Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar ”Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn ”Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter ”solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Siljansleden borde, för varje svensk, vara obligatorisk att cykla

Leksand 19:30 Onsdag

Har unnat mig lyxen att stå över tältet inatt och hyrt in mig i den här lilla fina stugan.

Lyckan är min min bara min för endast 270 kronor. Och både lycklig och hänförd har jag varit idag. Att cykla Siljansleden, mellan Rättvik och Leksand, är en fröjd för både öga, kropp och själ.

Men först en kort rapport om hur det gick med cykeltransporten på SJ-tåget mellan Sala och Rättvik igårkväll.

Man vinner kanske inga utmärkelser för smidigaste resenär och skillanden från en Brompton är märkbar – men det gick bra ändå. Ser man bara till att ha en bärrem till sidoväskan, hänger den på ryggen, och kan lägga fokus på cykeln när man kliver ombord är det inga problem. Om SJ inte haft så attans smala dörrar på sina tåg hade det gått ännu lättare. Personalen sa inte ett knyst om min tilltagna väska.

Satte upp mitt tält nån kilometer från Rättviks centrum vid midnatt till tonerna av Sommartider hej hej från nåt disko vid campingenÄr det inte dags att lägga ner den låten snart?

Min tältplats med äkta allemanssjötomt

Tog en kvällstur och kollade in kyrkan, satt och tog en öl på en strand, njöt av Siljans skönhet i den tropiska nattvärmen medan jag lyssnade på Brazilienförnedringen genom radioappen i mobilen – innan det till sist var dags för bingen (sängen på göteborska).

Under dan har jag cyklat den bit av Siljansleden som sträcker sig mellan Rättvik och Leksand och nästan känt mig aningens nockad av alla vackra hus, byar och vyer.

Det är speciellt att cykla själv. Både på gott och ont. En del frågar ”Ska du åka ensam igen?”, det är inte det att jag inte uppskattar sällskap, men faktum är att ingen jag känner reser som jag. Menar – det hjälper ju inte att en i sällskapet har en hopfällbar i sällskapet om man vill ha friheten att kombinera med tåg. Så snälla vänner (och andra) , tills SJ kommit på bättre tankar, KÖP EN HOPFÄLLBAR CYKEL!

Personligen kommer jag nog alltid att ha en vikcykel. Så skönt att kunna ta med in vid behov, slippa riskera att cykelplatserna på tågen är fullbokade om man reser i europa, extra avg, stöldsäkerhet etc. Den inbjuder helt enkelt till den cykellivsstil jag vill leva.

Vid ett utsiktstorn ”Vidablick”, nån kilometer från Rättvik, jobbigt att ta sig upp – men värt det.

 

Fina, cykelsnälla och näst intill bilfria vägar i så typiskt svenskpittoreska miljöer att det nästan blir porrigt.

Imorrn drar jag hem till Stockholm. Tåget går redan 07:07. Har fått uppleva mycket på den här lilla minicykelsemestern. Hade helst av allt dragit runt hela Siljan (30 mil), men det får bli en annan gång…Nu säger mannen i grannstugan att han vill bjuda på en bärs, han är visst hockeytränare, hans stuga heter ”solstråle”, bäst att sluta blogga och inte vara oartig. Dessutom förtjänar jag en.

Nästa utfärd går med tåg ner mot Freiburg och sen vidare mot Barcelona med start redan på Lördag. Ser fram emot det.

/DS

 

Från New Dehli till Borås på cykel


Pikej ska enligt en profecia gifta sig med en musikalisk vit kvinna, från ett fjärran land och som även lär äga en del djungel.
 
Det visar sig senare vara Lotta, en musiklärare från Borås som även äger en del skog. Efter att ha setts och förälskat sig i varann i New-Dehli, glider de av olika anledningar isär.
 
Det slutar med med att den fattiga tecknaren Pikej köper en begagnad damcykel och med knappt ingen packning alls, börjar att trampa mot Borås, för att möta upp sin älskade Lotta.
 

