och han med att besöka både Kreuzberg, Friedrichshain och Prenzlauer berg under dagen.

Jag älskar Berlin. Varje gång jag besöker staden frågar jag mig själv varför man överhuvudtaget envisas med att besöka andra platser. Där finns ju allt man kan önska sig och en helt genuin atmosfär. Och massa cyklar.

Tänkte avsluta det här inlägget med en reflektion jag fick med mig från Berlin. Den berör ämnet, som så många gånger förr: ”cykel på tåg”.

På berlins U-Bahn (tunnelbana) får man nämligen ta med sig cyklar även i rusningstid. Det får anses som maximal cykel-liberalism med få motsvarigheter i världen.

Det här fotot togs i förrgår 16:50 på Alexanderplatz som troligen är en av de trafikknutpunkter med flest resenärer i omlopp efter Hauptbahnhof (centralstationen).

IMG_7948

I Stockholm diskuterar landstinget, med moderaten Kristoffer Tamsons i spetsen, om det inte nog vore allra klokast med ett förbud mot att kliva av/på pendeltåget med sin cykel vid pendelstation Odenplan som öppnar 10 juli. Under rusningstrafik är cykel förbjudet att ta med överallt så det här eventuella förbudet skulle alltså va aktuellt när få personer reser under tider utanför ramarna 06-09, 15-18.

Detta gäller för cykel med SL

”Eftersom man även kommer åt tunnelbaneperrongen (där blotta tanken på cyklar är för dem som den otäckaste mardröm) som är placerad en rulltrappstur över pendeltågsperrongen – så skulle ju cyklister ges möjlighet att smita in i tunnelbanan med sina cyklar” resonerar man.
Därför övervägs det att helt bannlysa cyklar till och från Odenplan.

Om beslutsfattarna skulle vara medvetna om hur det går till i Berlin skulle de nog bli så traumatiserade att det skulle sätta djupa livslånga sår i dem av allvarligaste sort.

LÄS OCKSÅ: Ge vettigt argument till varför man inte kommer få ta med cykeln från Odenplans pendel och vinn fint pris

/DS

 

 

 

Åtta år med en Brompton

Igår gjorde jag en föreläsning/workshop i röstteknik på Universitetet i Uppsala. Till T-centralen från min bostad är det ungefär 3 km och från Uppsala tågstation till platsen för mitt framförande ungefär 2 km. Och jag blir lika glad varje gång den här typen av jobbsituationer dyker upp, som förenklas så mycket om kombinationen tåg och vikcykel är möjlig. Vilken den är (till och med i det här cykel-på-tåg-fientliga landet) för den stolte ägaren av en hopfällbar cykel av god kvalité.  

Under några år har jag, långt ifrån, haft ett dagligt vikcykel-behov. Det har inte varit som förr då min Brompton utgjorde ett, för min arbetssituation, oersättligt pendlings-verktyg. Jag for från mitt hem i Stockholm till Ekeby utanför Uppsala och sen till Vadstena i Östergötland, var och varannan vecka. Utan vikcykeln hade jag antingen fått säga upp något av jobben, eller skaffa bil. 

Att jag nu får fler och fler åtaganden som röstcoach via min sida Snacka Sunt, innebär roliga jobb samt ett ökat och efterlängtat behov av att leva ut mitt begär till den ultraportabla, fria, sunda, miljösnälla och den så oerhört lustfyllda mulitmodala livsstilen.

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i åtta år.

/DS

En touringcykel man inte får ta med på tåg, är för mig en ganska medioker touringcykel

Varje gång jag får ett bultande habegär i kroppen efter en ny cykel kommer jag alltid fram till samma slutsats.

Jag börjar med att fundera över behoven. En touringcykel skulle sitta fint. Mångsidig sak som ser snygg ut, tillräckligt kompetent för det mesta. Därefter kollar jag upp mina favoritfabrikat: Pelago, Surly och Singular samt några andra. Tidslös design, hållbara, kvalité. Passar mig perfekt.

Men sedan spånar jag vidare. En touringcykel man inte kan ta med på tåg, är för mig en orimlighet.

För jag kan inte först cykla till Kattegattleden för att sen börja cykla den. Jag har inte tid.

Och så kommer jag alltid fram till att i Sverige (just det, för att SJ är så himla cykelfientliga), är en vikcykel den bästa touringcykeln. Det kan iallafall jag inte resonera bort.

Så om jag ska köpa ny cykel, som stämmer in på mina behov, måste den gå att vika ihop.

Och efter att ha varit (supernöjd) bromptonägare i snart 7 år, har jag riktat blicken åt ett annat håll.

