Min vintercykel-text publiceras i en av norges största tidningar #morgenbladet

Min skildring av en cykeltur till jobbet, den värsta snökaos-dagen på typ 100 år, har uppmärksammats en hel del i Norge den senaste tiden.

Först ut var Olympastadion.no, som kan beskrivas som en litterär sportsidsskrift. En av redaktörerna, Endre Ruset, såg till att texten översattes till norska och publicerades.

Och nu häromveckan publicerades texten även i Morgonbladet, en tidning man kan likna vid DN eller SVD, och har därigenom exponerats för tusentals läsare.

Tidigare har den också publicerats på Cykelfrämjandets hemsida.

Uppmärksamheten bidrar såklart till lusten att fortsätta skriva om cykling, i synnerhet på ett lite mer litterärt vis.

Har du missat att läsa den hittar du den HÄR i sitt original.

Ds

Tack vare mina dubbdäck


Min text om vintercykling. Om en cykeltur till jobbet en snökaosdag utan motsvarighet dec. 2012 har nyligen blivit publicerad och översatt till norska i Olympiastadion

Lägger ut den på svenska här på bloggen.  

Vinter. För många betyder det att cykelsäsongen är över.

Och hade nån frågat mig för några år sedan om vintercykling är något man bör hålla på med eller inte, hade jag nog rekommenderat det sistnämnda – åtminstone under de perioder cykelväglaget är som värst.

Men det var då. Nu vet jag bättre.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

vintercyklingFoto: Elliot Elliot

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Ett par veckor senare skulle min nyvunna optimistiska inställning till att cykla året runt sättas på prov i det mest extrema av vinteroväder i Stockholm på år och dag.

Det var en viktig arbetsdag jag vaknade upp till. En stor elevproduktion på min arbetsplats Solna kulturskola, strax norr om stockholms innerstad, skulle ha genrep senare på kvällen.

Jag fick under intagandet av min frukostgröt framför TV:n höra nyhetskanaler rapportera om igensnöade vägar, olyckor, inställda flyg och tåg; bilar och bussar som stod och slirade eller hade kört i diket.

För att stärka mig själv inför utmaningen tänkte jag: Detta är en helt vanlig dag precis som alla andra, en dag då jag tar mig fram genom att cykla.

Jag hade rotat fram långkalsongerna längst inne i garderoben och min nyservade Koga Miyata från 86 med mina nya fräscha dubbdäck väntade beredd nere i cykelrummet.

Jag leder min cykel mot husets tunga ekport som vetter ut mot Norrtullsgatan. Får med viss möda upp den. Väderleken är värre än jag kunnat föreställa mig och på körbanan ligger djupa drivor av snö. Jag gör mig redo för ta mina första tramptag i den fem kilometer långa strapatsen norrut mot Solna. Stora täta flingor faller och gör sitt bästa för att sikten ska bli så knapp som möjligt. Vinden river och sliter i mig och min cykel, men med stor ansträngning får jag mina däck att klyva det decimetertjocka snötäcket och sakta ta mig framåt.

Det ringer. Jag stannar och gräver fram mobilen ur min högra bröstficka. Inte en ultimat förvaringsplats då de stora snöflingorna letat sig in och blivit till vattendroppar vitt utspridda över displayen. Det är Maggan, min kollega som säger att hon är totalt insnöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbana och bussar är inställda, taxi tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Maggan är stressad och uppriven, det är hon som har huvudansvaret över kvällens repetitioner med hundratals elever inblandade.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” suckar hon förtvivlat.

”Javisst” svarar jag ”jag cyklar ju”.

Maggan skrattar till ungefär som om hon inte riktigt vet om jag skämtar eller inte, men frågar om jag i så fall kan ta över ansvaret för den viktiga repetitionen.

”Okej det är lugnt”, svarar jag samtidigt som jag får syn på buss 515, vilken jag själv skulle nyttjat för att ta mig till Solna denna dag; om jag nu inte på senare tid gått och blivit cykel-dubbdäcks-frälst vill säga. Och det visar sig varit tur för bussen har tydligen fastnat strax efter Roslagstull i närheten av Wennergrens center. Den står där och kämpar för att ta sig loss men kommer inte en decimeter.

Jag avslutar samtalet med Maggan och cyklar vidare. Närmar mig södra delen av Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist som ser ut ungefär som en cyklande snögubbe:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, flämtar han plågat och fortsätter söderut i snöyran.

