Har förmånen att få snacka om cykel en hel timma i podden Andra sätt

Hade den äran att få prata cykel i en hel timma i podden ”Andra sätt” för nån vecka sedan. Nu har avsnittet kommit ut. Det blev mycket snack om vikcyklar, bilens kostnad, cykel på tåg och mycket mera om sånt där cykel-relaterat som gör livet värt att leva.

David Sennerstrand driver bloggen www.livutanbil.se, där han bloggar om ett av sina stora intressen, cyklismen! Hela avsnittet är egentligen en hyllning till det fordon som för ca 200 år sen uppfanns pga den tidens största klimatkris.

Du hittar avsnittet (36) HÄR.

Podden är riktigt inspirerande och jag vill passa på att rekommendera den. Det finns många intressanta avsnitt att lyssna på.

Det här är en intervju-podd, där jag träffar människor som på ett eller annat sätt har valt att ifrågasätta rådande normer. En del människor träffar jag för att de har intressanta idéer om livet, andra människor för att de gör saker annorlunda. De kanske har ett jobb som gör att de har hittat den perfekta balansen mellan jobb och fritid, de kanske har gjort ett val en gång som gjorde att hela livet förändrades. Alla har dock gemensamt att de har funderat över just sin egen situation, och hur de skulle kunna anpassa den för att passa dem själva på bästa sätt.

DS

Nietzsche sa att livet inte är värt nåt utan motstånd, det får hela el-cykelkonceptet att falla platt – men Copenhagen Wheel är ändå ett rätt spännande projekt

Nietzsche sa något om att livet inte är värt något utan motstånd, stämmer det så faller hela elcykel-konceptet platt, och jag ställer mig tveksam till om pizzan efter ett sjumilapass med elcykel smakar lika gott som att ha besegrat sträckan genom konventionellt cykelbruk.

Men ibland vinner min eldiga nyfikenhet på teknisk innovation över mitt förnuft byggt på livsefarenhet och gamla dammiga böcker.

Därför har jag fortsatt hålla ögonen på Copenhagen Wheel-projektet.

Detta hjul, som man på några minuter förvandlar sin vanliga cykel till en smartphone-navigerad superelcykel med, har hållt mitt intresse uppe flera år, trots att releasen gång på gång skjutits upp. Ibland har man trott att projektet varit nedlagt, tills nytt releasedatum annonserats, som i sin tur skjutits upp igen…flera gånger…suck.

Men NU är det bara tre månader kvar på detta år och att de första köpenhamnshjulen ska börja skeppas i slutet av 2014 ligger fortfarande fast på projektets sida.

Är det äntligen dags? Hoppas.

Även om jag inte på något sätt blivit elcykelfrälst (än) så är jag inte dummare än att jag kan räkna ut att många fler skulle tänka sig att börja cykla med lite draghjälp. Det är egentligen fullt tillräckligt för att jag ska börja älska el-cyklar – och att jag med stor förväntan ser fram emot mottagandet av det ”magiska” e-hjulet.

Funderar bl.a. på:

– Kommer cykeln vara okej att cykla utan el-assisten påslagen (ovanligt för andra e-bikes)? Många elcyklar är dubbelt så tunga som vanliga, vilket gör dem värdelösa att cykla utan ass. men ett C-Wheel väger bara 5,9 kg vilket borde göra sitt. Mitt egna montague-bakhjul med 8 navvxl. väger ca. 2-3 kg – med andra ord minimalt viktpåslag för en el-cykelkonvertering.

För en bra el-cykel ska vara schysst att cykla på även när batteriet är slut, annars vill jag inte vara med. Så lyder dagens budskap.

Obs! Fick reda på att kommentatorsfältet varit defekt, men nu ska det vara ordnat.

Hep

 

På måndag berättar jag om konsten att leva utan bil på Kretsloppsveckan i Borås

Kommer att berätta min historia om hur jag genom åren, steg för steg, gått från biten motorist till fullfjädrad cykelfundamentalist.

/DS

 

En lådcykel är ett väldigt billigt fordon med magisk dragningskraft på barn

När fyraåriga dottern Bella åker bil tar det ungefär 47 sekunder innan hon suckar: ”Hur långt är det kvar?”

I lådcykeln har hon aldrig frågat. Hon är istället upptagen med att sjunga.

Aldrig annars sjunger hon så som hon gör i lådcykeln.

Inte ens under lådcykelsemestern till Gotland förra sommarn mellan Sthlm och Nynäshamn; lådcykling flera timmar i sträck men aldrig ”hur långt är det kvar” bara sång, sång och sång.

