I Christiania är det förbjudet med vapen, heroin och bilar

På fredagseftermiddan fäller vi ut cyklarna utanför Köpenhamns centralstation, för att ta oss till hotellet och checka in.

Jag slår in Vesterbrogade 66 på Google-maps, väljer färdsätt ”cykel”, tar på mig hörlurarna och med röstnavigationen till hjälp – tar vi oss de två kilometrarna till hotellet på ungefär 8 minuter.

En halvtimme senare är vi på väg till Nyhavn. Det går bara inte att vara sur, när man trampar sig fram genom Köpenhamns genomtänkta cykelvägnät i den tjugofemgradiga försommarvärmen. Inte ens om man försöker.

Vi går en sväng fram- och tillbaka längs restaurangerna och ölcafeerna i Nyhavn. Det är trångt av öldrickande danskar i området, som firar, skrattar och skålar, för att hälsa sommarvärmen välkommen.

Vi väljer att köpa med oss några öl och nötter och spendera kvällen i Botanisk Have, nån kilometer därifrån. De många lådcyklarna i Köpenhamns parker – kryddar det danska gemytet ytterligare.

(Men bilderna ovan är tagna i Østerbro, nära fotbollsstadion)

På förmiddan, dagen efter, är det dags att cykla vidare till den bilfria stadsdelen Christiania. Med Googles röstnavigation tar vi oss enkelt dit.

Ingen kollektivtrafik att ha koll på. Inga långa- och tidsdödande promenader. Bara vikcykel och gps.

Christianias grundlag

Inga vapen eller bilar är tillåtna här

I Christiania ställer man lådcykeln i garaget istället för bilen

Bakken, är ett tivoli vi blivit rekommenderade av en god vän som tidigare bott i Köpenhamn.

”Gå inte till Tivoli, gå till Bakken istället, mycket mysigare” har han sagt.

Men enda anledningen till att han inte ska få stryk (eller bang som man säger på danska) är att cykelvägen (15 km) längs Strandvejen på vägen dit, är himla fin.

Gillar man plastmöbler på restaurangerna och en atmosfär som påminner om den man kan uppleva på resande tivolin, så ska man åka till Bakken.

Det hjälper inte att det lär vara världens äldsta Tivoli. All charm, förutom att det ligger fint i skogen, har åren tydligen tvättat bort.

Välj Tivoli.

På kvällen äter vi på Italiensk restaurang och upplever glädjevrålen från Rådhuspladsen, när danskarna tar hem Eurovision lite senare. Hela finalen har visats på storbildsskärm där.

Köpenhamn från toppen av Vor frelsers kyrke

På söndan kommer regnet väldigt passande då vi planerat in ett par museum. The museum of Copenhagen och Danmarks designmuseum.

Vi avslutar denna Köpenhamns-weekend med en läcker vegetarisk buffè på Riz Raz i närheten av Strøget.

Senare lastar vi in våra vikcyklar i ett SJ-snabbtåg, som ska ta oss tillbaka till Stockholm.

 

Med hjälp av en vikcykel och gps, kan man se och uppleva en hel del på en helg.

Snart blir det Berlin också!

/DS

 

Ensamresenär

Ensamresenär

Lunchade med några kollegor från kulturskolan idag. Vi snackade lite om sommarplaner och jag berättade om min cykelsemester.

”Cyklar du själv?”, frågar de förvånat.

Många blir förvånade när jag berättar att jag ska resa ensam. För mig är det helt enkelt så att de semestrar, som jag fått ut mest av, har jag gjort själv.

”Men man har ju ingen att prata med?”

Mina erfarenheter är att människor vågar närma sig en i större utsträckning än om man kommer i sällskap. Man blir ofta lite mer ”offensiv” själv också, och vågar föreslå en öl till någon man precis presenterat sig för.

Att vara ensamresenär är mer spännande. Det händer mer oförutsägbara saker. Förra sommaren, under min Vetlanda-Köpenhamn utfärd, blev jag bjuden på fest av ett sällskap från alternativ.nu i Lönsboda, ena kvällen och satt och diskuterade religion med en grek i Köpenhamn, den andra. En kontrast till den inrutade tillvaron på hemmaplan.

”Men du har ju fru och barn, borde inte du vara hemma hos dom?”

