Min vintercykel-text publiceras i en av norges största tidningar #morgenbladet

Min skildring av en cykeltur till jobbet, den värsta snökaos-dagen på typ 100 år, har uppmärksammats en hel del i Norge den senaste tiden.

Först ut var Olympastadion.no, som kan beskrivas som en litterär sportsidsskrift. En av redaktörerna, Endre Ruset, såg till att texten översattes till norska och publicerades.

Och nu häromveckan publicerades texten även i Morgonbladet, en tidning man kan likna vid DN eller SVD, och har därigenom exponerats för tusentals läsare.

Tidigare har den också publicerats på Cykelfrämjandets hemsida.

Uppmärksamheten bidrar såklart till lusten att fortsätta skriva om cykling, i synnerhet på ett lite mer litterärt vis.

Har du missat att läsa den hittar du den HÄR i sitt original.

Ds

Låt staden bjussa på cykeldubbdäck till alla som vill ha

Vi hade lite samkväm hos mig nån vecka före jul. Julmys helt enkelt. Tillsammans med människor med extremt eller jätte stort intresse av att trampa sig fram, och således också att få andra att göra detsamma.

vintercykling

Hur ska man öka antalet cyklister under vinterhalvåret? blev kvällens stora spörsmål.

Även om vi som cyklar på alla slags underlag blir fler och fler, är det onödigt många som inte förstår att klassa cykeln som ett året-runt-fordon. Tyvärr.

Och fina förslag kom såklart upp. Ofta rörande förbättringar av underhåll på diverse cykelinfrastruktur vintertid.

Även om jag nu cyklar varje dag på min utmärkta allväderscykel Pelago Hanko, så har jag såklart inte alltid varit vintercyklist. Om sanningen ska fram blev jag inte frälst förrän så sent som vintern 2012.

Varför så sent?

Jag trodde helt enkelt inte på cykeldubbdäckets kapacitet. Insåg inte vilken skillnad det kunde det kunde bidra till. Vandrade i ovetskap och tvivel i så sorgligt, och så onödigt, många år.

Istället för att upprepa mig och redogöra vittnesmål om något som jag har redan vittnat om här på bloggen klistrar jag in ett avsnitt från min text: Tack vare mina dubbdäck.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Det var så det gick till.

Jag behövde helt enkelt bara prova. Och hade jag inte gjort det hade jag fortfarande åkt kollektivt till jobbet under sisådär 3-5 månader.

Därför är jag övertygad om att det mest effektiva, för att öka antalet vintercyklister, är att få så många som möjligt att prova cykla med dubbdäck.

Hur ska det gå till?

Jo. Kommunalt friskvårdsbidrag kan man få. Ofta relativt mycket pengar som bland annat gör det möjligt att cykla – inomhus (spinning). Men några ekonomiska incitament för att cykla på riktigt är det ont om.

För varje individ som börjar cykla finns ett mångbottnat mervärde. Både för samhället i stort och för den enskilde. Det handlar om hälsoeffekter, miljöeffekter, yteffektivitet samt att det lämnar plats över i kollektivtrafiken till folk som verkligen behöver den. Det vet vi nu.

Vore det inte då ett synnerligen begåvat intiativ att låta kommunen bjussa på ett par cykeldubbdäck till alla som vill ha?

Tänk vilken oerhört välsmakande reform.

Då skulle många fler åtminstone testa vintercykling, och jag är övertygad om att antalet åretruntcyklister skulle växa dramatiskt.

För att möta vinterunderlaget med dubbdäck är inget annat än ren och skär magi.

Det är bara att smaka och se.

/DS

Tack vare mina dubbdäck


Min text om vintercykling. Om en cykeltur till jobbet en snökaosdag utan motsvarighet dec. 2012 har nyligen blivit publicerad och översatt till norska i Olympiastadion

Lägger ut den på svenska här på bloggen.  

Vinter. För många betyder det att cykelsäsongen är över.

