Sju år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sju år.

/DS

 

 

 

”Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Var ute och löpte i Påskallavik vid ca tiotiden häromkvällen. På hemvägen tog jag vägen via gästhamnen för att kolla flådiga båtar som jag brukar.

Intill gästhamnen sitter två långfärdscyklister i tjugofemårsåldern vid ett utebord och har välförtjänt bullat upp rejält efter dagens etapp.

Jag blir såklart nyfiken på vart de cyklat ifrån så jag avbryter mitt springpass och säger hej.

De berättar att de cyklat från Rostock Tyskland och stannat till för att sätta upp tältet i Påskallavik. Han är tysk och hon irländska. De frågar mig om jag inte vill slå mig ner och dricka en öl med dem – vilket jag såklart inte tackar nej till. Jag känner mig lite avundsjuk. De har hur mycket tid som helst och är ute på en rejäl tur. Han berättar att det är tredje gången han cyklar i de här trakterna och menar att Sverige är ett helt fantastiskt oslagbart land att cykla i med sin allemansrätt och vackra natur, därför återvänder han igen och igen och igen.

Men, för det kommer ett ”men”, och det framstår nästan som en smula tragikomiskt med tanke på vad jag bloggar om. Det handlar såklart om begränsningen när det kommer till möjligheten att ta med sin cykel på tåg.

”Men det här med att man nästan aldrig får ta med cyklar på tåg, det är problematiskt för oss. Om vi har tur kan vi ibland hoppa på nåt länståg som tillåter cyklar men det är inte ofta. Det är verkligen konstigt att man är så restriktiv med cyklar på tåg, jag vet inget annat land där det är så svårt att ta med cykeln på tåget.” berättar tysken.

Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Jag frågar om de inte har övervägt hopfällbara cyklar, men de visar sig vara av den sorten som inte befriat sig själva från gamla förlegade fördomar som: de går inte cykla långt på, man får trampa som attan på grund av de små hjulen och vidare i den melodin.

Vi sitter och snackar ett tag om hur fantastiskt det är att cykla och hur bra allt smakar när man ansträngt sig och tar rast och så, innan jag fortsätter hemåt. Cyklande mänskor är nästan usteslutande ett trevligt, harmoniskt, inbjudande och livsbejakande släkte, det slår sällan fel.

På tal om cykling och radio och vikcyklar, missa inte senaste avsnittet (eller nåt annat) av Cykla i P1 som bland annat handlar om en kille som lackade ur på sin billivsstil och skaffade en vikcykel (brompton tror jag?) och tjänade massor av pengar och tid genom sin nya cykellivsstil.

Och mer om vikcyklar. Nu har kanadensiska Helix, som enligt dem själva ska vara världens bästa, lättaste och minsta? hopfällbara cykel fått ett launch date. Från första september i år kan man beställa cykeln. Återstår att att se om Brompton får en värdig konkurrent. Vore trevligt tycker jag.

Det var allt sålänge.

/DS

 

Sex år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sex år.

/DS

 

 

 

Skulle nån be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

Idag efter jobbet i Huvudsta tog jag min Brompton mot Kristinebergs tunnelbana. Jag var på väg tlll cykelbutiken Fix my bike för en bokad vikcykelvårservice. Butiken ligger i Hammarby sjöstad, vilket är ganska långt från Huvudsta, och eftersom jag inte hade tid att cykla hela vägen bestämde jag mig för att multimodala mig dit.

Jag gör det såklart utan skydd. Roligare så och då jag själv varit en påverkande faktor i SLs beslut att slopa väskkravet på vikcyklar, finns än mindre anledning att ta med något överdragsskydd.

Jag promenerar med cykeln i hand längs perrongen, föraren öppnar dörren till sin förarhytt, kommer ut samtidigt som resernärerna släpps på. Jag möter hennes blick samtidigt som jag kliver ombord, ser att hon ser att jag har en hopfällbar med mig och – ingen reaktion.

Kliver av i Alvik, byter till tvärbanan mot Hammarby sjöstad, konduktören börjar gå runt att kolla resekort strax efter avgång, min Brompton står framför mig vid min sittplats (väldigt rymligt mellan sätena på tvärbanan), hon kollar mitt kort, kastar en blick på min cykel – inga problem, hon går glatt vidare.