Det är den tråkigaste och mest livsföraktande kommentaren jag fått. Jag kan inte förstå hur man resonerar hur jag än försöker. Tror man allvarligt talat att man får några duktighetspoäng i familjetillvaron för att man undantrycker sina behov? NEJ NEJ NEJ. Det blir trevligare om man lyssnar till varandras behov i en relation och ger varandra det personen i fråga behöver för att må bra. Är det svårt att förstå? Det betyder INTE att man inte vill vara med sin familj. Att ge varandra tid att sticka iväg utan den andra hälften nån gång ibland, gör bara gott.

Och jag behöver ge mig iväg ensam, på en dryg veckas cykelsemester, en gång om året. Och får jag det blir jag glad. Och jag får och vill och kan och ska. Så enkelt är det.

Bara en månad kvar nu…

/DS

 

Använda telefonens GPS på cykelsemestern

Använda telefonen GPS på cykelsemestern

Nu är det bestämt. Den sjunde juni drar jag på fällcykelsemester. En åtta dagar lång ”cykel + tåg” – semester. Och även en bit med färja mellan Danmark och Tyskland förresten.

Bara ca: 1,5 månad kvar med andra ord. Bäst att kolla SJ-biljett till Köpenhamn så snart som möjligt. Kan ju bli himla dyrt om man är sent ute.

En ovärderlig grej, på cykelsemestern, är telefonens GPS. Att ha den fäst, i sitt ställ på styret, är himla tryggt. Man vill undvika att av misstag hamna på motorvägen. Att cykla på motorväg är ingen höjdare och att cykla där med en liten fällbar – är ännu värre.

Eftersom det är otympligt att hålla på med stora cykelkartor, passar telefonen utmärkt, speciellt enligt det minimalistiska manifestet – om det nu finns ett sådant. En annan smart grej är att ladda telefonen med en solcellsladdare. Annars blir det ett himla jagande efter strömkällor på var och varannan rastplats.

Nu till problemet. När jag var i Frankrike sist, var jag lite sen med att avaktivera Data-Roaming i min iphone. Enligt min senaste mobilfaktura han telefonen ta emot 2 MB mobildata (automatiskt). Det kanske gick någon timme innan jag kom det och stängde av. Två MB motsvarar ungefär ett foto, taget med en hyfsat modern smartphone. Operatören 3 tar 25 kr/MB.

Med andra ord är det ekonomiskt helt orimligt att använda sin smartphone utomlands – och därmed blir det, för de flesta, att konka med sig kartan ändå. Sjukt att det ska kosta så mycket för lite datatrafik.

Men nu ska det bli ändring. Och det redan till sommaren. Åtminstone inom EU. Följande priser ska börja gälla redan i sommar så jag kanske kan använda min GPS ändå. I Danmark är det dessutom samma priser som Sverige med operatören 3.

För 2012 (EU) gäller för alla operatörer:

Datatrafik: 6:50 kr per megabyteRinga mobilsamtal: 2,70 kr per minutTa emot mobilsamtal: 74 öre per minutSMS: 85 öre

Ganska stor skillnad med andra ord. Sen ska det bli ännu billigare 2014 och framåt.

Verkar mer överkomligt även om man inte kommer kolla på SVT Play under semestern precis.

/DS

 

 

Köpenhamn – Amsterdam

Knappt har jag kommit hem från Frankrike innan det börjat suga i res-tarmen igen.

Sommarens ”fäll-cykel-luff” (tycker det är ett bra namn) till Amsterdam har jag stora förväntningar på. Hollands cykelkultur ligger mig i fatet, kan jag tänka. Att jag ännu inte upplevt den, finns ingen ursäkt för.

Har, lite hastigt och lustigt, gjort en liten karta på min utfärd. Är ganska nöjd. De blåfärgade sträckorna är med cykel och det röda med tåg. En liten färjetur mellan Rödby och Puttgarden är också en del av planen.

33 mil med cykel och 44 mil med tåg. Jag startar där jag sist slutade – i Köpenhamn.

Himla bra med ”fäll-cykel-luff” när man har begränsat med tid. Tåg till Köpenhamn och sen kombinerar man färdmedel hej vilt, resten av vägen. Tåg hela vägen hem!

På detta sätt kommer man, på kort tid, ganska långt ner på kontinenten. Räknar med att vara borta 7 – 10 dagar.

Kul ska det bli!

