Om att rensa ur, och om det lynniga habegäret

Rensa. Skicka vidare. Göra sig kvitt sitt överflöd. Varje lådcykellass som går till någon begagnatbutik som med öppna armar tar emot det, har blivit som någon slags rening för själen.

Det är som att de här grejorna man knappt visste man förfogade över, på nåt omedvetet sätt legat långt bak i skallen och gnagt.

Känslan av att trampa hem med en tom låda, medveten om att det där under flera år oanvända…man just gjort sig av med, kommer att användas igen, är bara så – skön. Det är nästan lite andligt.

Det bästa med att bo litet är just att man i längden inte kan samla på sig hur mycket som helst. Man måste helt enkelt förr- eller senare rensa ur – annars blir det kaos. Och när man kommer till skott och får iväg det onödiga, det är då välbefinnandet uppstår. Belöningen. Friden.

Jag vill här göra en liten ödmjuk reservation för att hela tillfredsställelsen kanske på nåt aningslöst sätt ändå till sist bara handlar om – konsumtionsbegär. Nu har jag tömt rejält, så nu kan jag också fylla på. Nu kan jag minsann unna mig…Ungefär.

Och ja, jag älskar prylar. Blir lycklig när jag har nåt nytt i sikte. Får liksom ett rus. Det har varit så sen jag sent in på kvällstimmarna, som liten lu (grabb på småländska), med lampan tänd nötte ut Båtnytt efter Båtnytt. Yep, då var det båtar som gällde.

Älskade att trigga igång habegäret som pulserade genom kroppen som något ganska barntillåtet, men oj så obotlig åtrå. Bestämde mig för att sätta en gräns för att en båt för över en miljon kanske skulle va oskäligt i relation till min framtida ekonomi, så jag exkluderade de båtmodeller i de högre priskategorierna i mitt fantiserande. Kan säga att på den tiden, hade jag inga som helst planer på att bli kulturarbetare.

Tur att man kom in på cyklar. Även om du tycker att femtontusen är dyrt för en lådcykel, kommer du ändå inte närheten av de summor du hade fått lägga ut på ditt intresse om du blivit sportbilsnörd. Du kanske får några fälgkapslar för motsvarande peng.

Därför kan vi cykelentusiaster skatta oss lyckliga – och vi funktionscyklister, som bytt billiv mot cykelliv, hade – om vi varit tvungna – kunnat betala ännu högre skatt. Men just nu behöver vi inte det – så vi kan lägga pengar på restaurangbesök, kvalitetsvin, fika, köpa sockerdricka och förkovra oss i kultur, istället.

Men, det jag skulle komma till, min poäng, är att jag genom mitt rensande och begränsande av onödiga grejor, nån gång ska bli nöjd och sluta googla efter prylar (cyklar, tillbehör, teknik, Apple…) som eggar och pockar för att väcka det så svårtyglade och förbannade…habegäret.

Tänk vad skönt, vilken härlig känsla, att bara känna: nu får det va bra. Jag har det jag vill ha, inga nya uppdateringar eller uppgradringar, det är nog nu. Jag är nöjd.

Och det är precis så jag resonerar. Efter min nästa iphone och ipad och min nästa Brompton och lite tillbehör till min touringcykel och kanske ett tv-spel och kanske bara lite annat också…Då, men inte förr, ska jag bara vara helt och fullkomligt nöjd med det jag har…och bara njuta.

/DS

 

Vespan

Vespan

I strävan efter en mer minimalistisk livsstil, fortsätter rensningen av prylar som inte används. Igår rök den här gamla hjälmen från min tid som Vespaägare. I över två år har den legat i förrådet – oanvänd.

En svart, väldigt vacker, Vespa Piaggio – gled jag runt med. Den tog mig överallt men jag blev lat – och fet. Man åkte från port till port och den vardagsmotion man fick, genom att bl.a. gå från- och till tunnelbanan visade sig vara mer viktig, för att inte fläska på sig, än jag först anat.

En vinterdag, då jag absolut borde tagit tunnelbanan istället, halkade jag och fick Vespan över foten. Omdömet försvann för ett ögonblick, eftersom jag var sen till pedagogiklektionen på musikhögskolan.

Ett år senare fick jag pengar från mitt försäkringsbolag p.g.a nedsatt rörlighet i fotled (den funkar bra idag).

Nu hade jag äntligen råd med en ny cykel. Alla mina tidigare hade blivit stulna (sex stycken i Sthlm), vilket var en bidragande orsak till att det till slut blev en ihopfällbar.

 

 

 

Ett halvår senare insåg jag att det inte längre fanns behov av Vespan. Jag hade blivit helfrälst på ”tåg + cykel”. Det var så jag kände att jag ville ta mig fram helt enkelt. En piggare livstil med mer rörelse. Fettet från buken tog lite hastigt och lustigt farväl. Vespan såldes och jag har inte saknat den.

Hjälmen var den sista ägodelen som påminde mig om mitt förgångna Vespaliv.

Men den var himla snygg – Vespan.

/DS

 

 

 

Rensa vidare

Rensa vidare

Har precis avslutat boken, ”Clear your clutter with Feng Shui” av Karen Kingston. Det talas om dåliga energier om du till exempel förvarar saker under sängen. Minimalismen blir till andlighet och så långt, känner jag, att jag inte behöver gå. För mig räcker det med att man faktiskt verkar bli tillfredställd och må bättre av att göra sig av med prylar man inte använder. Att istället satsa på färre men med bättre kvalité och livslängd, är min kopp te.