Och ja. Det ska ha hänt på riktigt. Boken är skriven av indienkännaren och journalisten Per J Andersson och är väl läsvärd.

Har just läst klart. En bladvändare, särskilt om man själv drömmer om en världsomfattande cykelresa i minimalismens tecken med blott en cykel och lite packning.

Det är kärlek det. Att ta sig an den ungefär sjuhundra mil långa sträckan med en skrutthoj för att mötas upp med sin käresta.

Själv blir jag sugen att nån gång få göra nån sån där riktig idiotgrej.

Upp i sadeln och ut världen för att öppna upp för vad livet gör med en.

/DS

 

Cykeltält

Cykeltält

1 person, litet kompakt paket som fästes på styret, 3 säsongs och himla minimalistiskt.

Mer här.

/DS

Från Stockholm till London på en Brompton

Vill varmt tipsa om en resa från Stockholm-London på en Brompton. Pågår NU.

Följ den här.

Galet? Nej, absolut inte. Hade jag tiden hade jag gärna hakat på.

/DS

 

Dag 7 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 7 Köpenhamn-Amsterdam

Vid tolvtiden var jag framme i Köpenhamn efter en lång och osammanhängande tågresa. Bestämde mig för att spendera eftermiddagen i Köpenhamn och sen ta natt-tåget hem från Malmö vid tiotiden.

Häromdan skrev DN om Köpenhamns nya cykelmotorväg. Den 17 km långa Albertslundrutten.

Efter att har frågat mig fram hittade jag startpunkten. Min plan var att cykla så fort jag kunde för att se hur snabbt jag kunde komma ut ur stan. På en cykelmotorväg ska stoppen vara få, enligt kriterierna.

Efter knappt tre kilometer var jag ute ur gyttret. I snitt höll jag 18 km/h, vilket är högt då det ändå var några stopp. För övrigt är cykelmotorvägen inget så märkvärdigt i verkligheten som DN vill få det att låta. En bra cykelväg helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Sen åt jag världens bästa vegetariska mat på Atlas Bar. Var här och åt förra sommarn också och det är helt sjukt vilken kvalité. Detta får inte missas om man åker till Köpenhamn, vare sig man är vegetarian eller inte.

Nøddebiff på Atlas Bar

Besökte Nyhavn, köpte pistagenødder, cyklade lite mer, tog tåget över till Malmö, var på bio, cyklade runt i Malmö ett tag.

Börjar att gilla Malmö mer och mer för varje gång jag besöker stan, både som cykelstad och det rika folklivet. Nästan Nyhavnklass på Möllevången nu ju. Fullt med välbesökta uteserveringar.

Sen chekade jag in på tåget till Stockholm, somnade snabbt och vid 06:30 var jag tillbaka. Är jättetrött efter allt tågåkande.

Resan är över för den här gången. Nu ska jag sova några dar.

/DS

 

Dag 6 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 6 Köpenhamn-Amsterdam

Vaknade i natt av att det small till. Det var ett sjuhelsikes oväder och det lät som att blixten slagit ner.

Sov ett par timmar till innan jag trampde bort mot Amsterdam Ceentral för att försöka fixa hemresan. Alla natt-tåg mot Köpenhamn var ju som sagt fullbokade fram till 24/7, men enligt info från nätet så skulle det finnas natt-tåg mot Hamburg. Från Hamburg skulle det ju sen inte vara nån match att ta sig vidare mot Köpenhamn.

I biljetthallen för internationella tåg berättar en otrevlig kvinna vid informationen, att hela systemet hade kolapsat. Det går varken köpa eller boka nån biljett någonstans överhuvudtaget, menade hon. Kanske hade det med nattens åskknall, att göra.

Det började köra ihop sig lite, med hemresan. Försökte ändå slappna av och passa på att njuta av Amsterdam när det nu, för en gång skull, inte spöregnade.

Jag lämnade in min Brompton för kedjebyte hos killen på Brompton Junction butiken. Den kunde jag hämta senare på dan, sa han.