/DS

 

Cykling och kultur i Rouen

Cykling och kultur i Rouen

Hård och intensiv dag igår. Vaknade 04:15 för att ta flygbussen till Arlanda. När vi kom till Charles de gaulle väntade en två timmars resa med buss innan vi, vid tvåtiden, var framme i Rouen. Efter en dag med många kulturella intryck, konserter och konversationer somnade jag helt slut vid tolvtiden. En natts skön och välförtjänt djup sömn.

Hotellet vi bor på ligger mitt i den charmiga medeltidsstaden Rouen. Staden är bl.a. känd för att frankrikes nationalhelgon Jeanne D’e arc brändes på bål här.

 

Under förmiddagen var det äntligen läge för att packa upp cykeln. Precis som jag var övertygad om, var cykeln helt intakt efter flygresan.

Efter frukosten, som för övrigt precis som vanligt i Frankrike bestod av sockrade bakverk, bestämde vi oss för att göra stan. Mina kollegor till fots och jag alena på cykel. Härligt att äntligen få cykla.

Mysig stad Rouen. Trevligare cykling här än i Paris.

 

Det är nästan läskigt vad fort man lär sig att hitta i en ny stad när man cyklar; om man jämför med att gå menar jag. På nån timme har jag ganska bra koll på hur man lokaliserar sig tycker jag.

De här sköna lirarna är mina kollegor. Stannade till och tog en kaffe efter att ha utforskat stan med Brommen, under förmiddagen.

 

Anledningen till att vi är här är att vi ska observera och studera hur man organiserar ett sånt här stort kulturprojekt.

Det är en supertrevlig kulturfestival och vi har redan sett och hört många unga talanger. Men en sak som är mindre trevlig är att vi är beroende av någon som skjutsar runt på oss hela tiden. Alla events är nämligen utspridda över hela kommunen. Vi är såå bilberoende!

Franska konstnärer utövar kreativitet vid floden Seine.

 

När vi ska ta oss någonstans så måste vi ringa en arrangör som sedan ringer och kollar med nån av de festivalanställda chaufförerna om hen(första gången jag använder ordet) kan köra oss. Ganska omständigt! Enligt arrangörerna är det svårt och jobbigt att att sig runt med kollektivtrafik. Min gissning är att de knappt aldrig använt den.

För mig är det viktigt att kunna ta mig runt på ett ställe utan att vara beroende av nån som kör mig. Annars mår jag dåligt. Jättedåligt. Usch!

Under dagen har jag tagit saken i egna händer och kollat upp hur man tar sig, med cykel, till och från olika konserthallar och arenor. Nu har jag koll! Cykeln är med hela tiden och mina kollegor undrar om det finns nån diagnos som passar in på mig; en person som mår skit om han inte får ha med sig sin cykel.

Kanske ligger jag i riskzonen för en sån typ av diagnos. Det bjuder jag på isåfall. Som ikväll: ingen vet hur det blir med skjuts hem till hotellet efter ett genrep vi ska se. Men jag har cykel och jag kan lätt cykla hem när jag vill. Det är 5 km och cykelväg hela vägen.

Diagnos eller inte. Att alltid ha med sig en cykel är guld!

/DS

 

 

 

Cykeln på ryggen

Cykeln på ryggen

Då var man färdigpackad. Har förstärkt mitt skydd i väskan med bitar från ett liggunderlag. Det känns idiotsäkert. Cykeln går knappt att rubba, den sitter som gjutet. Sadeln och lite annat har jag tagit isär och lagt bredvid.

Flygbussen går 05:07 i morgon bitti. Tidigt som sjutton. Men cykeln sitter på ryggen och det ska bli fint väder hela vistelsen i Normandie. 15-20 grader och sol.

En hel del kulturella evenemang kommer det att bli, tillsammans med kollegor.

Hoppas man får tid till några cykelturer i omgivningarna också.

Annars tar jag mig tid!

/DS

 

Skyddet i cykelväskan nästan klart

 

Skyddet i cykelväskan nästan klart

Nu är skyddet nästan klart. Det består av några lager av Ikea flyttkartong. Tror det blir bra.

På kanterna, runt om, blir skyddet som starkast; locket dubblar antalet lager kartong.

Flyttkartong är konstruerad för att palla lite grann. Jag ska försöka få in några bitar liggunderlag också, speciellt i hörnen.

Det känns himla bra. Cykeln kommer inte röra sig många millimetrar.