En grupp människor står och väntar på buss 515 vid Haga södra. Ett par av dem ler oförstående åt mig och min kamp i snökaoset:

”Nån buss kommer tyvärr inte att komma, den har fastnat!” ropar jag åt folkmassan.

De brister ut i ett något i Stockholm så ovanligt som ett kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte mycket fortare än att gå” ropar nån tillbaka.

Jag inser motvilligt att det ligger något i det han säger och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara.

Jag svänger av mot Norra kyrkogården, fortsätter att cykla längs med den, upptäcker till min stora förvåning att det lite längre fram är…plogat. Som ett skott flyger jag plötsligt fram och det är en härlig känsla när dubbdäcken beslutsamt greppar tag i det nu mycket angenämare underlaget.

Nästa avfart är Hagavägen, där ligger återigen snödrivorna djupa. Ännu djupare.

Ett par mindre bilar och en buss har kört fast, stängt av sina motorer, gett upp. Busschauffören har inte brytt sig om att slå av sin ena blinkers som med ett ihärdigt tickande förstärker stämningen av uppgivenhet där han sitter på sin förarplats och modfälld blickar ut i tomheten.

Den enda, på platsen, som fortfarande kämpar för att ta sig loss är en korpulent man i övre medelåldern i en stor svart BMW. Han bara sitter där i sitt fordon och gasar. Bilen gungar på sin höjd fram och tillbaka några centimeter, trots det fortsätter han att trycka gasen i botten så motorn bokstavligen vrålar.

Jag passerar honom sakta, trampar på bäst jag kan, han vrider sakta huvudet åt mitt håll, jag lägger märke till en sträng saliv som hänger ner längs mannens ena mungipa, våra blickar möts för ett kort ögonblick, hans stora svarta pupiller avslöjar att han är helt vansinnig. Han har tydligen stora problem att acceptera det faktum att han inte kommer ur fläcken; trots sina hundratals av dyrköpta hästkrafter. Jag anstränger mig för att se medlidande ut, inser att det finns en risk att han uppfattar mitt mjuka ansiktsuttryck som en provokation. Av hans iskalla blick att döma är det precis det han gör.

Jag svänger av mot Råsundavägen och lämnar den arga mannen i BMWn och de andra strandsatta bakom mig. Då slår det mig plötsligt.

Denna dag, kanske decenniets vädermässigt mest extrema, representerar jag det enda av trafikslag som överhuvudtaget tar sig fram. Tack vare mina dubbdäck.

Att få en oinvigd att förstå varför man vintercyklar två mil är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska

”Du hade ju bara kunnat ringa så hade vi hämtat dig” sa en av mina kollegor med rakt igenom välmenande tonfall när jag kom till teatern i Vadstena för att börja repa en ny föreställning i lördags.

Nu ligger det ju till på det sättet att jag inte cyklar 2,3 mil, genom den östgötska vinterlandsbyggden, för att jag känner mig tvingad till det, utan för att jag vill.

I vagn 7 (SJ2000) finns plats så det räcker och bli över för en fullstor hopfällbar

Vad jag däremot inte vill, är att bli hämtad med bil.

Men att försöka sig på att förklara det, för en oinvigd som omöjligt kan se två mils vintercykling som annat än rent självplågeri, kan man lika gärna avstå; för det är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska.

Så jag lät bli.

En liten pik fick jag däremot för att jag ju faktiskt anlänt tidigare till repetitionen om jag bara låtit mig hämtas, eftersom vi behöver all reptid vi kan få innan premiären 20 mars.

Men då måste man fråga sig: Är det verkligen sant?

Att cykla sträckan tar ca 55 min (7-8 min längre i vinterväglag), att åka bil ca 20 min. Men då måste en fyraminuters promenad till parkeringsplatsen läggas till och kollegan måste ju åka både fram och tillbaka och därmed missa dyrbar reptid.

Jag har ju, genom strapatsen, också fixat mitt dagliga motionspass vilket innebär att jag kan vara kvar och repa längre än kollegan då hen måste iväg till sitt spinningpass.

Bjälbo kyrka

Kommer inte ställa upp massa uträkningar eller gå in på inkasserade eller bortslarvade miljöpoäng, men du fattar säkert min poäng.

Min resa såg iallafall ut såhär. Från hemmet till T-centralen på vikcykel (10 min), SJ2000 till Mjölby (1 tim 50 min) och slutligen ett pass härlig vintervikcykling mellan Mjölby och Vadstena (55 min).
 