Brompton är en suverän cykel, men hur mycket händer utvecklingsmässigt? Ärligt talat pratar vi ganska blygsamma uppgraderingar de senaste 10 åren. Oftast mest nya färgkombinationer och tillbehör, mindre om viktigare saker som bantning av vikt, fler växlar med mer.

Och (kickstarterprojektet) Helix kanske kan bli den konkurrent Brompton behöver för att få tummen ur och förstå att står man still för länge, blir man förr eller senare omsprungen.

Tycker Helix är väldigt tilltalande med sin ram i titan, låga vikt, växelval och större hjul. Vad tycker du?

(mer om helix i ett tidigare inlägg)

 

Svar från SJ – ”många utmaningar kring cyklar på tågen som rör säkerhet” #mejlajakob

Så då har jag fått svar. Eller inte. Döm själva.

Många har i alla fall mejlat Jacob Åhgren (Produkt & Konceptansvarig SJ Snabbtåg) och argumenterat för cykel på tåg – och det är väl det som ska till för att man ska få respons. Tack för hjälpen.

(läs förgående inlägg om du missat…)

Så här lyder det:

Hej igen David!

Gällande den pågående stora ombyggnationen av X2000, så kan jag fortfarande inte gå in på hur tågen kommer att se ut, eller vilka förmågor de kommer att ha, då detta inte är helt fastställt.

Det är många utmaningar kring cyklar på tågen som rör säkerhet, utrymme, nödutrymningsvägar, framkomlighet etc. samt att vi också måste ha bra ytor tillgängliga ombord för funktionshindrade.

Det är ett komplext arbete. 

Som jag tidigare har berättat så kan man ju redan idag alltid ta med sig mindre, hopfällbara cyklar – som blir som en mindre väska i storlek när de är hopfällda – både på våra snabbtåg och regionaltåg.

Jag vill även nämna att SJ samarbetar med webbtjänsten Sweden by bike, som samlar olika cykelresor runt om i landet.

SJ Prio-medlemmar får 10-20 procents rabatt på cykelpaketen, beroende på vilket erbjudande det handlar om. I paketen ingår hyrcykel.

Dessutom kan man inom Resplus-samarbetet boka kollektivresor från dörr till dörr i samband med tågresan, till nästan vilken ort som helst i Sverige som har kollektivtrafik.

Tack för ditt engagemang och hoppas att du hittar ett fungerande sätt att resa med oss!

Vänligen Jakob Åhgren

Det som följer efter ”funktionshindrade” är inget jag kommer lägga nån energi på att bry mig om. Vi som insett vikten av att kunna resa hållbart och tidsmässigt konkurrera med bil genom att kunna ta med cykel på tåget, inser att Sweden by bike och reaplus-samarbeten nog är bra, men helt andra frågor. Vi vet också att en liten hopfällbar så gott som alltid går med överallt, och bara tanken på att nån hjärtlös skulle få för sig att förbjuda dem, gör en mörkrädd och får en att tappa all tro på mänskligheten.

Då återstår bara det här, som nåt slags försök till ett svar och en fingervisning: Det är många utmaningar kring cyklar på tågen som rör säkerhet, utrymme, nödutrymningsvägar, framkomlighet etc. samt att vi också måste ha bra ytor tillgängliga ombord för funktionshindrade.

Utrymme finns. Det handlar om prioritering. Kan man göra avkall på några säten för multifunktionella utrymmen eller inte? Hur svårt kan det va?

Men att använda sig av argument som att cyklar ombord skulle vara ett hot mot passagerarnas säkerhet, och att det skulle vara en hård nöt att knäcka, är en gammal usel retorik som är så segavlivad att man mår illa. Man kan ta den diskussionen. Försöka slå hål på myten att cyklar är helt livsfarliga, inte bara för allmänheten i storstadstrafiken, utan även när de står still, väl förtöjda i tåg.

Eller ta reda på hur det egentligen ligger till.

Det finns ju faktiskt tågbolag som tillåter cykel ombord, inte bara utomlands utan även i Sverige. Till exempel Krösatågen (Jönköpings Länstrafik). Det är ju egentligen bara fråga dem; hur många olyckor cyklarna på deras tåg verkligen varit skuld till genom åren.

Och det har jag gjort för längesen.

2/2 2013 tog jag kontakt och återgav samtalet i ett inlägg:

”Ringde Krösatågens kundtjänst (ang. ti. inl.) för att ta reda på om det inkommit några personskaderapporter där någon cykel varit inblandad, på deras tåg. Fick prata med en man, Stefan, som hade stenkoll på allt sånt där.

