Leve springcykeln

Bella fick en splirrans springcykel när hon nyligen fyllde tre år.

Hon har tjatat om en råsa Hello Kitty-sparkcykel, hon sett nån åka med på dagis, men Bella fick en röd Kettler springcykel istället.

Inga sura miner över det men den har använts, minst sagt, sparsamt sen hennes födelsedag.

Men för ett tag sen lyckades jag peppa henne att ta den till dagis och i en liten nerförsbacke, på vägen dit, fattade hon plöstligt grejen.

Från att mer ha använt den som “gåcykel” började hon plötsligt att ta ut stegen, köra fort, balansera och med det kom såklart även lusten.

Om hon inte, bara ett par dagar senare, fått en rosa sparkcykel med stödhjul av farmor, som hon blev alldeles överförtjust i, skulle hon även fortsättningsvis ha tagit sig till dagis med hjälp av springcykeln.

Men nu var det alltså den rosa sparkcykeln som plötsligt gällde som tranportmedel till förskolan. Springcykeln var plötsligt dömd och glömd.

“Men ska du inte ta springcykeln idag, det tar ju jättelång tid att åka till dagis med sparkcykeln. Sparkcykeln bäst inomhus och springcykeln bäst utomhus.” försökte jag.

Men inget hjälpte.

Många föräldrar har lovprisat springcykelns pedagogiska potential. Barn skippar tydligen stödhjulen och börjar cykla direkt om de bara har vana av springcykel.

“Min dotter lärde sig cykla när hon var tre år, det var bara att byta ut springcykeln mot en vanlig och så gick det direkt” brukar det låta.

Vore ju fantastiskt om Bella också kunde lära sig cykla tidigt, så här gällde det att bli lite mer handlingskraftig.

Eller med andra ord en tvättäkta sabbotör.

Det var inte svårt att i smyg, medan Bella kollade på barnprogram, skruva av ett av hjulen på den rosa sparkcykel, precis innan vi skulle ta oss till dagis häromdan.

“Oj då Bella, det verkar som ett hjul har lossnat från din sparkcykel, vi hinner inte laga det nu, det får visst bli springcykeln idag.”

Jag förväntar mig skrik, vilda protester och tårar från ungen – och även samvetskval hos mig själv då jag inser att mina metoder för att få henne att välja springcykeln framför sparkcykeln – skulle kunna ifrågasättas.

Hon säger bara:

“Okej pappa” och vi ger oss iväg.

Det smutsiga spelet, från min sida, har onekligen haft effekt.

För sen dess har hon blivit riktigt snabb på det lilla fordonet och det har inte varit tal om att gå tillbaka till sparkcykeln, trots att hjulet numer är ditskruvat.

Springcykel är helt enkelt sjukt bra och lärorikt.

Ett för barn cykelfrämjande verktyg och ett väldigt lustfyllt sätt att lära sig cykla och öva upp balansen på.

Några stödhjul lär aldrig behövas.

/DS

 

Om david

Kulturarbetare, smålänning, Stockholmsboende, pappa, cykelentusiast, hållbar livstilssökare, lådcykelåkande, bromptoncyklande, "till-varje-pris-slippa-bil" - kille, stockholmsälskande, tåg+fällcykelluffare, "hållbart resande"-engagerad, "second-hand" - diggande, "nästan vegetarian" - människa, "ha-inte-mer-än-du-behöver" - filosoferande, skådespelande, sjungande, "försöker-få-ett-odlingsintresse" - kille, "portabla-prylar" - nörd och livsstilsbloggare. Ungefär så.
Det här inlägget postades i Annat. Bokmärk permalänken.