That´s why I love my front rack

Vissa ägnar sig åt golf, andra tycker det är kul att spela fotboll och en tredje försöker fördjupa sig i hur börsen egentligen fungerar.

Mitt intresse är inget av ovannämnda men däremot uppskattar jag att lasta på cykel.

DET ÄR BARA SÅ KUL. 

Lådcykeln är guld att ha för att få utlopp för min lilla hobby.

Till exempel när man ska transportera ett trasigt (totalt) skoskåp till tippen utan bil som på bilden nedan.

IMG_7958

Hur många gånger har jag inte utnyttjat potentialen i detta fantastiska fordon för liknande utmaningar (eller utmaningar förresten, det är ju lätt som en plätt)?

Nog om lådcykel för nu. Det är inte vad detta inlägg ska handla om fortsättningsvis.

Snarare om standard-cyklars lastkapacitet.

Till exempel ett front rack tänjer på gränserna för vad många säkert tror att man kan lasta på en vanlig cykel.

Jag har ett front rack XL på min Pelago Hanko. Det sattes på prov igår när jag cyklade en resväska (och min kånken) från Vasastan till Kärrtorp (ca 1 mil).


IMG_7993 IMG_7994Är man medveten om vad som är möjligt så kanske man inte alltid behöver en lådcykel för att utmana bilbehovet.

Om det finns nån ängslig där ute, som tycker sig att det hela ser instabilt och farligt ut, så kan jag lugna vederbörande och lugnt säga att med ett par spännband blev ekipaget hur stadigt som helst.

På landet är det inte ovanligt att man tar bilen till affären, även om det bara är 1-2 km dit, det regnar inte och man endast behöver införskaffa till exempel mjölk, socker, mjöl, frukt och glass.

Jag är inte alltid bättre själv för jag har gjort likadant. När vi befinner oss i sommarstugan utanför Oskarshamn, i det lilla kustsamhället Påskallavik, då har jag själv tagit bilen till Konsum ibland – trots att det bara är någon dryg kilometer dit.

Försvar? Det finns liksom ingen bra cykelkorg (har skaffat nu) och jag cyklar ju så mycket i Stockholm.

Men det duger inte. Att köra den här korta typen av sträckor är rent bilmissbruk och inget annat. Åtminstone om man är en frisk människa som kan och mår bra av att röra på sig.

Enligt På egna ben så är hälften hälften av alla bilresor i Sverige kortare än 3 km. Och de flesta känner väl till att en bil släpper ut mest vid varje tillfälle den startas upp – innan den blivit varm vill säga. Detta ska göras så få många gånger som möjligt om man vill va snäll mot vår planet.

Att investera i ett ordentligt rack, pakethållare eller cykelkorg kan vara ett viktigt första steg för att komma till bukt med sitt bilmissbruk.

Det är varken dyrt eller svårt.

/DS

 

 

 

Om bilist i cykelfält som hindrade kollektivtrafik och om podden Andra sätt

Cyklade Sveavägen söderut igår. Jag var på väg till Södermalm för att medverka i podden Andra sätt. Kommer snart att gå in närmare på det men känner att jag bara måste snacka lite om en bil som ställt sig i cykelfältet ungefär i höjd med hötorgsskraporna på sveavägen.

”Vadå bil i cykelfältet? Varför berätta om det? Det händer ju hela tiden!” Ja men den här gången påverkade det felstående fordonet inte bara cyklister (de flesta trampande valde för övrigt att klämma sig igenom glipan mellan den felstående och den röda bilen…bilden) till en off grid-väg, utan problematiserade tillvaron också för andra transportslag, vilket kanske inte hör till vanligheterna.

FullSizeRender

Du ser själv. Bussen kan inte komma någonstans. Verkade ha tutat ett tag för att locka fram ogärningsmannen men busschauffören såg ganska uppgiven ut och verkade ha gett upp, när jag passerade.

För någon vecka kunde man läsa följande i lokalbladet (Mitti tror jag).

 

böter cykelfält parkering

Och det är verkligen på tiden. Lapplisor verkar ha haft totaltolerans mot fordon som parkerar eller stannar i cykelfält/banor hittills. Vi kan ju hoppas att det förändras nu. Att runda en bil (eller informera när man orkar ta diskussionen) är nåt man som cyklist är så sjukt trött på i den här stan.