Vid Stora mossen, ett par hållplatser innan jag är framme, går jag av tåget, fäller ut och cyklar resten. Ville se om jag kunde komma fram före tvärbanan, vilket jag såklart kunde.

Och varför bemödar jag mig med att berätta om denna korta tur i konstarten flexibelt resandes tecken? Inget hände ju. Ingen cykelkallsinnnighet påträffad eller några problem överhuvudtaget.

Jo, just därför. Oftast skriver jag om när nåt gått snett, till exempel när man bemötts av oförstående tjänstemän inom tågtrafik som inte haft koll på regelsystemet.

Det finns en risk att det ger intryck av att förlägenheter ofta inträffar när man tar sig fram på det smakfulla och livsbejakande sättet: tåg kombinerat med cykel.

Men för det mesta händer inget alls.

Även om jag hört historier om folk som blivit ifrågasatta på grund av sina medhavda vikcyklar har det, inom SL, aldrig hänt mig under mina sex år som bromptonägare.

Skulle nån få för sig att be mig lämna tåget på grund av min medhavda vikcykel skulle de behöva ett gäng oxar för att få mig därifrån.

/DS

 

”Den (Brompton) tar du inte med dig på tåget” säger konduktören med emfas i röst och beslutsamhet i blick. ”Jo”, svarar jag. #snopen

20/3 13:17 För, i skrivande stund, ca fem minuter sedan.

Var på väg att kliva ombord på ett SJ2000 med min Brompton. Hade inte fällt ihop den och ledde den fram till min vagn över perrongen. Vid dörren står konduktören och bröstar upp sig.

”Den tar du inte med dig på tåget” säger han med emfas i röst och beslutsamhet i blick.

”Jo du det gör jag visst det” svarar jag lugnt tillbaks.

”NEJ, det gör du inte, cyklar är förbjudet att ta med” fräser han tillbaka på sin grova skånska.

”Jag vet att du bra gärna skulle vilja, men den här modellen kan du inte stoppa hur gärna du än vill”

Jag viker ihop den på ett sätt lika snabbt och självklart som man knäpper en jacka. Efter sex år är det inte svårare. Sedan sätter jag på överdragsskyddet.

”Jaså…jaha…nu ja…oj…oj” muttrar konduktören med en blandning av nyfiken häpenhet och av skam.

”Om du ska hindra mig måste du hindra honom också” utbister jag så det hörs över halva T-centralen samtidigt som jag pekar på en annan resenär hållandes en väska ungefär lika stor som min ihopvikta Brompton.

Han tänker såklart inte hindra mig. Konduktören erkänner att det känns snopet för honom, jag erkänner att det känns bra för mig.

Sedan övergår konduktörens snopenhet hastigt i materiell förundran och han börjar ställa massa frågor om min fantastiska cykel. Resenären med väskan blir också nyfiken och undrar vart man köper en och hur mycket den kostar.

Jag svarar ödmjukt men passar såklart en gliring till konduktören om SJs cykelkallsinnighet. Hoppas han passar den vidare uppåt.

Ska börja söka situationer som denna när jag åker tåg med vikcykel. Både roligt och pedagogiskt. Så att de lär sig menar jag.

Är på väg till Vadstena. Genrep ikväll och premiär imorrn. Tror det kommer att bli bra. Semesterparadiset heter föreställningen som spelas på Vadstena nya teater under resten av våren och i höst. Kom och se! Har lyckats plantera in ett litet cykelbudskap i samband med en monolog om mäns identifikation med grillning och sånt som brummar och går på bensin.

/DS

 

 

Om Moskva, plastpåsbröd och vikcyklar

Har haft en kvinna från Moska, Nadya, som Airbnb-gäst här natten mot söndagen.

Jag brukar bjuda på färska frukostfrallor från bageriet över gatan – men det är stängt på söndagar, så det kändes sådär att servera plastpåsbröd istället.

Ska erkänna att konversationen inte flöt på som ett rinnande vatten heller. Inte på något sätt otrevlig stämning men…inga överflödsord om man säger så. Kanske hade hon höga oinfriade frukostförväntningar och var lite irriterad.

Jag är angelägen om att även i fortsättningen få fina recensioner av mina gäster, så jag gjorde mitt bästa för att kompensera med marmelad, finprästost och även uppmuntra henne att rosta de halvtorra plastpåsbrödskivorna – de blir nämligen helt okej då.

