Hur många cyklar behöver man?

Var på ett bröllop för ett tag sen. Ett sånt där som håller på hela natten. Kände till att det fanns en cykelentusiast av samma kaliber som jag själv, bland bröllopsgästerna.

Framåt småtimmarna brukar existensiella frågor göra sig påminda, vid såna här tillställningar.

Och en frågeställning som ligger i paritet med den om varandet- och meningen med livet är: Hur många cyklar behöver man egentligen?

Åtminstone för en cykelentusiast med stor passion. En som vill hitta de perfekta verktygen för att leva bilfritt.

Ungefär vid tvåsnåret, efter en stunds tystnad, i ett sällskap på ca fem pers som sitter nere vid bryggan och njuter av den snudd på tropiska sommarnatten, ställs plötsligt den STORA frågan av den andra av oss två bröllopsgäster som är cykelfrälsta.

Man tappar nästan målföret när så komplexa och mäktiga frågeställningar yppas, helt utan förvarning.

HUR MÅNGA CYKLAR BEHÖVER MAN EGENTLIGEN?

Som minimalist envisas jag med att påstå att det magiska antalet är TRE och inga fler.

En lådcykel – för last och barntransport, en vikcykel – för kombinationen med andra färdemedel och en multi-purpose-bike (hittar ingen svenskt ord som klingar snyggt) för långfärd, pendling och (om man vill) turfning/träning.

Lådcykeln bör nog ha elassist, men jag är inte riktigt färdig med det ställningstagandet.

Den cykelälskande bröllopsgästen menar att han kommit fram till att man kan klara sig på sex-sju cyklar. Och en sida av mig kan hålla med och förstå honom. Egentligen kan EN cykel aldrig passa lika bra för fler syften, än vad en annan är helt- och fullt ämnad till.

I diskussionen märker vi plötsligt att de andra i sällskapet har valt att avlägsna sig. Vi konstaterar nöjt att den här djupsinniga och mångbottnade frågan blev lite för mycket att mäkta med för de andra, så de vek undan för att de inte riktigt…vågade.

Mitt fokus ligger på att täcka behovet som uppstår om man avstår bilen, men det finns ju såklart andra sätt att se på det. Och frestelsen att gå loss på det bästa och mesta finns där och bultar på insidan, även för mig.

Det här är stora och svåra frågor, så det gäller att tänka igenom detta med ödmjukhet och eftertanke.

Gäller less is more även när det kommer till cyklar?

Tveksamt.

/DS

 

Vårt hemcyklade tvåmetersfönster, är nu på plats

 
Har varit slö på bloggen ett tag. Det har varit stort byggprojekt på gång här hemma. Vår tvåa har plötsligt blivit en trea, och Bella har fått ett eget rum.
Pappa var här och hjälpte oss, att bygga, under mellandagarna; resultatet blev ett fantastiskt vackert barnrum. Ett rum byggt i ett rum.
Så nu sitter alltså det hemcyklade tvåmetersfönstret – årets finaste transportcykelskalp – på sitt rätta ställe.

Om nån undrar om vi cyklade hem alla maskiner, verktyg och material så är tyvärr svaret nej. Ändå bra med bil- och släp…ibland. Men nu kan vi fortsätta att bo bra på liten yta. Gillar det ja.

Speciellt spacklingen tar tid. Så tålamodsprövande att vi fick sätta Bella i barnarbete. Moraliskt förfall, jag vet, men vi ville bli klara nån gång.

Nu bor Bella i sitt nybyggda rum, och det känns plötsligt som vi har hur mycket plats som helst. Fick även upp ett loft, inne i rummet, för nyttja golvytan till det yttersta.

Gäller ändå att leva efter: en-in-en-ut-principen. Att noga överväga sina inköp och ofta kolla av vad man kan göra sig av med. Det är de trångboddas gyllene regel. Men det är skönt att inte ha möjlighet att på samma sätt (som i ett hus eller jätteläga) samla på sig en massa prylar som bara står.

Det kommer gå fler lådcykellass med onödigtgrejor till Stadsmissionen under året, kan jag lova.

En annan grej. Hanna har köpt en Montague Boston 8. En fullstor hopfällbar. Inte jättekompakt hopfälld, men bör ändå, enligt reglementet, vara godkänd att ta med på tåg- och tunnelbana.