Och hade nån frågat mig för några år sedan om vintercykling är något man bör hålla på med eller inte, hade jag nog rekommenderat det sistnämnda – åtminstone under de perioder cykelväglaget är som värst.

Men det var då. Nu vet jag bättre.

Inför annalkande snö och kyla 2012 hade jag, sedan ha hört många påstå att cykeldubbdäck funkar bättre än man tror, bestämt mig för att själv testa.

vintercyklingFoto: Elliot Elliot

Efter att ha slagit till på ett par Schwalbe marathon winter nästan längtade jag efter att det skulle frysa till på cykelbanorna så att jag själv fick möjlighet att hissa eller dissa.

Dagen kom då det ihärdiga tövädret äntligen fick kapitulera för ett par minusgrader och vinterns första snöfall. Jag konstaterade snart att jag inte längre kunde identifiera mig enbart som säsongscyklist, snarare som fullblodig medlem i cykla-året-runt-klubben. För när dubbarna tryggt greppade tag i snö och is var känslan av att när som helst kunna dratta i gatan som bortblåst; en annars välbekant förnimmelse med vanliga däck på vinterväglag.

Jag var totalt såld, och det var en seger att konstatera att rådande väderlek i fortsättningen inte skulle få bestämma om huruvida jag skulle cykla eller åka kollektivt till jobbet.

Ett par veckor senare skulle min nyvunna optimistiska inställning till att cykla året runt sättas på prov i det mest extrema av vinteroväder i Stockholm på år och dag.

Det var en viktig arbetsdag jag vaknade upp till. En stor elevproduktion på min arbetsplats Solna kulturskola, strax norr om stockholms innerstad, skulle ha genrep senare på kvällen.

Jag fick under intagandet av min frukostgröt framför TV:n höra nyhetskanaler rapportera om igensnöade vägar, olyckor, inställda flyg och tåg; bilar och bussar som stod och slirade eller hade kört i diket.

För att stärka mig själv inför utmaningen tänkte jag: Detta är en helt vanlig dag precis som alla andra, en dag då jag tar mig fram genom att cykla.

Jag hade rotat fram långkalsongerna längst inne i garderoben och min nyservade Koga Miyata från 86 med mina nya fräscha dubbdäck väntade beredd nere i cykelrummet.

Jag leder min cykel mot husets tunga ekport som vetter ut mot Norrtullsgatan. Får med viss möda upp den. Väderleken är värre än jag kunnat föreställa mig och på körbanan ligger djupa drivor av snö. Jag gör mig redo för ta mina första tramptag i den fem kilometer långa strapatsen norrut mot Solna. Stora täta flingor faller och gör sitt bästa för att sikten ska bli så knapp som möjligt. Vinden river och sliter i mig och min cykel, men med stor ansträngning får jag mina däck att klyva det decimetertjocka snötäcket och sakta ta mig framåt.

Det ringer. Jag stannar och gräver fram mobilen ur min högra bröstficka. Inte en ultimat förvaringsplats då de stora snöflingorna letat sig in och blivit till vattendroppar vitt utspridda över displayen. Det är Maggan, min kollega som säger att hon är totalt insnöad. Hon kan inte ta bilen, tunnelbana och bussar är inställda, taxi tar inte emot beställningar och det finns därmed inga möjligheter för henne att ta sig till jobbet. Maggan är stressad och uppriven, det är hon som har huvudansvaret över kvällens repetitioner med hundratals elever inblandade.

”Har du möjlighet att ta dig till jobbet idag?” suckar hon förtvivlat.

”Javisst” svarar jag ”jag cyklar ju”.

Maggan skrattar till ungefär som om hon inte riktigt vet om jag skämtar eller inte, men frågar om jag i så fall kan ta över ansvaret för den viktiga repetitionen.

”Okej det är lugnt”, svarar jag samtidigt som jag får syn på buss 515, vilken jag själv skulle nyttjat för att ta mig till Solna denna dag; om jag nu inte på senare tid gått och blivit cykel-dubbdäcks-frälst vill säga. Och det visar sig varit tur för bussen har tydligen fastnat strax efter Roslagstull i närheten av Wennergrens center. Den står där och kämpar för att ta sig loss men kommer inte en decimeter.

