Det är så tråkigt att det är så himla klimatOsmart att flyga

Gjorde just ett slags klimattest. Hur stora är mina egna växthusgasutsläpp per år, i ton räknat? Sommarjobbande ungdomar, för Stockholms stad, genomför tester med förbipasserande på Stockholms stadsbibliotek just nu. Själva grejen går under namnet: Klimatvågen.

En handledare ger dig en shoppingkorg och guidar dig igenom utställningen. Du väljer mellan olika säckar som representerar de varor och tjänster du vanligtvis konsumerar under en dag. När du gått igenom alla kategorierna placerar du shoppingkorgen på Klimatvågen för att få en fingervisning om hur stor klimatpåverkan din konsumtion har och vilka delar av den som väger tyngst. Med hjälp av Klimatvågens handledare kan du sedan få tips om hur du på ett smart sätt kan minska din klimatpåverkan.

Jag är väl ändå rätt duktig och klimatklok? Jag är vegetarian, cyklar nästan jämt, äger ingen bil, ser till att mina matrester förvandlas till biogas och handlar elektronik mest på Second hand.

Men när det 10 min senare är dags att väga är jag plötsligt inte lika kaxig.

Min klimatsynd är främst flyget och osten. Jag käkar en del ost och gör flera flygresor om året. Att bli vegan vore ju ännu bättre för planeten och att bara hålla sig till tåg när man åker på semester vore ju egentligen att föredra – jag är medveten om det.

Men man vill ju för sjutton ha ett roligt liv också! Det klimatsmartaste vore ju egentligen att inte finnas alls, och det skulle ju onekligen kännas lite trist.

Jag går ändå från stadsbiblioteket och klimattestet med hedern i behåll för att mina flygresor enbart gått till europeiska destinationer. 5,5 ton per år blev mitt resultat. Långt under medelsvenskens utsläpp på 10 ton, men fortfarande lika långt från det som anses vara hållbart i längden.

Det ju bara så himla surt att man inte utvecklat tågtrafiken mer. Vi avvägde (min tjej och jag) vandring i Abisko för lite sen. 2000:- t/r per person skulle resan gå på med tåg jämfört med ett flygalternativ till södra Polen och vandring i Tatrabergen som skulle kosta 700:- t/r per person. Svårt då att välja det förstnämnda, speciellt eftersom att ölen är så billig i det sistnämnda alternativet och med tanke på att vi inte direkt tillhör höginkomsttagarligan (musiker, kulturarbetare) fick det bli det sistnämnda alternativet.

Tatrabergen. Himla fint var det, flyg eller inte. 

Man kanske ska fläska på med en rejäl flygskatt, utveckla tåg istället för att avveckla dem och inte minst tillåta medhavd cykel för att göra miljösemestrande mer attraktiv?

Men det finns ljus i mörkret. Gratis tågluffarkort till 18-åringar var ju en höjdaridé signerad EU, för att väcka liv i det gamla geniala semestersättet som många i min egen generation (och tidigare) vuxit upp med men som många ungdomar idag inte ens känner till. Hoppas många gav sig iväg.

Avslutar dagens inlägg med ett Hipp Hurra för interrailkortet! Och med att tipsa om ett superinspirerande inlägg om tågluff med barn från lådcyklar.se

/DS

Ett (recyclat) inlägg för dig som överväger att bli en äkta ”Bikepacker”

Jag fortsätter jobba mer än jag egentligen vill. Snart lugnar det ner sig. Då kommer jag ha mer tid till bloggen. Tills dess recyclar jag några gamla inlägg. Överväger du en fantastisk hållbarhetssemester med tåg och vikcykel ”Bikepacking” i sommar, kanske detta inlägg kan hjälpa dig få tummen ur.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

/DS

 

Ur dagbok från en hopfällbar cykel -Berlin, Dag 1

Fick den äran att skriva ett gästinlägg om hållbart resande på miljösidan Medveten konsumtion i våras. Texten utspelar sig under femton minuter första dan på min vikcykeltågluff förra sommaren till Berlin.

Ur Dagbok från en hopfällbar cykel – Berlin, Dag 1

Har spenderat natten i en trång sovkupé. Klockan är halv sju i ottan och jag är äntligen framme.

