Den småhjuliga cykeln – designikon eller fjant?

När jag bestämde mig för att inhandla en hopfällbar cykel, letade jag efter en modell som inte såg ful och konstig ut. Tyckte att många liknade barncyklar och trots den uppenbara funktionaliteten hade jag svårt att se mig själv cykla runt på en.

    Ett gäng Bromptoncyklar

Brompton var en av de få modeller som inte såg infantil- och konstig ut, vilket till slut fick mig över kanten. Visst, den kan framstå som något udda och speciell, men tittar man närmare så märker man att det är en kvalitétsprodukt som känns klassisk på nåt charmigt vis. De till synes underdimensionerade hjulen kommunicerar att det handlar om en typ av specialcykel snarare än barncykel, vilket jag uppskattade med modellen.

En Brompton med tillbehör från tredjepartutvecklare

En motsvarighet är Vespan som likt en Brompton säkert också tidigare fått dras med att folkt tyckt den framstått som märklig- och omaskulin. Idag anses den som elegant, läcker och designen är accepterad och omtyckt över hela världen.

Har Vespan likt vikcykeln också tidigare ansetts udda?

Dit har inte de småhjuliga cyklarna nått än då de fortfarande utgör en minoritet, men när också små vikcyklar blivit vanligare kommer de likt Vespan kanske också uppskattas för sin djärva design.

Moulton, ett mästerverk i småhjulsdesign.

Många kan accossiera till 70-talet då de vackra men (pga feldimensionerade drev) dåliga minicyklarna var populära. Andra modeller som börjat rucka på föreställningen om hur en normal vuxencykel ska se ut är Stockholms småhjuliga lånecyklar samt Skeppshult populära V-modell, designad av Björn Dahlström. Skeppshult V får ofta pryda skyltfönster för att dra ögonen till sig från förbipasserande i kommersiella syften. Det borde tala sitt tydliga språk för att småhjuliga cyklar kan, likt den italienska Vespan, uppfattas som någon slags designikon.

Pimpad Skeppshult V

I Sverige borde den hopfällbara cykeln ha god pontential att bli både vanlig- och populär då SJ och kollektiva färdmedel i synerhet, inte ens om de försöker, kan se nån som helst möjlighet att tillåta resenärer få ta med sin “vanliga” cykel på resan. Dessutom verkar de vägra att göra en studieresa till närmsta grannland (åtminstone Norge och Danmark) för att se hur man bär sig åt där, där det är fullt tillåtet och helt genomförbart.

Har man behov att resa med till exempel tåg kombinerat med cykel, och inte vill vänta på att tjockskallarna som beslutar i dessa frågor ska komma på andra tankar, så är det bara att punga ut för ett hopfällbart alternativ som är tillåtet på både tåg, buss, spårvagn och tunnelbana.

Faller en småhjuling en inte i smaken så finns till exempel den här fullstora och skitsnygga Montague som alternativ:

Inte lika smidig förstås, men ändå godkänd för att få följa med på tåget.

    Två specialutrustade Montague Boston och/eller singlespeed
    Det har inte alltid varit helt lätt att få tag i en vikcykel som faller en i smaken, men idag finns det många alternativ.

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.