Jag har fått den äran att vara gäst i podden Andra sätt. Jag blev inbjuden för bära vittnesmål om cykelns potential att förändra ens tillvaro – så som den gjort för mig. Cykeln kan ju vara en avgörande pusselbit för downshifting – vilket har varit ett återkommande tema i podden. För några år sedan räknade jag ut att jag själv skulle kunna jobba 1 till 1,5 dag mindre i veckan, och ändå ha samma ekonomiska marginaler, bara jag skippar bilägandet (vilket jag ju såklart gör:).

Poddavsnitttet är nu inspelat och så fort jag vet när det ska publiceras ropar jag till. Det är så obeskrivligt kul att prata cykling helt obehindrat i en dryg timme.

Har lyssnat på podden och kan verkligen rekommendera den. Patrik Andersson gör ett strålande jobb i mötet med människor som på ena eller andra sättet brutit med rådande normer (särskilt avsnittet med Oskar Lindberg ”Fantastiska farbror fri” är inspirerande). Du hittar den HÄR.

/DS

 

Om ekonomiska fördelar kring uteblivet bilinnehav #rikutanbil

Den intrikata uträkning jag gav mig på att göra för några år sedan om vad det kostar att ha bil, har blivit uppskattad och jag verkar ha tagit hänsyn till de flesta faktorer kring vad bilägande innebär rent ekonomiskt.

Men jag påstår inte att den är perfekt och jag fått en del kommentarer om vissa brister och annat man skulle kunna inkludera för att få en ännu mer verklighetsförankrad ekonomisk konsekvensanalys av bilägande.

Här om dagen damp en intressant synpunkt ner i uträknings-inläggets kommentarsfält rörande vad man kan göra med de pengar som blir över om man nu (s)väljer att avstå bil.

Hej, funderar nu på om vi ska klara oss utan bil och hittade din blogg. 
Bra genomgång! Man skulle dessutom kunna räkna med alternativkostnaden. Alltså skillnaden mellan att lägga pengarna på en bil jämfört med att spara dem i någon form och få avkastning. Man kan räkna alternativkostnaden med att ha pengarna i en aktiefond. Antag 8 procent per år. Det är en vanlig uppskattning. för att köpa volvon för 77.300kr blir det då ca 20.000kr på tre år (8 % per år i en ISK) eller nästan 7.000 per år. 
För den som köper ny bil för 295.000kr blir det ca 75.000kr eller 25.000kr per år. 
Aktiemarknaden går ju upp och ner kan man invända. Men å andra sidan kan man säga att den här alternativkostnden är oundviklig, den är något som alla har som köper bil. Någon mekar själv o har då minimal underhållskostnad, någon kan dra av soppan på sin firma och får då lite mindre kostnad där, någon har gratis parkering, någon cyklar mest och slitr minimalt på bilen… Min alternativkostnad som bilägare i 20 år är enorm, även om vi kört med billga bilar. Torkel.

Blir såklart inspirerad att göra en ny uträkning och ta med faktorer som ovannämnda.

DS

Om så små hål att de är för små för att kallas hål och om det fina med vuxentransport i lådcykel.

Fick ett sånt där irriterande hål.

Ett sånt som är för litet för att egentligen definieras som hål. Badade slangen i badkaret, tryckte och pressade, men inga bubblor.

Tydligt var däremot att däcket successivt, men väldigt sakta, blev mjukare. Det kunde ta ett dygn innan man kände någon skillnad när man tryckte på det. Fick fylla på med luft inför var och varannan cykeltur.

Om man inte vet varför man mår dåligt, och om svedan inte är uppenbar, tar det längre tid att bli frisk igen.

Precis likadant med cykelslangar, tydligen.

Därför tog det 4-5 veckor innan jag fick tummen ur och tog tag i problemet. Tog med den sjuka slangen till min lokala cykelreparatör.

– Inget hål i den här! svarade han utan att tveka.

Men jag köpte ändå en ny slang och sen var problemet löst. Nu håller det sig hårt och fint. Men så små hål borde inte få finnas. Har varit med om det tidigare.

Det känns som miljövidrigt slöseri att kasta bort en i övrigt helt olappad slang.

Nog om det, nu om något mycket roligare.

Ett skäl att behålla sin lådcykel, även när barnen vuxit börjat cykla själva, är bland många andra vuxentransport.

Min tjej är cellist.

När vi ska mötas upp har hon ofta med sig sitt vackra men oj så skrymmande instrument.