Fortsättning följer…

/DS

 

 

Sorgligt skatteåterbäringsbesked

Det var en stor sorg att öppna kuveräret från skatteverket.

Nära 7000:- ska de ha tillbaks och inte ens ett ”ursäkta” eller ”förlåt oss men…”

Jag som just skulle väcka ”ha-begäret” till liv efter att det legat i viloläge under, ”göra-oss-av-med-onödiga-grejor” – hetsen.

Har sneglat på ett elmotorkit till lådcykeln från Ecoride. Lådcykeln skulle bli det kompletta fordonet med en elmotor installerad. Möjligheten att få lite hjälp i de värsta uppförsbackarna med last och barn i lådan skulle vara oumbärligt på längre sträckor.

Men nu får det vänta. Borde ta ett snack med nån av alla mina arbetsgivare för att se vem som glömt och
betala in skatt. Men det får va förresten…

Nu väntar jag på att min väska till fällcykeln ska komma. Föräljaren på Veloform kunde nästan garantera att den skulle vara på mitt lokala utlämningsställe, idag. Om den inte dyker upp idag har jag visserligen tisdagen på mig också, innan frankrikeresan, men det skulle vara så skönt om jag fick den idag. Måste ju hinna vaddera den på nåt fiffigt sätt också.

Kartong och bubbelplast borde sitta fint! Får se vad det blir.

/DS

 

Flyga med en cykel

Flyga med en cykel

I slutet av månaden åker jag till Roen i Frankrike, på kulturfestival med några kollegor. En såkallad inspirationsresa för några av oss kulturpedagoger som jobbar på Solna kulturskola.

Självklart vill jag ta med mig min hopfällbara cykel.

Tåg har jag åkt en hel del, med min fällcykel, utan några som helst problem. Man behöver inte ens ett överdrag som det egentligen är lag på. Jag misstänker att SJ och SL-personalen helt enkelt inte bryr sig eftersom en Brompton är så liten; en större isärtagbar cykel skulle troligtvis vara ett större problem.

På flyget, det ack så miljövidriga transportmedlet, har jag aldrig tagit med cykeln.

Nu tänkte jag att det skulle bli dax, så jag tog lådhojen mot Gamla stans cykelbutik (agentur för Brompton i Sverige) för att köpa en lämplig väska.

Jag har glömt hur lättcyklad lådcykeln är utan någon last. Det är så att man blir lite förvånad varje gång.

 

Jag frågade Martin inne på butiken om hans erfarenheter av transport med Brompton på flyg. Jag var nära att lägga ner hela projektet när han berättade att hans cykel blivit skev i bakpartiet, en gång, efter en flygresa. Då använde han den enda väska Brompton erbjuder för endamålet: B-bag.

Nu så lägger han in kläder och grejor emellan så att det inte ska hända igen. För övrigt så är det bara SAS som bråkat vid en Oslo-resa. De ansåg att en cykel, ihopfällbar eller inte, måste man minsann förboka och betala extra för. Inte ens Ryanair är så snikna. På British airlines har det funkat bättre, berättar han.

Nja, lite tveksamheter. Innan jag kränger väskan ska jag dubbelkolla med Air France om det kan bli några problem. Fem dagar i en ny oupptäckt fransk medeltidsstad utan cykel vore ju – tråkigt.

I butiken hittade jag för första gången en titaniumversion av en Brompton. Jag har länge varit nyfiken att känna hur stor skillnad det är på en motsvarande stålvariant VS titan. Jag lyfte och jämförde en M2L-X och en S2L. Den förstnämnda är ca. 6000:- dyrare och knappt ett kilo lättare. Skillnad att lyfta? Inte mycket att hänga i granen.

Absolut inte värt de 6000:- extra om man ska ha hela kittet med stänkskärmar och standard däck. Kanske, däremot, om man satsar järnet på en så lätt cykel som möjligt och skippar skärmar samt väljer lättviktsdäck. Då kommer man ner 500 g till och då kanske det kan va motiverat. Om man också, gud förbjude, skippar Brookssadeln och sätter på en lättviktssadel så blir det ytterligare 200-300g i viktminskning.

Bara om man är nörd skulle jag säga, som jag dessvärre har vissa tendenser till, spenderar man så mycket pengar på en sån grej.

Nu ska jag mejla Air France och kolla om jag får ta med hojen! Jag skulle föredra tåget, om det var möjligt.

/ DS

 

 

Weekend i Paris!

