Min stand-up-föreläsning bokar på!

Glädjande nog är temat hållbart resande hett och det märks bland annat genom hög efterfrågan på min stand-up-föreläsning: Om konsten att leva utan bil.

Detta är väl så långt ifrån en traditionell power point-föreläsning man kan komma och innehåller en del komiska inslag när jag berättar om mina egna ambitioner (och fadäser) kring hållbart resande.

För en dryg vecka sedan var jag i Kungsör för att göra mitt framförande under arrangemanget Europeiska trafikantveckan. Inom kort ska jag besöka Energiting i Blomstermåla på Energikontor sydost OCH Cykelforum Luleå 2018 med min monolog.

Detta är så himla kul och jag njuter varje gång jag får möjlighet att ta vikcykeln och tåget till mina olika uppdragsgivare. Roligt att också responsen har varit superfin efter varje framförande.

Sammanfattning:

Som många andra storstadsbor klarade sig David utmärkt utan bil med den i Stockholm väl utbyggda kollektivtrafiken. Men efter sin hög skoleexamen fick han två eftertraktade jobb – ett strax norr om Uppsala och det andra i Vadstena. Arbetsplatserna där han skulle jobba låg båda en bra bit från närmaste järnvägsstation. Trots det bestämde sig David för att inte skaffa bil och istället försöka jobbpendla med kollektiva färdmedel. Något som skulle visa sig vara långt mer besvärligt och tidsödande än han någonsin kunnat föreställa sig. 
”Om konsten att leva utan bil” är en underhållande stand-up-föreläsning där skådespelaren och cykelbloggaren David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln. 

 

 

En multireseplanerare som inkluderar cykelmöjligheter både före, mitt i och efter tåg/buss-resan

Hittade ett gammalt, rätt intressant, inlägg om multimodalt resande från Jan, 2015 som jag inte kan se att jag publicerat. Märkligt isåfall. Så här kommer det:

Man är rätt van att promenera delsträckor när man resor kollektivt.

Hur långa promenader det rör sig om visas, om man vill, tydligt i den digitala reseplanerare man använder sig av.

Men tänk en app som visar vad som händer om man blandar in en cykel som komplement till buss, tunnelbana, tåg och pendel.

Eller ja, en vikcykel bör det ju vara med tanke på rådande situation i Sthlm stad då bara pendeltåg (med stränga tidsbegräsningar) tillåter medtagande av konventionell cykel. Åtminstone om man inte vill vara begränsad att cykla endast före nyttjandet av något kollektivt färdmedel.

Tänk vilka tidsvinster som skulle kunna uppnås genom att kunna ersätta sträckor, både före, i mitten och i slutet av resan, med cykel då planeraren i fråga föreslår promenad; och i de fall det går fortare (rätt många) byter man till exempel även ut fjuttbussresor mot cykeln.

Det skulle kunna utmana invanda resemönster för en himla massa människor.

Om jag nu ser över min egen jobbpendling till att börja med.

Jag cyklar såklart hela vägen till Solna kulturskola då det bara är 4 km, men om jag av någon anledning skulle få för mig att åka kollektivt skulle resan ta ungefär 34 minuter.

Jag springer 4 km på 20 minuter.

Att en så kort resa tar över en halvtimme med kollektivtrafik är både orimligt och bilfrämjande. Det ska bara inte vara så.

reseplaneraren i Google maps

Men vad händer om jag blandar in en cykel?

Istället för att gå den första sträckan (4 min) och hoppa på bussen vid Norrtull (8 min) cyklar jag direkt till Karolinska och tar bussen därifrån (6 min). Istället för en 34 min lång resa med enbart kollektiva färdmedel kommer jag ner i 10-11 min om jag bara är villig att cykla en kort sträcka (o oj va villig ja ä).

Och om jag vill längre ut då? till länets södra utkanter, kanske ända till Stora vika i närheten av Nynäshamn, så tvingas jag till en promenad på 42 min då inga alternativ finns som tar mig ens nära hela vägen fram.