Både hon och cellon får plats i lådan. Såklart.

Här om dagen, när det var så soligt, hämtade jag upp henne med Bakfietsen och vi tog oss ut till de turistglesa delarna av Djurgården för en picknick där landsortskänslan är total.

IMG_7380

I Köpenhamn är det en vanligare syn. Att se vuxna sitta i lådan.

Det är ett kärleksfullt sätt att skjutsa, även en fullvuxen, medmänniska på och det vore vackert om man fick se mer av det även i den här stan.

Hur skulle man annars cykel-skjutsa en person som till exempel har med sig ett stort instrument menar jag. 

Mer om porten till Roslagstulls Återbruk som inte öppnas upp för lådcyklar

Är väl medveten om att det här med porten till återvinningscentralen vid Roslagstull, som bara öppnas för bilar och sällan för lådcyklar, inte berör jätte många.
Men om den fixas är det ändå ett litet steg mot ett mer cykel-vänligt samhälle.
Så jag skrev ett mail och har dessutom kontaktat en lokaltidning och hoppas förändring är inom räckhåll genom det.
 wpid-Photo-20160712133929663.jpg
Så här lyder mailkonversationen hittills:
Mail från mig till stockholmvatten.se 19/3 2017
Älskar roslagstulls återbruk men problemet är att man kanske inte blir insläppt (eller utsläppt) på Roslagstulls återbruk. Med bil – ja. Alltid. Med lådcykel – inte alltid. Eller långt ifrån alltid. Under ungefär 2 av 3 besök i snitt har den stora porten som ska öppnas automatiskt, inte öppnats för att släppa in eller ut mig och min cykel.
 
De lådcyklar ni själva (fantastiskt bra) lånar ut, den bredare trehjuliga varianten, skulle aldrig kunna komma in dörrvägen då sensorn till porten sviker (mindre bra).
 
Anmälde problemet i dec 2015 till er.
 
Men ni verkar inte bry er?
 
Synd tycker jag.
 
Med vänlig hälsning, David
Svar 21/3 2017

Hej David!

Vi ska försöka få cyklarna att samverka bättre med magnetslingorna i marken.

Helst skulle det göras något radikalt så att inga tveksamheter fanns om funktionen.
Tyvärr är det lite komplicerat med ansvar och kostnader för tillfället, eftersom
Vanadisberget byter ägare nu i september. Vi kommer inte att glömma bort det
hela i alla fall. Roligt förstås att du gillar återbruket också.

Med vänliga hälsningar / Stockholm Vatten och Avfall

För mig är det fortfarande svårt att förstå, även om jag försöker hårt, att problemet ska vara så svårt att lösa.

/DS

Om längtan efter ett skäl att köpa en el-cykel

Enligt elcykelguiden.se så såldes det 30 000 elcyklar i Sverige 2014/2015 och 2015/2016 hela 45 000. Det innebär att av alla cyklar som säljs är 7,8% el-cyklar och det ökar förstås hela tiden. Vi har inte riktigt kommit upp i samma nivåer som Tyskland, Danmark och Nederländerna, där elcykelförsäljningen står för 15-20 procent av marknaden – men vi närmar oss med stormsteg.

Har då elcykelfebern även drabbat mig själv? Varför har det skrivits så lite om detta här, trots att det rapporteras mycket och ofta om elcyklarnas framfart i andra medier. El-cykeln är ju också i allra högsta grad ett fordon som i många fall kan ersätta bilen och borde vara synnerligen välmotiverat att skriva om i en blogg med liv utan bil-tema. För att inte tala om kombinationen el-lådcykel och/eller el-vikcykel.

Här kommer svaret.

Trots att jag längtat efter ett skäl att själv införskaffa en el-cykel har jag inte kunnat motivera det. Jag har knappt 5 km till jobbet, skulle det vara en sträcka som skulle motivera elektrisk support? Skulle inte tro det. Så även om jag har längtat efter ett behov, och jag är inte den som dras med bara för att elcykeln flugifierats, har det inte funnits något. HIttills.

Men nu har jag skaffat mig anledningar till att bege mig söderut, mot Johanneshov. Det är 10 km från mitt hem i Vasastan. Och nu när jag skriver det, smakar på det, går det upp för mig att 10 km kanske inte heller, för en fullblodscyklist, är tillräcklig anledning att investera i en ny elcykel?