Jag ställde också fram yogurt, flingor, stekt ägg och tände det tredje ljuset i advent för att bidra till en, plastpåsbrödet till trots, så trevlig morgonstund som möjligt.

Men är det något jag lärt, under min tid som Airbnb-värd, så är det hur markant frukostvanorna skiljer sig åt bland olika nationaliteter. Portugiser nöjer sig med en halv brödskiva och en minikopp med starkkaffe, holländarna vill äta ett halvt kilo bröd och tre liter youghurt, när engelsmän varit här får man alltid köpa ny marmelad, kineser har med egna nudlar och andra nöjer sig med blott en kopp te.

Men Nadya utmärkte sig på det sättet att hon bara ville äta torrt bröd naturellt, utan ens smör som pålägg. Det var allt hon ville ha. Synen av detta fick mig, efter mina ansträngningar, att känna mig aningens melankolisk. Det hela kändes väldigt…ryskt.

När hon under intagandet av det halvtorra plastpåsbrödet berättade stolt att Moskva har två timmar längre dagsljus än Sthlm den här tiden på året, blev mitt hjärta ännu tyngre. Har Moskva ljusare vintrar än Sthlm? Gråa Moskva!? Varför bor jag då kvar här?

Innan Nadya skulle gå fick hon syn på min Brompton i hallen. Då sken hon plötsligt upp och berättade att även hon är en entusiastisk vikcyklist.

Mitt melankoliska tillstånd var hastigt som bortblåst.

Hon berättade att hon ägde en väldigt bra modell, Tern; som påminner om Dahon en hel del.

Anledningen för henne att ha en hopfällbar cykel, var inte främst för multimodala resekombinationer med tåg och andra färdmedel – utan främst för att ha möjligheten att enkelt ta den med in i hemmet och på jobbet. I Moskva, berättande hon, är det inte så smart att lämna en cykel ute ens under kortare tid, pga stöldrisk.

Stelheten, mellan oss, var som puts väck. Cykelintresset förbrödrar och bygger broar ändå till Moskva. Man behöver inte ens nämna något om de situationer en hopfällbar cykel är fantastisk att ha till hands, det är underförstått, något man liksom plöstligt har gemensamt.

Kort efter hon checkat ut skickade hon en vänförfrågan på FB.

Att äga en hopfällbar är lite som att ha hund. Man liksom kommer i kontakt med folk som vill komma fram och ”klappa”.

/DS

 

 

Fem år med en Brompton

Fem år med en Brompton

Har fått förfrågningar om att skriva specifikt om mina erfarenheter, efter snart fem års användande, av vikcykeln Brompton och fick just tummen ur.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att jag 2009 fått ut lite försäkringspengar pga nedsatt rörlighet i fotleden efter att ha halkat omkull med min dåvarande Vespa (fotledsbrott), bestämde jag mig för att köpa en ny cykel.

Vespan var snabb och smidig men gjorde mig halvfet.

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att, cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer var den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) och värt att pynta en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa en bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit nästan två timmar enkel tur, men med hjälp av cykeln kunde jag skippa de långsamma bussarna (på båda sidor uppsalapendeln) och ta mig dit på en dryg timme (biltid minus bilköer). Jag fick ut bilersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (40 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienbromptons varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel. När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt rekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur”, alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i fem år.

/DS

 

SL ser över formuleringen kring vikcyklar

Igår kom äntligen en liten vändpunkt i det eviga ringandet till SLs kundtjänst i jakten på personer med koll. Fick ett tips om att vända mig direkt till SLs huvudkontor istället. Huvudkontorets vxl hänvisade till Sandra Benngård, som sas säkert skulle känna till om det inkommit några direktiv om förändrade regler angående hopfällbara cyklar på tunnelbanan.

Hon var bestämt säker på att det inte fanns några sånna direktiv från landstinget. Hade det funnits det skulle hon ha vetat.

Däremot så var hon både inlyssnande och intresserad av vad jag hade att säga, till skillnad från de jag tidigare pratat med på kundtjänst. Berättade att hon själv ibland kombinerade tunnelbana- och hopfällbar cykel, och poängterade att allt man behöver är ju bara ett enkelt skydd som man trär över cykeln för att det ska va ok enligt gällande regler.