Vi har varit i Paris mellan fredag och måndag. Svärföräldrarna har tagit hand om vår dotter Bella under helgen, så vi har fått lite välbehövlig tid för oss själva. Hanna har vänner som bor 12 km utanför Paris som vi bott hos: Chino, Aude och deras dotter Noah, två och ett halvt år gammal.

Chino jobbar som en sorts cykelkonsult. Han brinner för cykling och han visar mig stolt sina tre racers som står i ett litet rum i källaren där de bor.

Chinos cyklar

De äger också två bilar. Chino berättar att det skulle vara extremt svårt att klara sig utan bil i Paris. Till närmsta park tar de bilen, det tar 15 minuter att köra. In till stan blir det också oftast bil. Jag frågar om man inte kan ta cykeln till stan men Chino menar att det skulle vara livsfarligt. Det finns en ringled som går runt stadsgränsen som skulle vara riktigt knepig att ta sig igenom med cykel. Att bilister inte visar nån vidare respekt för cyklister och ofta kör extremt nära, gör inte saken lättare. Det är mer för träning och deltagande i vissa cykellopp som Chino använder sina cyklar – även om tanken på att använda cykeln som pendlingsfordon tilltalar honom väldigt mycket. Han är väl medveten om att det finns ihopfällbara cyklar och berättar vidare om att man skulle kunna lösa problemet genom att cykla fram till ringleden och hoppa på tåget där, för att sen fortsätta turen innanför stadgränsen. Tyvärr så är Paris ingen höjdarstad att använda cykel i heller innaför stadsgränsen p.g.a. aggresiva bilister och snålt med utrymme på gatorna. Dessutom används de få cykelvägar som finns ofta som parkeringsplatser för bilar berättar Chino. Parisarna verkar parkera precis var och hur som helst.

Nästkommande dag åker jag, Chino och Hanna in till stan i deras bil. Det tar lång tid även om helgerna är, trafikmässigt, mycket lugnare än under jobbdagarna. När vi kommit fram så letar vi efter en parkeringsplats i nästan en halvtimme innan vi slår oss ner på ett Café i närheten av Notre Dame.

 

Vi får tips om vad vi kan hitta på under dagen. Chino ska tillbaka hem för att ta hand om sin dotter Noah. Eftersom Paris är en stor stad och för att det tar lång tid att gå, rekommenderas vi att använda stadens lånecykelsystem. Vi tvekar efter de historier vi hört om hur det kan vara att cykla i Paris. Chino lämnar oss efter att vi tömt våra Cappuccino och vi börjar att promenera längs med Seine mot Eiffeltornet.

Vädret är ganska ruggigt och våren känns långt borta trots att det är Mars. Vi andas in den smutsiga Parisluften och jag får ta ett par doser Bricanyl eftersom jag har känsliga luftrör p.g.a. min pälsdjursallergi ,medan vi till fots, sakta närmar oss Eiffeltornet. Det ständiga trafikbruset stör upplevelsen av vackra broar, kyrkor och palats. Vi drar oss in mot mindre gator för att slippa trafiken. Vi går vilse nästan direkt och börjar sakna gps-funktionen i telefonen väldigt mycket. Det kostar 25:-/mb att använda datatrafik så vi har stängt av den funktionen (roaming) helt och hållet. Turister, som inte vet bättre, blir ruinerade på detta sätt. Använder man 300 mb under några dagars semester, vilket är rimligt, så är man lite hastigt och lustigt uppe i ett tillägg på 7500:- på mobilfakturan. Ser man på nyheterna och – gud förbjude – en långfilm, så riskerar man att komma upp i 1 gb och får punga ut med 25 000:- extra. Usch! Man vill kunna använda dagens teknik för att bli mer tidseffektiv under korta weekendresor. Man hinner se så mycket mer med en fungerande gps. Dessutom slipper man att se ut som en yr höna när man går runt och försöker lokalisera sig med en stor och ful turiskarta i nävarna. Hoppas de löser det snart. Debatten pågår om nån slags överenskommelse för lägre priser, åtminstone inom EU. Jag träffade en kille från Sydafrika på planet hem; han hade löst problemet genom att köpa ett separat sim-kort med någon slags specialdeal för datatrafik.

Efter en bagett och en Kaffe – under det gigantiska tornet – bestämmer vi oss ändå för att ge lånecyklarna en chans. Nu vill vi ta oss till Montmarte.