Finns någon livlina? En snyggt motiverad formulering som kan få mig över kanten? Jag är inte den som köper prylar i onödan. Jag är minimalist. Vill inte ha mer prylar än jag behöver och det gäller, tro det eller ej, även cyklar.

Jag försöker mig på en motivering iallafall.

10 km var det. En svensk mil. Fram och tillbaka 2 mil. Ibland är man lat. Har jobbat hårt. Kanske man ställer in för att man inte riktigt orkar. Stannar hemma och spelar tv-spel istället (ja, jag gör det trots att jag är 40 om mindre än ett år och skäms inte för det). Kanske är väderleken motbjudande också. Man är helt enkelt för seg för cykling. För vanlig cykling alltså. På gammal traditionellt vis.

Men inte för el-cykling. Där kom den. Motiveringen. Inte godtagbar på kortare sträckor men på längre. Hurra. För det sämsta är ju att bli kvar hemma. Att inte komma iväg. Finns det något så deppigt och destruktivt som att bli kvar i soffan.

Då återstår bara en fråga. Vad ska man satsa på? Eller ska man inte satsa nu utan vänta. Utvecklingen går snabbt. Kommer ju nytt hela tiden.

Den här till exempel. Vello Bike ligger och lurar på Kickstarter. En 12 kilos självuppladdande vikcykel som beräknas releasas till sommaren!!

vello-bike

 

Weighs only 11,9 kg (26 lbs) ELECTRIC – CALIPER BRAKE, CHAIN Frame material: Double butted chromoly The first self-charging folding electric bike with 6 different pedal-assist levels, e.g. ”self-charging” mode for a boost only uphill – battery recharges downhill/braking. ”Turbo” mode: continuous pedal-assistance up to 15 mph/25km/h from the motor for 30-50km. Recharging easy. Free app for smartphone (iPhone & Android).

Lite för bra för att vara sann eller ett underverk för multimodalt pendlande återstår att se.

Men hur som så fattar man att utvecklingen skenar på just nu. Vad man märkt är att elcykeln får folk att cykla som vanligtivis inte skulle göra det. Och vad samhället behöver är just en ökning av antalet cyklande – el eller inte spelar kvitta.

/DS

Sju år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling. 

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp. 

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare. 

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa. 

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar. 

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ. 

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sju år.

/DS

 

 

 

Idag snackar jag om bilfritt liv och om hur viktigt det är att kunna ta cykeln på tåget – P4 Extra halv tre

Min passivitet på bloggen, den senaste veckan, beror på att jag lever billiv på smålandskusten under semestern.

Har lånat pappas Audi och håller till i det lilla samhället Påskallavik nån mil söder om Oskarshamn.

På sin höjd tar jag cykel till affären. Inte så mycket att blogga eller skryta om.

Till badhuset och till centrala Oskarshamn tar jag bilen – som vilken bilberoende landsortsbo som helst.

Men vi går inte vidare in på det utan släpper och går vidare.

Jag ska kompensera en aning för min ohållbara semesterlivsstil genom att sprida cykelbudskapet via P4 Extra idag. Ungefär vid halv tre kommer jag att bli intervjuad angående fördelarna med att leva utan bil.

Vill gärna få fram hur det var för mig, då jag blev biten.

Hade 4 tim och 40 min t/r mellan mitt hem i Enskede och mitt jobb som sånglärare strax bortom centrala uppsala med kollektiva färdmedel. Bara 8 mil.

Hur kunde det ta så lång tid?

Väntetider på anslutande bussar som ankom för sent för att jag skulle hinna med stockholmspendeln tillbaka på kvällen; blev passivt väntande en hel timme på nästa tåg och så vidare…Så lyder förklaringsmodellen.

Med bil tog motsvarande transportsituation 2 tim och 10 min t/r.

Skaffade såklart bil…som efter nån månad gick sönder så allvarligt att reperationskostnaderna gjorde anspråk på för mycket av bilens värde (30 000:-) för att det skulle vara ekonomiskt försvarbart att fixa den.

Var nära att säga upp mig, ville ju inte skaffa ytterligare en bil, och var nästan pank på grund av mitt förra bilköp.

Men till sist hittade jag det ultimata fortskaffningsmedlet som öppnade upp dörrarna för ett bilfritt liv.

En hopfällbar cykel.