Det sägs att man bara måste besöka Van Gogh-museet, när man är i Amsterdam. Och sen bara måste man åka kanalbåt.

Cykel i trä utanför museet.

Det blev planen för dan. Museet var både intressant och hänförande, kanalturen också. Väldigt bra början till någon som besöker stan för första gången. Köp ett kanalbåtspass, åk runt ett par timmar, sen har man fått en hyfsad överblick över stadskärnan.

Efteråt hade klockan hunnit bli fyra. Jag klev av kanalbåten strax utanför Amsterdam ceentral, för att gå än en gång ordna biljett.

”Ganska stort” cykelgarage utanför centralstationen.

Denna gången gick det bättre, även om natt-tåget till Hamburg också var utsålt. Men det fanns en avgång redan 19:40 samma dag. Fem byten, en omväg söderut och två timmars väntetid på en jätteliten station, utomhus. Men jag skulle ändå vara framme i Köpenhamn vid tolvtiden nästa dag.

Efter att ha käkat falafel bestämde jag mig för att köpa biljetten. I receptionen fick jag nu prata med en mycket mer tillmötesgående man som verkligen ”ville” hjälpa mig.

”Det hör ser inget kul ut, vänta två timmar i den hålan.” , sa han. ”Vi bokar om rutten så det bara blir tre byten och att du får vänta 1,5 timmar i Köln istället.”

Det lät mycket bättre. Tänkte att jag kanske kunde ut och cykla i Köln lite när jag ändå var där, visserligen mitt i natten, men ändå.

Nu hade jag ca tre timmar på mig innan tåget gick. Cykeln skulle hämtas och jag ville få mesta möjliga så jag bestämde mig även för att cykla runt på några outfoskade ställen som till exempel Vondelpark, som är Amsterdams motsvarighet till Central park i New York.

Red light district

Det var som en dröm att cykla igen, nu när kedjan var bytt. Detta borde jag ju naturligtvis gjort innan jag stack iväg. Baksidan av en hopfällbar cykel, är väl tyvärr att en del komponenter slits fortare än på en standardcykel. Men det är det helt klart värt.


En av de bättre cykelbanorna i city

En av de sämre…

Lokalbefolkningen är ganska stökiga på cykelvägarna. Man får se upp. Det är som sagt inte alltid cykelvägarna är på topp.

Har inte sett en enda cyklist med hjälm här. Pratade med en tjej på hotellet om att i Stockholm har 70% av cyklisterna hjälm. Hon började skratta och trodde jag menade motorcyklar. Här har ju inte ens motorcyklister och mopedister hjälm, kan tänka mig att hjälmdebatten kanske är på den nivån i Amsterdam. Den gäller helt enkelt inte cyklar. Det var därför tjejen skrattade.

Jag har ingen olycksstatistik men jag gissar att det händer en hel del med lokalbefolkningens väldigt avslappnade inställning till skydd.

Avslappnade med skydd…

Efter att ha cyklat i vackra Vondelpark, fotograferat och utforskat Gamla stan lite mer var det dags att säga farväl av världens mest liberala stad.


När jag ca 01:30 försökte få en bild av mig själv med Domkyrkan i Köln i bakgrunden, hade tågresan knappt börjat. Bilden blev – sådär.

/DS

Dag 5 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 5 Köpenhamn-Amsterdam

Vaknade ganska tidigt. Ville bara checka ut så fort som möjligt från det stökiga hostellet, fullt med stenade nittonåringar. Trevligare ställen har man bott på.

De två ungtupparna från England sover ruset av sig.

Att bo i flerbäddsrum kan va hur bra som helst, särskilt om man reser ensam och blir lite sällskapssjuk. Men det kan ju också bli det motsatta. Det känns som att Amsterdam är fullt av party-all-night-long hostels. Målgruppen är tydlig och den omfattar inte mig.

Efter frukost for jag till biblioteket för att blogga och få gratis wi-fi, eftersom min spärr för datatrafik utomlands aktiverats. Himla bra att man kan säga stopp vid en viss summa, det drar lätt iväg rejält, trots att priset numera är sänkt.

