Årets sämsta cykeldag

Ödets ironi skrattade mig rakt upp i ansiktet tidigare idag. Har flera gånger denna vinter delat ut eloger till Solna Stad som varit så duktiga på att skotta cykelbanor.

Idag, när det behövdes som mest, tog man sovmorron.

Senaste tidens cykelväglag har varit bättre än på länge. Man har lätt kunnat undvika de få men svinhala isfläckar som sporadiskt förekommit lite här och där.

Dubbdäck har bytts ut mot mer lättrullande standarddäck, men jag har nog inte varit ensam bland hårt beprövade vintercyklister, att längta efter behagligare temperaturer.

Nu har ett snötäcke lagt sig över de lynniga isfläckarna och det ledde förstås till min första vurpa på säkert tio år. Med höften först rakt ner i backen. Det gör skitont och jag undviker att kolla in det stora och groteska blåmärke som jag så säkert vet gömmer sig där under brallan.

Telefonen ringer kort efter olyckan. Av nån anledning svarar jag, trots sveda och värk. Min kompis lyssnar inte när jag säger att jag just ramlat med cykeln och att det är ganska synd om mig och min höft. Jag får istället en utskällning för att jag missat att ”gilla” en nyinspelad låt på hans bands FB-sida. Han ska få stryk när jag blivit stor och stark igen.

Efter att ha återhämtat mig, cyklat vidare, och närmat mig skolan där jag jobbar, märker jag hur luften i framdäcket sakta pyser ut. Punktering. Blir en lång promenad ikväll.

För första gången i vinter kommer jag inte att cykla hem från jobbet. Känns sorgligt när jag var så nära 0 (!) ocyklade vinterdagar denna säsong.

Tycker vi säger att det, trots kylan, är vår nu – så min fina vintercyklingstatistik förblir intakt.

Ändå, årets sämsta cykeldag – utan tvekan.

/DS