Jag bär mitt bagage i ena handen och cykeln i den andra, följer med strömmen av morgontrötta tågluffare, miljömedvetna budgetresenärer, ett par hemvändande avantgardister samt en och annan pensionär. Vi har alla en sak gemensamt. Ingen har sovit mer än sådär bra inatt – och alla har valt att ta sig hit på ett – i lågprisflygets tidevarv – ovanligt sätt: det långsamma, klassiska, klimatsnälla.

Får syn på en kaffeautomat lite längre bort på plattformen. Stannar och köper en dubbel espresso, aningens syntetisk i sin karaktär men tillräckligt stark för att fylla sitt syfte.

Berlin. För mig en helt ny outforskad värld.

Jag tar mig ut från Hauptbahnhof, stannar till utanför dess flådiga glasentré, gräver fram min iphone, sätter Google maps i cykelläget och bestämmer mig för att slå in den första berlinska plats som poppar upp i huvudet. Alexander platz, blir det, kanske bara för att det just börjar på A. Nån jag pratade med nämnde just Alexander platz som en vettig utgångspunkt, ett sånt där ställe man enkelt hittar på kartan, bra för att lokalisera sig vidare till och från andra sevärdheter. Det blir perfekt, jag sticker dit, sen frukost.

På ungefär 30 sekunder är cykeln utfälld, mobilen sitter i sin hållare och tillhörande väska är iklickad på sin plats över framhjulet. Jag börjar trampa. Entusiasmen över att vara här börjar sprida sig i kroppen som en vild vårflod. Med jämna mellanrum kastar jag ett öga på displayen, ser till att cykla i pilens riktning på väg mot den röda punkt som utgör mitt mål.

GPSen informerar om att byggnaden på min vänstra sida är mäktiga Reichtag. Solens strålar tränger igenom molnen och slickar fasaderna på det pampiga riksdagshuset samtidigt som jag passerar det. På min cykel skulle jag av omgivningen lika gärna kunna uppfattas som vilken lokalbo som helst och inte nödvändigtvis den okunniga första-besöks-novis jag faktiskt råkar vara.

Min digitala ciceron leder mig bort mot Brandenburger Tor – ”I rondellen sväng vänster” säger den på sitt robotska betoningssätt. Det är så enkelt. Mitt namn skulle kunna vara Günter, Ernst eller Ludwig, assimilerad med alla andra cykelpendlare som känner denna världsstad utan och innan och så skickligt kryssar sig fram i det begynnande trafikvimlet.

Jag cyklar genom stadsporten och sen vidare längs paradgatan Unten den linden. Genom att upptäcka såhär slipper jag att bli ståendes, fumlandes med gratiskartan i hand, få den i ansiktet när det blåser i sällskap med alla andra berlindebutanter. Risken att inte få ut mer av mitt korta besök än bara vykortsattraktioner minimeras; och jag behöver inte bli som nån av alla de turister som trängs på Västerlånggatan i Gamla stan och liksom aldrig hittar ut.

Framför mig ser jag en grön skylt med ett vitt S på, det står för S-bahn och visar nedgången för en av Berlins 166 pendeltågstationer i det 33 mil långa nätverket. Jag diggar kollektivtrafik, men idag klarar jag mig utan. Om jag slipper sätta mig in i systemet och dessutom får spendera större delen av min korta vistelse ovanför jord, tar jag tacksamt emot.

På smala, men tydligt utmärkta cykelfält, närmar jag mig mitt första dagsmål. Google maps fyller egentligen inte längre något navigeringssyfte, det är bara raka vägen, men är ändå bra för att kunna utläsa namnen på de attraktioner jag passerar: Lustgarten, Berliner dom, floden Spree…

Några minuter senare sitter jag på ett café, strax intill Alexander platz, med en mozzarellamacka och en kopp kaffe. Min Brompton står hopfälld under bordet där jag slått mig ner. Vrider jag huvudet, några grader snett upp mot höger, ser jag det karaktäristiska (365 meter höga) tv-tornet Fernsehturm, genom fönstret.

Jag har längtat hit. Läst flera böcker och sett många filmer där det här dynamiska, konstiga, galna och fulsnygga stället spelat huvudrollen. Rustad med cykel, smartmobil och Carl Johan Vallgrens ”Berlin på åtta kapitel” ska jag, under fyra dagar, febrilt söka efter guldkorn, tränga igenom stadens skal, och förhoppningsvis få en ny världsmetropolitisk bekantskap.