Jag avslutar samtalet med Maggan och cyklar vidare. Närmar mig södra delen av Hagaparken, ropar åt en mötande cyklist som ser ut ungefär som en cyklande snögubbe:

”Är det plogat längre fram?”

”Inte så bra!”, flämtar han plågat och fortsätter söderut i snöyran.

En grupp människor står och väntar på buss 515 vid Haga södra. Ett par av dem ler oförstående åt mig och min kamp i snökaoset:

”Nån buss kommer tyvärr inte att komma, den har fastnat!” ropar jag åt folkmassan.

De brister ut i ett något i Stockholm så ovanligt som ett kollektivt jättegarv. I deras ögon är jag en cyklande extremist. En galning utan omdöme.

”Men det där går ju inte mycket fortare än att gå” ropar nån tillbaka.

Jag inser motvilligt att det ligger något i det han säger och gör vad jag kan för att öka farten, men underlaget är värsta tänkbara.

Jag svänger av mot Norra kyrkogården, fortsätter att cykla längs med den, upptäcker till min stora förvåning att det lite längre fram är…plogat. Som ett skott flyger jag plötsligt fram och det är en härlig känsla när dubbdäcken beslutsamt greppar tag i det nu mycket angenämare underlaget.

Nästa avfart är Hagavägen, där ligger återigen snödrivorna djupa. Ännu djupare.

Ett par mindre bilar och en buss har kört fast, stängt av sina motorer, gett upp. Busschauffören har inte brytt sig om att slå av sin ena blinkers som med ett ihärdigt tickande förstärker stämningen av uppgivenhet där han sitter på sin förarplats och modfälld blickar ut i tomheten.

Den enda, på platsen, som fortfarande kämpar för att ta sig loss är en korpulent man i övre medelåldern i en stor svart BMW. Han bara sitter där i sitt fordon och gasar. Bilen gungar på sin höjd fram och tillbaka några centimeter, trots det fortsätter han att trycka gasen i botten så motorn bokstavligen vrålar.

Jag passerar honom sakta, trampar på bäst jag kan, han vrider sakta huvudet åt mitt håll, jag lägger märke till en sträng saliv som hänger ner längs mannens ena mungipa, våra blickar möts för ett kort ögonblick, hans stora svarta pupiller avslöjar att han är helt vansinnig. Han har tydligen stora problem att acceptera det faktum att han inte kommer ur fläcken; trots sina hundratals av dyrköpta hästkrafter. Jag anstränger mig för att se medlidande ut, inser att det finns en risk att han uppfattar mitt mjuka ansiktsuttryck som en provokation. Av hans iskalla blick att döma är det precis det han gör.

Jag svänger av mot Råsundavägen och lämnar den arga mannen i BMWn och de andra strandsatta bakom mig. Då slår det mig plötsligt.

Denna dag, kanske decenniets vädermässigt mest extrema, representerar jag det enda av trafikslag som överhuvudtaget tar sig fram. Tack vare mina dubbdäck.

Så slutade min Black Friday

Black Friday. Egentligen borde jag bara ta en sömntablett eller två och sova bort denna hemska dag. För jag avskyr den. Folk blir som besatta.

MEN det är svårt när den cykel man sneglat på, lite då och då under flera år, men avstått för att jag tyckt den varit aningens överprissatt plötsligt, under en endaste dag, står tillgänglig med hela 20% rabatt på Gamla stans cykel.

Trots denna näst intill obeskrivligt kraftfulla frestelse så bestämmer jag mig för att avstå.

Istället väljer jag att dela ett budskap från Green peace på min FB-sida:

black-friday

Men sen, ironiskt nog, smyger det sig på nåt slags ”avstår jag det stora är jag åtminstone värd nåt litet” – känsla.