Jag skippar både promenad (3 min) och bussresan (11 min) till Solna station. Den biten cyklar jag (10 min istället för 14), tar pendeln till Östertälje (48 min) väntar in bussen (8 min) till Sorunda (48 min), skippar den pyttelilla bussresan till Fållnäs och cyklar direkt mot Stora vika (ca 13 min istället för 46). Med vikcykeln inblandad tar hela resan 1 tim 67 min istället för 2 tim 55 min.
Den som tvivlar på att möjligheten att kombinera resan med cykel skulle kunna göra upp med mångas uppfattningar om det kollektiva resandets begränsningar, lever i förnekelse.
Finns det då ett digitalt reseverktyg som inkluderar cykeln?
Ja, har fått tips på ett: Trafiken.nu och som också finns som app. En reseplanerare för Sthlm, Göteborg och skåne för cykel, kollektivt och bil.
Slår jag in min resa, motsvarande tid, till kulturskolan (Storg. 32) får jag upp det här förslaget.
Appen föreslår att jag först ska cykla till T-centralen, istället för Karolinska – och några tidsvinster värda att prata om (32 mot 34 min) jämfört med exemplet ovan utan cykel, uteblir.
Däremot visas tidsåtgång för att cykla hela sträckan. Lite som att den helt rimligt ställer frågan: Varför inte cykla hela vägen din ärthjärna, det går ju dubbelt så snabbt. Intressant att även kunna jämföra med bil.
Om Trafiken.nu är det slagkraftiga verktyg som den multimodala resekonsten förtjänar är högst tveksamt.

På FB-sidan Cykla i Stockholm skriver Frej Connolly att de flesta ruttförslagen Trafiken.nu innehåller fel:

Hur som, på en app som visar på tidsvinster vid cykling både före och efter tågresan, lär vi få vänta ett tag till på.
Sålänge kan man roa sig med Portlands Trip planner som tar cykling som en del i resan på allra största allvar, både före och efter tåget.
Visar bl.a. cykelvänlighetsgrad och låter dig ställa in hur långt du kan tänka dig cykla.
Kanske nåt att ta efter?
Tack Frej för tips och input! Finns all anledning att följa upp detta.

/DS

Min stå-upp-föreläsning ”Konsten att leva utan bil” i Kungsör 18:e september

Snart är det dags för Europeiska trafikantveckan. Den kan sammanfattas som ett europeiskt uppslag för att öka lusten och sporra till hållbart resande.

Och hållbart resande är ju precis det jag bloggat om i ungefär nio år nu. Och så har jag ju, om jag får säga det själv, en underhållande och viktig föreläsning i ämnet på repertoaren.  Den handlar om min egen, ibland ganska prövande, kamp och envishet för att pussla ihop tillvaron utan bil.

Det hela ska framföras i Kungsörs bibliotek senare i september, vilket förstås är superkul.

Föreläsningen är öppen för allmänheten och gratis så det är bara att dyka upp!

En underhållande stand-up-föreställning där David Sennerstrand berättar sin egen historia, som börjar med en stor fascination för det mesta som brummar och går på bensin och slutar i totalpassion för cykeln.

Ett arrangemang under Europeiska trafikantveckan 16 – 22 september.

Entré: Fri.

Arrangör: Energi- och klimatrådgivaren i Kungsör, Arboga och Köping samt biblioteket.

 

Sugen på cykelsemester!

Snart är sommaren här. Jag tänker tillbaka på mina tidigare cykelresor. Blir sugen. Har inte planerat nåt än ska erkännas. Är sugen på nån trevlig cykelled i landet. Och en vikcykel-luff. Läser ur min gamla Cykeldagbok och känner att jag snart vill känna mig fri som en cykel igen. 

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap. 

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst. 

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda. 

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och. 

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

”Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Var ute och löpte i Påskallavik vid ca tiotiden häromkvällen. På hemvägen tog jag vägen via gästhamnen för att kolla flådiga båtar som jag brukar.

Intill gästhamnen sitter två långfärdscyklister i tjugofemårsåldern vid ett utebord och har välförtjänt bullat upp rejält efter dagens etapp.

Jag blir såklart nyfiken på vart de cyklat ifrån så jag avbryter mitt springpass och säger hej.

De berättar att de cyklat från Rostock Tyskland och stannat till för att sätta upp tältet i Påskallavik. Han är tysk och hon irländska. De frågar mig om jag inte vill slå mig ner och dricka en öl med dem – vilket jag såklart inte tackar nej till. Jag känner mig lite avundsjuk. De har hur mycket tid som helst och är ute på en rejäl tur. Han berättar att det är tredje gången han cyklar i de här trakterna och menar att Sverige är ett helt fantastiskt oslagbart land att cykla i med sin allemansrätt och vackra natur, därför återvänder han igen och igen och igen.

Men, för det kommer ett ”men”, och det framstår nästan som en smula tragikomiskt med tanke på vad jag bloggar om. Det handlar såklart om begränsningen när det kommer till möjligheten att ta med sin cykel på tåg.

”Men det här med att man nästan aldrig får ta med cyklar på tåg, det är problematiskt för oss. Om vi har tur kan vi ibland hoppa på nåt länståg som tillåter cyklar men det är inte ofta. Det är verkligen konstigt att man är så restriktiv med cyklar på tåg, jag vet inget annat land där det är så svårt att ta med cykeln på tåget.” berättar tysken.