En fyraåring ska man aldrig underskatta att själv komma med en analys och ett varför?

Så jag frågade rakt ut: ”Varför frågar du aldrig hur långt det är kvar när vi åker lådcykel men alltid i bil?”

”Det är för att man får frisk luft på cykeln, i bilen är man instängd” svarade hon som att det var den mest självklara saken i världen.

Och kanske är det just så enkelt. Barn har ofta rätt och ser sånt som ens avtrubbade vuxenhet inte alltid kan ta in.

På väg mot Nynäs…

Igår var vi på barnkalas.

Efter ett tag var cykeln belägrad med barn i, på, vid sidan, baktill samt alla andra klängbara ställen.

Det är inte första gången.

Något med cykeln har en extrem dragningskraft på barn.

Barnkalas igår

Lådcykellivet är fantastiskt.

På FB la jag märke till en diskussion rörande nån mamma som ville ha en, men tyckte den var för dyr.

Man har ju lärt sig vad en cykel får kosta. Högst sextusen för en ny.

Många där jag bor har lagt femtontusen på en barnvagn. Populära Bugaboo bee med tillbehör kommer ungefär upp i den kostnaden. Bara för att få lite perspektiv.

Bugaboo

En lådcykel är inte dyr – det är dagens budskap. Den kostar knappt någonting i försäkring och drift.

Köper man en med välkänt och bra fabrikat (ska man), är dessutom andrahandsvärdet högt.

Så, har du/ni turen att ha ett lådcykelbehov? Förgyll livet med en. Lägg inte ner planerna för att den är för dyr, för det är den inte.

Kan man göra sig av med bilen på kuppen och leva bilpools, tåg och cykelliv istället blir kostnadsdiskussionen både löjlig och onödig.

Hur som helst: för bara femton till tjugotusen får man en extremt stor dos av både lycka och funktion i många många år framöver.

/DS

 

 

Lådcykelspörsmål

Fortsätter att få en hel del mail med frågor rörande det bilfria livet. Mer och mer faktiskt. Ett litet tecken på att fler börjar öppna upp för tanken ”det kanske går ändå”, med allt positivt det för med sig.

Lika bra att lägga ut en del av dem som inlägg, kanske fler som har liknande funderingar. Ska försöka ge så bra svar jag kan men tar gärna emot hjälp via kommentatorsfältet från andra med erfarenheter.

Hej David,

jag heter Peter Dahlström och befinner mig i en liknande situation som du beskriver i din blogg; jag har just fått barn och är på intet vis intresserad av att skaffa bil. Lådcykel verkar vara lösningen. Det jag undrar är om man behöver en eldriven lådcykel eller om man faktiskt klarar sig bra med en icke-eldriven? Jag testkörde Gamla Enskedes lådcyklars eldrivna modell och den var fantastiskt rolig att köra men prislappen på 29 000 kronor avskräcker.

Vilken modell kör du på?

Sedan har jag lite huvudbry vad gäller förvaringen. Jag är lite orolig för utrymmet, hur har du löst det med din lådcykel?

Tack för en inspirerande blogg!

Hälsningar / Peter”

Behöver man elassist på sin lådcykel?

Vi har haft vår i snart fyra år och har, trots elavsaknad, haft enorm glädje av den. Cyklade med barn, fet fjällryggsäck i lådan samt två cykelväskor vid sidan av pakethållaren från Nynäshamn till Stockholm (6 mil) på några timmar (ca 4) förra sommaren (bild). Så med andra ord, även om det var en kamp, klarar man sig ganska långt utan elsupport så fort låren växt till sig lite (går fort).

Klarar mig utan el men det värker ibland

Men i vardagsbestyren bangar till och med jag lådcykling om avståndet mellan A och B är större än 6-8 km. Och ska man till en vän på middag vill man gärna inte komma dit med svetten drypande. Hade det inte i såna situationer (och såklart många fler) varit helt underbart med elassist? Å jo å jo å jo! Användningsområdet växer och den kommer att ersätta bil i väldigt många fler situationer.

Är det då värt att pynta tiotusen (minst) extra för att när nöden kräver få en hjälpande hand?

Generellt är betalningsviljan ang. cyklar bland de flesta oförskämt låg i relation till den livsstilsförändrade potential en bra cykel besitter. På den tiden jag själv var motorist gav jag, utan några större reflektioner, 30 000:- för en Vespa piaggio. Ingen reaktioner på det. Om man jämför nyttan, till ex. vespa vs ellådcykel, så blir prislappen på 29 000:-, om den kan möjliggöra bilfri (eller bilfriare) livstil, rätt blygsam. Hemförsäkringen täcker cykelstölder och kostnaden under ägandeskapet är, i jämförelse med bil/vespa, svindlande låg.