Har beslutat mig för att anta denna bloggs utmaning. Jag hänger på genom att göra mig av med en grej per vecka. I nuläget skulle jag kunna cyna och höja antalet grejor per vecka men i långa loppet, känns en grej per vecka rätt sunt och överkomligt.

Så: Just i dag faktiskt, ryker denna gamla vakra ryggsäck.

Köptes på Tradera för två årsedan och säljs nu på Tradera för ungefär samma pris. Totalt meningslöst köp med andra ord. Men det är lätt att va efterklok, det var ju en fin grej helt enkelt. När man köper och säljer begagnat så blir det ju ungefär som att ha lånat ryggan i två år. Det är därför det är bra med begagnade grejor. Man kan låna ett tag och se om man använder och sen lämna tillbaka – eller behålla. Man får oftast ut ungefär det man gav.

Hoppas köparen får mer glädje av den än vad jag har haft. För ett tag sen hade jag valt att behålla den för att jag tycker den är fin – men inte nu längre. Inte sen jag blev minimalistfrälst.

Det var veckans rensning det. När man kommit ner till det antalet prylar som man faktiskt känner att man har glädje av så kan man köra ”en in, en ut” – principen. Blir bra det!

Fnular fortfarande om jag ska göra mig av med datorn och bara använda surfplattan.

Det tar emot lite ska jag bekänna. Man måste väl ha en dator ändå?

/DS

 

Skomakarn är en hjälte

Var hos skomakarn idag. Bad honom se över min halvtrasiga men jättesnygga skinnjacka. Den ska vara klar imorgon kl 12:00. Hurra för skomakarn!

Samma skomakare har lagat både väskor och skor, åt mig, tidigare. Tidslösa saker av bra material, utan något bäst före datum, kan man ofta laga i all oändlighet.

När jag var på väg ut såg jag att det satt en skylt uppe på dörren, att han även byter batteri på klockor. Jag har en gammal Tissot, jag inte använt på flera år. Om skomakarn får igång den blir det nästa ”att-göra-sig-av-med”-grej.

Hurra för skomakare, de är viktiga!

De kan inte haft det lätt sen ”köp-och-släng”-kulturen etablerade sig i vårt land.

/DS

 

Värsta kommentaren

Idag på kulturskolan, går jag förbi två fjortonåringar, som sitter och tuggar tuggummi. Med ena handen bär jag min cykel.

”Har din cykel ramlat ihop.”, kommenterar en av dem och båda skrattar högt.

”Har ni aldrig sett en ihopfällbar cykel.”, svarar jag, leendes, tillbaka.

Den har inte ramlat ihop:(

Förutom övervägande positiva kommentarer har de värsta hittills varit: ”Ihopfällbar Rullstol” och ”Bärbar ledstång” (en gång när jag sköt den framför mig med sadelstången utdragen).

Men ”cykel som ramlat ihop” tar nog ändå priset.

Men dagen till ära, så bjuder jag på det också.

/DS

 

 

Räcker det med bara plattan?

Räcker det med bara plattan?

Under påskhelgen har jag organiserat och gjort back-ups på massor av foton och dokument i datorn. Mitt mål är att avveckla datorbehovet och bara använda mig av surfplattan i fortsättningen.

Många säger: ”En ipad ersätter inte en dator, man måste ha båda två.”

Jag ställer mig skeptisk till detta. Dels för att, sen jag skaffade en surfplatta, har jag till 90% bara använt den – till: läsning, inspelning, anteckningar, musik, noter, mejlande, film, spel, surfning, svtplay m.m.

Det stör mig i min ”less-is-more”-filosofi att äga någonting som jag knappt använder. Datorn borde få gå till någon bättre behövande.

Enda gångerna jag använder datorn är för att: Skriva längre dokument och för att göra backuper.

Dokumentproblemet har jag löst med ett trådlöst tangentbord till ipaden. Funkar klockrent. Det som återstår är att kunna säkerhetskopiera allt jag har i plattan utan att använda sig av en dator.

Men det går genom att använda sig av: Dropbox, Box.net, GoogleDocs m.m.

Molnbaserade tjänster som eliminerar behovet av itunes och en dator. Mitt tillvägagångssätt har varit att göra backuper på dvd-skivor samt att lägga foton, noter, dokument, filmer i molntjänsterna. Apple har ju också sin egna molntjänst (som jag är skeptisk till), icloud. Denna server drivs med kolkraft, vilket är direkt miljöfarligt, så det tar emot att köpa plats där. Skäms Apple!

Adjö datorbehov!

Men som sagt, problemet verkar vara löst. Jag har inget behov av datorn längre. Eller, rättare sagt, jag har inget behov av att äga en dator längre. Vid behov, kan jag låna en på jobbet eller på biblioteket.

Men det tar emot ändå. Känns lite konstigt. Måste man inte ha en dator?

Jag frågade en expedit på Macoteket: ”Varför kan jag inte ersätta en laptop med en ipad?”

”Jo, det stämmer att du inte kan det …Jag till exempel håller på med musikinspelning …och jag skulle ju aldrig använda min ipad för att spela in trettio olika spår.”

Det får tala för sig själv. Jag har inga såna behov så datorn ryker nog ändå – förr eller senare.

/DS

Jesus

Om det funnits cyklar på Jesu tid, hade han bergsäkert haft en. Både, snabbare, miljövänligare och energisnålare transportmedel än åsnan.

Han hade säkert varit drivande i frågor om cykelinfrastruktur också.

Men då gissar jag bara.

Diskussionen huruvida Jesus var minimalist eller inte, finns ingen anledning att orda om.

Cykla fromt under påsken!

/DS

Cykelrusningstid i Utrecht

Vad säger man? Man håller tyst, njuter och väntar på cykelmiljarden.

 

 

/DS