Montague Boston. Snygg är den också.

Mer om den inom kort!

/DS

 

Om att rensa ur, och om det lynniga habegäret

Rensa. Skicka vidare. Göra sig kvitt sitt överflöd. Varje lådcykellass som går till någon begagnatbutik som med öppna armar tar emot det, har blivit som någon slags rening för själen.

Det är som att de här grejorna man knappt visste man förfogade över, på nåt omedvetet sätt legat långt bak i skallen och gnagt.

Känslan av att trampa hem med en tom låda, medveten om att det där under flera år oanvända…man just gjort sig av med, kommer att användas igen, är bara så – skön. Det är nästan lite andligt.

Det bästa med att bo litet är just att man i längden inte kan samla på sig hur mycket som helst. Man måste helt enkelt förr- eller senare rensa ur – annars blir det kaos. Och när man kommer till skott och får iväg det onödiga, det är då välbefinnandet uppstår. Belöningen. Friden.

Jag vill här göra en liten ödmjuk reservation för att hela tillfredsställelsen kanske på nåt aningslöst sätt ändå till sist bara handlar om – konsumtionsbegär. Nu har jag tömt rejält, så nu kan jag också fylla på. Nu kan jag minsann unna mig…Ungefär.

Och ja, jag älskar prylar. Blir lycklig när jag har nåt nytt i sikte. Får liksom ett rus. Det har varit så sen jag sent in på kvällstimmarna, som liten lu (grabb på småländska), med lampan tänd nötte ut Båtnytt efter Båtnytt. Yep, då var det båtar som gällde.

Älskade att trigga igång habegäret som pulserade genom kroppen som något ganska barntillåtet, men oj så obotlig åtrå. Bestämde mig för att sätta en gräns för att en båt för över en miljon kanske skulle va oskäligt i relation till min framtida ekonomi, så jag exkluderade de båtmodeller i de högre priskategorierna i mitt fantiserande. Kan säga att på den tiden, hade jag inga som helst planer på att bli kulturarbetare.

Tur att man kom in på cyklar. Även om du tycker att femtontusen är dyrt för en lådcykel, kommer du ändå inte närheten av de summor du hade fått lägga ut på ditt intresse om du blivit sportbilsnörd. Du kanske får några fälgkapslar för motsvarande peng.

Därför kan vi cykelentusiaster skatta oss lyckliga – och vi funktionscyklister, som bytt billiv mot cykelliv, hade – om vi varit tvungna – kunnat betala ännu högre skatt. Men just nu behöver vi inte det – så vi kan lägga pengar på restaurangbesök, kvalitetsvin, fika, köpa sockerdricka och förkovra oss i kultur, istället.

Men, det jag skulle komma till, min poäng, är att jag genom mitt rensande och begränsande av onödiga grejor, nån gång ska bli nöjd och sluta googla efter prylar (cyklar, tillbehör, teknik, Apple…) som eggar och pockar för att väcka det så svårtyglade och förbannade…habegäret.

Tänk vad skönt, vilken härlig känsla, att bara känna: nu får det va bra. Jag har det jag vill ha, inga nya uppdateringar eller uppgradringar, det är nog nu. Jag är nöjd.

Och det är precis så jag resonerar. Efter min nästa iphone och ipad och min nästa Brompton och lite tillbehör till min touringcykel och kanske ett tv-spel och kanske bara lite annat också…Då, men inte förr, ska jag bara vara helt och fullkomligt nöjd med det jag har…och bara njuta.

/DS

 

Våga vägra bil

Våga vägra bil

Ska vi inte passa på att rensa upp lite och göra oss av med saker vi inte behöver, nu när vi har bil denna veckan? frågade Hanna igår förmiddag.

Att göra sig av med grejor som inte används, skänka till Second hand, ge bort till vänner, lägga ut på Blocket m.m. får en – som jag varit inne på tidigare – att känna sig lättare.

Därför bangar jag sällan på förslag om att göra sig av med överflödiga prylar.

Att göra detta med bil lägger sordin på aktiviteten. Att göra det med lådcykel sätter däremot krydda på det hela och gör turen till Myrornas, Stadsmissionen etc. riktigt lustfylld.