Jag lärde mig den multimodala pendlingskonsten och genom att kombinera cykling fritt med andra transportmedel kunde jag förvandla de dryga 4 timmar och 40 minuter till nära hälften.

Bland annat det hoppas jag få ut i etern idag.

Lyss vet ja.

/DS

 

Sex år med en Brompton

Efter att nu varit bromptonägare ytterligare ett år, passar jag på att uppdatera ett rätt ambitiöst äldre inlägg som förtjänar en recycling.

Entusiastforumen kring denna cykel är ju nästan sektliknande. Folk är som besatta och trots att den egentligen bara finns i ett grundutförande, så är bromptoniterna från världens alla hörn inte sena med att byta bilder efter minsta lilla uppgradering eller visa en, med cykeln till hjälp, nyupptäckt plats som får agera kuliss med vikcykeln i förgrunden.

Så den är utan tvekan värd detta rätt så långa soloinlägg.

Efter att ha förlikat sig med tanken på att glida runt på ett ultralitet (i vissas ögon även clownliknande) fortskaffningsmedel – och kommit fram till att folk som inte fattar grejen nog bara är oförmögna att bryta mönster och tänka nytt kring alternativa sätt att ta sig fram – dunkar begäret till detta engelskproducerade multimodala lilla transportmedel igång helt besinningslöst.

Alla argument om att låta bli att pynta över tiotusen spänn för cykeln, mals skoningslöst ner ett efter ett.

Så var det iallafall för mig.

Första intryck

Efter att ha djupdykt i utbudet av ett antal olika cyklar bestämde jag mig för att en vikcykel, som möjliggjorde kombination med andra färdmedel, var den smartaste investeringen.

Men innan jag skulle slå till på en prisvärd Dahon för fem tusen, var jag bara tvungen att testa den dubbelt så dyra Brompton, som i vikcykelforum kallades vikcyklarnas flaggskepp.

Den tidslösa klassiska designen tilltalade mig och den utstrålade hållbarhet. En ovanlighet i kontexten av storföretagens tillväxtjakt, som utvecklat en köpkultur där det mesta är tänkt att snabbt slitas ner till olagningsbart skräp.

Efter att ha vant mig vid den aningens sladdriga styrningen imponerades jag av att cykelns nätthet till trots, ändå kändes stabil och sammansatt.

Jag var helt såld.

Inom en vecka hade jag bestämt mig för att en M3L (halvupprätt styre, skärmar, tre vxl) var det bästa valet. Och raw laquer den klart läckraste färgen (eller ickefärgen) värd att punga ut en tusing extra för.

Jag bestämde mig inom kort för att kröna cykeln till ett av mina nyttigaste- och bästa prylköp någonsin.

Användning

Till teatern i Vadstena, som jag jobbade på, kunde jag genom att cykla de två sista milen minska restiden med upp till två timmar – och även hinna med morgontåget från Mjölby till Stockholm, som hade varit omöjligt med den sällan avgående länsbussen.

Mitt andra jobb, som sånglärare en bit utanför Uppsala, hade jag antingen fått tacka nej till eller varit tvungen att införskaffa bil för att nå rimliga restider – om jag nu inte haft min hopfällbara cykel.

Hade jag åkt tåg och buss hade resan tagit 4 tim och 40 min t/r (dryga väntetider, bussförbindelser…), men med hjälp av cykeln kunde jag ta mig dit och tillbaka på 2 tim och 20 min (samma tid som med bil). Jag fick ut bilreseersättning från min arbetsgivare så cykeln hade snart betalt sig själv och mer därtill.

Tidsvinsterna jag gjorde var så stora att det fick mig att starta denna blogg 2010.

Produktion

Brompton tillverkas i England. Fortfarande. Trots att förtaget år efter år konstaterar en brant stegrande omsättning (50 000 cyklar /år nu) motstår man frestelsen att flytta produktionen till Asien och expandera ytterligare.

Ovanligt men sunt och, bland bromptonägare, uppskattat vägval.

Att det ibland tar över sex månader från beställning till leverans talar sitt tydliga språk, det finns underlag för att utöka produktionen.

Vinsterna av att hålla den ”Made in England” och skönja en mer subtil expandering, bidrar till att varje bromptonägare känner sig något mer speciell än om man hade sålt 100 000 rullbandstillverkade asienversioner varje år.