Det är fyra personer i kön till automaten där man betalar. Det tar ändå en halvtimme innan de lyckats frigöra sina cyklar från ställen. En cykel kostar 1,80€ per dag att hyra. En deposition på 150€ dras från ditt kreditkort för att säkerställa att du lämnar tillbaka cykeln i någon av stans cykelstationer. Det tar lång tid och är allt annat än smidigt. Automaten vill först inte acceptera kreditkortet och när den äntligen gjort det så går cykeln inte att få loss …Efter ett antal försök får vi loss en och efter ännu fler försök och med hjälp av en amerikansk turist så får vi till slut loss en till. Lite ängsliga för de arga franska bilisterna cyklar vi iväg mot Montmarte.

Ja, ibland ser det faktiskt så här fint ut! Hyfsade cykelvägar som i varje fall inte är sämre än många av Stockholms. Problemet är att det inte finns någon struktur. Inget cykelvägnät. Man har ibland klagat på att cykelvägarna ibland tar slut, i Stockholms innerstad – men här är det mycket värre. Plösligt finns det bara gator med argsinta bilister utan några banor eller utritade fält för cyklister överhuvudtaget. Då vi helst vill leva ett tag till väljer vi att delvis leda cyklarna på trottoarerna istället.

Lånecyklarna kanske inte kommer att vinna några priser i design men de är faktiskt helt okej att cykla på. Tre växlar är mer än nog i platta Paris. Vi kommer, trots att vi får leda cyklarna ibland, fram mycket fortare än till fots. Om man vill lära känna en stad och inte har obegränsat med tid, är och förblir cykeln det mest effektiva transportmedlet. I tunnelbanan har man ju alltid nollkoll på omgivningarna, på vägen till målet.

Det som inte riktigt går ihop är det extremt välutbyggda lånecykelsystemet med den minst sagt mediokra cykelinfrastrukturen.

Det svåraste med lånecyklarna visar sig senare inte vara att lyckas hyra en – utan att lämna tillbaka den. Ställen har blivit fulla. Vi vill stanna till och äta och göra oss av med dem, men det visar sig lättare sagt än gjort. Folk står bokstavligen i kö för att lämna tillbaka sina cyklar. Om man inte lämnar tillbaka dem på rätt sätt så ryker depositionen på 1500 spänn. Jag börjar fantisera om hur vi kommer att behöva cykla runt i hela Paris under resten av helgen för att hitta lediga platser i ställen. Det första – fullt, det andra vi kommer till också – fullt, det tredje…vi lyckas bli av med den ena …det fjärde …det femte …vi ställer oss i kö. Är skitsura. Farbannar systemet. Men sen – äntligen, så kommer det tre aspiranter som ska låna cyklar och de bereder efter ett tag plats för vår – att lämna tillbaka. Aldrig tidigare har jag känt mig lycklig över att bli av med en cykel.
Vi har förlorat massor av tid och vi är fortfarande inte i Montmarte. Eftersom vi ska tillbaka till Chino och Aude på middag vid halvåtta så skjuter vi på det och dricker ett par glas vin på ett café istället. Lite senare lyckas vi, med hjälp av kollektivtrafiken, ta oss tillbaka till Bondy.
Vi kommer precis i tid till middagen. Hannas andra vän i Paris, och Chinos ex, Kate från Australien har tillsammans med hennes columbianske pojkvän Tatto också dykt upp till middagen. Fint att man efter en seperation kan fortsätta vara vänner och umgås trots att deras nya respektive är en del av sällskapet.
Vi diskuterar mycket likheter och skillnader i de olika kulturer och samhällen vi lever i under kvällen. Det blir lite problematiskt att inte framstå som Stockholmspatriot, i diskussioner om stadsmiljö, närhet till natur och dylikt …
Vi tar det för givet, att vi i vår stadsdel, ha mindre än fem minuters promenad till tre olika grönområden, varav ett är enorma Hagaparken.

Under söndagen besöker vi – äntligen – konstnärskvarteren i Montmarte. Trevligt och knappt ingen trafik alls. Fin utsikt från Sacré Coeur. Vi satte oss, på ett café, vid ett torg för en kopp kaffe. De tog 260:- för fyra cappuccino; men vad betalar man inte för att dricka cappuccino i Montmarte.

 

Som cykelstad får Paris betyg 1,5/5 – men det finns en himla massa att se och göra där.

/DS