Men det är ju bl.a. tre stolar, replikerar Hanna när jag svarar att vi fixar det med cykeln och att vi inte behöver bilen.

Du kommer att få åka minst två turer fram och tillbaka, fortsätter hon.

En tur räcker, svarar jag och tänker på det illvett jag fick när jag skulle parkera bilen häromnatten.

Och det går. Tre stolar, fyra tavelramar, en matta samt några påsar som ska till återvinningen.

Triumf.

Med ett par elastiska spännremmar är det hur stabilt som helst. Stadsmissionen på Hagagatan tog emot rubbet.

Fyra stolar hade också funkat …Om man bara har tillräckligt mycket vilja, så sväljer cykeln mer last än man kan föreställa sig.

Kampen mot bilberoendet fortsätter.

/DS

 

Vespan

Vespan

I strävan efter en mer minimalistisk livsstil, fortsätter rensningen av prylar som inte används. Igår rök den här gamla hjälmen från min tid som Vespaägare. I över två år har den legat i förrådet – oanvänd.

En svart, väldigt vacker, Vespa Piaggio – gled jag runt med. Den tog mig överallt men jag blev lat – och fet. Man åkte från port till port och den vardagsmotion man fick, genom att bl.a. gå från- och till tunnelbanan visade sig vara mer viktig, för att inte fläska på sig, än jag först anat.

En vinterdag, då jag absolut borde tagit tunnelbanan istället, halkade jag och fick Vespan över foten. Omdömet försvann för ett ögonblick, eftersom jag var sen till pedagogiklektionen på musikhögskolan.

Ett år senare fick jag pengar från mitt försäkringsbolag p.g.a nedsatt rörlighet i fotled (den funkar bra idag).

Nu hade jag äntligen råd med en ny cykel. Alla mina tidigare hade blivit stulna (sex stycken i Sthlm), vilket var en bidragande orsak till att det till slut blev en ihopfällbar.

 

 

 

Ett halvår senare insåg jag att det inte längre fanns behov av Vespan. Jag hade blivit helfrälst på ”tåg + cykel”. Det var så jag kände att jag ville ta mig fram helt enkelt. En piggare livstil med mer rörelse. Fettet från buken tog lite hastigt och lustigt farväl. Vespan såldes och jag har inte saknat den.

Hjälmen var den sista ägodelen som påminde mig om mitt förgångna Vespaliv.

Men den var himla snygg – Vespan.

/DS

 

 

 

Rensa vidare

Rensa vidare

Har precis avslutat boken, ”Clear your clutter with Feng Shui” av Karen Kingston. Det talas om dåliga energier om du till exempel förvarar saker under sängen. Minimalismen blir till andlighet och så långt, känner jag, att jag inte behöver gå. För mig räcker det med att man faktiskt verkar bli tillfredställd och må bättre av att göra sig av med prylar man inte använder. Att istället satsa på färre men med bättre kvalité och livslängd, är min kopp te.

Har beslutat mig för att anta denna bloggs utmaning. Jag hänger på genom att göra mig av med en grej per vecka. I nuläget skulle jag kunna cyna och höja antalet grejor per vecka men i långa loppet, känns en grej per vecka rätt sunt och överkomligt.

Så: Just i dag faktiskt, ryker denna gamla vakra ryggsäck.

Köptes på Tradera för två årsedan och säljs nu på Tradera för ungefär samma pris. Totalt meningslöst köp med andra ord. Men det är lätt att va efterklok, det var ju en fin grej helt enkelt. När man köper och säljer begagnat så blir det ju ungefär som att ha lånat ryggan i två år. Det är därför det är bra med begagnade grejor. Man kan låna ett tag och se om man använder och sen lämna tillbaka – eller behålla. Man får oftast ut ungefär det man gav.

Hoppas köparen får mer glädje av den än vad jag har haft. För ett tag sen hade jag valt att behålla den för att jag tycker den är fin – men inte nu längre. Inte sen jag blev minimalistfrälst.

Det var veckans rensning det. När man kommit ner till det antalet prylar som man faktiskt känner att man har glädje av så kan man köra ”en in, en ut” – principen. Blir bra det!

Fnular fortfarande om jag ska göra mig av med datorn och bara använda surfplattan.

Det tar emot lite ska jag bekänna. Man måste väl ha en dator ändå?

