Slow roll är en helt utmärkt umgängesform

Att cykla sakta i grupp. Varför vill man det? Kanske inte lätt att förstå för en oinvigd.

På slowroll.se finns följande information om vad det hela handlar:

Man börjar nå ”Peak car” runt om i världen, och cykeln används mer och mer. Städerna anpassas sakta men säkert mer och mer till cyklisternas fördel även om bilen fortfarande ofta är normen.

Slow Roll, med inspiration från bilstaden Detroit, är ett sätt att under trevliga former umgås på och kring cykeln oavsett vilken fart man håller. Det är ”fart efter kamrat” som gäller, man cyklar en runda tillsammans och aktiviteten innefattar normalt fika, mat eller annat tilltugg på någon trevlig plats i någon form.

Viktigt att poängtera är att vi tycker Slow Roll ska vara helt opolitiskt!

Efter att ha provat ”Söndagsrullet”, för första gången igår, kan jag bara konstatera att det är en sjukt trevlig umgängesform. Man rör på sig, cyklar en i konservationsvänlig hastighet, turas om att cykla jämsides med folk man känner eller inte känner och snackar om…vad som helst. Lika gärna som att gå ut och fika eller nåt kan man socialisera genom att sakta trampa sig fram.

En del som cyklar med är inte alls så värst cykelpolitiskt intressade, eller ens av cykeln som objekt. Kanske mer ser en cykel som något praktiskt, funktionellt och nödvändigt att äga, men är egentligen inte mer angelägna av att fördjupa sig ytterligare i sin cykel än att utveckla ett passionerat intresse för sin mikrovågsugn. Spelar noll roll alla är välkomna. Däremot gillar man att träffa folk, frisk luft, njuta av stadens vackra omgivningar och röra på sig. Kanske ibland för att göra sig kvitt en lätt nyans av baksmälla som fortfarande envisas göra sig påmind under söndagseftermiddagen, vad vet jag, fresh air är i varje fall the cure.

Från Skrapan mot Hornstull, Vasastan, Norra djurgårdsstaden (fika) och sen en rejäl tur på Djurgården, blev det. Med dubblerat antal cyklande sedan förra söndagens premiär.

Nästa söndag kl 14:00 (samling Bon meqanique) är det dags igen för Söndagsrullet. Följ med om du är i krokarna, en superskön söndagsaktivitet.

/DS

 

Om Bicycle film festival och om att manlig indentitet bygger mindre och mindre på ägarskapet av nåt som brummar och går på bensin

Nu är det återigen dags för Bicycle film festival i Stockholm (3-4 oktober) på arkitektur och designcentrum.

Det är ytterst välförtjänt att en kultur utvecklas och växer kring världens mest geniala fordon. Och att det sedan 2001 finns en internationell cykelfilmfestival (andra gången i Sthlm), får inte gå obemärkt förbi.

Allt runt omkring själva cyklandet i sig, olika kulturella uttryck, musik, film – bidrar till att omgivningen lär sig att det finns människor som har en bergfast och orubblig tro på cykeln som samhällsförändrare.

Sådana här evenemang är viktiga för att medvetandegöra kopplingen mellan ökad cykling och en bättre, roligare och trivsammare planet. Tyvärr har många svårt att se den kopplingen.

Hade svårt att själv se den när jag som fjortonåring gasade runt som besatt i de småländska skogarna med min morfars avställda Saab. Då var jag övertygad om att det var SÅ man blev – MAN, genom att sitta i en bil och gasa alltså. Jag trodde att jag, genom nån slags magi, förvandlades från min fjuniga mopedindentitet till en stor, stark och superattraktiv motor-macho-kille.

Nu vet jag bättre.

Tillbaka till bluesen, ursprunget – cykeln.

Kvinnor börjar få upp ögonen för män som pekar finger åt motorkulturen. Speciellt bromptoniter har jag hört chansar jag. Skillnaden mellan en Brompton och Kawasaki Z800 är totalt obeskrivlig. Den förstnämnda är glädjande nog på frammarsch.