Hörlurar. Med brusreducering. Gör att man kan stänga av ljudet från omgivningen, gå in i sin bubbla, bara höra och vara i sin egen musik. Perfekt som tröst. Visst är jag värd ett par sådana, för en tusing (300:- BF-rabatt) efter att ha avstått en cykel för 9700:-?!

Jag cyklar bort till närmaste Elgiganten och köper ett par Philips som lite senare skulle visa sig inte vara alls lika fantastiska som testerna utlovat.

Jag börjar må dåligt över att jag beter mig så karaktärslöst; att jag ena stunden delar ett tydligt klimatbudskap på FB och i den andra själv beblandar mig med de fyndkåta hemelektroniksjägarna.

Försöker släppa. Klockan är halv fyra, dags att hämta dottern. Tar lådcykeln eftersom vi ska handla en del. Inne på hemköp, i kön lite senare, börjar det plinga frenetiskt i min telefon. Det är en polare som befinner sig på Gamla stans cykel. Jag har tidigare bett honom att kolla om de har en Pelago Hanko i min storlek om han ändå skulle dit och kolla läget. Jag får reda på att den finns i min storlek.

Den starka känslan av köplust börjar smyga sig på igen. Har inte köpt en cykel på 3-4 år. Jag är cykelbloggare och cykling (och allt det för med sig) utgör en stor del av min identitet och hur jag ser på mig själv. 2500:- i BF-rabatt. Jag kanske ändå skulle…Ungefär så går tankeströmmarna.

Jag bestämmer mig för att åtminstone åka dit för att utsätta mig och mitt förhållningssätt till Black Friday för lite prövning…eller jag vet inte. Men jag köper iallafall en glass till Bellla, sätter henne i lådcykeln tillsammans med matvarorna och rullar bort mot Gamla Stan. Självklart ångrar jag mig på vägen, tänker mest att det var en rätt dålig idé, men väljer ändå att fortsätta och ungefär 30 min senare har jag blivit ägare till en Pelago Hanko:

10_pelago_hanko

Pelago Hanko is a multipurpose bicycle that sets the standards for versatile city riding. It’s the Pelago translation of the popular hybrid bicycle: urban classic with no compromise on the design and technical performance. Hanko can be equipped for commuting, touring and all-around urban riding regardless the weather conditions.

Jag tycker att den är helt sjukt tilltalande. Funkar till allt.

När jag skriver detta faller ett tätt snöfall utanför mitt fönster. Och jag är i skriande behov av ”en riktig” vintercykel, vilket det här onekligen verkar vara, även om det svider att börja cykla i vinterväglag med en ny cykel. Men den ska användas. Det ligger i dess natur.

Ungefär så. Ska hämta den på tisdag. Inser nu, efter att ha reflekterat vidare, att jag behöver den i mitt stall. Ett välbehövt komplement till mina två vikcyklar och lådcykeln. Ångrar mig inte en centimeter. Än så länge.

Så slutade min Black Friday. Gick jag från skeptiker till inbiten hard core-medlem i BF-klubben?

Får försvara mig med: ”It´s a good deal if you need it.” Och det gör jag. Hörlurarna lämnade jag däremot kvickt tillbaka.

DS

Vinterparkering av lådcykel – ställa av eller använda?

Fick ett mail med en fråga igår. Publicerar svaret här.

Hej David,

En kort undran bara, jag gör mitt första år med lådcykel och nu undrar jag om vinterförvaring. Vad gör du? Står den inomhus under snöperiod eller är den helt enkelt så tålig att den uthärdar det mesta?