Förutom reducerad stöldrisk och möjligheten att smidigt, utan tjafs, extrakostnader och hårda ord, ta med sin cykel nästan överallt – finns fler användningsområden att upptäcka.

Att kombinera tågluffen med en vikcykel har till exempel blivit mitt favoritsätt att upptäcka nya platser på.

Salt

Nu har jag sockrat en hel del men det finns såklart lite salt också:

– Komponenter (drev, kedja, pedaler) slits lite fortare än på en vanlig cykel och behöver bytas ut oftare.

– Brompton är ingen vintercykel (även om det sedan 2014 finns 16″ dubbdäck). När det kommer snö på kedja och drev lyckas inte den arm som håller kedjan sträckt stå pall och kedjan börjar slira över dreven (problemen kan skifta i grad beroende på antalet växlar man väljer).

– Att cykla runt på kullerstensgator är ingen hit. De små hårt pumpade 16″ hjulen bidrar till en skakig resa.

– Vikten. Den är av stål. Även om du väljer titanvarianten så är en Brompton i huvudsak av stål och att få ner vikten ytterligare, på framtida modeller, är önskvärt. Vikten sträcker sig från 9 till 12,5 kg beroende på tillbehör och antal växlar.

Ett lätt? val och ett svårt

Det finns egentligen ingen anledning att betala 6000:- extra för en ”superlight” titanbrompton.

Man betalar för en lätt cykel men får ingen lätt cykel.

Ett kilo viktvinst är knappast tillräcklig motivation i relation till kostnaden. Med nödvändiga tillbehör (till ex skärmar) är viktreduceringen snabbt uppäten.

Ändå kommer jag såklart överväga en titanbrompton vid en eventuell uppgradering.

Ibland går lust före förnuft.

Strippar man den (inga skärmar, s-styre, kojak-däck) och väljer en eller två vxl istället för tre eller sex, så kommer man i närheten av nio kilo vilket är en dramatisk skillnad från min M3L på 11,8 kg, vilket förstås skulle vara eggande.

M-styret (halvupprätt) är ett bra val för stadskörning och heller inte helt fel för längre sträckor.

S-styret ser tuffast ut – men är man lång finns en risk att man kommer för långt ner (styrstammen är inte justerbar).

P-styret är gjort för touring med två körpositoner – men de jag pratat med som valt detta håller nästan för jämnan händerna där uppe (upprätta läget).

Numer finns även H-styre (helt upprätt) vilket en del tydligen önskat sig, har själv tyvärr ingen erfarenhet av detta.

Det är komplicerat och kostsamt att byta styre så bra om man prickar in det man är nöjd med från början.

M-styret är kanske det tryggaste valet – men lite fegt.

Hur många växlar man ska välja

Tänkte från början välja sex, det blev tre, nästa gång blir det två. Varför bara två? Man vinner 700 g och less is more.

Men jag tillhör den skaran som anser att många växlar är överskattat och bara onödigt.

Så med andra ord är det en smaksak och fråga om vikt.

Det skiljer bara 200 g från tre till sex växlar, men då är det sexväxlade systemet lite mer intrikat med två växelreglage istället för ett, vilket går stick i stäv med min ”mindre smakar mer-filosofi”.

Cykelegenskaper

En Brompton har förvånande bra köregenskaper.

Mitt långfärdsrekord är 15 mil på en och samma dag. Det får tala för sig själv.

Skulle jag tvingas att cykla jorden runt och välja mellan pappas sjuväxlade (svintunga) Skeppshult och min egen Brompton, skulle jag inte tveka att välja det sistnämnda. De hårdpumpade däcken, anpassade drev och vinsterna i luftmotstånd kompenserar nackdelarna med små hjul.

Den är lättcyklad, snabb, rolig och har ett väldigt praktiskt packsystem med flera olika väskor som tillval.

Storleken

Storleken är viktig. En del kan fråga sig: Varför ska cykeln egentligen bli så himla liten hopfälld? de lite större är ju också oftast tillåtna att ta med på till exempel tåget.

Det räcker inte att det är tillåtet att ta med en cykel på tåget, det ska kännas smidigt att göra det också. Annars riskerar man att inte dra full fördel av själva vikfunktionen. Det hela riskerar att bli för klumpigt och omständigt och man vill helst inte få onda blickar från medresenärer under rusningstrafik.

Har hört sägas att en Brompton är den enda vikcykeln som folk fäller ihop även när det egentligen inte finns nåt behov. Kanske för att det går fortare än att låsa den. Mitt rekord är nio sekunder blankt.