Manliga identitetens samhörighet med nåt som brummar och går på bensin håller på att luckras upp, tyna bort, skrumpna.

Tack Gud.

Men min egna motoristbakgrund, och mitt eget behov av kognitiv terapi för att bearbeta den, är en annan historia och ett helt annat inlägg.

Allt jag ville säga var: GÅ PÅ BICYCLE FILM FESTIVAL NÄSTA HELG, amen.

/DS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Cykelhat och rädsla för att cykla

Jag mår inte bra idag.

Igår fick man höra på regionala nyheter , att det bildas cykelhatargrupper på Facebook för fullt, vars högsta önskan är att släcka de trampande en gång för alla.

Eller åtminstone spruta ner oss med spolarvätska.

Idag läser man i Metro att antalet cyklande i Stockholm minskar för första gången på länge, enligt en undersökning.

Varför? Jo, för folk inte känner sig trygga att cykla på den undermåliga cykelinfrastrukturen i Stockholm city.

Cyklisthat gör mig förbannad.

Att människor slutar cyklar p.g.a. rädsla gör mig ledsen.

Lyssnade på Klotet i P1 för ett tag sen.

Den smog och de miljögifter som bildats lokalt i så gott som alla större kinesiska städer, är så ohälsosam att medvetna miljöexperter inte ens tillfälligt vill ta med sig sina familjer dit för att göra en utredning och utveckla ett förbättringsprogram.

Detta måste ses som en stor fet varning om vad som väntar.

Det finns helt enkelt inte utrymme för något cyklisthat.

Vi lever i en tid med överfull kollektivtrafik och samtidigt ett Stockholm som är på väg att växa med ett Göteborg till 2030.

Vi lever i en tid med kass luftkvalité i innerstan samtidigt som folk spenderar oförståligt mycket av sina liv stillaståendes (ofta en person/bil) i bilköer.

Cyklisterna har genom åren funnit sig i att röra sig i ett trafiksystem som inte är anpassat för dem, där vägar plöstsligt tar slut, rödljus som inte slår om förrän det kommer en bil – och där den så uppenbart orättvisa snedfördelningen av gatuutrymmet ofta används till att parkera sin bil eller att ställa avfall på.

Så ni som hatar. Sluta med det och börja cykla istället. Då kommer ni att bli medvetna om att själva problemet till stor del ligger i bortprioriterade cykelsatsningar och sen efterkrigstiden sett, en urstark och hänsynslös bilnorm.

Och ni som är cykelrädda:

I alla amerikanska städer där cyklingen ökat har allvarliga trafikolyckor minskat som bara den. Hur då? Jo, för att många cyklister bidrar tillsammans till ett lugnare trafiktempo.

Med andra ord Critical Mass-principen.

Så ni som väntar på att politiker ska få tummen ur och ge oss bredare, bättre och mer sammanhängande cykelvägar innan ni själva hoppar upp i sadeln; vänta inte mer – cykla idag.

Det är snabbaste vägen till en tryggare cykelstad.

/DS

 

 

 

 

 

 

Nästan så att två cyklar får plats

Arbete med ny beläggning av cykelfält på Torsgatan när jag gick förbi sent igår kväll.

Det är nästan så att två cyklar får plats på bredden utan att snylta utrymme från bilfilen.

Åtminstone cyklar utan styren, och förare.

Såna är tyvärr ganska ovanliga…

Nu ska vi ju applådera alla cykelförbättrande åtgärder, men hade man verkligen inte kunnat göra dem nån decimeter bredare?

När man ändå är igång menar jag.

/DS

 

Lådcykelpappasöndag

Övertid för min stackars sambo denna vackra söndag. Bella och jag planerar utflykt med lådcykeln till Stadsmuseèt. Hon älskar museum.

Men det går bara inte för sig att vara inomhus denna dag då det äntligen känns som att vinterns bojor definitivt släppt taget. Gamla stan pockar på uppmärksamhet då vi trampar längs Munkbron med Riddarholmen på andra sida.

Klockan är halv elva och stan har inte riktigt vaknat än.

