Det är så tråkigt att det är så himla klimatOsmart att flyga

Gjorde just ett slags klimattest. Hur stora är mina egna växthusgasutsläpp per år, i ton räknat? Sommarjobbande ungdomar, för Stockholms stad, genomför tester med förbipasserande på Stockholms stadsbibliotek just nu. Själva grejen går under namnet: Klimatvågen.

En handledare ger dig en shoppingkorg och guidar dig igenom utställningen. Du väljer mellan olika säckar som representerar de varor och tjänster du vanligtvis konsumerar under en dag. När du gått igenom alla kategorierna placerar du shoppingkorgen på Klimatvågen för att få en fingervisning om hur stor klimatpåverkan din konsumtion har och vilka delar av den som väger tyngst. Med hjälp av Klimatvågens handledare kan du sedan få tips om hur du på ett smart sätt kan minska din klimatpåverkan.

Jag är väl ändå rätt duktig och klimatklok? Jag är vegetarian, cyklar nästan jämt, äger ingen bil, ser till att mina matrester förvandlas till biogas och handlar elektronik mest på Second hand.

Men när det 10 min senare är dags att väga är jag plötsligt inte lika kaxig.

Min klimatsynd är främst flyget och osten. Jag käkar en del ost och gör flera flygresor om året. Att bli vegan vore ju ännu bättre för planeten och att bara hålla sig till tåg när man åker på semester vore ju egentligen att föredra – jag är medveten om det.

Men man vill ju för sjutton ha ett roligt liv också! Det klimatsmartaste vore ju egentligen att inte finnas alls, och det skulle ju onekligen kännas lite trist.

Jag går ändå från stadsbiblioteket och klimattestet med hedern i behåll för att mina flygresor enbart gått till europeiska destinationer. 5,5 ton per år blev mitt resultat. Långt under medelsvenskens utsläpp på 10 ton, men fortfarande lika långt från det som anses vara hållbart i längden.

Det ju bara så himla surt att man inte utvecklat tågtrafiken mer. Vi avvägde (min tjej och jag) vandring i Abisko för lite sen. 2000:- t/r per person skulle resan gå på med tåg jämfört med ett flygalternativ till södra Polen och vandring i Tatrabergen som skulle kosta 700:- t/r per person. Svårt då att välja det förstnämnda, speciellt eftersom att ölen är så billig i det sistnämnda alternativet och med tanke på att vi inte direkt tillhör höginkomsttagarligan (musiker, kulturarbetare) fick det bli det sistnämnda alternativet.

Tatrabergen. Himla fint var det, flyg eller inte. 

Man kanske ska fläska på med en rejäl flygskatt, utveckla tåg istället för att avveckla dem och inte minst tillåta medhavd cykel för att göra miljösemestrande mer attraktiv?

Men det finns ljus i mörkret. Gratis tågluffarkort till 18-åringar var ju en höjdaridé signerad EU, för att väcka liv i det gamla geniala semestersättet som många i min egen generation (och tidigare) vuxit upp med men som många ungdomar idag inte ens känner till. Hoppas många gav sig iväg.

Avslutar dagens inlägg med ett Hipp Hurra för interrailkortet! Och med att tipsa om ett superinspirerande inlägg om tågluff med barn från lådcyklar.se

/DS

Stockholms framkomlighetsstrategi – sådär cykelambitiös

Har satt mig på Cafe String i Berli…eller jag menar på Söder…känns väldigt berlinskt. Får mig att längta tillbaka till vikcykelluffen i somras.

Men till annat.

Var på Kulturhuset igår.

Där finns en ny utställning om hur Stockholm stad ska reformera trafikutrymmet så att man ska kunna ta sig fram på ett tillfredande sätt även i framtiden.

För många vill bo i Stockholm och man verkar ha förstått att man måste satsa på en mer utrymmeseffektiv trafikpolitik.

Diskussionen är öppen och vill man kan man gå på framkomlighetsmöten där man avhandlar följande:

11/3 är det dags att diskutera cykelfrågor och jag ska självklart dit.

Jag vill veta om man verkligen menar allvar med sina storslagna visioner.

Man använder liksom inte begrepp som ”världscykelstad” bara sådär.

Det finns gränser för vad man kan komma undan med.

Särskilt inte när det finns politiska poäng att plocka då 7 av 10, i länet, skriver under på att förvandla Stockholm till en cykelstad i paritet med Köpenhamn.

Så återigen:

Menar man allvar? När får vi se cykelbanor av köpenhamnskaliber? Vad döljer sig bakom ord som ”cykelmiljarden” och ”världscykelstad”?

Jag menar, det finns ju många ”nutida” exempel på nybyggd, riktigt taskig, cykelinfrastruktur.

Cykelexpert Krister Isaksson visar på riktigt motbjudande exempel på detta i sina inlägg om Moderat cykelpolitik på sin blogg.

På kulturhusets utställning hittar man ett ganska ambitiöst kompendium på 70 sidor man kan ta med sig hem

Där står mycket fint- och klokt och visar på fina transporteffektivitetsillustrationer, där cykel och kollektivtrafik lyfts fram som det rätta vagvalet.

Men hur är det med ambitionen?