Sen var det dags att fixa boende, efter att ha cyklat runt och återigen snubblat in på ett par stycken partyungdomshostell tänkte jag att jag skippar lågbudgetalternativen och checkar in på ett ”riktigt” hotell istället. Det är man ju värd efter över tjugo mils cykling.

Men först ett besök på Brompton Junction. En ganska nyöppnad cykelbutik som är exklusiv för Brompton och finns representerad i Hamburg, Amsterdam och Kobe i Japan.

Känns lite som att man vill göra lite Applestore av det. Ett koncept. Det ska kännas lyxigt och genomtänkt. Man vill förmedla att det här minsann inte är någon en-i-mängden produkt.

Det är en stilig butik. Hyllor, perfekt anpassade för cykeln i hopfällt läge. Små spottar som lyser upp varje modell. Butiken är liten. Och det är ju faktiskt ett faktum; man behöver ingen jättebutik för att få plats med ganska många Bromptons. Det finns plats för 40 cyklar, bara i hyllorna.

Butiken i sig är säkert inte större än 60-70 kvadrat. Inte lätt att få in 40-50 cyklar i en lika stor butik som säljer standardcyklar.

En av de fyrahundra första…

Här finns även en av de fyrahundra första modellerna som tillverkades för tjugoårsedan. Ingen höjdare att cykla på och tung men den är inte jättelångt från dagens design, berättar butiksinnehavaren. Den första serien har Brompton köpt tillbaka av sina kunder för att bevara som minnen och souvenirer.

Vi pratar vikcyklar i säkert över en halvtimma, där inne. Under resans gång har jag känt att min cykel inte riktigt varit sig lik och jag har misstänkt att kedjan är utsliten. Butiksinnehavaren bekräftar att den är ”totalt utsliten” och behöver bytas.

Jag är välkommen tillbaka kl 10:00 imorgon, för kedjebyte om jag önskar.

Jag fortsätter att cykla genom stan, lite kors och tvärs, kollar lite på kartan, åker lite vilse, hittar tillbaka, besöker en stor marknad…

Om jag påstod att allt funkar helt perfekt när det kommer till cyklingen i Amsterdam så skulle jag ljuga. Lokalbefolkningen är ganska ostrukturerade och stökiga i trafiken, och även om cykelinfrastrukturen här håller världklass så skulle jag nog säga att den är smartare i Köpenhamn. Jag känner mig helt enkelt tryggare som cyklist i danska huvudstaden.

Vet inte varför jag fått för mig att Amsterdam är en bilfri stad. Förutom de små gågatorna finns det gott om billister. Det fina är att de verkligen visar respekt för de cyklande. Ibland när jag, av nån anledning tillfälligt använde en bilfil, var de inte sena med att släppa fram mig. De är helt enkelt väldigt medvetna att cyklister kan dyka upp lite här och var och det gäller att vara beredd.

Dagen har varit sådär. Det har nästan spöregnat hela dan.

Jag hittade ett bra rum iallafall. Bara 50€ och egen toa och frukost.

Eget rum, med balkong, frukost och allt.

Inte jättestort men det funkar.

Ett problem som bara måste lösas är hur jag tar mig hem. Det går natt-tåg till Köpenhamn men de är fullbokade sen länge, har jag fått reda på.

Jag brukar alltid tänka: ”Det löser sig, det behövs inte bokas något.”

Det funkar alltid – nästan.

Kanske får jag krångla mig norrut via Hamburg. Skulle kunna flyga men det känns sådär. Satsar nog på tåg ändå. Flyget suger.

/DS

 

Dag 4 Köpenhamn-Amsterdam

Dag 4 Köpenhamn-Amsterdam

Groningen – här är cyklisten inte en stackars förtryckt minoritet, inklämd och förpassad till de små och osammanhängande ytorna längs gatornas ytterkanter.

Här är han prioriterad, trodd på och satsad på. I den här staden är det cyklisten – som är kung.