– Nej, det har inte varit några problem. Vi spänner fast cyklarna med samma slags spännen vi använder till barnvagnar, svarar han.

– Har du hört om nån som skadat sig i rulltrappan (ang SL-inlägg) i samband med cykeltransport?

– Nej.

– Har ni någonsin fått nån anmälan eller klagomål av nåt slag där cyklar varit inblandade?

– Nej.

– Under hur lång tid har ni erbjudit tjänsten, att till priset av en ungdomsbiljett, få ta med sin cykel?

– I ungefär 5-6 år.

– Några planer på att ta bort den?

– Nej.

– Tack för samtalet, det var intressant att prata med dig.

– Tack, tack.”

Läs hela inlägget här.

På krösatågen kan de lösa det där kniviga med säkerheten kring cyklar på tåg. Men inte på de nya supermoderna och totalrenoverade X2000?

Something is rotten in the state of sweden…

…om det nu blir ”säkerhetsproblemet” som fäller idén med cykel på tåg.

Men man kan ju fortsätta hoppas.

Enligt Jakob Åhgren är inte beslutet taget än. Vilket verkar märkligt eftersom de första tågen borde vara färdiga nu, men lämnar oss som längtar till ett framtida SJ med en riktig miljöprofil, och som på allvar vill förstärka tågets konkurrenskraft gentemot bilen, med en gnutta hopp.

Men inser såklart att allt tyvärr pekar mot ett (det är bara att läsa mellan raderna) bilfrämjande beslut.

Men fortsätt mejla för sjutton. Kampen (kanske) lever. Jakob.Ahgren@nullsj.se

/DS

 

Kommer man få ta med cykeln på SJs nyrenoverade tåg eller? Dags att få svar NU.

Den 27/6 2014 fick  jag respons på frågan (efter sjukt många tjatiga mejl) om man kommer få ta med sig sin cykel på de nyrenoverade, nästan helt ombyggda, SJ2000-tåg som inom kort ska tas i trafik:

Hej David,

Tack för ditt engagemang i frågan! Först vill jag klarlägga att man redan idag får ta med hopfällbara cyklar på alla SJs tåg. Denna möjlighet kommer även att finnas i framtiden.Utöver detta pågår tex ett projekt med låne-cykel i Uppsala.Beträffande frågan om upprustningen av våra SJ 2000 snabbtåg och huruvida det i framtiden kommer att vara möjligt att medta en vanlig cykel ombord på dessa tåg eller inte, så är detta ännu inte helt bestämt.

Processen med att bestämma hur utrymmet ombord skall disponeras och vilka förmågor som byggs in i ett snabbtåg är ett komplext arbete som innebär en avvägning mellan en stor mängd krav och faktorer. Som exempel kan nämnas att det skall skapas plats för vanliga sittplatser, rullstolar, bagage, plats för djur, barnvagnar et cetera, samtidigt som allting som byggs in ombord skall underlätta hög punktlighet, smidig ombordstigning och god framkomlighet ombord, samt följa standarder inom säkerhet, brandkrav, nödutrymning, arbetsmiljö etc.

Hur de upprustade SJ2000 tågen kommer att utformas kommer att presenteras allra tidigast under 2015, inte innan dess.

Med vänliga hälsningar

Jakob

Jakob Åhgren

Produkt & Konceptansvarig SJ Snabbtåg”

Tidigast under 2015 menar Jakob Åhgren att man ska få svar på detta. Dags att börja mejla igen. Det första totalrenoverade tåget ska enligt planen sättas i funktion i år. Nu måste det vara bestämt. Om man skulle kunna spela på grejen, och sätta sin kosing på att det kommer bli möjligt att ta med cykeln på SJ2000-tåg, och om det skulle infrias, skulle man nog bli miljardär.

Men ett svar vill man ju ändå ha menar jag. 

/DS

Cyklar tillåtna på östgötapendeln i teorin men inte i praktiken

Dags att skriva några rader om östgötatrafikens framtida inställning till cykel på tåg. För nästa år får man ju äntligen ta med cykeln på pendeln. Inte. Eller?

Snart sju år som arbetspendlare mellan Stockholm och Östergötland, och jag har länge stört mig på att det varit cykelnolltolerans på rymliga östgötapendeln. Tågen är ju som byggda för ändamålet, trots det har man (som det verkar) av ren tjurighet förbjudit planetens nyttigaste fortskaffningsmedel att få följa med.

Själv använder jag ju allt som oftast vikcykel och kommer på så sätt enkelt igenom de regelsystem som helt ohämmat och utan att ens be om ursäkt för det främjar omiljövänligt resande.