/DS

 

Skomakarn är en hjälte

Var hos skomakarn idag. Bad honom se över min halvtrasiga men jättesnygga skinnjacka. Den ska vara klar imorgon kl 12:00. Hurra för skomakarn!

Samma skomakare har lagat både väskor och skor, åt mig, tidigare. Tidslösa saker av bra material, utan något bäst före datum, kan man ofta laga i all oändlighet.

När jag var på väg ut såg jag att det satt en skylt uppe på dörren, att han även byter batteri på klockor. Jag har en gammal Tissot, jag inte använt på flera år. Om skomakarn får igång den blir det nästa ”att-göra-sig-av-med”-grej.

Hurra för skomakare, de är viktiga!

De kan inte haft det lätt sen ”köp-och-släng”-kulturen etablerade sig i vårt land.

/DS

 

Stressad vän får nytta av min fällcykel

Stressad vän får nytta av min fällcykel

Knappt hade jag vaknat – denna morgon – förrän polarn Erik stod vid dörren bultandes och ropandes:

” Jag behöver hjälp, det är bråttom …öppna!”

Jag släppte in honom och han berättade att han behövde hjälp med att få upp en slipmaskin, han är nämligen snickare, till tredje våningen i en fastighet utan hiss.

Hastigt och lustigt satt vi i hans bil, för att bege oss till Södermalm.

”Vänta”, sa han precis innan vi skulle åka, ”Du har ju en hopfällbar cykel.”

 

Hans tanke att han skulle slippa skjutsa hem mig, eftersom han var så stressad med jobbet, accepterades och två minuter senare var vi på väg – med cykeln i lastutrymmet.

Fällcykeln var även till gagn för polarn denna morgon.

Det bjuder jag så gärna på!

/DS

 

 

Sjukt udda cyklar

 

En del av dessa, ser verkligen helt sjuka ut.

Fällcykeln, åtminstone den småhjuliga, kan te sig något udda för en del (håller inte med) men här har de tagit i lite extra.

/DS

Räcker det med bara plattan?

Räcker det med bara plattan?

Under påskhelgen har jag organiserat och gjort back-ups på massor av foton och dokument i datorn. Mitt mål är att avveckla datorbehovet och bara använda mig av surfplattan i fortsättningen.

Många säger: ”En ipad ersätter inte en dator, man måste ha båda två.”

Jag ställer mig skeptisk till detta. Dels för att, sen jag skaffade en surfplatta, har jag till 90% bara använt den – till: läsning, inspelning, anteckningar, musik, noter, mejlande, film, spel, surfning, svtplay m.m.

Det stör mig i min ”less-is-more”-filosofi att äga någonting som jag knappt använder. Datorn borde få gå till någon bättre behövande.

Enda gångerna jag använder datorn är för att: Skriva längre dokument och för att göra backuper.

Dokumentproblemet har jag löst med ett trådlöst tangentbord till ipaden. Funkar klockrent. Det som återstår är att kunna säkerhetskopiera allt jag har i plattan utan att använda sig av en dator.

Men det går genom att använda sig av: Dropbox, Box.net, GoogleDocs m.m.

Molnbaserade tjänster som eliminerar behovet av itunes och en dator. Mitt tillvägagångssätt har varit att göra backuper på dvd-skivor samt att lägga foton, noter, dokument, filmer i molntjänsterna. Apple har ju också sin egna molntjänst (som jag är skeptisk till), icloud. Denna server drivs med kolkraft, vilket är direkt miljöfarligt, så det tar emot att köpa plats där. Skäms Apple!

Adjö datorbehov!

Men som sagt, problemet verkar vara löst. Jag har inget behov av datorn längre. Eller, rättare sagt, jag har inget behov av att äga en dator längre. Vid behov, kan jag låna en på jobbet eller på biblioteket.

Men det tar emot ändå. Känns lite konstigt. Måste man inte ha en dator?

Jag frågade en expedit på Macoteket: ”Varför kan jag inte ersätta en laptop med en ipad?”

”Jo, det stämmer att du inte kan det …Jag till exempel håller på med musikinspelning …och jag skulle ju aldrig använda min ipad för att spela in trettio olika spår.”

Det får tala för sig själv. Jag har inga såna behov så datorn ryker nog ändå – förr eller senare.

/DS