Allt gott, Peter
Hej Peter
Hade precis samma funderingar själv inför första vintern med lådcykel. Var ska den stå under vintern? Ett alternativ var i husets cykelrum, men då skulle den behöva kånkas ner för några trappsteg, samt ställas långt inne i ett hörn för att inte vara i vägen och göra anspråk på orimligt stort utrymme. I cykelrummet skulle den med andra ord bli avställd (fult ord) och det var ju såklart inget alternativ för en vintercyklare. Lådcykeln är fullt användbar även på vintern, inte minst att ta barn och pulka till skidbacken. Nu vet jag såklart att det inte är absolut ultimat att ha den ståendes utomhus under den här delen av året, men det är precis det alternativet vi valt under de snart sex år vi varit lådcykelägare. Att den står så tillgänglig och beredd som möjligt är en filosofi vi även tillämpar den här årstiden framför att ”ställa av” som vi hade kunnat göra. Hur har den fixat det? Bra. Väldigt bra. Trälådan kan man tänka sig är nedgången vid det här laget, men icke. Den håller sig fortfarande imponerande fin. Stora problemet är nav-växlarna när det blir kallt. De fryser och det bli omöjligt att skifta växel innan det börjar töa. Vi har löst det genom att ta in lådcykeln innanför porten nån timma innan utfärd, så att växlarna tinar. Annars får man lämna den med nån mittväxel i och köra singelspeed när kylan börjar bråka. Lycka till med din lådcykelvinter och se till att använda din fantastiska cykel fullt ut.
Ha det fint, David

Att få en oinvigd att förstå varför man vintercyklar två mil är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska

”Du hade ju bara kunnat ringa så hade vi hämtat dig” sa en av mina kollegor med rakt igenom välmenande tonfall när jag kom till teatern i Vadstena för att börja repa en ny föreställning i lördags.

Nu ligger det ju till på det sättet att jag inte cyklar 2,3 mil, genom den östgötska vinterlandsbyggden, för att jag känner mig tvingad till det, utan för att jag vill.

I vagn 7 (SJ2000) finns plats så det räcker och bli över för en fullstor hopfällbar

Vad jag däremot inte vill, är att bli hämtad med bil.

Men att försöka sig på att förklara det, för en oinvigd som omöjligt kan se två mils vintercykling som annat än rent självplågeri, kan man lika gärna avstå; för det är ungefär lika svårt som att lära en apa att prata spanska.

Så jag lät bli.

En liten pik fick jag däremot för att jag ju faktiskt anlänt tidigare till repetitionen om jag bara låtit mig hämtas, eftersom vi behöver all reptid vi kan få innan premiären 20 mars.

Men då måste man fråga sig: Är det verkligen sant?

Att cykla sträckan tar ca 55 min (7-8 min längre i vinterväglag), att åka bil ca 20 min. Men då måste en fyraminuters promenad till parkeringsplatsen läggas till och kollegan måste ju åka både fram och tillbaka och därmed missa dyrbar reptid.

Jag har ju, genom strapatsen, också fixat mitt dagliga motionspass vilket innebär att jag kan vara kvar och repa längre än kollegan då hen måste iväg till sitt spinningpass.

Bjälbo kyrka

Kommer inte ställa upp massa uträkningar eller gå in på inkasserade eller bortslarvade miljöpoäng, men du fattar säkert min poäng.

Min resa såg iallafall ut såhär. Från hemmet till T-centralen på vikcykel (10 min), SJ2000 till Mjölby (1 tim 50 min) och slutligen ett pass härlig vintervikcykling mellan Mjölby och Vadstena (55 min).
 
Jag älskar att ha möjligheten att cykla både före och efter tågresan, det kommer jag att fortsätta att berätta igen och igen, för många verkar inte ha koll på det vackra med detta.
Ibland vill jag en ”riktig” touringcykel. Jag trånar till exempel efter en Pelago Stavanger lite då och då.
 
Men sen slår det mig att sålänge SJ fortsätter med sin kallsinnighet mot cyklister är en långfärdcykel man inte kan ta med på tåget inte heller speciellt användbar för cykelsemesterändamålet.
 
En begränsning jag inte vill utsätta mig för. Därför håller jag mig till hopfällbara (och låd…).
Väglaget på de små landsortsvägarna från Mjölby, via Bjälbo, till Vadstena kan närmast beskrivas som hårdpackad snö men gick hur bra som helst att cykla på med ett styck Schwalbe (30*622) winter där fram.
 
