Otäckingen Hjalmar Mehr

Det ligger en skräckis ute på svtplay.

Spelet om Stockholm är riktigt läskig.

Socialdemokraten Hjalmar Mehr ville i stort sett riva hela innerstan, för att få plats med motortrafikleder, parkeringshus och hus ej avsedda att bo i.

– cykelbanor och miljöpolitik – inget för mig!

Han lyckades bl.a. meja ner Klarakvarteren och få till en del horribla vägprojekt men egentligen ville han förstöra så mycket mer.

I stan skulle man inte bo. Man skulle ta sin bil, parkera i gigantiska parkeringshus, göra sitt ärende och åka hem till förorten.

Alla skulle ha en egen bil, all biltrafik skulle ledas in i stan, spårvagnslinjer fick läggas ner för de ansågs vara i vägen för alla bilar.

De stadsdelar som skapats av potentaten Hjalmar och hans polare är idag, kvällstid, helt döda. Ingen vill vara där efter att de som jobbar i nåt av bankpalatsen slutat sin arbetsdag.

Så kunde större delen av Stockholm sett ut.

Det hjälpte inte att samhällsdebattören och författaren Per Anders Fogelström i debatten ställde frågan: Är det så lyckat att leda in all trafik i city? Är det inte bättre att till exempel parkera bilen i Farsta och ta tunnelbanan?

Resterna av Klarakvarteren ligger under det konstgjorda berg som ligger intill parkeringsplatsen till Hagaparken. Jag tagit mig upp till dess topp ganska många gånger då det idag råkar utgöra en turf-zone (Hagatop). Superjobbigt men ger rätt bra med poäng och man brukar få behålla zonen ett tag.

Till slut kom man på att det kanske inte var så lyckat att riva hela innerstan. Folkstormarna blev för stora och man lugnade ner sig.

Mikael Wiehe beskriver otäckingen Hjalmar Mehr i låten ”Trädet

Känsliga tittare varnas. Del 1 är värst!

Spelet om Stockholm

/DS

 

Iphone release för cykelspelet

Om tjugofem dagar är det äntligen dags för Turf att släppas till iphone.

Det var nästan precis ett år sen jag först hörde talas om appen.

Tröttnade till slut på att vänta på iphoneversionen och konverterade (tillfälligt) till androidismen.

Att cykla runt, gärna på natten, och erövra zoner, är att förena nytta med nöje. En motionsform som passar mig perfekt eftersom jag ständigt försöker komma på nya skäl att ge mig ut och cykla. Med appen i telefonen behöver jag aldrig mer fnula på det.

Mitt namn är nokar och jag har, innan dagens pass, knipit totalt 1166 zoner (på tre månader) och cyklat exakt 4424,3 km.

Konkurrensen är stenhård då det verkar finnas dygnet-runt-turfare som verkar vara övertygade om att turfande är livets mening.

Ibland, när man är på väg mot samma zon som en combatant, uppstår ett möte. Oavsett vem som hinner först skakar man hand och byter ett par ord. Bland turfare emellan råder god kamratanda.

Vilka är turfarna då? Allt från fjuniga tonåringar till vältränade pensionärer, har jag hört. Själv har jag mest stött på lagom tjocka blandat med riktigt hurtiga medelålders…

Gemenskap förekommer i form av turföl mellan de krigande.

Min mest bisarra turfupplevelse hittills var när jag försökte övertala vakten att få beträda slottets yttre borggård nattetid. Det är nämligen en zon där, men efter 18:00 spärras området av.

Jag påkallade vaktens uppmärksamhet genom att väldigt ödmjukt och anspråkslöst ropfråga:

”Är det okej om jag kommer in ett litet tag för att ta en zon?”

”REPERTERA!!” Skriker vakten tillbaka och närmar sig mig.

”Ja..det är lite svårt att förklara…men jag spelar ett spel…där man liksom ska in och ställa sig på olika platser och ta över zoner” fortsätter jag medveten om att vakten inte kommer fatta ett skit.

”JAHA!” skriker vakten.

”Och nu är det så att jag skulle behöva komma innanför avspärrningen för att ta en sån här zon…går det bra”

”ABSOLUT INTE”

”Det tar bara lite drygt trettio sekunder”

”NEEJ!” svarar han och spänner upp sig som en svan.