Det finns andra alternativ.

Ett bra exempel på en utmanare är tyska Birdie. Har testat en sån vid ett tillfälle och den kan nästan konkurrera med en Brompton storleksmässigt (hopfälld) och får anses som något bekvämare att cykla på då den tar fördel av mer avancerad dämpning.

Personligen uppskattar jag bromptons ”kultur” (tidslöshet, brooks…), alldeles för mycket för att överväga en annan modell.

Behöver man ett lås?

Ja. En del påstår det motsatta men bara för att det handlar om en liten smidig vikcykel, betyder inte det att man alltid vill ta med den in överallt. Ska man in i en butik ett par minuter är det skönt att kunna låsa cykeln utanför. Satsa på ett litet godkänt bygellås som till exempel Abus mini U eller Kryptonite evolution mini.

Det fina är att alltid ha möjligheten att ta med in, inte att alltid måsta göra det.

Potential att förändra livsstil

Att så många människor uppskattar bilen är antagligen för den frihet den i vissa fall erbjuder. Att liksom sticka iväg lite hur- och när man vill. Slippa att styra upp så mycket utan bara dra.

I storstan innebär bilägande ofta det motsatta. Det är dyrt, inte ett dugg tidseffektivt, dåligt för luftkvaliten, svårt att hitta p-plats och i en trång expanderande storstad gör man anpråk på så mycket mer utrymme än man faktiskt behöver.

Utrymme som skulle kunna frigöras för en mer ”liveable city”.

En bra vikcykel, i kombination med kollektivtrafik, erbjuder också en liknande frihetskänsla som den man ibland uppnår med bilägande. Man fixar alltid, på ett eller annat sätt, att ”lappa ihop” sin resa med kompletterande transportmedel.

Vikcykeln i kombination med lättillgängliga buss/tåg-tidtabeller i en smartphone, är en väldigt lyckad kombo och utökar möjligheterna att röra på sig lite som man själv önskar.

En nyttigare, mer elegant och schysstare form av rörelsefrihet än den som bilen erbjuder.

På så sätt är en hopfällbar cykel ett potentiellt verktyg för att på riktigt kunna förändra sin livsstil. Förändra det sätt man tar sig fram på. Särskilt i ett land som Sverige, där fullstora cyklar allt som oftast är förbjudna på tåg, kan den bli oumbärlig i sin funktion.

Trots de (ganska obetydliga) kompromisser en Brompton innebär gentemot en fullstor cykel, får man säga att den aspirerar på att vara planetens mest mångsidiga velociped.

Det är framförallt en cykel för den som tar sig runt i en urban miljö, men går även att använda för touring och dra nytta av de fördelar en vikcykel erbjuder på långfärd, eller ta med sig på flyg/tåg-resan för att snabbare och roligare upptäcka en ny stad.

Cykelbarnstol, eller den tredjepartstillverkade itchair, ger goda förutsättningar för knoddtransport.

Det är en viktig produkt som erbjuder nya transportmöjligheter och kan bli en bidragande pusselbit till den samhällsförändring planeten kräver.

Sitter du ofrivilligt fast i bilberoende och elände är möjligtvis en Brompton vägen ut för just dig.

För mig har det funkat skitbra i sex år.

/DS

 

 

 

Jodå, en Brompton får åka med – men utöver den inte mycket mer än en tandborste

För att följa upp förra inlägget. Med maxmåtten för kostnadsfritt handbagage på mtrexpress var det tveksamt om ens en Brompton får följa med till götet och tillbaks.

Mejlade och fick svar.

Kan ju vara en idé, om man överväger att resa med mtrexpress mellan Sthlm-Göteborg med sin Brompton, att spara denna länk eller göra en screenshot av fotot på mejlet för vid behov visa mtr-personalen (eller mejla själv).

När regler är öppna för tolkning kan man aldrig vara säker.

En annan grej, som för en del kan bli ett problem, är att när man fyllt upp sin kvot med en Brompton, får man utöver den inte lov att ta med mycket mer än tandborste och tandkräm.

Riktlinjer för vad som avses med handbagage av skäligt omfång är 1 bagage med måtten max 80 x 50 x 35 cm som inte väger mer än cirka 20 kg. I tillägg till detta en mindre väska (handväska, laptopväska etc.

/DS