Den hopfällbara cykeln är den bästa uppfinningen sen färdigskivat bröd och jag använder mig av alla dess fördelar. Och den får följa med upp på hotellrummet – mot löftet att den inte, under natten, blir snodd eller skadegjord. Lika liten som en symaskin kan du bli och är alltid välkommen att följa med – vart, när och med vad som helst.

Det här konceptet av hållbart resande är enligt mig också ett av de mest stilfulla, effektiva och eleganta. Får jag välja på att anlända till klassiskt vackra tågstationer i hjärtat av en stad, mot vräkiga flygplatser, belägna i utkanterna och som ofta påminner om stora köpcentrum, väljer jag det förstnämnda.

Tidsförlusten, gentemot flyg, blir till en efterlängtad kompensation för min livspusslande vardag. Tågtid är egen tid. Bara min tid. Jag kan ta ett glas vin, läsa min bok, eller bara drömskt sitta och glo ut över landskapen som passeras. Cykeln blir till den pusselbit som saknas. Ett välbehövt komplement till tågets inrutade nätverk.

Att resa miljövänligt behöver inte innebära att välja förnuft före lust, utan faktiskt något så ovanligt som en lycklig kombination av både och.

David Sennerstrand – bloggare på livutanbil.se

 

 

Dagbok från en vikcykel – Yes bloggen funkar igen

Och så verkar de tekniska problemen vara lösta…

Torsdag 17/7 17:40 På ett café

Det har varit intensivturism på högsta nivå. Skaffade nytt Airbnb-boende igår. Fick tag på en engelsk skådespelerska och antikvitetsknappsboks-författare som har ett ställe precis intill Saint Stephens church. Efter en guidad stadsvandring på tre timmar checkade jag in. Sylvia var en intressant människa med alldeles för mycket utsprudlande energi för att det ska kunna anses vara hälsosamt. En överkreativ själ som gör allt på en gång och lägger sig inte för att sova förrän hon bokstavligt faller ihop. Hon hade gett ut en bok om små antika knappar, gjort voiceovers, målat, jobbat med teater, regisserat, ihärdigt drivit sitt mikroentreprenörskap genom airbnb och var uppe i hela 117 positiva omdömen.

Efter en pratstund lämnade hon mig helt molalena i den enorma lägenheten.

Jag hade tänkt mig lite mer socialiserande, det behöver en ensamresenär ibland, så jag for till de gamla judiska kvarteren med sitt rika folkliv och bohemiska karaktär. Det var trashigt och coolt – men inte riktigt vad jag var ute efter. Så jag gjorde det jag gör bäst. Cyklar. Upptäcker.

Efter ett tag skrek magen efter hummus, så jag drog till Budapest Hummus Bar och fyllde mig än en gång med kletet. Sen fortsatte jag mot Parlamentet. Det är världens längsta parlament och påminner starkt om Londons. Fantastisk, på kvällen läckert upplyst, skapelse. Kanske det fetaste i arkitekturväg jag någonsin skådat.

Över och runt kupolen i mitten blåste stora pappersbitar omkring som liksom – levde. När jag kom närmare såg jag att det var vita fåglar och inte pappersbitar. Fiskmåsar – men helt knäpptysta. Jag frågade en kvinna, som satt på en bänk och fotade, vad det var för slags knäpptysta och konstiga fiskmåsar som flög omkring sådär. Hon sa att det var duvor och inte måsar. Det såg väldigt spoky ut så jag stannade ett tag innan jag åkte hem och la mig.

Dagen efter besökte jag först House of terror, intressant om Nazi och Kommunistförtrycket beläget på samma plats som ett före detta fängelse som båda sidor använt sig av för att plåga ”utlöpare”.

Sen cyklade jag vidare mot den mest hipstertrashiga pub jag någonsin besökt: Szimpla Kert.

Måste vara planetens trashigaste krog, starkt präglad av cykelkulturen

I stans största och välkända saluhall kunde man köpa gristrynen för bara 10? kronor styck. Men är inte säker på att jag slagit till även om jag varit köttätare. Kanske för att isåfall sätta på styret och skräma ungar med – men aldrig för att spisa.