”Men du…du skulle inte själv kunna ta med min telefon, backa tio meter och vänta där i ca trettio sekunder…och ta zonen åt mig istället?”

”HAR JAG INTE TID MED!” samma superhöga odynamiska röstläge.

Jag ska just gå när vakten mjuknar lite och frågar:

”TAR MAN POÄNG OCH TÄVLAR MOT ANDRA, DÅ?”

”Ja precis” svarar jag.

”DET ÄR JU SMART JU!” svarar vakten och hans nyväckta intresse för Turf, lyser helt klart igenom.

Efter ytterligare ett fruktlöst övertalningsförsök tar jag sikte på en ny zon och turfar vidare ut i stockholmsnatten.

När iphoneanvändare nu kommer att ge sig in i leken, kommer den redan svinhårda konkurrensen att tillta.

För att spelet ska nå sin fulla potential behövs därför nån slags seriesystem. Då kan man lättare anpassa ambition med division. Det är mer motiverande att ta hem division 6 än att ligga på (ungefär) plats åttio i högsta serien.

Först då kan Turf bli den hit det förtjänar.

/DS

 

Sverige tredje cykellandet och lite mer om Turf

Har varit mindre aktiv på bloggen ett tag. Det är turfandets fel.

Sen en ny omgång inleddes i söndags har jag kört på rätt hårt.

Konkurrensen är stenhård och för att ha möjlighet att ta hem en omgång måste man nog dessvärre hålla igång på heltid.

Svårt för en småbarnspapps att konkurrera. Kanske borde vi få en egen liga.

Men jag befinner mig ändå i skrivande stund på en hedrande trettondeplats (slutade på plats åttio senaste omg.) i min region, med bra häng på tolfteplatsen, och med ett tillgodohavande på tjugo zoner. 125 p i timmen plockar jag sålänge jag får behålla dem.

Nokar, det är jag det.

Och från det ena…

Enligt norska Dagsavisen är Sverige europas tredje bästa cykelland, strax efter Danmark och Holland i topp.

Blir ganska förvånad att Sverige hamnar så högt upp.

Men cyklar man långfärd, ute i landet, finns det faktiskt ofta väldigt bra och fina vägval för cyklisten.

Kanske är det det man tagit hänsyn till.

Något på minussidan borde vara de i Sverige så starkt begränsade möjligheterna att få ta med sin cykel på tåget.

Där ligger länder som till exempel Polen före oss.

Förmodligen finns ingen sån bedömningspunkt inblandad i gällande kriterier.

Usch för bakåtsträvande SJ.

/DS

 

Skräckupplevelse på kyrkogården i turfnatten

För ett par kvällar sedan jobbade jag senare än vanligt.

Det var elevkonsert och innan allt var iordningställt hade klockan hunnit bli elva.

Orken fanns inte riktigt för att på vägen hem cykla några turf-omvägar men jag var tvungen att åtminstone ta de zoner jag passerade.

Mina motståndare visas som röda små gubbar och man själv som en grön.

De krigande var få denna halvljumma stockholmskväll och förutsättningarna egentligen utmärkta för att röja loss.

Intill Solnavägen ligger Motkrogen som jag utan svårigheter knycker från Lejoninnan.

Man ska se till att sitt gröna jag befinner sig inom själva zongränsen i 45 sekunder innan övertagningen är fulländad. Efter ett visst antal hopsamlade poäng kortas den tiden ner en aning.

Min nuvarande övertagningstid är 40 sekunder.

Jag cyklar vidare längs Norra kyrkorgården mot Hagaparken. Tvekar en aning innan jag bestämmer mig för att göra en liten avstickare mot zonen Solna church.

Jag leder in cykeln på kyrkorgården och ställer den mot ett träd. Det är vått i luften och nästan helt mörkt. Mobilen ger ifrån sig ett diskret ljud för att uppmärksamma mig om att jag äntrat zonområdet.

Skit.

Jag ser att zonen är färgad i svart- och gulrandigt. Det betyder att den är blockerad.

En informationsruta om zonens innehavare kommer upp på radarn.