Framförde mina åsikter om att formuleringen ”…förvaras i väska.” är missvisande och att på många moderna vikcyklar är kedjan (som kan smutsa ner folk och anledn. till väsk/skyddstvång) inte är exponerad vilket inte gör risken för att smutsa ner medtrafikanter större än med till ex. barnvagn.

Med andra ord borde man överlåta till resenären att avgöra om väska/skydd behövs. Det tillhör ju rent folkvett att inte smutsa ner folk och då spelar det väl ingen roll om det handlar om en vikcykel eller nåt annat smutsigt. Frihet under ansvar helt enkelt.

Sandra Benngård höll i stort med mig i resonemanget och lovade att se över formuleringen angående vikcyklar. Vi får se vad som händer. Många bäckar små…mot ett lite lite mer cykelliberalt samhälle.

Men det intressanta i hela det här är kanske inte om det står skydd eller väska eller nåt annat; det intressanta, och det som fått mig att gå i gång i det här, är hur sjutton det kan stå i media att fp i landstinget banat väg för hopfällbara cyklar i tunnelbanan – vilket visar sig redan vara tillåtet och bara handla om skydd eller inte – vilket senare visar sig inte handla om nån förändring över huvudtaget?

Är det ett politiskt hopkok för att knipa en och annan röst från oss som vill verka för ett cykelvänligt samhälle? Verkar ju fjuttigt då inte så värst många cyklister blir så upphetsade av att minoriteten vikcyklister får åka utan skydd. Men rubrikerna Svt: ”Cykel tillåts i tunnelbanan”, DN Stockholm löpet: ”Cykel på tuben?” talar ju ändå för att fp, med Stella Fare i spetsen, tagit en och annan poäng hos de cykelliberala.

Sålänge hoppas jag att politikern på landstinget som lovade kolla upp det hela och även Stella Fare själv, hör av sig.

Annars får man väl ringa Janne Josefsson för att reda ut vikcykel-på-tuben-konspirationen.

Konstigt hur det (inte) funkar bland de beslutande.

/DS

 

Sjukt udda cyklar

 

En del av dessa, ser verkligen helt sjuka ut.

Fällcykeln, åtminstone den småhjuliga, kan te sig något udda för en del (håller inte med) men här har de tagit i lite extra.

/DS

De blev kvar igen

De blev kvar igen

Igår kväll var det dags för finalen. Den stora konserten. Alla deltagande nationers kulturutövande ungdomar skulle sammanföras för att dansa och musicera inför fyratusen i publiken.

Som vanligt blev det lite meck med transporten. När jag ännu en gång gjorde anspråk på att cykla var reaktionerna blandade från mina kära kollegor. Sist hade jag ju bara lämnat dem i den stora arenan och bara cyklat iväg ut i friheten.

Det är en gåta, hur lång tid det tar, att ta sig ut till arenan med buss eller bil. Det tar minst en halvtimme varje gång. När jag cyklar, cyklar jag raka vägen på en dryg kvart, men motorfordonen kör i massa kringelikrokar och verkar aldrig att komma fram.

Det går snabbast att cykla!

 

Nu blev det så att jag åkte med dem i bussen på ditvägen, med cykeln i bagaget självfallet, för att sen rulla hem i den ljuma kvällsluften direkt efter konserten. När de andra kom tillbaka hade jag både hunnit att ta mig ett bad och gjort mig iordning inför kvällsutgången, som dessvärre slutade på en riktigt dålig restaurang.

Idag är det kallare och helt mulet här. Sista dagen här, har en jazzkonsert och en dagsutflykt i sitt sköte. Har i skrivande stund just fått i mig crepes med spenat, soltorkade tomater och chevre. Riktigt läcker. Bästa maten hittills här!

Bästa vegkäket hittills.

Har inte sett en enda Brompton. Däremot är fransktillverkade Strida väl representerad. Det är en cykel med en ganska vulgär design om jag får uttrycka mig så. Fransmännen är kända för sitt goda omdöme vad gäller design i vanliga fall men tydligen inte när det kommer till fällcyklar.

Nu ska jag gå in i den väldiga Notre Dame-katedralen innan jag ska möta upp kollegorna inför kvällens jazzkonsert. Denna frankrikeresa börjar att lida mot sitt slut. Imorgon återvänder vi till ett kallt och delvis snötäckt (om rapporterna stämmer) Sverige.

Notre dame i bakgrunden.

/DS