Till 2030 siktar man på att 15% av stadens invånare ska cykla till jobb och skola (10% idag) (enligt mål A3 kompendium).

Cykling i Stockholm har ökat ca 80% på de senaste 10 åren, och det utan några större cykelinfrastrukturella ingrepp.

I Köpenhamn cyklar ca 36% (siffran gammal, förmodligen mer nu) till jobb och skola. Ambitionen är att öka den siffran 50% 2015.

Jag blir så lycklig när det börjar snackas om storsatsningar på cykel- och kollektivtrafik, jag blir glad av illustrationer som visar på cykelns- och kollektivtrafikens överlägsna transporteffektivitet gentemot bilen, jag känner hoppfullhet över att man äntligen kommunicerar omställning.

MEN man behöver inte vara ett mattesnille för att förstå att med så modesta ambitioner, kommer Stockholm inte att bli en världscykelstad, likt Köpenhamn- och Amsterdam, detta århundradet iallafall.

Varför motsvarar inte stororden siffrorna?

/DS

 

Visst kan man bygga bort trängseln men…

Man tänker olika.

Hade en livlig diskussion med en viss person rörande fördelningen av gatuutrymmet, för några dar sen.

I mycket annat resonerar vi lika men i denna fråga står vi så långt ifrån varandra man någonsin kan komma.

Hon innerstadsbo som dagligen tar sig fram med sin bil.

Och jag cyklist som har ett snitt på ca 15 minuters bilkörning innanför tullarna per år.

Hon anser att bilen ska få mer plats, inte mindre. Att vägtullar ska tas bort och parkeringsavgifter sänkas.

Främst tycker hon att flanörerna, på många ställen, har på tok för gott om svängrum och att man skulle kunna bereda mer plats för bilarna genom att göra trottoarerna mindre.

Ungefär 50% av stadens totala yta är dedikerad för transportapparaten. I de flesta bilar sitter idag 2013 mest och oftast – soloresenärer.

Det krävs inte mycket tankearbete för att komma fram till att alla de här singelåkarna gör anspråk på extremt mycket av det begränsade stadsutrymmet.

Och det är klart. Man skulle kunna råsatsa på bilen, riva fastigheter för att öka de här 50% till 75% inom några decennier och fortsätta i det spår man började när man efter kriget bestämde sig för att uppfylla mardrömmen drömmen om bilstaden.

Men den som förespråkar det blir jag uppriktigt sagt rädd för.

Många vill bo i innerstan. Priserna är orimligt höga.

Min åsikt är, som jag även delade med min opponent i diskussionen, att vill man bo i stan så får man banne mig bereda sig på att välja bort bilägandet. Förhoppningsvis skulle det påverka både bostadsrättspriser och kötider, i rätt riktning.

Välj istället att flytta till en förort om nu bilen är så viktig för dig!

Varför skulle det vara en rättighet att äga bil och samtidigt bo i stan när Stockholm samtidigt ligger i expansionstoppen bland europas huvudstäder och stadsutrymmet är mer begränsat än någonsin?

Det byggs fortfarande 0,7 parkeringsplatser per ny lägenhet inne i stan. Samtidigt får man köa i minst femton år för en hyresrätt innanför tullarna. Allt handlar om prioritering. Bostäder vs parkeringshus o.s.v.

Men vilken politiker vågar…

/DS

 

 

Utmana bilen – inte bara med ord

Under Stockholms kulturfestival bland konserter, teatrar, ungdomskultur och barnaktiviteter skymtar även ett miljöbudskap fram i periferin.

Ett exempel på hur fetivalarrangör Stockholm stad subtilt försöker kommunicera till bilburna festivalbesökare att man kanske bör se sig om efter andra transportalternativ i framtiden.

Affischen är liten och den verkar tyvärr inte exponeras för så värst många förbipasserande på sin relativt anspråkslösa plats.

Men den hänger där. Som för att blygsamt tillkännage ett redan så självklart faktum. Bilstaden är passé. Det är dags att tänka annorlunda.

Den näst sista meningen i budskapet känns sorglig: ”Under flera decennier har städerna byggts med bilen som utgångspunkt, och så är det fortfarande idag.”

Yep, så är det minsann fortfarande idag. Ingen påtaglig märkbar förändring hittills.

Man pratar om promenadstad, om att satsa på cykel och kollektivtrafik men verkligheten är en annan.

Stora vägprojket, som norra länken och förbifart Stockholm, landar på notor så höga att det knappt går att föreställa sig. Delvis ska det finansieras med inkomster från biltullarna. Pengar som från början var tänkta till satsningar på kollektivtrafiken.

Det pratas om utbyggd cykelinfrastruktur men trafikborgarråd Ulla Hamilton (M) säger samtidigt att man INTE kan göra stans cykelbanor bredare (Mitt i) för då måste man riva hus. Och det går ju bara inte.

Att istället fördela stadsutrymmet mer rättvist och utrymmeseffektivt – är det inte tal om.

Året är 2013 och ”Nya modeller behövs för hur stadsplanering kan ske bortom bilparadigmet.”

Inte bara med ord utan också på riktigt.

Igår. NU.

/DS