Han har valt att kalla sig för det något förutsägbara namnet Tuffe.

Tuffe har många medaljer och en sammanlagd blocktid på hela 30 min.

Det är åtta minuter kvar innan den upphävs så att kyrkplatsen kan bli min (vilket betyder att Tuffe var här i egen hög person för ca 22 minuter sedan).

Som nyinvigd uppgår min egen blocktid än sålänge till blygsamma 5-6 minuter.

Jag bestämmer mig för att vänta ut blocktiden och knipa zonen från Tuffe.

Ovanför porten på den gulmålade stenkyrkan lyser en lampa. Ljuset är tillräckligt starkt för att jag ska kunna slå mig ner framför porten och läsa en bit ur Carl-Johan Vallgrens Berlin.

I slutet av Juni ska jag åka dit med min vikcykel.

Fyra dagar har jag på mig att med hjälp av cykel och gps lära känna stället. Det är en gigantisk metropol men få verktyg är så tidseffektiva, för att bli vän med en ny stad, som cykel och gps.

”Zone taken” säger telefonen. Jag slår igen boken, lägger ner den i väskan och tar en titt på displayen för att säkerställa att zonen nu är grönfärgad och övertagen.

På skärmen ser jag, förutom den nyövertagna zonen, en röd figur, alldeles intill det grönmarkerade området.

En rysning går genom kroppen.

HAN ÄR HÄR.

Jag vänder mig sakta om och där står han.

Tuffe.

Tuffe närmar sig hastigt. Gångstilen påminner om en zombies men med skillnaden att Tuffe håller armarna längs med sidorna istället för rakt ut. Han har en framåtlutad hållning och ett irriterat och mycket skäggigt ansiktsuttryck. Uppskattningsvis är han runt femtio.

Detta steg från den virtuella- till den verkliga verkligheten, får mina varningsignaler att springa igång på högsta volym. Det känns ungefär som att just ha bevittnat ett overkligt fantasifoster som man tidigare bara sett på film.

Jag faller ett sekundsnabbt fall från den trygga tillvaron i cyberspace till den fasansfulla på planeten jorden.

Jag flyr.

I skydd av mörkret avlägsnar jag mig raskt mellan gravstenarna från kyrkogården.

På telefonen ser jag att Tuffe tagit plats mitt i zonen som för tillfället är min. Han kommer få vänta i ungefär fem minuter innan den kan bli hans.

Nästa gång en turfare dyker upp irl ska jag ta kontakt.

En enslig kyrkogård i den mörka natten gör att det är lätt hänt att rädslan övervinner förnuftet.

Ny spelomgång 2/6 och alla poäng återställs.

Jag ligger på plats åttio nu men nästa månad går jag för vinsten.

/DS

 

Brunnsviken är min

image

 

Har just lubbat ca 12 km, runt Brunnsviken, och plockat zoner som en galning.

Nu är det MITT mäktiga imperium.

Hoppas på att få behålla det – åtminstone en halvtimme. Ser att nån redan gjort anspråk på mina marker i nordväst.

Springa är bra men cykel är det överlägset slagkraftigaste turfvapnet.

/DS

 

Om drogen Turf och om snedfördelningen i stans infrastruktur

Ska just till att erövra Eldshzone strax bakom Wennergren center från Varginnan när telefonen plingar till.

Det är ett sms från en utav mina sångelever:

David, jag har väntat på dig en kvart nu, men du har inte kommit, åker hem.

Det är första gången sen jag började jobba på kulturskolan för två år sen som jag glömmer bort en elev. Det finns anledning att misstänka att det kan ha nåt att göra med min helt nyväckta krigslystnad för att med cykeln som vapen kriga ner mina motståndare och ta över deras marker.

Tur att eleven valde att sms:a mig istället för att gå raka vägen till rektorn och rapportera mig som ogiltigt frånvarande på jobbet. Nu har jag så snyggt löst situationen själv, och hållt skolledningen utanför, med utlovad extra lektionstid för eleven.

Varför har jag blivit totalhooked på turfing då?

Många sena kvällar har jag planlöst tagit cykeln ut i den stockholmska sommarkvällen på jakt efter friheten, nuet och meningen med livet. Det har ibland slutat med nederlag. Men nu har jag plötsligt fått delmål i form av zoner i mitt sökande.