Men att, under mer än sex år, haft möjligheten att ta med min cykel på tåg och andra transportmedel har gjort mig väl medveten om hur medtagandet i fråga har potential att lösa de svåraste av pendlingssituationer.

Därför stör det mig att man måste äga en vikcykel för ändamålet.

Men dags att se framåt. Till nästa år ska det alltså, mot en avgift och i mån av plats, bli tillåtet att ta med sin ”vanliga” cykel på östgötatrafiken.

Förutom under rusning, kvällar och helger.

Det är så svårt att ta in. Kanske inte det förstnämnda, rusningstrafik är en ganska vanlig cykelbegränsning, men kvällar och helger?

Folk kan till exempel inte använda pendeln till hjälp för att ta sig ut för helgens rekreationstur, och hur många jobbar ”mellan rusningstiderna” så att de kan hitta en resemodell kombinerat med cykel som skulle göra minsta nytta i deras livspussel. Och varför i sjutton inte på kvällen?

Det handlar om så märkliga och ängsliga begränsningar att jag har svårt att tänka mig att det finns någon motsvarigheten hos någon tågoperatör någon annanstans i hela världen. Det gör östgötatrafiken unikt.

Antingen får man ta med cykel (ofta med rusningstidsbegränsningar) eller så får man det inte. Det är det normala.

Östgötatrafiken säger att man får rent teoretiskt men inte i praktiken.

Hur många kommer kunna använda östgötapendeln för cykel och tågkombosyfte? Inte många såklart.

Sedan under utvärderingen ett år senare kommer man att komma fram till slutsatsen att ”folk verkar inte vilja ha eller uppskatta möjligheter för medtagande av cykel” och så drar man tillbaka det hela på ”goda grunder” och återgår till sin vanliga gamla sunkiga cykelattityd.

/DS

 

 

 

”Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Var ute och löpte i Påskallavik vid ca tiotiden häromkvällen. På hemvägen tog jag vägen via gästhamnen för att kolla flådiga båtar som jag brukar.

Intill gästhamnen sitter två långfärdscyklister i tjugofemårsåldern vid ett utebord och har välförtjänt bullat upp rejält efter dagens etapp.

Jag blir såklart nyfiken på vart de cyklat ifrån så jag avbryter mitt springpass och säger hej.

De berättar att de cyklat från Rostock Tyskland och stannat till för att sätta upp tältet i Påskallavik. Han är tysk och hon irländska. De frågar mig om jag inte vill slå mig ner och dricka en öl med dem – vilket jag såklart inte tackar nej till. Jag känner mig lite avundsjuk. De har hur mycket tid som helst och är ute på en rejäl tur. Han berättar att det är tredje gången han cyklar i de här trakterna och menar att Sverige är ett helt fantastiskt oslagbart land att cykla i med sin allemansrätt och vackra natur, därför återvänder han igen och igen och igen.

Men, för det kommer ett ”men”, och det framstår nästan som en smula tragikomiskt med tanke på vad jag bloggar om. Det handlar såklart om begränsningen när det kommer till möjligheten att ta med sin cykel på tåg.

”Men det här med att man nästan aldrig får ta med cyklar på tåg, det är problematiskt för oss. Om vi har tur kan vi ibland hoppa på nåt länståg som tillåter cyklar men det är inte ofta. Det är verkligen konstigt att man är så restriktiv med cyklar på tåg, jag vet inget annat land där det är så svårt att ta med cykeln på tåget.” berättar tysken.

Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Jag frågar om de inte har övervägt hopfällbara cyklar, men de visar sig vara av den sorten som inte befriat sig själva från gamla förlegade fördomar som: de går inte cykla långt på, man får trampa som attan på grund av de små hjulen och vidare i den melodin.

Vi sitter och snackar ett tag om hur fantastiskt det är att cykla och hur bra allt smakar när man ansträngt sig och tar rast och så, innan jag fortsätter hemåt. Cyklande mänskor är nästan usteslutande ett trevligt, harmoniskt, inbjudande och livsbejakande släkte, det slår sällan fel.

På tal om cykling och radio och vikcyklar, missa inte senaste avsnittet (eller nåt annat) av Cykla i P1 som bland annat handlar om en kille som lackade ur på sin billivsstil och skaffade en vikcykel (brompton tror jag?) och tjänade massor av pengar och tid genom sin nya cykellivsstil.

Och mer om vikcyklar. Nu har kanadensiska Helix, som enligt dem själva ska vara världens bästa, lättaste och minsta? hopfällbara cykel fått ett launch date. Från första september i år kan man beställa cykeln. Återstår att att se om Brompton får en värdig konkurrent. Vore trevligt tycker jag.

Det var allt sålänge.