Förvaring…

…kan vara trixit med en lådcykel om man bor i stan/lägenhet. Man gör anspråk på stor yta i cykelrummet, vilket kanske uppskattas sådär av medmänniskor, samtidigt som det är ganska orealistiskt att dagligen ta lådcykeln upp/nedför trappor – som till exempel försvårar transporten till/från vårt eget cykelrum.

Vår oelektrifierade Azor Bakfiets long står för jämnan ute. Under snart fyra år (inte hårdaste vintrarna) har den stått förtöjd med fetkätting vid en gatustolpe utan att ens brookssadeln blivit snodd. Filosofin är att den alltid ska stå tillgänglig och att om nån skulle skäla den får vi helt enkelt punga ut 1500:- i självrisk och skaffa en ny. För har man köpt en ska den banne mig användas. Jag skriver förresten ”oelektrifierade” för att utomhusförvaring skulle ta emot mer om det handlade om en ellådcykel. Ska tilläggas att vår lådcykel har stått pall för väder och vind oerhört bra under åren.

Har man en lämplig lättillgänglig innergård, för trygg ellådcykelförvaring, är det bara att gratulera – annars kanske just förvaringen är den svåraste nöten att knäcka (eller argument för lådcykel utan elmotor). Speciellt då för en ännu dyrare och mindre ”tålig” elektrifierad.

Hade jag själv en ellådcykel hade jag förmodligen forsatt med utomhusförvaring men med fler lås och kanske nåt slags larm.

Ni bloggläsare därute, komplettera gärna mina svar! Varje person som tar steget till ett bilfritt liv är en vinst för hela mänskligheten.

/DS

 

 

Bittra tongångar på jobbet när tillgången av P-platser försämras

Det är sura miner på jobbet.

Inte bland oss som cyklar men bilpendlarna är faktiskt väldigt förbannade.

Tidigare har bilisterna för en blygsam summa pengar kunnat hyra P-plats precis utanför skolan, som de mer eller mindre haft ensamrätt på.

Nu har Solna stad belutat att man ska ta ifrån dem den förmånen. De åtråvärda P-platserna ska inte längre reservas för några kvällsjobbande kulturpedagoger. Det ska vara lika för alla.

Med andra ord, vem som helst, som betalar parkeringsavgiften kan välja att stå där. Boenden i området, besökare till kulturskolan eller personal – lika för alla, först till kvarn.

En del är jätte arga. Det kommer att bli dyrare.

Beslutsfattare sprider information om beslut i nedåtgående led, gör sig onårbara och ilskan får skolledningen (budbärarna) ta emot, som i sin tur lovar att skicka tillbaka synpunkterna i uppåtgående led igen.

Kanske borde jag ställa mig upp, ta emot ilskan, agera opposition i egenskap av bilkritisk bloggare. Liksom bjuda på mig själv och ta på mig en del av skulden, då alla vet att jag är av den uppfattningen att bilen tilldelats för mycket utrymme i staden.

Men jag sitter tyst och observerar, övertygad om att det är mest effektivt att vänta ut stormen och kärleksfullt och pedagogiskt visa vägen till ljuset när allt blivit lite lugnare. Då kommer de bilberoende vara mer mottagbara.

Någon oroade sig över hur det skulle gå under vintern, när han i vanliga fall ställer cykeln och tillfälligt blir en av de bilåkande.

– Man får väl bli en sån där åretruntcyklist, suckar han.

Jamen ja, tänker jag, bli det. Och verkar i det dolda genom att tipsa om vinterdäck under fikarasten. Han sken verkligen upp när jag vittnade om vilken otrolig skillnad det är att cykla med vinterdäck när det är halt.

En av kollegorna tyckte att Solna stad skulle bygga fler parkeringsplatser om det nu är sån brist på dem.

Det är bara det att Solna redan är en bilstad i paritet med några av de värsta exemplen från USA. Inget riktigt centrum, allt utspritt, man förflyttar sig med bil från gallerian till bion, bostaden och arenan. Motorvägar, parkeringshus och en gles samhällsstruktur skapad för bilar och mindre för människor.

Många av våra elever som slutar uppger trafikkaoset utanför kulturskolan som den största anledningen. Föräldrar som ska skjutsa/hämta blir helt enkelt ståendes. Det tar för lång tid.

De bilbundnas argument mot att gå över till kollektivtrafik och/eller cykel, är helt enkelt att det är för komplicerat och tar för lång tid. Och visst, så är det ju förstås för en del som har en bit till närmsta kollektivtrafikslänk.