Och min stolthet över svensk natur och allemansrätt förbyts till skam över vårt sura förhållningssätt till hållbar turism.

Jag frågar om de inte har övervägt hopfällbara cyklar, men de visar sig vara av den sorten som inte befriat sig själva från gamla förlegade fördomar som: de går inte cykla långt på, man får trampa som attan på grund av de små hjulen och vidare i den melodin.

Vi sitter och snackar ett tag om hur fantastiskt det är att cykla och hur bra allt smakar när man ansträngt sig och tar rast och så, innan jag fortsätter hemåt. Cyklande mänskor är nästan usteslutande ett trevligt, harmoniskt, inbjudande och livsbejakande släkte, det slår sällan fel.

På tal om cykling och radio och vikcyklar, missa inte senaste avsnittet (eller nåt annat) av Cykla i P1 som bland annat handlar om en kille som lackade ur på sin billivsstil och skaffade en vikcykel (brompton tror jag?) och tjänade massor av pengar och tid genom sin nya cykellivsstil.

Och mer om vikcyklar. Nu har kanadensiska Helix, som enligt dem själva ska vara världens bästa, lättaste och minsta? hopfällbara cykel fått ett launch date. Från första september i år kan man beställa cykeln. Återstår att att se om Brompton får en värdig konkurrent. Vore trevligt tycker jag.

Det var allt sålänge.

/DS

 

Tävla i hållbart resande

Många jag känner, som anser sig hyfsat miljömedvetna, är beredda till en hel del uppoffringar.

De köper gärna ekokäk, cyklar, åker kollektivt och lider en aning av dåligt klimatsamvete efter att femåringens barnkalas resulterat i två överfulla ikeakassar med kinesiska plastleksaker, som ungen glädjer sig åt i högst tjugo sekunder efter själva överlämnandet (sen in i överfullt förråd).

Den där thailandsresan, som gläfser i sig många av årets inkasserade miljöpoäng utan att ens be om ursäkt för det, ska man kanske helst inte prata om.

Robbo Johnson – mästare i hållbart resande

Men att en gång, varje vinterhalvår, få lämna detta mörka Hades under den period då Brun utan sol säljer som smör, och få sitt understimulerade behov av D-vitamin tillfredställt – borde väl ändå vara varje skandinavs mänskliga rättighet.

Och ja, det kanske borde vara en rättighet, och jag erkänner, det suraste med en miljömedveten livsstil är den där taggen som sätter sig där inne, bara för att man vill upptäcka nya exotiska platser och lära känna lite andra fjärran bort spännande kulturer.

Men oljeepoken är snart ett minne blott och det är svårt att föreställa sig att några solpanelsinklädda flygplan någonsin kommer känna luft under sina vingar.

Men misströsta inte, att resa hållbart behöver inte vara alls vara tråkigt.

Tvärtom.

Och det kanske är lika bra att vänja sig, eller åtminstone att en gång om året byta ut en ohållbar resa mot en hållbar.

Jag vet att vi är ett gäng som har upptäckt det fantastiska med lådcykelsemester, och att det är fler än någonsin, världen över, som överväger en bikepackingluff (vikcykel+Interrail) till sommaren.

Båda de här sätten förenar lust med klimatnytta och borde ha potential att slå igenom även om man kanske överväger ett annat lådcykelresemål än just Thailand.

Och skulle man nu sitta på ett läckert foto som kommunicerar hållbart resande kan man ju passa på att vara med och tävla i temat.

Det är medvetenkonsumtion.org som vill stärka incitamenten att resa miljöschysst – och man kan vinna både Vargsafari i Bergslagen och tågcheckar med SJ.

Tänkte själv medverka med ett bidrag. Man ska bara tagga instagrambilden med #gröntur.

Mer info här.

Min egen hållbara semester, denna sommar, lär gå med tåg och hopfällbar cykel till Barcelona eller kanske Seville.

Seville lär ha tatt sig som cykelstad och Copenhagenize rankar den till en respektingivande fjärdeplats 2013 (76 2012).

Seville is the poster child of the modern bicycle planning movement. Nothing less. From a modal share of 0.5% in 2006, the city went from zero to hero and now boasts 7% modal share.

Kanske blir tågresan lite väl lång i relation till den begränsade tid jag har till mitt förfogande och därmed avgör kampen till Barcas favör.

Nä nu ska jag se till att lägga ut en konkurrenskraftig hållbarhetsbild på instagram till tävlingen.

/DS