Jag säger till Bella, som sitter och njuter av solen framme i lådan, att vi gör ett kort besök i Gamla stan för att få oss en dos medeltidsatmosfär i vårprakten. Hör något framifrån som jag tolkar som att förslaget bifalles.

Vi parkerar lådcykeln intill slottsgården. Bella vill titta på kanonerna. Det är en ovanligt lugn och fridfull stämning i stockholms överlägset mest turisttäta kvarter.

Vi köper en croissant och en kaffe och sätter oss på en av bänkarna vid Stortorget.

Här blandas nyfikna kineser med sollapande lokalbor. En grupp amerikanska ynglingar, ledda av en svengelsktalande guide, samlas intill stortorgsbrunnen. Jag hör att de får ta del av den makabra historien om Christian Tyrann och stockholms blodbad.

Har fortfarande i mig lite av det där stressande bubblet som dröjer sig kvar i kroppen sen arbetsveckan. Det där vuxenoroliga som gör att man hela tiden känner ett behov av att röra sig vidare. Aldrig stanna till på riktigt.

”Ska vi fortsätta?” frågar jag Bella.

Hon har inga planer på det, hon trivs utmärkt på den plats vi befinner oss, upptagen med att utforska omgivningarna. Jag inser att små barn bryr sig marginellt om vad man under förmiddan satt upp på dagsagendan och låter henne hållas.

Lugnet att stanna kvar infinner sig hos mig också efter en kort stund.

Senare kommer vi av en händelse in på Finska kyrkans bakgård där Bella blir väldigt fascinerad över stockholms minsta staty Järnpojken.

En äldre man som bor i området berättar för oss att turister, speciellt ryssar, kommer fram och lägger pengar och godis vid pojken. De tror att skulpturen, av Liss Eriksson, är magisk och kan ge tur om man gör så.

Vi stannar kvar oproportionerligt länge. Bella kan inte slita sig. Hon observerar förundrad hur turist efter turist utför sin penga-godis-ritual för att sedan stryka den lilla järnpojken varsamt över huvudet.

Lite senare möter vi upp min syster och tittar på vaktparaden tillsammans.

Kollar på klockan och inser att det gått flera timmar sen vi kom till Gamla Stan. Tiden har bara försvunnit.

Betyder det att man fångat nuet?

Efter musikframträdandet vid slottet, som avslutas med Abbas The winner takes it all, tar Bella och jag plats på cykeln och trampar vidare norrut, för att hitta någonstans att äta. Bellas huvud börjar falla åt sidan där hon sitter – hon håller på att somna. Försöker väcka henne men inser snabbt att det är kört.

I vanliga fall får vi många leenden av människor vi möter; men när Bella somnar till på detta sätt tittar de skeptiskt, och att dömma av deras ansiktsuttryck, frågar de sig om det kan vara så att hon verkligen kolat av eller bara tillfälligt har slocknat.

Jag får alltid bråttom att lägga henne till rätta när detta händer. Känner mig skyldig på nåt märkligt vis. Bra att då att ha en lång låda som räcker till som sovplats.

Under sovpasset kilar jag in på Falaffelkungen och fixar lite middag. Falaffel med strips blir det.

Trampar vidare mot Hagaparken och parkerar i närheten av tennisbanorna under en stor ek. Väcker Bella och visar vad jag har köpt. Hon blir förtjust och utbrister:

”Ska vi ha picknick?”

Efter att ha traskat runt lite i omgivningarna trampar vi hemåt. Det har gått sju timmar sen vi åkte.

Härligt med lådcykelrekreation. Det kommer bli mycket sånt framöver.

/DS

 

Finns det cyklande bylingar i Stockholm? Tydligen.

I personalrummet hade det bullats upp med obegränsade mängder av lösgodis, tidigare idag. Hämningslöst började jag hetsigt lasta in kopiösa mängder i min sockermissbrukande kropp. Blickar från irriterade kollegor riktade sig mot mig och jag såg att de tänkte: sådär mycket får man bara inte ta, det borde vara olagligt. Det fick mig, i sin tur, att tänka på poliser; tjocka poliser – och vidare (nästan helt osökt) på ickecyklande poliser.