Byten av färdmedel, ofta från pendeltåg till buss sista biten, bidrar ju också såklart till att SL-alternativet väljs bort.

Men ingen ska inbilla mig att det multimodala sättet – kombinationen pendel, tåg, tunnelbana eller buss med vikcykel – i någons boendesituation, inte skulle vara ett konkurrenskraftigt alternativ.

Att med möjlighet att cykla, både före och efter tågresan, i rusningstid och pussla ihop sin resa, skippa bussbytet sista biten – och allt som stavas parekringsproblem blir blott ett suddigt minne.

Problemet är att få känner till att ett vettigt multimodalt transportalternativ överhuvudtaget existerar.

Matar man små gråsparvar drar de kvickt sin kos om man slänger till dem hela limpan på en gång. Men bryter man brödet i mindre bitar och ger dem lite i taget, så kommer de efter en stund riktigt nära.

Då kommer till slut det gyllene läget att slå till.

/DS

 

Lådcykelliv

Hittade en bra och utförlig lådcykelguide igår. Ni hittar den här (Cykelpendlare).

Det är inte lätt att välja bland alla. Jag hade både läst på och provkört en hel del, innan vi till slut bestämde oss för en Bakfiets.

En fördel är den raka lådan vilket gör den utmärkt att använda till transport av möbler och annat. Vissa andra modeller har ju ”rundade” kanter.

En annan avgörande grej för oss var att den inte tar mycket mer plats på vägen/cykelbanan (bredd) än en vanlig cykel. I början var vi inne på en trehjulig men att blockera hela cykelbanan skulle nog bli mindre populärt. I Köpenhamn där de flesta kör trehjuliga är cykelbanorna bredare. En tvåhjulig är, om du frågar mig, även roligare att cykla på, än en trehjulig.

Efter att ha ägt lådcykel i snart två år inser vi att det skulle vara svårt att klara sig utan. Lådcykellivet är inte bara praktiskt utan, kanske mest av allt, roligt. Det finns något lantligt romantiskt där, trots att cykeln i huvudsak förknippas med storstan.

Bella uppskattar den mer och mer ju äldre hon blir. Barn överhuvudtaget älskar den. Idag på morgonen tjatade hon om att ta på sig hjälmen för Bella vet, att om man har den på sig, innebär det ofta en cykeltur.

På den lilla turen till dagis och till affären han vi få två positiva kommentarer. En av en äldre dam vid affären och ännu en av en butiksinnehavare av en blombutik. Vi pratade bl.a. om ekologisk blomtransport med lådcykel vore ju en idé.

Det är en annan grej. Folk skiner upp av den. Bella är väldigt bortskämd med spontana leenden från främmande människor. Har svårt att tänka mig ett annat fordon som folk ler åt i så hög grad.

Sen det praktiska med storhandling, barntransport, svärfarstransport, transport av tunga saker och det ena med det tredje. Många frågar om och reagerar på priset. De tycker att det är en fin och praktisk cykel, men att sextontusen är väl lite väl…Men vad sjutton, brorsan ska just fixa växellådan på hans bil för det beloppet.

Svärfarstransport.

Hur som helst så är lådcykellivet väldigt skönt och jag är väldigt glad att vi lever det.

/DS

 

Svårt att leva utan bil utanför stan

Svårt att leva utan bil utanför stan

Min bror lät ganska förtvivlad igår, när han berättade att växellådan, på bilen, pajat och att det kostar över femtontusen att fixa.

Trots att bilen inte är särkilt gammal har de haft stora utgifter och många problem under de tre åren familjen ägt den.

Förutom växellådan, är det lite annat som behöver fixas samt införskaffande av nya sommardäck. Allt som allt kostar hela kalaset en bit över tjugotusen.

Detta har fått bägaren att rinna över. Han och hans familj går i tankar om att kanske rent av inte äga nån bil i fortsättningen.

Men det blir inte lätt. Brorsan och hans fru har tre barn tillsammans mellan 4 och 10 år. De bor i en villa i Gråbo, ca tre mil utanför Göteborg. Barnen har olika aktiviteter på kvällarna som de behöver skjuts till och föräldrarna arbetspendlar. Dessutom bor svärföräldrarna, som de relativt ofta besöker, tjugofem mil därifrån – i Småland.

Arbetspendlingen skulle gå att fixa utan bil. Men långturerna och skjuts till barnens aktiviteter är en svårare nöt …Föräldrar turas om att skjutsa varandras barn men har man ingen bil kan man liksom aldrig – ställa upp själv. Hur gör man?