Jag älskar att ha möjligheten att cykla både före och efter tågresan, det kommer jag att fortsätta att berätta igen och igen, för många verkar inte ha koll på det vackra med detta.
Ibland vill jag en ”riktig” touringcykel. Jag trånar till exempel efter en Pelago Stavanger lite då och då.
 
Men sen slår det mig att sålänge SJ fortsätter med sin kallsinnighet mot cyklister är en långfärdcykel man inte kan ta med på tåget inte heller speciellt användbar för cykelsemesterändamålet.
 
En begränsning jag inte vill utsätta mig för. Därför håller jag mig till hopfällbara (och låd…).
Väglaget på de små landsortsvägarna från Mjölby, via Bjälbo, till Vadstena kan närmast beskrivas som hårdpackad snö men gick hur bra som helst att cykla på med ett styck Schwalbe (30*622) winter där fram.
 
Lite som en blandning av att åka skidor och att cykla känns det som och det går verkligen upp för en hur onödigt och urbota puckat det är att begränsa cykling till endast ena årshalvan.
För att kunna repa in i det sista på söndagen liftade jag och cykeln med en ensemblemedlem till Mjölby för att därifrån ta tåget tillbaka till Sthlm. Hon skulle ändå åt det hållet och då ser inte heller jag nåt fel i att åka med och placera cykeln i baksätet.

Hopfällbart är ju nåt man väljer för att just ha möjligheten att utöva konstarten multiflexibelt resande i alla dess former.

/DS

 

Det är så att man vill börja komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära

Dubbdäcksdimensionen 30 – 622 (Schwalbe) har varit svåråtkomlig i Stockholm stad den senaste tiden (väldigt populär). På min Montague är utrymmet från däck upp till framgaffel så snålt tilltaget att bara planetens? nättaste dubbdäck är det enda tänkbara.

Minimalt med utrymme för fetare däck

Men på Alviks cykel fick jag till slut tag i ett (räcker långt med ett fram) som jag mycket vältajmat satte på plats under gårdagskvällen.

En anledning till mitt köp av den fullstora vikcykeln var just behovet av en hopfällbar för tågresor även under vintern (Brompton ingen vinterhit).

Men skraj var jag över att inte hitta ett som passade när jag blev medveten om däckdimensionsbegränsningarna.

Det var då.

Nu sitter det som sagt på plats, det passar fint, och oj vilken härlig känsla – det är så mäktigt när man med hjälp av dubbarna tar makten över det usla underlaget.

Jag var så uppåt när jag kom fram till min arbetsplats på kulturskolan idag att jag ville sätta mig vid pianot och komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära, vilket borde vara okej att sysselsätta sig med på arbetstid pga den stora samhällsnyttan med åretruntcykling.

Jag ropade ut min entusiasm till trötta kollegor med vinterleda: ”Jag älskar vintern och jag älskar dubbdäck”

De smittades inte ens delvis av min nyfödda dubbdäcksentusiasm.

Tråkmånsar.

På lördag ska jag till teatern i Vadstena och börja repa en ny föreställning.

Tåg till Mjölby och sedan två härliga mils vintercykling med min, fullt tillräckligt på-tåg-ta-med-vänliga, Montague – utrustad med mitt nya superdubbdäck.

Att komma igång att börja repa ska bli kul men inte riktigt lika lustfyllt som de där två cykelmilen genom den vackra östgötabyggden i vinterskrud.

Är det nåt fel på mig eller är jag bara onormalt lyckat ihopfuntad?

Finns ju de som tycker att vintercykling är en pina.

Jag bara njuter.

/DS

 

 

Bra med dubbdäck!

Denna vildvinter har gjort mig en erfarenhet rikare. Tidigare har jag liksom aldrig riktigt fått tummen ur, trots att behovet funnits där, men nu vet jag äntligen hur det är att cykla med dubbdäck. Eller rättare sagt, jag vet hur det är att cykla med ETT dubbdäck och kan säga att man kommer himla långt på att bara byta ut det där fram.

Hur är det då? Funkar det? Är det värt de tre, fyra hundralappar man får punga ut? JA. Om jag skulle cykla i rådande väglag utan dubbar skulle jag under stora delar av vägen till jobbet ha känslan av att jag är tvungen att koncentrera mig lite extra för hålla mig själv i balans; det behöver jag inte nu.

Nu har jag makten över väglaget, inte väglaget över mig. Är mycket förvånad över hur effektivt mitt Nokia framdäck arbetar sig fram över modd- och is, i sliriga upp- och nerförsbackar – utan några större problem. Vintercyklingen blir helt enkelt mer lustfylld. En bättre känsla och som sagt så räcker det med att investera i ett endaste som kommer hålla under många vintrar framöver.