Förra året besökte jag bl.a. Paris, Rouen, Amsterdam, Groningen och Köpenhamn. I varje stad kunde man skåda flera konstaplar bakom styret. Har en misstanke om att bylingar i Stockholm ligger efter, jämfört med de flesta andra europeiska städer, när det kommer till att trampa sig fram.

Fint med cyklande poliser (Foto:Marcus Léonarde)

Istället för att isolera sig i plåtkarosser blir poliserna en del av folklivet och kommer således närmre medborgarna.

I Oslo har man 64 cykelpoliser och i Helsingfors finns det till och med en särskild utbildning för cyklande poliser, enligt SR.

Hur intresserad av detta är man i vår egen huvudstad? Minns inte att jag sett en enda cykelpolis här.

Jag författade ett kort brev som jag skickade ut till de olika innerstadsdistriktens FB-sidor:

Hej

Har rest en del och blir glatt överraskad när jag ser cyklande poliser utomlands. Det räcker egentligen att åka till Köpenhamn för att beskåda detta trevliga inslag i stadsmiljön.

Finns ju många fördelar: miljö, motion, minskad trängsel och framförallt att poliserna skulle komma ”närmre” medborgarna och bli en del av folklivet.

Att vara omsluten av en plåtkaross skapar distans och otillgänglighet.

Cykeln är också ofta snabbaste färdsättet, och man tar sig fram på ställen man omöjligt skulle ta sig fram på med bil.

I ett inlägg från Södermalmspolisens FB-sida 20/9 2012 som inleds ”Cyklister, dessa cyklister” uppmanas generellt cyklister att följa trafikreglerna och det ges exempel på olika bötesbelopp vid regelbrott med cykel.

Självklart ska man följa trafikregler även som cyklist och just därför tror jag att cyklande poliser skulle kunna utgöra goda exempel om ni fanns representerade bland oss.

Ni skulle också bli mer medvetna om vilka svårigheter vi cyklister står inför vad gäller: cykelbanor som plötsligt tar slut, trafikljus som inte slår om förrän det kommer en bil, smala cykelvägar och bilister som valt att blockera vårt endaste (lagliga) vägval med sin bil.

Jag har aldrig sett en cyklande polis i Stockholm. Förekommer det överhuvudtaget? Vill ni öppna upp för detta?

Jag och många andra skulle tycka det vore väldigt positivt om ni poliser även fanns representerade bakom styret.

Med vänlig hälsning, David Sennerstrand livutanbil.se

Det har kommit in några svar, samtliga från Södermalmspolisen. De verkar vara mest aktiva på FB. Johan skriver:

”Du lär få se oss när säsongen kickar igång. Detta är något som vi diskuterat i mitt arbetslag. Kanske inte alltid uniformerat dock.”

Jag frågar vidare:

”Hur många cyklande poliser i uniform kommer det bli?

Har ni investerat i många nya polis-cyklar?

Kommer ni gå ut med detta, informera allmänheten?”

”Jag kan bara svara för mitt gäng. Det kommer att bli sporadiskt cyklande och max två åt gången. Cyklar har vi redan. Infon lär gå ut” fortsätter Johan.

Robert från samma polisdistrikt:

”…Vi försöker att cykla så mycket vi kan när tillfälle ges. Det svåra är att när det är riktig cykelsäsong så är det väldigt mycket kommenderingar såsom festivaler/fotbollsmatcher/idrottsarregamang/demonstrationer som tar vår arbetstid. Men cyklande poliser finns det och kommer även finnas iår.”

Verkar som att stockholmspoliserna ligger i lä, jämfört med Oslo.

Har frågat vidare om hur många cykelpoliser det kan röra sig om i Stockholms innerstad.

Vill man verkligen att den norska huvudstaden ska utklassa Stockholm i antal cyklande poliser?

De ser trevliga ut. Gladare på cykel! (Foto: Lennart Magnusson)

Hoppas jag får svar snart.

Fler cyklande snutar – en ny kamp att gå till mötes.

/DS

 

 

 

 

 

Är en lådcykeltrend på intåg eller är Bugaboon ohotad prio ett?