Hade du sökt mig igår kväll 23:17 på det höga berget i Hagaparken, famlandes och flämtandes, i mörkret, efter zonen Hagatop, skulle du ha funnit mig där.

Det skulle för bara några dar sen vara helt osannolikt. Spelet får en att upptäcka platser man aldrig skulle komma på tanken att åka till.

Detta enkla men helt geniala gps-äventyr har förmågan att helt bryta levnadsmönstret – även för den mest försoffade, chipsfrossande, tv-besatta och orörliga individ samhället någonsin skådat.

Bara en zon till…

Att det finns en skulptural installation av sten, i skogsområdet bakom gigantiska postbyggnaden i tomteboda, (som också råkar vara en turfzon) – är ett exempel på vad man som turfare kan få se- och lära.

Oväntad skulptural installation bakom posten

När man är ute och trampar, på milslånga omvägar till- och från jobbet på jakt efter zoner, får man tyvärr också se ett och annat som kan göra en riktigt sne.

En blind ser att något är galet med att bunta ihop gående och cyklister på detta sätt (strax innan Karlbergs slott om man kommer från Pampashållet).

En ärthjärna till cykelplanerare ligger bakom detta hån mot de ickefossilt förflyttande.

Är det dålig humor det handlar om?

Att överhuvudtaget tala i termer som ”cykel- och gångbana” är skrämmande ogenomtänkt av samhällsplanerarna. Ungefär lika klokt, om det nu hade varit genomförbart, som att bygga för blandtrafik mellan båtar- och bilar.

Cykeln har (likt båten) ett oehört brett fartspektrum. Det finns cyklister som rör sig i snigelfart och det finns cyklister som rör sig i raketfart, plus allt däremellan. Då är gående och bilister mer förutsägbara i sitt tempo.

Därför krävs, inte bara utbyggd cykelinfrastruktur, utan även smart och tillåtande.

Den här mörka bilden förställer en lyftkran som står med stödbenet på den lilla, lilla cykelbana som (knappt) finns där. Upptäckte den på Surbrunnsgatan under gårkvällens turfjakt.

Är lyftkranar ett undantag angående gällande parkeringsförbud? kan man fråga sig?

Förutom att beskåda otrevligheter om snefördelningen i stadens infrastruktur är Turf en synnerligen positiv upplevelse.

image

Det gröna är mitt

Imorrn tar vi tåget mot en weekend i Köpenhamn. Ska bli härligt att beskåda en plats, där man för cyklisten från början, tänkt annorlunda.

/DS

 

Efter fyra dagars turfande…

Efter fyra dagars turfande har jag samlat ihop 7263 poäng och ligger på en hundratjugonde plats i stockholmsregionen.

Mina ambitioner är större än så. Att komma in mitt i en spelomgång är inte speciellt lyckat om man vill ha något med toppstriden att göra. Den här leken leker man fullt ut – eller inte alls. Det finns ingen anledning att hålla till i mittskiktet, som jag gör nu. När alla tävlandes poäng reduceras till noll och en ny omgång startar nästa månad, det är då jag kommer att börja på allvar.

Mitt turfvapen med zonen Tegnerlunden i bakgrunden

Självklart blev jag besviken på spelet. Mina förväntningar var ungefär lika höga som när man som grabb just fått hem ett nytt nintendospel man suktat efter i ett halvår. Såna förväntningar kan, liksom då som nu, aldrig infrias.

Det här handlar ju bara om att cykla runt och knycka en massa platser som finns utmärkta på telefonens gps. Hur roligt kan det bli? resonerade jag med mig själv.

När besvikelsen lagt sig kommer jag på mig själv att just fortsätta plocka zoner.

Jag kollar hur mycket varje zon är värd, vem jag stulit den ifrån och vilken rank personen i fråga befinner sig på. På kartan ser jag turfande konkurrenter närma sig. Hur länge varar immuniteten för min nyövertagna zon innan den ligger öppen för andra hungriga och farliga krigare? Bara några minuter. Jag lokaliserar nästa rödmarkerade område och cyklar taggad vidare genom den stockholmska försommarkvällen för att äga, regera och erövra.