Tio spänn styck

Cykelinfrastrukturen då? Det tydligaste tecknet på civilisationsgraden av en stad. Var rätt skraj när jag tog mina första tramptag på den mest trafikerade gatan Kerepesi strax efter ankomst. Inte minsta lilla cykelfält och jag kände mig som nån slags utböling vilse i fiendeland.

Enligt Copenhagenized Index har Budapest avancerat från plats 55 till plats 13 på bara ett år. Och det tog ett tag innan jag greppade detta; men förutom den där hemska gatan som skär igenom stan i riktning mot Kedjebron (och några liknande), så är Budapest ganska cykelvänligt. Sen såg jag skyltar som tydligt visade att man var ämnad dela körfält med bussar taxibilar. De sista man vill dela körfält med är budapests bussar och taxibilar, men det funkade faktiskt bättre än förväntat.

På de mindre gatorna finns en väl utbyggd cykelinfrastruktur. Enligt guiden i en stadsvandring jag deltog i, är Budapest den stad inom EU som utvecklar sig snabbast på cykelfronten, vilket hon, med rätta, sa med ett stolt leende på läpparna.

Det här är bra!

Och avancerade lånecyklar finns också

Budapest som cykelstad går från bitvis lysande (mindre trafikerade vägar) till en ganska otrevlig cykelupplevelse (större flerfiliga motorvägsliknande gator). Tricket är förstås att hålla sig till de mindre gatorna, vilket man lär sig fort då man får koll på vägnätets enkla struktur efter bara nån dag.

Vid åttatiden tog jag sen farväl av staden, som jag gärna snart kommer tillbaka till, och satte mig på ett riktigt skruttigt nattåg som skulle ta mig, via Bratislava och Prag, till Berlin. Hann dock få i mig en Langos innan jag drog. En slags superflottfluffig pizza med inget eller lite allt möjligt på. Väldigt ungerskt.

Från Berlin planerade jag att, för en gångs skull, stanna till i Hamburg.

/DS

 

 

Började bikepacka mig ner mot Barcelona men det sket sig med alla extraavgifter som tillkommer på snabbtågen – attans

Dag 1 10:11 mellan Norrköping och Linköping nånstans.

Sitter på ett SJ2000 på väg ner mot Köpenhamn. Sommarens vikcykelluff har börjat sådär bra. Har köpt interrailkort och planerat dra ner till Barcelona direkt. Trettio timmar skulle det ta. Hade till och med bokat Airbnb-boende. Men sen, efter att ha pratat med en kvinna på SJs resebutik, föll resplanen i bitar totalt.

Nästa alla tåg ner mot Barca kräver platsreservation. TGV, CNL, Thalys är snabbtåg som innebär extraavgifter på ungefär sådär två till trehundrakronor. Det kanske inte låtar så mycket men det skulle, i mitt fall, bli 4-6 tågbyten till Barcelona och då drar det iväg. Sen hemresan också. Det blir orimligt kostsamt – särskilt när jag redan betalt 2500:- för själva interrailkortet (flex 5/10). Väljer jag endast tåg utan platsreservation blir resan helt sinnesjukt lång och komplicerad. Över fyrtio timmar. Där går iallafall min gräns.

Så nu har jag avbokat mitt boende i Barcelona och är istället på väg…nånstans. Vill man ha smidigheten att bara kliva på tåget, utan att först krångla med reservationer, ska man tydligen undvika Frankrike och Spanien. Till exempel Tyskland, Holland och Östeuropa lär däremot funka bra.

En tröst är att Kupé har valt att tipsa om min blogg (och Movebybike).

En Dahon lyfts fram som exempel från min Vikcykelguide. Säkert för att den är mer prissnäll än till exempel Brompton.

Och det känns himla smidigt att ha med sig Brommien igen, till skillnad från Montaguen för några dar sen. SJ-tågens ganska snålt tilltagna bagageutrymmen sätts på prov med all skrymmande semesterpackning folk har med sig. Det är ju å andra sidan SJs bekymmer. Kan man bara bära sin packning själv, ska man ockå få ta den med sig, heter det.

Nä nu ska jag fnula på vart jag vill landa. Berlin, Amsterdam, Budapest…

Hjärtat har längtat tillbaka till Berlin ända sedan jag lämnade stället förra sommarn. Och tänk VM finalen på storbild med massa segersäkra tyskar…

DS