Är en lådcykeltrend på intåg eller är Bugaboon ohotad prio ett?

I senaste numret av Mitt i kan man läsa om att lådcykeltrenden har nått Stockholm. Är det äntligen så att fenomenet börjar lukta trend?

När vi köpte vår för drygt två årsen, kände vi oss ganska ensamma som lådcykelfrälsta. Många hade aldrig sett nåt liknande och den obligatoriska frågan, från speciellt män blev:

”Är det en egen uppfinning som du har satt ihop själv?”

Mitt standardsvar:

”Nej, tyvärr. Den är importerad från Holland.”

NU är de en vanligare syn, än för ett par årsen, det råder det ingen tvekan om. Att påstå att det blivit en trend bland gemene man och barnfamilj vore att överdriva men däremot, som man kan läsa i artikeln, så växer antalet lådcyklar bland välbärgade bostadsområden och trendkänsliga familjer.

Har hört det förr: att den typiska lådcykelspekulanten oftast är högavlönad och akademiker.

Med tanke på att många har en bild av lådcykeln som bohemernas fortskaffningsmedel, kan man tycka att det är en aning förvånande att det enkla men geniala fordonet attraherar de välbärgade.

Tyvärr råder ofta uppfattningen att tio till femtontusen, är för mycket att lägga på en cykel. Många vänder hem redan i dörröppningen och drömmen om ett lådcykelliv slås i spillror när de får reda på prislappen.

Helt oreflekterande tröstar de sig med ett inköp av en Bugaboo barnvagn för elvatusen. Med tillbehör ett par tusenlappar till.

Man bryr sig inte om att besvära sig med att göra kalkylen – eller ens tänka tanken att trettontusen för en lådcykel är rimligt men för barnvagnen – tveksamt.

Där vi bor rynkar många på ögonbrynen (färre nu) när de fått höra vad vi gett för vår lådcykel, men familjen med Bugaboon smiter obemärkt förbi, okritiserad.

Hoppas nu att indoktrineringen upphävs och att man börja resonera innan man avfärdar cykeln som ett orealistiskt köp.

Lådcykelns kostnad är en fjärt i Lappland jämfört med hur mycket den kommer betala tillbaka.

Bara man har förnuftet med sig, att prioritera rätt.

/DS

 

Cykelrusningstid i innerstan

Cykelrusningstid i innerstan

Igår när jag tog min fällbara mot södermalm vid femtiden, för en provfilmning, fick jag uppleva cykelrusningstrafiken för första gången på länge. Eftersom jag vanligen inte cyklar i innerstan vid dessa tider så fick jag en mindre chock av att det var så extremt många cyklister som trängdes på de smala cykelvägarna. Det kommer att bli rekordmånga som väljer cykeln i år.

Folk anpassar sig ändå och åker lydigt i led när man inte kan köra om. Cykelmiljarden kommer att göra underverk för alla som cyklar – hoppas jag iallafall.

Efter provfilmningen hade det blivit så himla kallt, och jag kände att jag förhastat mig med vårjackan, så det fick bli tunnelbana hem. Egentligen ska man ha ett litet överdrag över cykeln, enligt reglementet, men ingen har någonsin sagt något på vare sig SL eller SJ. Skönt att bara fälla ihop och trava rakt in!

/DS

 

 

 

Lådcyklar tillåts på vägbanan

En rad förbättringar för Stockholms hårt prövade cyklister sprids genom olika medier idag, efter att den statliga cykelutredningen presenterades igår.

Något som jag blev positivt överraskad av är att utredaren även tänkt på oss lådcyklister. Åtminstone de som har tre hjul.

Ur dagens Metro:

För vilken lådcyklist har inte längtat efter att med laglig rätt, ta sin naturliga plats, mitt i körbanan med en uppsjö av tutande och svärande bilister bakom sig? Kanske inte alla.

MEN det är ett fint budskap. Det ger signaler om vart vi är på väg. Bilsterna kommer att få anpassa sig till cyklisterna. Det blir ombytta roller. Och det är dags nu.

/DS