/DS

 

Jag har startat ett litet krig mot en cykelkallsinnig hiss i Mjölby

En kamp mot en cykelfientlig hiss vid Mjölby resecentrum kommer härmed att inledas.

Att kämpa för att SJ ska tillåta cykel på sina tåg, har ungefär känts lika hopplöst som om man skulle få för sig att vifta med en flugsmälla mot en asteroid; men den här lilla fajten mot något så ovanligt, konstigt och udda som ett cykelförbud i en plattformshiss, borde man väl ändå kunna ta hem.

Uppe i högra hörnet sitter den, usch så ful!

Vid närliggande tågstationer, Skänninge och Linköping, finns inga tecken som kan härledas till något cykelförbud i liknande hissar upp till plattform. Och även om jag inte vet säkert att fallet skulle vara likadant i övervägande delen av landets tågstationshissar, så hoppas jag iallafall det innerligt.

Men ingen cykelförbudsskylt i Linköping

Varför då denna märkliga skylt i Mjölby? Jag vet inte.

Man misstänker såklart Östgötatrafiken (som kan vara den mest cykelogästvänliga länstrafikoperatören i Europa) ligga bakom – men jag har redan mejlat och frågat, hissen har de inget att göra med, det är Mjölby kommun som är ansvariga för den, hävdar de.

Jag har mejlat kommunen och väntar med stor nyfikenhet på svar.

Låt mig spekulera lite i vad det kan bli bara för nöjes skull, för vad ska dom hitta på? att förbjuda cyklar i en stor och skrymmande hiss är helt oförsvarbart.

Inte kan de väl komma att använda sig av den gamla utslitna och ologiska SL-retoriken: Kedjan kan olja ner andra medresenärer (hissåkare)? Det skulle va om man trycker sig in med sin cykel då hissen redan är full, men om kommunen skulle ha så låga tankar om människors folkvett i största allmänhet vore det isåfall djupt tragiskt.

Att cykeln är en säkerhetsrisk? I en hiss? Nej, en person som hävdar det ska inte tas på allvar, hen ska skrivas in.

Förbjuda för förbjudandets skull? Man ska inte förbjuda nåt för nån tycker det är trevligt med förbud i största allmänhet (en tjänsteman med ett litet kallt hjärta som har en udda avikelse och går igång på att förbjuda?) utan förbudet ska tillkomma i sista hand då individansvar inte räcker till och det finns ett tydligt problem kopplat till…vad det nu rör sig om.

Eller resonerar de som så att man ju ändå inte får ta med cykeln på tågen och då är det lika bra att förbjuda cyklar i hissen också? Ändå inget direkt rimligt förbudsskäl och man får faktiskt ta med sig cyklar på vissa tågavgångar från Mjölby, nämligen tågkompaniets. Så ponera att du står där med cykeln fullastad för långfärd i sommar och ska använda ett av de få tågbolagen i det här landet som valt att inte bryta den europeiska normen. Då blir det där hisscykelförbjudet plötsligt väldigt irriterande – även om det är högst sannolikt att du väljer trotsa det.

Spelar ingen roll hur många mail eller samtal det kostar, förbudet ska bort, för det bara måste vara ett misstag. Man sätter bara inte upp nej-till-cykel-skyltar bara sådär helt utan anledning.

/DS

 

 

 

Om varför det är värt risken att parkera lådcykeln vid centralen och om hur lätt det skulle va att bereda cykelplats på intercity-tåg

Har just förankrat lådcykeln vid T-centralen. Många tycker ”galet att ställa cykeln där över helgen”, men den är låst med både fetkätting, extra bygellås och cykelns eget. Även om det såklart går att sno den ändå, får tjuven jobba en hel del på en plats där det rör sig ganska mycket människor under dygnets flesta timmar. Och när behöver man en lådcykel om inte när man ska till tågstationen med barn och packning och det ena med det tredje.

Tillräckligt säkert förtöjd?

Så här ”ohämmat” har den använts under de fem år vi varit lådcykelägare, och det har funkat utmärkt hittills. Den är byggd för att användas. 1500:- självrisk (hemförsäkringen) om den skulle bli stulen. Med andra ord ett uppvägt risktagande.

Nu sitter jag och min dotter på ett Intercity på väg till småland. Jag ska spela teater i Vadstena medan Bella är hos sin farmor och farfar.

Till höger om mig ser jag ett skapligt stort utrymme. Kan inte låta bli att tänka på hur provocerande enkelt man skulle kunna få till två eller tre cykelplatser om man bara slaktade två ynka säten.

Två eller tre cykelplatser hur enkelt som helst

Det var allt jag hade i skallen just nu.

/DS