Var övertygad om att mitt självklara vapen skulle bli min hopfällbara Brompton men hittills är det min tjejs mer sportiga Montague som blivit det naturliga verktyget. Att med min Brompton, enkelt och multimodalt kombinera sig fram med alternativa färdmedel, är ett behov som än så länge inte infunnit sig.

För ytterstadszonerna får man minst dubbelt så många poäng som för innerstadszonerna. Om det visar sig vara mest effektivt för att nå toppen, att kämpa i förorterna, kanske det ändå visar sig att en smidig, nätt och lätt hopfällbar – är det ultimata vapnet.

Igårkväll sa jag att jag snabbt var tvungen att åka till det dygnet-runt-öppna apoteket på Klarabergsvägen eftersom mina ögon rann tokmycket, av pollenallergi. Det var en sanning med modifikation. Två timmar senare var jag hemma, inte bara med ögondroppar, utan också även med ett par tusen nya inkaserade poäng.

Med andra ord skulle man väl kunna säga att jag blivit biten.

DS

 

Vegkorv, cykelsommar och Turf

Är glad över att för första gången i mitt liv, ute på stan, lyckats komma över en veg-korv.

En hobby jag har är att snegla mot korvståndens menyer för att kolla om det inte blivit dags att etablera den vegetariska korven som standard i sortimentet. Men inte. Tills idag. Då hände det. På Drottninggatan, nära Systemet, från en vit fin vagn.

”Jag säljer fyrahundra vegetariska korvar om dan”, berättar försäljaren när jag delar min glädje över att äntligen ha hittat en modern korvgubbe som välkomnar icke-köttätare.

”Det finns bara två korvförsäljare till i hela stan som säljer vegkorv”, fortsätter han.

Verkar ju gå rätt hyfsat med sojakorvskonceptet. Hett tips om nån har ambitioner.

Vad händer annars då? Jo, en massa lajbans. Det blir en cykelsommar utan historisk motsvarighet.

Redan nästnästa helg tar jag och Hanna med oss våra vikcyklar på tåget mot cykelvärldsstaden Köpenhamn. Nån som har nåt tips? Gärna cykelrelaterat. Och på bra vegställen såklart.

Den åttonde juli drar vi på lådcykelsemester till Visby och innan dess har jag lyckats klämma in en kort solosemester med tåg och vikcykel till Berlin. Åttonde bästa cykelstaden, tätt efter Malmö, enligt Copenhagenize index.

Intressant med en stadscykelranking förresten. Att Amsterdam och Köpenhamn toppar är inget man direkt blir förvånad över. Att Malmö är sjua gör en lite avundsjuk och deprimerande att inte Stockholm kan bättre.

Nåväl. Ingen riktigt sommar utan soloutfärd. Vissa kan tycka det är märkligt att semestra alena, men att några dagar resa med tåg- och cykel på egen hand, är en ynnest. Ett behov jag har.

Denna sommar kommer jag inte delvis trampa mot resmålet (som tidigare), utan ta tåget hela vägen, för att cykla desto mer när jag är på plats.

Att fälla ut cykeln, kort efter ankomst, dra iväg och dela stadsutrymmet med andra cyklande lokalbor – får en att just att känna sig som en cyklande lokalbo. På ingen tid alls kommer jag att känna mig som en Berlinare. Har gjort det förr, kommer att göra det igen – inget går upp mot att utforska en helt ny stad med cykel.

Mer då?

Jo, ska börja turfa också. Det fantastiska digitala smartphoneorienteringsspelet som aldrig verkar vara redo (trots utlovat sen ht) för iphonerelease. Har tröttnat på att vänta. Börjar bli fet också. Måste få motivation till motion fort. Tror Turf kan funka. Har just ropat hem en androidtelefon från Tradera som ska råda bot på problemet. En bra modell (Nexus 4). När Turf slutligen släpps till iphone säljer jag min android och fortsätter på IOS. Om jag inte blir androidfrälst vill säga.

Ska bli grymt att äntligen komma igång.