Mitt vinterfordon. En Koga Miyata Randonneur -87. En Brompton är en bra och mångsidig cykel, men vinterväglag går den bet på.

Är du är en av de cyklister som befinner dig i gränslandet mellan balans- och obalans på det väglag som råder? Drar du dig till och med för att överhuvudtaget använda cykeln till jobbet p.g.a. av halka och terräng? Vad väntar du på? Spring och köp dubbdäck.

Det borde bli årets (förskotts-) julklapp, inte nån billig köp–glöm-släng-dammsugarrobot.

 

/DS

 

En vintercyklares dagbok

När jag vaknade igår morse och fick höra nyheteskanaler rapportera om snöbetäckta vägar, inställda flyg och tåg; bilar som stod och slirade eller hade kört i diket, så var jag till slut bara klar över en enda sak: Detta skulle inte bli vinterns första ocyklade dag.

Kan verka motbjudande att ta cykeln en dag som denna men det är faktiskt svårare att skotta fram en bil. Fotat av goda grannen Elliot.

Kaos bland motoriserade färdmedel må råda, men jag är frisk och mina ben är starka, och de ska banne mig ta mig dit jag önskar. Med mina nya dubbdäck bjuder dagen inga begränsningar, bara utmaningar. Idag är en dag som alla andra, idag är en dag jag cyklar, tänkte jag.

Ställer samhället upp för oss cyklande även idag, frågade jag mig. Tittar jag ut genom fönstret ser jag snöplogar som kör runt som galningar för att få bort snön för de motoriserade. Är vi, denna snabbt växande men dock lilla grupp vintercyklister också tänkta på denna dag? Eller förpassas vi till vägkanten att balancera på den snart 1,5 meter höga snövallen?

Vi har förberett oss, investerat i dubbdäck och rotat fram långkalsongerna längts inne i garderoben. Nu samhälle, det är din tur nu, har du gjort ditt för oss? Är vi, denna tidigare lilla förtryckta grupp kämpar som vägrar att motoriseras och bidra till en förgiftad innerstadsmiljö, hänvisade till drivorna? Eller tas vi numera äntligen på allvar och får samma prioritet i snöplogandet som andra fortskaffningsmedel?

Det ringer. Det är Maggan, min kollega. Hon säger att hon är insöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbanan går inte, bussarna går inte, taxibilar tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Hon är stressad och uppriven, det är hon som har helhetsansvaret över kvällens repetitioner.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” frågar hon.

”Javisst” svarar jag, jag cyklar. Hon skrattar till och frågar om jag möjligtvis kan ta ansvar, så att den viktiga repetitionen flyter på.

”Okej”, svarar jag.

Jag måste skynda mig nu. Ut på Norrtullsgatan. Inser att jag måste gå första biten. Kommer fram till södra Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, säger han och vi byter några ord och klagar över att de verkar ha prioriterarat bilisterna. Jag sätter mig på cykeln och börjar trampa. Det står ett gäng vid en busshållplats och väntar. En del ler åt mig och min kamp mot snödrivorna:

”Upp i sadeln med er, nån buss kommer inte att komma!”, ropar jag. De brister ut i ett stort kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte fortare än att gå” ropar nån tillbaka. Jag inser att han har rätt och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara i drivorna.

Jag kommer till Norra kyrkogården, och längs med den upptäcker jag till min förvåning att nån har – plogat. Som ett skott flyger jag fram på den plogade cykelbanan och det är en härlig känsla när mina nya dubbdäck greppar tag om det nu mycket angenämare underlaget.

Plogade cykelvägar och det går hur bra som helst.

Sen väntar ett kaos i form av slirande bilar, en buss som fastnat, irriterande och stressade stockholmare som tutar och svär. Ingen kommer nånstans – utom jag. Jag är den enda av trafikanterna som faktiskt rör på sig och min Koga Miyata det enda, i den krävande terrängen, dugliga fordonet. Och jag var bara tvungen att med min ena hand filma den bisarrra situtationen.

Trafikkaos råder.

En kort stund efter, hittar jag än en gång nyplogade cykelvägar som tar mig nästan hela vägen fram till repetitionen på Solna Gymnasium.

Efter 75% cykling och 25% promenad var jag äntligen framme.

Min kanske mest utmanande cykelutfärd hittills var över. Ögonblicket var tvunget att förevigas. Fortfarande 0 ocyklade dagar i vinter.

Hemvägen var mindre dramatisk.

/DS