Det finns en bilpool en mil från där de bor. Man kan åka buss dit eller faktiskt cykla – definitivt elcykla. En hopfällbar skulle ju vara ett plus. Kanske en hopfällbar med elhjälp. Man skulle kunna slänga in den i bagagen för att slippa lämna den vid utlämningsstället när man hämtar bilen.

En lådcykel är begränsad i hur långt man faktiskt fixar att cykla med den. Speciellt med flera barn i lådan. Men inte en el-lådcykel. Ett batteri räcker i sex, sju mil och man skulle bli hyfsat populär, bland knoddarna, att lifta med.

Ett kapell, bra regnkläder till chauffören och lite extra viljestyrka under vissa väderleksförhållanden är några nödvändiga ingredienser. Det kan också bli nödvändigt att begränsa barnens aktivitetsplatser till max en mil från hemmet.

Planering skulle vara viktigt att ligga steget före och kolla av så att det finns lediga bilar till helger och vid behov.

Hur som helst skulle det finnas extremt mycket pengar att spara och ångest att undkomma. Att inte heller äga en bil är en välsignelse. Slippa alla oväntade extrautgifter.

Har man lite tuffare omständigheter för ett bilfritt liv, än vi själva, heter ofta lösningen elcykel.

Brorsan ska nu räkna på hur mycket de faktiskt betalat för fordonet sen de köpte den och sen jämföra kostnaderna med en uppskattad användning av en bilpoolsbil under ett år.

Återkommer om detta…

/DS

 

Bakfiets till salu!

Tro det eller ej, men en Bakfiets lådcykel (sån som vi själva kör) är till salu på Blocket.

Inte var dag lådcyklar av den här modellen finns att köpa på blocket. Det kan inte finnas så många i stan. Säljaren skriver att två barn utan vidare får plats i lådan. Jag säger att 3 barn lugnt får plats (en på golvet). Man kan köpa till en bänk, att montera framför den som är standard. Då kan, om de inte är allt för stora, fyra barn få plats.

Finns att köpa i Stockholm alltså. 7 växlar. Använd en säsong.

Vi kan av hela vår själ, väsen och ande rekommendera denna hoj. En riktigt bra lådcykel som funkar bra på stans relativt smala cykelvägar.

Prutar du ner den nån tusing har du gjort en bra affär.

/DS

 

 

 

Modern minimalism

Modern minimalism

Det är onsdag eftermiddag och jag sitter som vanligt, vid denna tidpunkt, på tåget mot Uppsala. Det är än en gång tid att göra min ”tåg komibinerat med fällcykel” – resa.

På tåget får jag tid till att blogga och läsa. Jag läser ”The happy minimalist” av Peter Lawrence på min ipad.

Intressant läsning men så här långt ganska mycket ”tillbaka till naturen” – budskap. Det måste finnas ett begrepp för en sorts minimalism där man tar hjälp av modern teknik för att göra sig av med grejor man inte behöver.

Varför inte kalla det: ”Modern minimalism”.

Kanske hittar jag på detta begrepp för att jag jag känner mig lite provocerad och hotad av ”tillbaka-till-grottan” – predikningar.

”Minimalism. Javisst. Bara ingen försöker inkräkta på mitt ilife”. Liksom.

Men faktum är att ett väldigt begränsat antal människor vill bo i grotta idag.

Däremot så kan många, även småbarnsfamiljer, tänka sig att bo på liten yta i storstan. Där spelar den, om man ska använda mitt nypåfunna namn, moderna minimalismen en roll.

”Bort med allt som inte är nödvändigt. Yta är skitdyrt.”

Det är ju faktiskt genom modern teknik som jag kan ha alla papper/noter i plattan och bara en endaste liten superminipryl för spel, TV, musik, kamera, filmkamera, kalender, kollegieblock, musikstudio, filmredigering, sällskapsspel, böcker, tidningar…

Det är klart att man skulle kunna göra sig av med en massa behov också och på så sätt komma närmre en mer traditionell syn på minimalism. Men det vore lite – tråkigt.

Och säga vad man vill men tekniken hjälper en att rensa upp och göra sig av med mycket prylar man inte behöver och åtminstone ta steget mot någon slags ”light” minimalism.

Jag ser på min matlåda och inser att jag på allvar börjat tänka minimalistiskt. Omedvetet har jag valt den minsta för att den ska få rum i min lilla väska.

Det blir till att komplettera med cashewnötter om jag ska fixa denna långa arbetsdag.

Vill man förresten läsa mer om att göra avkall på det materiella, kolla in bloggen frivillig enkelhet.

/DS