Lite som en blandning av att åka skidor och att cykla känns det som och det går verkligen upp för en hur onödigt och urbota puckat det är att begränsa cykling till endast ena årshalvan.
För att kunna repa in i det sista på söndagen liftade jag och cykeln med en ensemblemedlem till Mjölby för att därifrån ta tåget tillbaka till Sthlm. Hon skulle ändå åt det hållet och då ser inte heller jag nåt fel i att åka med och placera cykeln i baksätet.

Hopfällbart är ju nåt man väljer för att just ha möjligheten att utöva konstarten multiflexibelt resande i alla dess former.

/DS

 

Det är så att man vill börja komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära

Dubbdäcksdimensionen 30 – 622 (Schwalbe) har varit svåråtkomlig i Stockholm stad den senaste tiden (väldigt populär). På min Montague är utrymmet från däck upp till framgaffel så snålt tilltaget att bara planetens? nättaste dubbdäck är det enda tänkbara.

Minimalt med utrymme för fetare däck

Men på Alviks cykel fick jag till slut tag i ett (räcker långt med ett fram) som jag mycket vältajmat satte på plats under gårdagskvällen.

En anledning till mitt köp av den fullstora vikcykeln var just behovet av en hopfällbar för tågresor även under vintern (Brompton ingen vinterhit).

Men skraj var jag över att inte hitta ett som passade när jag blev medveten om däckdimensionsbegränsningarna.

Det var då.

Nu sitter det som sagt på plats, det passar fint, och oj vilken härlig känsla – det är så mäktigt när man med hjälp av dubbarna tar makten över det usla underlaget.

Jag var så uppåt när jag kom fram till min arbetsplats på kulturskolan idag att jag ville sätta mig vid pianot och komponera hyllningssånger till cykeldubbdäckets ära, vilket borde vara okej att sysselsätta sig med på arbetstid pga den stora samhällsnyttan med åretruntcykling.

Jag ropade ut min entusiasm till trötta kollegor med vinterleda: ”Jag älskar vintern och jag älskar dubbdäck”

De smittades inte ens delvis av min nyfödda dubbdäcksentusiasm.

Tråkmånsar.

På lördag ska jag till teatern i Vadstena och börja repa en ny föreställning.

Tåg till Mjölby och sedan två härliga mils vintercykling med min, fullt tillräckligt på-tåg-ta-med-vänliga, Montague – utrustad med mitt nya superdubbdäck.

Att komma igång att börja repa ska bli kul men inte riktigt lika lustfyllt som de där två cykelmilen genom den vackra östgötabyggden i vinterskrud.

Är det nåt fel på mig eller är jag bara onormalt lyckat ihopfuntad?

Finns ju de som tycker att vintercykling är en pina.

Jag bara njuter.

/DS

 

 

Ska man ha dåligt samvete över att man kör bil till jobbet?

Blöt och vindpinad, men i tid och med livslust, släntrade jag in till morgonmötet efter min dagliga cykelstrapats till jobbet.

Vi fick vänta in några sena innan vi kunde sätta igång.

Men själv var jag inte sen med att göra en poäng av att vi som cyklat (3) var perfekt i tid – medan de vi väntade på alla var bilbundnaburna.

Vissa kollegor är trötta på mina cykelfrämjande poänger och anser säkert att jag moraliserar.

Detta märktes tydligt då en av medarbetarna plötsligt med emfas utbrast:

– Men vadå ska man ha dåligt samvete för att man kör bil till jobbet?!

– Absolut, svarade jag korthugget och sen var diskussionen igång.

En polariserad stämning mellan bilpendlare och cykelpendlare blossade upp som så många gånger förr.

Kanske framstod jag som aningens onyanserad och dömande. Men tar man bilen till jobbet, trots bra kollektiva alternativ och/eller cykel, visst ska man ha dåligt samvete över det.