En cykelstad utan motsvarighet. 50% av alla transporter sker med cykel.

Här finns flera övervakade cykelgarage, bl.a. ett enormt intill centralstation. Här är det gratis att parkera och cykelvakter ingår, morgon till kväll.

Jättestort cykelparkeingshus vid centralstationen.

Vill du ha hojen i ett inomhusgarage får du betala en slant. Inomhusgarage finns lite här och där, i city. Ofta förenade med en serviceverkstad.

Priser

Stadskärnan är nästintill bilfri…

I utkanterna av staden finns väl tilltagna cykelvägar, tydligt separerade från övrig trafik.

Här är cyklisterna glada och harmoniska och efter att cyklat här i några timmar, har jag inte stött på en enda aggresiv cyklist. Här råder fred och frid mellan cyklister, gående och de få bilar som finns representerade.

Något som förvånar mig är alla hopfällbara cyklar. Varför har men en sån, när man smidigt kan ta en vanlig cykel med sig på så gott som varenda tågavgång och även få sin cykel bevakad av en parleringsvakt, både dag och natt?

Svaret är att det kostar. 6€ per dag för att ta med en vanlig cykel på tåg. Hopfällbara åker med gratis och får även tas med på bussar vilket inte gäller för standardcyklar. Därför är marknaden för vikcyklar stor, även i en sån här stad.

Jag pratar med människor lite här och där för att få reda på mer om cykellivet i Groningen. Inne på turistinformationen får jag reda på att regeringen uppmuntrar till cykling genom att ge invånare som cyklar till- och från jobbet olika typer av förmåner vid cykelköp.

Inte heller kan jag låta bli att ta upp hjälmfrågan:

”Propagerar inte staten och motsvarande trafikverket för att cyklister ska ha hjälm här? Jag har inte sett en enda cyklande som burit hjälm hittills (med undantag för en eller annan unge).” frågar jag en anställd på Turistinformationen.

Hon förklarar för mig att det bara är racercyklister och små barn som har hjälm.

”Men tidningarna då, får ni inte ofta läsa om olycksdrabbade cyklister där kvällstidningar basunerar ut cykelavskräckande rubriker på löpen?”

Receptionisten förklarar att det inte alls är på det sättet och att medvetenheten om att cykling är något som är bra för folkhälsan överskuggar pratet om olycksrisken. Cykling är nyttigt för dig helt enkelt. Där ligger fokus. Hon menar även att man hör väldigt lite om cykelolyckor även om man såklart är medveten om att det ibland händer.

Min Brompton har knakat och knirrat i ena trampan under hela resan. Ljudlös cykling är så myket skönare, så jag söker upp en reparatör, i stadens utkant, för att få den utbytt. Dessutom vill jag inte riskera att den går sönder någonstans på den holländska landsbyggden under min stundande dagsetapp, senare på dan.

Det kan inte finnas nån annan plats på planeten med fler cykelreparatörer per invånare, än här. På 5-6 minuter är min trampa utbytt. Cyklister kommer in hela tiden med små problem som behöver lösas. Reparatörerna tar dem alla i sin famn och löser problemen, snabbt och smidigt med ett leénde på läpparna.

Det har blivit dags att lämna en av de mest trivsamma städer jag varit i, och fortsätta min resa mot Amsterdam. Jag har köpt en cykelkarta på Turistinformationen.

Holland består av ett avancerat cykelvägnät där varje cykelväg har ett nummer. Man får helt enkelt sätta ihop de nummer som motsvarar rutten man vill cykla. P.g.a. utmärkt skyltning för cyklister är det här mycket lättare än det verkar. Man plockar bara ut sina delmål och färdas fram på riktigt trevliga och varierande cykelvägar.

Snabbt är jag ute ur staden Groningen och på väg mot mitt dagsetappsmål Heerenveen, ca 7-8 mil.

Hade en fördom om att det holländska platta landskapet skulle bli något ensidigt att cykla igenom. Men jag har helt fel. Ibland cyklar jag genom skogen, ibland genom byar och parker. Jag börjar att njuta och alla tankarna försvinner och det är då cykling är som bäst. Man bara är.