/DS

 

Turf till iphone drar ut på tiden

När jag i höstas blev upplyst om att smartphone-appen Turf skulle va det ultimata realtidsspelet, speciellt för de cyklande, bestämde jag mig direkt för att bli infrälst.

 

En slags digital orientering som motiverar en att ta sig till platser man aldrig skulle komma på tanken att besöka, om det inte vore för drivkraften att regera, ta över zoner, samla poäng och med sin cykel som främsta vapen, kriga för den slutgiltiga segern.

Och kanske lite för motionens skull – vad vet jag?

Underbart, helt enkelt.

Bara ett problem. Spelet fanns bara till android. Jag har en iphone.

Enligt SVT, som förra september gjorde ett reportage om spelet, skulle en iphoneversion släppas senare samma höst.

Men ingenting hände och drömmen om att bli Kung-turf gick i kras.

Nu är det april och fortfarande ingen iphoneversion. Det enda som finns att tillgå är en väldigt inkomplett supertidig Pre Alpha version som man, efter inte så lite meckande, kan få ner i sin mobil via itunes.

Har hört av mig till utvecklarna som ofta ger väldigt snabb och trevlig respons.

Budskapet är dessvärre att vi med iphone, som vill turfa, får vänta ett bra tag till:

…2 pers som sköter utvecklingen på vår fritid i dagsläget:)

Just nu färdigställer vi en ny grundplattform så det blir samma kod på iPhone och Android. Men inga datum tyvärr…

Så låter det.

Om ingen komplett iphoneversion dykt upp innan sommarn närmar sig sitt slut, kommer jag att överväga att själv konvertera till androidismen.

/DS

 

Testar en Pre Alfha version av Turf till iphone

Va ja har längtat efter iphoneversionen av det, vad det verkar, helt briljanta cykelorienteringsspelet Turf. Det är nära nu. Efter att skrivit upp mig på en intresselista för att testa, innan lanseringen på app store, ligger nu en pre alpha-version i min telefon. Det handlar med andra ord om en version före Betastadiet. Vissa viktiga funktioner saknas men kul att prova ändå.

För ett par dagar sen la jag beslag på min första zon, Vanadisrondellen. Sen Apple introducerade sitt hårt kritiserade kartsystem har jag drömt mardrömmar om att vi iphoneägare kommer bli exkluderade, från detta unika sätt att kombinera träning, cykling och upptäcka nya ställen.

Om nån där ute haft samma farhåga, kan jag lugna personen i fråga, och kanske till och med förgylla verderbörandes dag, genom att meddela att hittills funkar kartorna i spelet prickfritt (i sthlm iaf). De är dessutom snygga och relativt välgjorda.

Reglerna, för en oinvigd som jag själv, är enkla. Lokalisera zonen med hjälp av GPS:en i spelet, spendera 45 sekunder av ditt liv inom zongränsen, stapeln (bild) blir grön och grattis, platsen är din – tills nåt pucko snor den. Zonerna ger olika mycket poäng, dels genom övertagandet och dels genom hur länge du får behålla zonen.

Det är lite annat också men jag byter ämne och berättar istället om cykelturfarens värsta fiende:

”En bilturfare är så nära man kan komma satan personifierad och hatas hårt och intensivt av de renläriga.” (Citat Turfcykeln Blaberts Turfblogg. )

Att använda bilen till att Turfa, kan inte handla om annat än moraliskt förfall, men jag kan inte på något sätt se att det skulle vara en fördel rent sportsligt. Cykeln, med dess fantastiska egenskaper, måste ju vara det bästa vapnet in denna kamp. Den som lever får se. Jag har i varje fall goda förhoppningar om att bli en grym cykelturfare, även om jag inser att konkurrensen är stenhård.

Hörde om en kille som sjukanmälde sig från jobbet en hel månad och turfade oavbrutet, i sin desperata jakt på en vinst efter avslutad spelperiod.

Jag kan inte gå så långt, då jag misstänker att både arbetsgivare och kollegor ibland besöker denna blogg. Annars…

Vi testare av iphoneversionen har inte fått nåt datum då utvecklarna siktar på releasen av appen. Tills den är helt klar, ser jag min provperiod som ren och skär träning samt ihärdigt studerande av vilka zoner som ger den bästa poängskörden.

/DS