/DS

 

 

Äntligen dubbdäck

Under tiden jag gjorde som flest multimodala resor med min Brompton för ett par år sedan, till mina jobb norr om Uppsala och till teatern i Vadstena, var allt harmoni och fröjd ända till vintern kom.

Jag var mer eller mindre tvungen att, för att få till rimliga jobbpendlingstider utan bil, kombinera hopfällbart cyklande med tåg och lite buss, och det behovet försvann ju inte bara för att det blev vinter.

Och det finns två problem med Brompton och vinterväderlek: 1. På isigt underlag känns de små 16″ hjulen minst sagt sliriga. 2. När den komponenten som kallas ”chain tensioner”, och som har till uppgift att hålla kedjan sträckt i både utfällt och hopfällt läge, får snö/smuts/slask på sig klarar den inte av sin uppgift och kedjan börjar slira över dreven och man kommer ingenstans.

Skrev massor av inlägg om det här när mitt vintervikcykelbehov var som störst och det var oerhört frustrerande. Försökte lösa det hela med en del desperata åtgärder som hemmagjorda kedjeskydd till exempel, men icke.

Har sen dess hört att den 3 vxl versionen är som mest känslig och att det funkar något bättre med 6 vxl och den 2 vxl. Kan vara bra att veta…

Idag har jag iallafall min fullstora Montague som fällbart (om än ganska mycket mindre smidigt) vintervikcykelalternativ.

Och nu var det ju vinterdäck till Brompton, som jag också googlat med ljus och lykta efter, som det här inlägget var menat att handla om.

Det finns nu (kanske funnits ett tag?).

Igår annonserade Gamla stans cykel ut nyheten via deras facebooksida.

Det löser inte det ena problemet men det andra.

/DS

 

Cykling har väl ingen lågsäsong?

Har väldigt svårt för att börja prata om lågsäsong när det kommer till cykling.

Tycker det är trist att lånecykelstationerna gapar tomma och SL skyltar med budskapet: ”Tycker du det är för kallt att cykla? Ta bussen” (ungefär).

Ändå är det glesare mellan blogginläggen än på länge. Som att jag själv faktiskt går med på att det finns en period där cykeln är ett mindre hett transportalternativ.

Isåfall handlar det om den här mörka och milda perioden innan vintern bryter ut. För vintercykling blir hetare och hetare år för år, det kan få förneka.

Att börja argumentera emot den är inte smartare än att försöka få folk att på vintern sluta åka skidor.

Vintern är en fantastisk period att visa omgivningen, lånecykelsystemet och tvivlarna att dubbdäck är fantastiskt och att cykelsäsongen varar tolv månader om året.

En vintercyklares dagbok

Har ännu inte skaffat en bra vintercykel.

Kan inte bestämma mig för om det ska va en sportig dyr cyclo cross eller en billig skrutt som ständigt får stå redo med dubdäcken på, i cykelrummet.

Ett tecken på att cykelentusiasmen ger vissa tecken på närvaro även i november, är att jag fick besök av cykelfrämjandet förra veckan för en intervju om min blogg och cykellivsstil.

Den kommer att publiceras i deras tidning Cykling.

Intressanta samtal om hur det kom sig att man gled in på det här med att vart man än ska, blanda in cykeln som transportmedel.

För mig var kicken att lappa ihop pendlingen, i mitt utspridda yrkesliv, med hjälp av en hopfällbar cykel.

Att lyckas ta mig till mina båda arbetsplatser Vadstena (östergötland) och Ekeby (Uppsala) genom kombinationen vikcykel+tåg, på ”biltider”, fick mig att starta denna blogg och väckte lusten att dela mina erfarenheter.

Utan vikcykeln skulle bilen bli nödvändig för att klara arbetspendlingen på rimliga tider.

Det räcker att tänka tillbaka på anledningen till att man blev cykelfrälst, för att fyllas med lust till både cyklandet och bloggandet, och att spola ner det osmakliga begreppet cykellågsäsong i toaletten för gott.

/DS