Ibland cyklar man jämsides någon annan cyklist och byter några ord. Folk är nyfikna på en. Jag är också nyfiken och ställer frågor: ”Är det verkligen anpassat för cykling, hela vägen fram?”

Och det är det, den tar aldrig slut, man blir aldrig bortprioriterad till förmån för bilarna. Man är tänkt på, hela tiden.

En hurtig pensionär som var ute och motionscyklade slog följe en bit på vägen.

Genom bästa tänkbara cykelterräng tar jag mig fram mot mitt dagsetappsmål. Speciella skyltar som med olika färger som visar på vilka leder man kan välja.

När jag kommer fram till Heerenveen vid åttatiden efter ca 4 timmar i sadeln plus pauser känner jag direkt: Här vill jag inte stanna. Jag vill fortsätta till Amsterdam – med tåg.

Det är dålig energi där och jag får igen med besked för mitt romantiserade av tågstationer häromdagen. I Heerenveen ligger den fulaste jag sett.

Den är så ful att den får Vetlanda resecentrum att framstå som ett arkitektoriskt underverk.

Ingen reception, ingen service. Bara ett par gula biljettmaskiner. Jag ser att sista chansen att ta mig till Amsterdam, för kvällen, är ett tåg som avgår om en kvart. Heerenveen känns vekligen som en riktig liten håla. Vet inte hur jag ska kunna fixa något ställe att bo på, här.

När jag stuckit in mitt kort i maskinen för att betala de 21,60€ biljetten kostar, nekar den mig köp och hänvisar till att mitt Visa inte är gångbart i denna maskinen. Inte heller mitt Mastercard.

Det är något lokalt himla skitkort som gäller får jag reda på av en tågresenär.

”Men hur köper jag biljett då?”

”Jag tror inte det går om man inte har tågkort.”

Jag blir riktigt frustrerad. Vadå inte går, man måste väl för sjutton kunna köpa biljett även om man inte är inföding, tänker jag.

Det verkar som att jag får spendera natten på denna motbjudande station. Isåfall kommer en fantastisk dag ändå att sluta i Hades. Vilket antiklimax.

10 min till avgång nu. Jag rusar in på en pizzarestaurang, nästan desperat, och frågar om de vet hur man köper biljett utan att ha tillgång till ett sånt där himla tågkort.

En snäll kille i tjugoårsåldern hänger med mig till maskinerna. Han kommer fram till att det enda sättet han vet, är att köpa av konduktören.

6 minuter kvar och jag frågar en annan resenär om hon känner till om det är så att man kan köpa biljett direkt av konduktören.

”Gör inte det”, säger hon. ”Det är svindyrt. Du har inte mynt du kan stoppa i maskinen?”

De fördömda maskinerna tar tydligen mynt. Jag behöver alltså 21,60€ i mynt.

4 minuter kvar, springer in i blombutik, de kan inte hjälpa mig, 3 min kvar, springer tillbaka till pizzerian, de kan växla in mina sedlar mot mynt, 2 minuter kvar, springer till en av maskinerna, börja lägga i mynt, 1 min kvar, klantar mig, tappar pengar på perongen, tåget kommer, får panik, tåget står helt still, 2,60€ kvar att lägga i, alla passagerare har klivit på, får ut min biljett, tar min packning och springer mot närmsta dörr, den slår igen, jag bultar desperat på dörren – och föraren som visar sig vara en god människa öppnar och jag får åka med.

Farväl Heerenveen hoppas vi aldrig ses igen.

Ett par timmar senare cyklar jag runt i Amsterdams nöjeskvarter och letar efter ett rum för natten. Det luktar sött överallt. På andra försöket blir jag erbjuden ett rum för fyra. Jag accepterar och efter en sen vegetarisk Wok 01:30 går jag tillbaka till hostellet och hälsar på mina två engelska rumskamrater för att sen slockna.

Spännande att va på cykelluff.

/DS